torsdag 31 december 2009

Varmt Välkommen 10-talet!

Här i veckan läste jag krönikan som en mycket känd journalist i vår stad hade skrivit i vår dagstidning. Han menade att vi nu äntligen kan säga farväl till ett, i hans tycke, riktigt skit år, ja förresten ett riktigt skit decennium. Han räknade upp en hel del händelser både i hans privatliv och sådant som hänt i världen i stort under de senaste tio åren som gått och jag är faktiskt böjd att hålla med honom. Om man tänker tillbaka och summerar de år som passerat så är det verkligen mycket som har hänt, både bra saker men också mycket ohyggligt hemska händelser som vi lika gärna kunnat vara utan.

Kanske kan man summera 00-talet som katastrofernas år med tanke på terrorattackerna mot bl.a. World Trade Center, Tsunamin, Engla mordet, mordet vid stenbron (Carolin mordet här i Norrbotten), ekonomiska kriser och företagskollapser med mera med mera. Att även Anna Lind och Michel Jackson lämnade jordelivet, under de omständigheterna de gjorde, var också såna händelser som ruskade om hela världen i grundvalarna ordentligt. Det här är vad jag kommer på just nu, för listan kan säkert göras hur lång som helst om man tänker efter. Jag har säkert glömt något annat stort och viktigt men detta bara för att nämna något.

Det här gjorde att även jag började tänka på min och familjens 00 decenium och konstaterade att det även för oss har hänt en massa saker, både positiva men också mycket som varit jobbigt och omtumlande för oss i familjen. För att nämna något började det med att jag förlorade min barndomskamrat och änglavän A 2000 och min änglavän K 2002, båda under så fruktansvärda omständigheter att det är något jag aldrig riktigt kommer att komma över eller glömma. 2001 skadades svärmor under en operation som gjorde henne halvsidigt förlamad och rullstolsburen för att sedan lämna oss i år 2009. Min mormor fick njurcancer och avled 2003 och min mosters make en kraftig hjärtattack som endade hans liv 2000.

Själv har jag gått igenom sju operationer (2001, 2005, 2006 (2 st), 2008 (2st) och 2009), gått igenom ett totalt utmattningssyndrom med kraftig depression och självmordstankar vilket ju självklart påverkat och medverkat till att vi haft en mycket tung period i äktenskapet och familjen. Något vi fortfarande emellanåt har men som vi också gör allt vi kan för att kunna hålla ihop och bevara. Man brukar ju prata om att äktenskapet är det 30-åriga kriget och vi har idag varit förlovade i 21 år, så nu är det inte så länge kvar tills fred skipas! *ler* Eftersom det också är vår förlovningsdag idag vill jag passa på att säga till dig, min älskade M, att jag hoppas och ber att du fortsätter att finnas vid min sida i åtminstone 21 år till! *ler* Jag älskar dig! Jag har också tvingats sluta jobba och det med något jag verkligen trivdes med plust att vi även förlorat kontakten med flera kära vänner. Kanske för att vi inte riktigt har haft orken men sen är det väl också så, att det är i nöden som det visas vem den verkliga vännen är...

Usch vad svart det blev! Visst har det hänt en hel del roliga och positiva saker också som t.ex. att vi har fått se C växa upp till en stor, självständig och klok 11-årig kille, att vi efter 16 års förhållande kom oss iväg till prästen och gifte oss 2004, att jag ÄNTLIGEN, efter 16 års vikarierande på flera förvaltningar inom kommunen, 2003 fick en tillsvidare tjänst. Att vi varit på flera roliga resor där självklart Sydafrika resan var den största och bästa och liksom att vi förlorat vänner har vi även fått många nya, och för att bara nämna några, t.ex. alla ni mina kära medsystrar i EDS föreningen och med EDS diagnosen. Det som också känns oerhört roligt är att jag ÄNTLIGEN kommit igång med mitt "pysslande" (även om det inte blir så mycket med det just nu) och med mitt skrivande, som legat nere sen ungdomsåren, och det bl.a. genom mitt bloggande här på Gummigummans blogg. Men det största och bästa av allt är givetvis att jag trots allt och till slut, efter år av kämpande och tårar, fick den vård jag så väl behövde. Att jag fick möjlighet att lägga mig under kniven för Dr. X och Dr. R och att de tillsammans som bäst håller på att ge mig en helt "ny" kropp! Att jag genom deras förtjänst och min "extreme make-over" förmodligen kommer att bli av med min vänstersidiga slagsida och kanske, kanske t.o.m. kommer att slippa gå med en krycka på min högra sida, något jag ju har gjort i 30 år! Det känns stort och ofattbart spännande och är något vi verkligen ser fram emot med stor entusiasm!!

Jag har nyligen läst mediet Benny Rosenqvists bok "Ljusfolket" som var både mycket flummig men emellanåt ändå ganska intressant. Han menar bl.a. att Barack Obama är sänd till jorden och fått den höga position han fått för att prata om samhörighet, hur vi alla hör ihop och att skänka hopp till hela mänskligheten. Benny menar att Barack Obamas presidentskap utgör startskottet för något positivt och att hela världen ser honom som en symbol för glädje, hopp och framtidstro. Slutligen säger Benny att han tror att 2012 är året då något mycket stort och mycket positivt ska inledas, vad det är har han inte fått vetskap om än men han är övertygad om att det blir något alldeles fantastiskt! Så med de hoppingivande orden har det så slutligen blivit dags att avsluta bloggåret 2009 här på Gummigummans blogg. Jag tycker vi vinkar hej då till 2009 och 00-talet och Välkomnar 10-talet med öppna armar! Vilket jag, med Bennys ord i ryggen, känner och vill tro, kommer att bli ett mycket bättre decennium fyllt med framgång och en massa roligheter för oss alla! Är det inte dags att "åka lite räkmacka", lite till mans - så säg! *ler* Så mina kära läsare, vänner och alla som jag känner önskar jag er en riktigt rolig och glädje fylld kväll och ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR!!!!!/Carro som fortsätter med bokslut (googlade bilder)

onsdag 23 december 2009

Från oss alla, till er alla: En riktigt GOD JUL!

Jag vet att det inte finns några ord i världen som räcker och täcker det jag nu egentligen vill säga. Men det finns några runt omkring mig som förtjänar att äras och hyllas som mina hjältar! Utan er hade den här tiden inte alls fungerat, utan jag hade troligen fått ligga på Fyren tillsammans med alla gamlingar i alla dessa 12 veckor! Först och främst vill jag tacka dig, M, för allt du gör för mig och att du trots alla motgångar vi tvingats gå igenom de senaste 7 åren, fortfarande orkar och finns vid min sida! Jag hoppas också att du känner och jag ska göra allt för att finns vid din sida, när du vandrar genom dina "svarta stunder"! Jag hoppas att du vid det här laget vet att du är min andra halva och nu älskling, kommer ett nytt år och då måste vi tro att det är vår tur att åka räkmacka! Jag är så tacksam att jag har dig och du är värd din vikt i GULD, vilket ju enligt priset på guld är 16 miljoner! *ler* Jag älskar dig, älskling, ur djupet av mitt hjärta!!!
Näst på tur är du, lilla C, mammas guldklimp och ögonsten som på alla vis hjälper till med det du kan, som t.ex. hämtar saker, hjälper mig upp och ner i sängen, kommer med kuddar, tar av och på skor med mera, med mera. Listan kan göras hur lång som helst men det viktigaste du gör är att du förgyller min tillvaro med ditt kluckande skratt, dina sånger och dina kloka ord, som när du likt en mycket gammal man uppmuntrande brukar säga: "titta inte bakåt mamma, bara framåt och lev här och nu". Hur kunde jag ha sån tur att just jag fick bli mamma till just dig! Jag är så tacksam att jag har dig och älskar dig min älskade son!
Sen vill jag också tacka mina kära föräldrar, som alltid finns hos oss och på alla vis gör allt de kan för att underlätta den svåra situation vi hamnat i, både just nu och under de sju senaste åren som passerat. Tack älskade mor och far för all handling, städning, tvättning, pyssel, snickrande, C assistans etc. etc. Vi hade inte klarat oss utan er och jag är er evigt tacksam! Jag hoppas och önskar att jag på något vis kommer att kunna stötta er i framtiden! Jag älskar er!
Jag vill också sända en Bamse stor varm och tacksamhetens kram, till mina underbara hemtjänstgrupp. Ni, "mina" tjejer, är diamanter som glimmar på den mörka december himlen! *ler* Jag är så glad för all den hjälp ni ger mig och min familj!
Jag har så länge tänkt besvara alla era omtänksamma kommentarer och uppmuntrande ord som jag fått efter min senaste operation och under tiden efteråt, men orken har inte riktigt räckt till. En del har jag hunnit/orkat besvara medan andra har fått vila till sig lite och förhoppningsvis ska krafterna återkomma, så jag en dag kan ta tag i dem som fortfarande ligger obesvarade. Men jag vill att ni alla ska veta att alla era kommentarer, besök i gästboken och muntliga eller levande påhälsningar har betytt så oerhört mycket för mig. Jag känner mig riktigt rörd (kanske för att det är juletider, som sagt, man blir ju lite blödig då! Ni vet det där med Nytt år = bot och bättring*ler*) när jag tänker på all den uppmärksamhet och stöttning som jag fått och fortfarande får. Det är så betydelsefullt och hjälper mig i min rehabilitering. Och jag har verkligen "känt" att ni har varit med mig i era tankar under den här tiden, så utan era ord och hälsningar är jag övertygad om att det gått mycket trögare! *ler* Jag hoppas också att jag någon gång och på något sätt kommer att kunna återgälda er i det ni har gett mig! Så därför alla mina kära vänner och läsare härmed tillönskas ni:


EN FRÖJDEFULL JUL OCH ETT GOTT NYTT 2010

Gummigumman och hennes familjemedlemmar


Så slutligen om jag inte skriver och härmed avslutar bloggen för 2009, önskar jag er alla varmt Välkomna tillbaka till min lilla hörna med förhoppningsvis många nya låååånga texter om Gummigummans fortsatta öden och äventyr!*LER* Miljoners med juleljus varma kramar till er alla!/Carro i bokslutstagen...

Det föddes en liten tomtenisse!


Att få ett eget barn blev inte alls som jag hade tänkt mig. Innan vi fick lilla C och när vi var hos våra vänner på besök, så var det i lekrummet man hittade mig. Jag fullkomligt älskade och stortrivdes att leka med barnen och dessutom har jag jobbat väldigt mycket med olika barngrupper medan jag jobbade på biblioteket, så därför var det många som sa: "du kommer att bli den bästa mamman i världen, den dagen du får egna barn!" Det sa de ju, självklart, av välvilja men för mig blev det snarare en belastning och ett självpåtaget krav som jag senare kände att jag inte kunde leva upp till. Detta för att jag länge efteråt har känt och inte tyckt att jag varit någon bra mamma, inte en sån mamma som jag velat vara och som jag ansåg att "världens bästa mamma" skulle vara. Och detta är något jag fortfarande, i perioder, får bråttas med även om jag idag innerst inne vet att jag ju är den bästa mamman för just C. Och att han idag är det allra käraste jag har och min finaste ögonsten är ju inget vi behöver orda något mer om just nu, för det gissar jag att ni redan räknat ut! *ler*

Därför blev det en stor chock när jag upptäckte att barn inte är en docka, en sån där, ni vet, med nyckel i ryggen! *ler ironiskt åt mig själv* Jag, som enda barnet, hade tydligen trott att barn alltid gör det man vill, hur och när man vill och vad man säger åt dem att göra. Säger man åt dem att sova så gör de det och där med jämt!! *ler* Detta fick jag ju självklart tidigt inse, att så inte var fallet och idag inser jag ju att det var oerhört blåögt, även om jag ju spetsat till det lite nu när jag skriver. Barn gör inte alls som man säger, de gör som man själv gör! T.ex. slutade C med sina långa sovstunder redan när han var tre månader, efter det sov han bara mellan 10 - 20 minuter åt gången. Så där fick jag tji, att skriva c-uppsats som jag planerat att göra under barnledigheten, var bara att lägga på hylla med omedelbar verkan! *ler*

Jag berättade ju att min förlossningsdepression startade redan i v.14 och höll i sig ända till augusti 1999. Så det är därför jag med mycket blandade känslor tänker tillbaka på vår tid på BB och neonatalavdelningen där C vårdades. För så var det på vårt gamla lasarett, mamman låg på BB avdelningen som var flera våningsplan bort och långt ifrån den avdelning där för tidigt födda barn vårdades (Idag på vårt nya sjukhus, ligger dessa vårdavdelningar vägg-i-vägg och man sammanför mor och barn, så fort det bara går). Eftersom C ju kom lite för tidigt, i v.36+3, var han lite trött och slö och dessutom behövde han ljusbehandling för att han var lite gul i färgen och därför fick han bo sin första tid på den avdelningen. Då han inte var fullgången vägde han 2500 g och var 47 cm lång när han föddes men läkarna menade att, hade han fått bo kvar i magen hela tiden hade han nog vägt som en normalstor baby. Så att han kom för tidigt berodde inte på att han fick för lite mat utan helt enkelt på att det var för trångt och proppfullt i min mage!

Så därför särades jag och C. Jag placerades i en fyrbädds sal på BB, där jag under helgen var helt ensam vilket självklart var skönt. Men på något konstigt vis var jag liksom inte med i matchen, det var som om jag inte fattade att jag fått barn utan att det här bara var ytteligare en av mina vanliga operationer (tycker nästan att det syns i mina ögon). Så när M kom till sjukhuset och inte själv hämtade C från hans avdelning, fick M påminna mig att ringa till C:s avdelning och höra hur han mådde, hur natten varit, om han ätit och även kräva att de kom upp med honom så ofta det gick. Det kändes på något underligtvis som om han var deras egendom och inte vår, kanske berodde det på att jag inte fick ha honom hos mig hela tiden eller så var det på grund av förlossningsdepressionen jag hade. På måndags kvällen kom en nyförlöst mamma med sin baby in på min sal och då startade mina våndor, eftersom jag tvingades ligga och lyssna på hur det lilla knytet låg och gnydde medan mamman sov och jag tror varken jag eller babyn sov en blund på hela den natten.

Kanske var det detta som behövdes för att knäcka mitt "hårda skal" och nå min innersta kärna. För varje gång babyn gnydde trillade det stora tårar längs mina kinder och det enda jag kunde tänka på var hur min lilla C hade det och att jag inte var hos honom för att hålla honom i mina armar. Tänk om han grät och gnydde likadant som den här babyn och jag var inte där! Jag grinade hela natten och någon gång på morgonsidan kom en undersköterska och jag minns hur sträng hon såg ut när hon stog i änden av min säng. Ingen vidare tröst var hon heller för det enda hon sa var: "det är lika bra du vänjer dig, för livet är ändå fyllt av skilsmässor!"

Tror ni jag grinade mindre av det...Men jag tror faktiskt att det var det som "väckte" mig ur min "förlamning" för när morgonpersonalen kom var jag urförbannad och krävde omdelbar förändring, vilket bl.a. var att jag SKULLE ha ett eget rum, vilket jag också fick. Hur jag mådde rapporterades troligen till Dr. B, för jag minns när han kikade in i mitt rum, som jag gjorde till min alldeles egna julkrubba, tittade han på mig och jag tror han var lite chockad över mitt mående för han sa bara tyst: "här får du stanna hur länge du vill och känner att du behöver!"

Och i det rummet infann sig slutligen julefriden med både adventsljusen och julstjärnan i fönstret. Där kände jag mig som Maria i hennes hydda (jag är inte religiös även om det kanske verkar så i dessa texter. Sökare, ja men inte troende.) och där fick jag vara och känna precis som jag gjorde utan att någon kunde iaktta eller kommentera. Jag började även "ta över" och visa vem det egentligen var som var mamma till C och vem han egentligen tillhörde. Efter den natten skulle all vård av honom diskuteras och godkännas av oss.

Eftersom han var så himla trött och hade svårt med amningen, hade de länge velat sonda honom. Men jag hade motsatt mig det, troligen för att han då i mina ögon, skulle förvandlas till "sjuk" och den rädslan jag hade haft under hela graviditeten skulle då ha infriats. Men efter mitt uppvaknande godkände vi även sondningen och det var det bästa vi kunde göra, för då kom ungen i gång med ätandet (nja, ni som varit med här på bloggen eller känner oss vet ju att det fortfarande kan vara både si och så med hans ätande) och hade vi fått ett barn till under liknande förutsättningar, ja då hade vi gått med på sondning på en gång.

Personalen på neonatalavdelningen brukade komma upp med C till mig på BB vid fem tiden på morgonen för att jag skulle få amma honom. Även om mycket i mitt beteende blev bättre efter den där hemska natten och när jag flyttades till enkel rum, uppförde jag mig fortfarande kanska knepigt emellanåt. Och jag minns specielt tidigt, tidigt på julaftonsmorgon när personalen kom upp med honom till mig. Och som en överraskning till mig hade de klätt honom i röd/gröna kläder med en liten röd tubgas luva på huvudet. Men tror ni det föll i god jord hos den här frun - nähä då, inte det, utan jag blev istället arg, besviken och ledsen fast han var söt som en karamell.

Men min reaktion berodde på att jag själv köpt en tomtedress åt honom och som jag planerat att ta på honom på julaftonen. Så när personalen gått och lämnat C hos mig steg vi upp och på bordet i skenet av julstjärnan i fönstret, bytte jag tomtekläder på lilleman till de jag köpt åt honom, trots att de var alldeles för stora och det nästan hade rymts två bebisar i en dress. *ler*

På julaftonens förmiddag kom min mormor, mina mostrar, min kusin och hennes baby som då var 6 månader på besök. Vi satt i matsalen på BB avdelningen och den stunden är nog en av de stunder då jag känt mest och störst julefrid. Det spelades svag julmusik i bakgrunden, det var pyntat med julgardiner, stjärnor och alldeles mörklagt i korridorerna med endast juleljusen som lyste upp lokalerna och det serverades glögg och pepparkakor till alla som ville ha. Det var även på julaftonen som de äntligen fått en sängplats ledig nere på neo.avd. och därmed fick jag lämna min lilla "julkrubba" och flytta över till lilla C, vilket jag så klart gjorde med ett mycket lättat hjärta. Och vilken skillnad det blev när jag fick sammanföras med C och vilken julstämning jag kände för även på neo.avd. hade de gjort allt de kunde för att skapa julefrid och stämning för de familjer som trots julen tvingades stanna kvar där.

I korridoren stod en stor och grann julgran, alla pratade med "små bokstäver", det var halvskymning och rummena lystes bara upp av stjärnor och ljusstakar. En av gångerna när jag satt och ammade C kom det en kör och sjöng alla vackra julsånger och det blev så stämningsfullt att en och annan tår rullade ner för kinderna (ja, man är lite blödig just då! *ler*) och när även tomten dök upp med paket till de små, ja då kändes platsen att fira jul på inte alls så tokig. Att det var på sjukhuset, glömde vi liksom bort, utan känslan av att ha hamnat mitt i Julevangeliet var verkligen stark. Det enda som saknades var herdarna, åsnorna och höet! *ler*

M for en sväng och firade jul med släkten men på kvällen kom han tillbaka till oss och hade julmat med sig till mig. Eftersom jag och C var ensam på vårt rum under julhelgen fick även M flytta in till oss och stanna kvar där tillsammans med oss under alla juldagar. Så där satt vi tillsammans, i stearinljusens sken i föräldrarummet, bara M, C och jag och smaskade av allt det goda mamma skickat med. Trots mitt mående, de kluvna känslorna och allt som hänt måste jag nog ändå säga att den julen är den jag tänker på, när jag tänker på vilken jul jag upplevt som mest stämningsfylld. Visst var det maffigt som liten i Lovikka, när vi trängdes i fönstret i "Farmors kammare" för att se vem som skulle få syn på tomten först. Men ändå! Den julen, 1998 med vårt eget Jesusbarn, var nog den med mest julstämning och julefrid jag upplevt. Åtminstone hittills...*ler*/Carro, dan före dopparedan (privata bilder)

fredag 18 december 2009

Hipp, hipp hurra - på din födelsedag!


