Jag tror jag fortsätter på Sydafrika temat idag. När vi nu ändå, av en outgrundlig anledning, hamnade där igårdagens text! Jag hade ju tänkt skriva om mitt skrivande, men det blev något helt annat. Som vanligt! *ler*Eftersom jag vann två biljetter, tänkte vi först bara åka vi två, M och jag. Det hade redan vid det laget varit ganska tungt för oss under några år, eftersom den hemska värken i min högra höft egentligen redan börjat omkring 2003. Att leva med någon som har ständig värk är inte lätt för den anhörige heller, eftersom de hela tiden får känna sig så maktlösa och oroliga.
Men ju mer jag tänkte på att lämna C hemma, kändes det helt fel i mamma hjärtat. Vi resonerade som så att en resa till Sydafrika gör man kanske inte så många gånger i livet och tänk vilken erfarenhet för en liten kille som då var 7 år. Och när vi beslutade att ta med C, sa min mor och far: "Ska ni åka! Då vill vi också följa med!" Och det slutade med att vi for hela gänget.
Resdagens morgon kom C till min säng och sa att han mådde illa och inte kunde äta frukost. Jag tröstade honom och sa att han förmodligen hade resfeber och att det nog skulle kännas bättre bara vi kom iväg. C ringde mormor för att fråga om de var resklara och fick då höra att morfar också börjat springa på toa.
Men även mormor fnissade och försäkrade C att de bara var lite oroliga i magen morfar och han. Men ju närmare flygplatsen vi kom, desto ljusgrönare i ansiktet blev ungen. Något jag försökte förtränga in i det längsta! *ler* Men till slut kom det, precis när vi lyft med Stockholms planet spydde han i den första kräkpåsen!
Och det kom att bli många fler efter det! Vilken ner resa det blev! *ler* På utrikes i Stockholm hann han kräkas minst tre gånger. Då även morfar såg mer död än levande ut, hade vi ett snabbt rådslag om vi överhuvudtaget kunde fortsätta mot Paris. Men om vi blev kvar i Stockholm vad hände då med våra biljetter, vart skulle vi ta vägen och tänkt vad snopet det hade känts om resan slutat redan på Arlanda. Men då både morfar och C var väldigt stoiska och envisa och menade att det skulle gå bra, klev vi på även nästa flyg. Vilka oansvariga föräldrar vi är, eller hur?! *ler*
Deletappen till Paris blev jätte jobbig för C. C, liksom de allra flesta barn, blir väldigt "mammig" när han är sjuk. Han ville sitta närmast fönstret men på den flygningen kunde han inte sitta bredvid mig, eftersom jag tvingades sitta längst ut på raden på grund av mina kryckor.Så C, han kräktes och grät hela vägen ner. Och väl i Paris var C som en disktrasa. Uttörstad av allt kräkande, orkade han inte längre gå själv, utan M fick bära honom genom alla säkerhetskontroller. Morfar, stackarn, han fick gå själv trots att han också hade stora problem att gå, eftersom det hela tiden höll på att explodera bakvägen för honom. Men de var verkligen så himla tappra, våra medresenärer! *ler*
När vi gick igenom sista säkerhetskontrollen i Paris, började det som vanligt pipa om mig. Jag hade ju inget skrot i kroppen på den tiden utan trodde att det var kryckorna som pep. Då kunde jag ju gå utan dem, men det pep iallafall. Jag visiterades och då hittade de något i min kavajficka, som jag redan glömt vid det laget. Nämligen en YOGHURT burk som jag tagit från någon av de andra flygningarna, tänkt som nödföda åt C om han piggade på sig och blev hungrig. Jag kan intyga att säkerhetspersonalen såg ganska roliga ut och vi lämnade dem skrattandes bakom oss.
När vi klev på nattflyget till Johannesburg, kräktes C sista gången sen borrade han ner sig i sätet mellan hans far och mig och somnade innan planet ens hunnit taxa ut på startbanan. Värre var det för min far, han sov visst inte en blund på hela natten, likblek i ansiktet satt han och blåhöll sig för att inte ockupera dassamentet för alla de andra. Jag vet inte vad han fick för sig där, för ska det ut bör det ju som bekant också få komma ut. Men då tog det också längre tid för honom att bli av med eländet än det gjorde för C.
Tidigt nästa morgon, medan planet fortfarande var nersläckt, satte sig en yrvaken och rufsig C upp i sätet. Han sträckte på sig, gäspade och sa: "Mamma, tror du de serverar havregrynsgröt här?" Och då förstod jag att han blivit frisk igen, vilket självklart var underbart. För jag kan garantera att jag mer än en gång, funderat om vi verkligen var riktigt kloka som gett oss iväg till Afrika med magsjukt barn! *ler*
Vi konstaterade att det trots allt var bättre att det kom den vägen för C, för vad hade vi gjort om det börjat komma bakvägen även för han?! Han var ju på tok för stor för blöjor och några reservkläder hade jag, klantigt nog, inte packat ner i handbagaget heller. Nej, om det nu var tvunget att hända, var det faktiskt tur att han kräktes, även om det också var jobbigt blev vi rätt enkelt av med besväret. För vi räckte bara ut spypåsarna i gången och sa åt flygvärdinnorna: "Ursäkta, kan du ta den här åt oss!" *ler*
C hade ju för länge sedan spytt ner både sig själv och mig. Hans gångkläder låg nerknölade i en påse och jag, jag fick vackert traska omkring i mina nersölade kläder. Men C, han beträdde Sydafrikansk mark för första gången, endast iklädd långkalsonger och t-shirt. "Men C, har du bara långkalsongerna på dig?" konstaterade mormor. C spände ögonen i mormor och svarade: "Men mormor, NU är det bara så att nu får vi låtsas att det här är mina vanliga kläder!" Så kära vänner, lova att ta lärdom av detta! Ha alltid ett extra ombyte i handbagaget! *ler*Vi stannade bara några timmar i Johannesburg och lämnade aldrig flygplatsen. Då Johannesburg är en av de farligaste städerna i världen, hade vi på ett tidigt stadium beslutat oss för att inte stanna där utan flyga söderut i landet. Det hade kanske inte varit så rådigt med för mycket äventyr med mig i rullstol, en ganska liten kille och två gamla föräldrar som undviker att prata och förstå engelska. Kanske hade det kunnat bli lite väl för mycket och påfrestande för M.
Efter mer än ett dygn på resande fot, landade vi trötta och utmattade i Port Elizabeth på Sydafrikas östkust. Jag hade fått kontakt och bokat rum hos en mycket trevlig hotellägarinna via nätet. Och när hon, hennes man och deras tonåring tog emot oss på flygplatsen kändes det som att komma hem! *ler*
Nu ska jag avsluta för idag och börja med Valborgs bestyren. Vi har handlat och ska hinna bada i bubblorna, göra röror och sallad, se hockey och grilla innan midnatt. Och med vår hastighet, kan jag tala om att det kan bli snärjigt! *ler* Och efter det ska vi elda och sjunga in våren för fullan hals, skråla så det hörs över hela kvarteret och njuta av den vackra solen! I morgon är det ny månad, vilket innebär nytt på bloggen och mer från Sydafrika! Bränn inte fingrarna i brasan!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar