torsdag 28 februari 2013

Your wish is my comand!

Som sagt, ibland blir det sannerligen inte som man tänkt sig, visserligen en gammal klyscha men som många gånger stämmer väldigt väl och då kanske speciellt på mig! *ler* Jag är fullt medveten om att jag i min nyårs text skrev att jag skulle försöka uppdatera mer, vara mer här och nu och ta vara på varje dag så inte 2013 går lika snabbt som 2012 gjorde. Och för att jag inte hela året skulle sitta och vänta på något, utan ta tillvara varje tillfälle och liksom "suga på karamellen"...

Och passivt väntande har det inte varit tal om, utan så fort det blev vardag efter julen tog jag tag i ett gäng "surdegar". I och med det rivstartade året och de två första månaderna är snart till ända utan några långa utförliga texter från mitt håll. *ler* Till det finns det flera orsaker...En kraftig influensa som golvade oss alla tre plus att vi också planerat färdigt och beställt vårt efterlängtade kök. Så snart tar byggnationerna fart i det lilla huset på berget! *ler*

Som vanligt är även TIDEN en av de stora anledningarna, då det om möjligt, har snurrat på ännu värre än vanligt med möten, besök och olika uppdrag! Många stora grejer är på gång och jag kan avslöja att nog känns det att 2013 är början på något helt nytt, precis som Mayaindianerna förutspådde! *ler* Och dessa stora förändringar är den andra anledningen till varför jag inte skrivit. Jag har behövt tid att tänka och smälta allt innan jag berättar för er vad som är på gång...

Alla har vi ju olika sätt att hantera svåra situationer, se på livet ur olika synvinklar och ta emot bra och dåliga besked på. Och alla sätt är bra, så länge de passar en själv! En del kanske måste prata och delge allt för alla direkt medan andra vill begrunda fakta i det tysta. Och jag är mer åt det hållet, även om jag ofta basunerar ut "cliffhangers" på Facebook när det händer något men det är bara för att pysa ur mig lite. *ler*
Mer ingående, berättar jag inte för någon förrän jag själv fått grepp om läget. När jag har tänkt, organiserat och strukturerat upp fakta i min skalle klart, då först pratar och skriver jag om det som händer. För då har jag oftast redan en plan klar för hur jag ska hantera det som händer. Därför kanske det ibland verkar som om jag är en "järnlady" som aldrig deppar. Som är hur cool som helst oavsett motgångar och som inte reagerar och berörs av något bakslag. Men så är det alltså inte! Oftast har jag bara bearbetat och kommit till klarhet, innan alla ni andra får höra om det. *ler*

Nä jag, precis som andra, går i sank med jämna mellanrum, jag deppar, tänker, skriver dikter och pratar med M. Att vi har varandra och är varandras bästa vänner, förutom att vara man och hustru, och hela tiden kunnat prata med varandra, är något som alltid fungerat även i perioder när inte mycket annat har funkat. Det har varit vår räddning!

När jag är deppar och har mycket att fundera på, kör jag bil. Då åker jag långt och länge, eftersom det är då jag tänker som allra bäst. Det är som meditation och reflektionstid för mig. Kan säga att det blivit många mil i bil de här två månaderna! *ler* Men jag söker också tröst i texter, dikter, böcker och har en hel uppsjö av tröste- och depparlåtar. Och fortfarande, när jag hör en låt från en tyngre period, kan jag minnas och känna hur jag mådde och tänkte då. Ett exempel är "Living on a prayer" med BonJovi.

Det för att mina grabbar rockade och spelade luftgitarr till den en kväll julen 2009, den julen jag var fjättrad i min skena i sängen och livet inte var alltför muntert. Det borde ha varit en stund med mycket glada skratt då far och son var så söta ihop och hade så kul. I stället grät jag så tårarna sprutade. Som på Lille Skutt! Jag blev så berörd, panikslagen för att delar av texten i det ögonblicket, gick direkt in i mitt hjärta. Jag såg så många likheter i texten med vår situation just då.

She says: We've got to hold on to what we've got
'Cause it doesn't make a difference
If we make it or not
We've got each other and that's a lot
For love - we'll give it a shot

We're half way there
Livin' on a prayer
Take my hand and we'll make it - I swear
Livin' on a prayer
Jag var låst i 30°, efter min femtielfte operation och ingen av oss såg något slut på eländet...åtminstone inte då. Det enda jag såg var hur jag mådde, att M:s ork och tålamod med både mig och situationen helt klart började närma sig minus, skrämmande snabbt, och behövde en omedelbar påfyllning. Även fina C visade tecken att inte han heller mådde bra av hur vi hade det och haft det så länge. För att ha en sjuk mamma är ingen lek! Samtidigt visste jag, även om vi inte såg det just då, att vi var sååå nära målet.