Idag är det en stor dag här i huset på berget, för idag sjunger vi HIPP, HIPP, HURRA för våran 11-åring idag, GRATTIS älskade lilla C! Det är nämligen lillprinsens födelsedag och det känns helt enkelt ofattbart att lilla C har hunnit bli så stor och att så många år har gått sedan den där gråkulna dagen då vi fick vårt eget "Jesusbarn"! M och jag träffades 1988 och givetvis började vi inte tillverka barn på en gång! *ler* Och när vi sen började med den proceduren ville det sig inte riktigt. Att jag hade en vattencysta på höger äggstock/äggledare visste vi sen länge men min dåvarande gynekolog menade att det inte var några större problem eftersom jag ju hade en till att tillverka barn med. Åren gick, alla våra vänner fick barn men hos oss blev det inget barn och sorgen i våra hjärtan växte varje gång vi förstod att vi inte lyckats den här gången heller. Men så, efter många om och men, påbörjade vi till slut en barnlöshetsutredning.

Det första den doktorn gjorde var att operera bort cystan, för han menade att den ju självklart kunde vara ett hinder. Detta visade sig vara en väldig tur för i samband med den operationen uppdagades det att jag bara har en äggstock och äggledare på höger sida och helt saknar utrustning på den vänstra sidan. Dessutom är min livmoder väldigt liten och hjärtformad, så några goda odds och graviditetsförhållanden fanns det inte före dess. MEN sen! Sju månader efter den operationen var jag gravid och glädjen var stor och ofattbar. Vi kunde knappt tro att det var sant, vi som hade jobbat så länge utan lyckosamt resultat! *ler*

Och hur det sen gick till har vi ingen aning om, för det var mitt i en mycket stressig period för oss båda eftersom vi höll på med våra x-jobb och oftast bara möttes i ytterdörren. Kanske var det den gången under påsken när jag kröp ner i M:s sovsäck, trots att han själv inte ens var där... *ler* När vi fått det positiva beskedet lovade vi varandra dyrt och heligt att inte berätta för någon men innan första kvällen var till ända, tror jag hela världen visste om vår stora nyhet! *ler* T.o.m. min mor måste ha blivit förvånad och mer eller mindre chockskadad, för när jag ringde med det glädjande beskedet att vi skulle få barn, var det enda hon kunde säga; "vars då ifrån!" Av svaret och dömma misstänker jag att modern måste ha blivit aningens chockad, eller vad tror ni?! *ler*

Min graviditet gick ofattbart och oväntat bra, ju mer magen växte desto rakare i kroppen blev jag. Självklart kunde jag ju inte "på riktigt" "räta ut" mig av det, så det var nog bara en synvilla pga magen. Jag mådde inte speciellt illa eller hade det minsta tillstymmelse till foglossning eller ont i kroppen, trots att jag ju naturligtvis ställt in mig på det värsta tänkbara scenariot. Det enda och riktigt tråkiga som hände och som följde med en bit efter graviditeten var att jag gick in i en depression som startade med en blödning i v.14. Jag var ensam hemma när det hände, M var på skolresa till Australien och mina föräldrar var i Tornedalen och skötte om min morfar som då var dålig. Två av mina nära vänner var och uppvaktade mig den kvällen, eftersom jag fyllde 30 år och trots att de var hos mig förmådde jag inte avslöja att jag börjat blöda utan väntade ut dem tills de for.

Jag vet inte varför jag gör så här, måste på något vis få grepp om svåra situationer själv, innan jag kan delge andra dem. När mina vänner farit ringde jag taxi och for ensam och chockad till sjukhuset. Snacka om stolthet eller knepigt beteende och jag kan lova att jag efteråt fått höra att de blev besvikna på mig för att jag inte kunde ge de det förtroendet att få hjälpa mig i min svåra stund, de sa att de t.o.m. skulle ha följt med mig till sjukhuset. Men icke, som vanligt var det även den gången, Carro kan själv...*ler*

Jag tror att den blödningen, som de fick stopp på ganska fort, påverkade min psykiska hälsa, även ett långt tag efteråt. Och under hela graviditeten var jag övertygad om att något hemskt skulle hända, ständigt orolig för barnet och säker på att han/hon skulle födas med en uppsjö av konstiga sjukdomar. Men att det skulle bli några besvär av EDS:n hade jag inte en tanke på! Konstigt men sant! Men jag menade att jag själv hade ju kunnat leva med den sjukdomen i 30 år och så stora problem hade jag ju inte haft, så det kunde väl inte bli så farligt. Snacka om knepig och vriden sjukdomsinsikt eller kanske hellre total brist på sjukdomsinsikt, trots att jag själv varit "sjuk" hela mitt liv! *ler* Däremot var nog de allra flesta runt omkring oss mycket oroliga och bekymrade över hur allt skulle gå och vad som skulle hända med mig och barnet. Själv tyckte jag att det var den självklaraste saken i världen, det hade ju fötts massor med ungar före vår så då skulle det väl inte vara så himmelens märkvärdigt för oss heller...