De flesta STORA operationerna var bakom oss (trodde vi då) och målsnöret kom närmre. Därför ville jag inte att vi skulle krokna och "kasta in handduken" precis innan kranskullan! Jag fick panik, när jag kände att jag inget kunde göra eller förändra och inte heller hade läget under kontroll. Jag hade ingen tröst att ge dem och även mitt eget hopp var långt nere på botten. Jag bönade & bad, önskade och ville få dem båda att orka lite till...bara en pytte liten bit till...DET gjorde de ju, TACK OCH LOV! *ler*

Men när jag deppat färdigt och befunnit mig i min "bubbla" klart, studsar jag upp igen! Då öppnar jag persiennerna, ärmarna kavlas upp och jag är redo att ta mig an "problemet" med ny energi. På något vis måste det gå!! *ler* Hur fort den här processen går, är ju olika beroende på vad deppandet gäller. Men när jag slickat såren färdigt, analyserar och försöker jag se på allt ur olika synvinklar. Sällan ger jag mig förrän jag har lösningen och en B-plan klar, gärna även C, D...Q plan. Och helst ska det vara jag själv som "styr skutan". Att sitta i "passagerarsätet" och bara åka med, har aldrig varit min grej! *ler* 

Ofta undrar många hur jag kan vara så stark och hela tiden orka med alla sjukhusvistelser, bakslag och operationer men där kan jag bara säga att jag inte har så mycket till val. Det "tåget" går vare sig jag är med på det eller inte...Och på något underligt vis tycker jag inte det är värst, jag är så van att alltid vara "sjuk" även om jag inte ser mig som det och inte kan sörja något jag aldrig haft eller kommer få, nämligen hälsan.
Jag räknar kallt och utgår från att det kommer fler operationer eftersom jag ju inte blir friskare ju äldre jag blir, kroppen kommer vilja mindre och mindre med åren. Därför gäller det att "köra på" och ta vara på livet medan man kan och jag är alldeles för nyfiken för att låta bli! Dessutom känner jag ju inte till något annat liv än det här och måste göra det bästa utifrån de förutsättningar jag fått, för även jag har bara en chans på jorden och den vill jag inte spilla på att vara bitter och negativ! Ingen "offerkofta" på här inte, DET hjälper inte någon! *ler*

När man sätter sig i offerrollen låter man andra styra det som sker och visserligen kan man ju då skylla på någon "annan" när det inte blir som man vill, vilket givetvis är skönt och något jag också gör emellanåt. Men jag tror inte på det i det långa loppet! Nä i det långa loppet vill jag vara pilot på mitt livsplan, vill vara den som påverkar vad som händer/inte händer och helst också peka ut färdriktningen.

Operationer och sjukvård är ju trots allt en så stor del av mig och mitt liv, EDS:n blir jag inte av med hur gärna jag än vill, så det är bara till att anpassa sig. "Resan" blir så mycket enklare då! För det hjälper inte att ligga på golvet och skrika, jag blir inte friskare, mår inte bättre eller gladare för det. Nä, jag hävdar bestämt att det är jag själv som väljer vilket perspektiv jag vill se på saken och att det påverkar hur allting blir.
Jag håller med en av mina läsare som en gång skrev så här i en väldigt fin kommentar till mig: "Jag tror på universums oskrivna lag som fungerar som Genie i Aladdins lampa; Your wish is my comand. Dvs. om vi fokuserar på positiva lösningar, drar vi till oss dem. Men om vi fokuserar på de negativa samlas all energi som i en magnet och drar till sig det istället. Det är skillnaden mellan att vara offer eller att vara i sin kraft!"

Välja att bli arg, bitter och ledsen hjälper ingen, varken mig eller min omgivning. Snarare tvärtom, en redan svår situation blir ännu svårare med en negativ syn. Men genom att välja en i överlag positiv livssyn, att se ljust och med nyfikenhet på min framtid, inte fastna i motgångarna utan istället försöka lösa dem och aldrig sluta hoppas, ja då tror jag att livet blir så mycket enklare för både mig och min familj. Så därför, slösa inte er ork och kraft på negativa saker, livet är för dyrbart för det!/Carro...i fullfärd att parera mot bra och mindre bra besked! (privata och googlade bilder)