Även min graviditet tog slut, och pga min EDS och mina skröppliga höfter beslutades det tidigt att barnet skulle plockas ut med kejsarsnitt den 21 december, som precis som i år också var en måndag. På fredagen, den 18:e, var jag på föreläsning på dåvarande vårdhögskolan och självklart hade jag kört dit själv i vår röda citroën, eftersom jag skulle på inskrivning på BB efter föreläsningen för att sedan åka hem på permis över helgen. Och tur var väl det, när det nu blev som det blev! På morgonen var det lugnt i magen men efter kafferasten, tillbaka i klassrummet fick barnet i magen hicka, vilket i och för sig inte var något ovanligt. Men efter en stund kändes det som om någon dragit ett spännband runt magen och att jag snörptes åt på mitten. Det började kännas obekvämt och jag skruvade mig som en orm i stolen, inget var bekvämt och till slut reagerade min kompis på mitt knepiga beteende och undrade hur läget var.

Jag berättade viskande hur det kändes men att jag trodde att det, som vanligt, var min knäppa mage som krånglade med mig och gick därför ut på toaletten. Efter en stund kom även min kompis ut och det var en av de vännerna som var hos mig den kvällen jag började blöda, så lite upprättelse fick hon i allafall, trots allt min kära änglavän K. Hon började vanka av och an i korridoren utanför toan och frågade varannan minut hur jag mådde, vad som hände och hur det kändes. För självklart förstod ju hon vad som var på gång, hon hade ju redan fött ett barn. Själv fattade jag noll och trodde bara att jag hade tarmproblem och envisades bestämt att jag skulle luncha med henne innan jag begav mig till sjukhuset. Men så blev det inte för när föreläsningen var slut, kände jag innerst inne att det nog ändå var bäst att bege mig till sjukhuset på momangen, för då hade även jag fattat att något var på gång...

Det var ett grått, blött, slaskigt och moddigt snöoväder den där dagen och naturligtvis hade jag slut spolarvätska i bilen. Och när jag skulle iväg såg jag ingenting och i den stunden kände jag mig precis som en modernare variant av Raskens Ida, eftersom jag mitt i en värk fick ligga på backen och skrapade ihop lite snö att putsa rutan med för att överhuvudtaget se något. Tursamt nog var sjukhuset och vårdhögskolan närmsta grannar, så jag behövde inte köra så långt. Men sen slog det slint i skallen på mig igen!! I hissen upp till BB, bestämde jag mig plötsligt för att inte säga någonting om hur det kändes och vad jag själv trodde höll på och hände eftersom jag då var övertygad om att de skulle ha tyckt och tänkt att jag bara var en sjåpig första gångs morsa. Det jag glömde bort var att de var listigare än så...

Jag sökte upp personalen, sa vem jag var och att jag ju skulle komma på inskrivning. Mitt i meningen fick jag en värk och barnmorskan undrade, självklart hur det var fatt. Jag min knäppskalle, sa bara att det inte var någon fara, att jag bara hade lite ont i magen men att det nog snart skulle gå över. Barnmorskan tittade undrande på mig och ville så klart lägga en CTG-kurva på mig och skickade mig till ett rum längre ner i korridoren. Men när jag börjat gå en bit, ropade hon efter mig; "Nej, förresten! Vi åker ner på förlossningen på en gång!" *ler* När barnmorskan på förlossningen satte CTG-kurvan visade det att barnet i magen var i full aktivitet. Men för mig hade det fortfarande inte riktigt klickat in i hjärnan, det var ju planerat till på måndag! Jag minns att jag sa: "Men jag får väl åka hem ikväll" och då svarade hon: "Hör du du, ikväll, då har du nog fått barn!" Sen kom nästa knäppa fråga från mitt håll: "Tycker du att jag borde ringa pappan då?" Hon måste ha trott att jag var född i farstun eller något för hon svarade bara leende: "Ja, ska han vara med på det här är det nog hög tid att han kommer nu!"

Det blev lite problematiskt eftersom jag hade vår bil i grannstaden, så M fick låna firmabilen från företaget där han gjorde sitt x-jobb. De hade knappt hunnit ropa efter honom att inte köra ihjäl sig innan dörrarna redan slagit igen bakom honom. Och jag kan garantera att den gången hölls det inte några hastighetsbegränsningar av min man på den vägsträckan inte! Jag gick på specialmödravården hela tiden och tillsammans med Dr. B hade vi haft en ganska tuff, hård men hjärtlig jargong emellan oss. Dagen när jag kom in var det en utländsk doktor som jobbade och han tänkte stoppa förlossningsprocessen som ju självklart hade satt igång, Dr. B var egentligen ledig den dagen men som tur var, kanske var det ödet - vad vet jag, kom han till avdelningen eftersom läkarna brukade bjuda all personal på julfika och det skulle ske just den dagen. När han fick höra att jag kommit in stegade han in på salen och sa: "Vad gör du här??!! Vi hade ju bestämt på måndag och idag är det ju fredag och jag har ledig dag!" Och jag svarade lika kaxigt: "Jag var på föreläsning och tyckte det var lika bra att svänga in här redan nu för att slippa åka en extra resa!"

Dr. B var av en helt annan uppfattning och tyckte inte alls att vi skulle stoppa någon förlossning, för ville barnet ut - skulle det få komma ut och där med jämt! Sen sa han åt mig: "Tror du verkligen att jag vill gå miste om det här!" "Nä du, har jag varit med från början vill jag minsann vara med hela distansen ut!" Så han hoppade helt sonika ur sina civila kläder, trots ledig dag och allt, och dressade om till operationskläder! M kom till förlossningen 14:40 och då bar det raka vägen upp på operation. På vägen dit mötte vi barnmorskan som tagit emot mig på BB och när jag berättade vart vi var på väg, svarade hon: "Det förstod jag, det såg jag på dina läppar." (Tydligen är det så, enligt henne, att en kvinnas läppar förändras och ser olika ut under graviditet, förlossning och amning. Om det stämmer vet jag inte, men så sa hon.) Så trots ledig dag, julfika och annat blev det ändå vår kära Dr. B som klockan 15:12 hjälpte lilla C ut i världen. Underbara Dr. B, vi glömmer dig aldrig!! *ler*

Pappa M fick stå utanför opertionssalen och var den som först hörde lilla C:s första skrik, sedan fick han räkna fingrar och tår och även klippa navelsträngen innan han fick honom tvättad och påklädd i sin famn innanför sin fleecejacka. Och så blev de sittande far och son ända tills de fick besked från uppvakningen att jag vaknat och att de fick komma till mig. Som vanligt hade jag varit sövd, så jag missade hela födelseögonblicket, vilket jag självklart har sörjt mycket eftersom jag var rädd att anknytningen skulle försvåras. Vilket det också gjorde men som vi tagit igen med råge senare i livet! Men att anknytningen försvårades tror jag mer beror på depressionen jag ovetandes gick omkring och bar på. Men det får bli en senare historia. Jag minns när M kom in på uppvakningen och sa: "Jag har någon här som vill träffa dig" och så öppnade han fleecejackan och där innanför, som ett välinlindat litet knyte, låg mitt alldeles egna älskade lilla Jesusbarn! *ler med tårar i ögonen av minnen*

Så var det den 18 december 1998! Den 18 december 2009 vankas det Taccos, tårta, paket och gäster (en av kompisarna, mormor, morfar och farfar) här uppe på berget. Och i morgon ska M ta C och hans kompis till Nordpoolen och bada, så nog blir lilla stora C ordentligt firad i år också! *ler* Kalaset för hans andra kompisar spar vi till den 10 januari och då blir det Golfgarden party för hela slanten, bokstavligen! För det är inte helt gratis, men vad gör man inte för en sån sötnos som min egen lille skrutt! Erkänner villigt att jag är lite svag för den ungen! *ler*

Den 18 december, tänder jag också ett extra ljus och sänder massor av extra varma tankar till min allra första och äldsta "bästis" som också har sin födelsedag på C:s dag men som inte längre finns med oss...Saknar och tänker på dig min kära änglavän, A! Var rädd om varandra i julestressen!/Carro i minnenas arkiv (foto: M och Jani Ruuskanen)

tisdag 15 december 2009

Delfinsaga

Ni som varit med mig ett tag på Gummigummans blogg känner ju till att jag i samband med min totalt utslitna högerhöft även drabbades av ett totalt utmattningssyndrom 2006. Ett led i att återhämta mig från den gick jag kursen "Skriv dig hel" och några av skrivuppgifterna var att skriva sagor. Jag har tidigare lagt ut min första saga och nu kommer nummer två, i brist på tid och ork att skriva något annat. Förutsättningarna var att det skulle vara påhittade och fantasifulla namn, att jag skulle vara huvudperson, att jag skulle gå igenom svårigheter, klara hinder och motgångar men trots det ändå nå mina drömmars mål! Så här blev resultatet.


Delfinsaga

Långt inne i den djupa mörka skogen finns en stor glänta. I gläntan finns en sjö med vita näckrosor och ett gammalt svanpar, de har bott i sjön i urminnes tider. På stranden finns en brygga och invid bryggan ligger en liten roddbåt förtöjd. Det står även en liten röd stuga med gult halmtak i gläntan och det ryker från skorstenen. I stugan bor en familj som består av den flitiga och snabba mamman Ängla, den arbetsamma och stressade pappan Yrve och deras lilla lilla flicka, lilla Tindra. Tindra är en snäll och hjälpsam flicka. Hon brukar hjälpa mamma Ängla att plocka bär och svamp i skogen, hämta vatten från kallkällan som rinner bakom deras hus och bära ut matrester till deras två grisar som bor i stian till vänster om huset. Men oftast är hon som de flesta andra barn, sugen på äventyr och hon har mycket spring i benen. Så fort hon kan smiter hon ner till bryggan vid sjön och sitter där och drömmer och fantiserar med benen dinglande i det varma vattnet medan solen går ner bakom träden. Tindra har nästan aldrig varit utanför deras trygga lilla glänta och hon har bara hört talas om allt som finns bortom den djupa mörka skogen. Men allt som hon hört om känns så spännande och lockande och Tindra är inte alls rädd, bara nyfiken. Det som verkar mest spännande och som just nu är hennes högstahb önskan och käraste dröm är att få simma med delfinerna i havet. Men det kan man bara göra om man lämnar gläntan, den djupa mörka skogen och sedan svänga vänster när man når landsvägen. Och så långt har Tindra aldrig varit, men hon vill. Ja, oj vad hon vill och hon börjar fundera, hur farligt kan det vara egentligen. Hon är ju nästan stor nu, åtminstone tycker hon det själv. Nog borde väl en så stor flicka som hon klara av att promenera till havet. Ju mer hon funderar desto säkrare på sin sak blir hon och innan hon vet ordet av har hon beslutat sig för att ge sig av tidigt nästa morgon.


Nästa morgon, redan innan solen har hunnit värma upp marken och morgondaggen ligger kvar på backen smyger sig lilla Tindra ut ur huset där föräldrarna fortfarande sover. Hon har packat en matsäck som hon bär på ryggen utanpå den lilla solgula klänningen. Fötterna är bara och sandalerna bär hon i handen medan hennes långa blonda hårman guppar i en hästsvans på ryggen. Raskt och utan att hinna tänka efter börjar hon promenera ut ur gläntan och mot den mörka djupa skogen. Solens strålar når inte in i den mörka djupa skogen och därför är det nästan lite halvmörkt där. Tindra hör hur dagen sakta vaknar och djuren som lever i skogen börjar ordna med sina morgonbestyr. Tindra går och går och hon vet att det tar länge innan hon kommer ut ur skogen och i början är hon inte det minsta orolig. Hon hör fåglar som kvittrar, ser en liten kanin skutta förbi och i en annan glänta hon passerar ser hon några rådjur som står i närheten av varandra och äter av det morgonfriska gräset. Men när hon tycker att hon har gått jätte länge börjar hon vänta på att hon se skogen skingra sig och komma fram till landsvägen. Tänk om det inte är åt det här hållet man går när man ska komma till havet, hon vet ju egentligen inte vart havet finns bara att man måste lämna gläntan som hennes lilla hus ligger i och gå genom skogen tills man kommer till landsvägen där man svänger vänster. Plötsligt känner sig lilla Tindra väldigt ensam och rädd och hon tycker liksom att träden sluter sig kring henne och att hon hör grenar som knäcks bakom henne. Hon börjar springa så fort hennes korta små ben orkar bära henne. Hon springer och springer ända tills hon nästan inte orkar mer, hjärtat slår hårt i bröstet på henne och hon ramlar ihop i en liten hög i diket.


När hon har vilat sig en stund och återfått andan börjar hon titta sig omkring och då ser hon till sin stora glädje att skogen glesnar lite framför henne och hon ser också att solens strålar når in till henne och hon hör inte längre några otäcka ljud bakom sig. Tindra reser sig upp och börjar gå mot den glesnande skogen och lycklig märker hon att hon kommit fram till landsvägen. Hon tar några små glädjehopp innan hon svänger vänster på landsvägen och börjar gå mot Virvelköping, den lilla staden bredvid det stora havet. Medan Tindra går längs med landsvägen visslar hon på samma melodi som hon hört pappa Yrve vissla medan han brukade mata grisarna. Det är en glad melodi som hon vet att pappa visslar på när han är glad och inte behöver stressa med allt arbete som han nästan alltid gör. När Tindra har gått en bra stund börjar hon fundera hur långt det är till Virvelköping, för hon börjar redan känna sig trött i benen. Då kommer det en liten häst gående efter vägen, bakom hästen finns en fastspänd vagn med en vit hårig farbror i. Han stannar hästen och frågar vart Tindra är på väg.

- Till Virvelköping, svarar Tindra

- Men kära barn, dit är det långt. Vad ska du göra där?

- Simma med delfinerna, svarar Tindra.

- Men orkar du verkligen gå ända dig?

- Hur ska jag annars ta mig till delfinerna?

- Du kan få åka med mig, säger den vithåriga farbrodern, jag ska också dit. Hoppa upp här i vagnen, så får dina trötta ben vila sig lite.


Hästen börjar gå och innan Tindra vet ordet av har hon somnat av att höra hästens hovar mot gruset på landsvägen. När solen står mitt på himlen väcker den vithåriga farbrodern Tindra genom att ruska henne i axeln.

- Nu är vi nästan framme i Virvelköping, men här måste du kliva av för nu ska jag svänga åt höger och du måste fortsätta rakt fram en liten bit till.

- Jag är så glad att jag fick åka med dig, jag tror aldrig jag hade orkat gå hela den här långa vägen. Nu har jag ju fått vila mig, så nu ska det nog inte vara några problem att orka den sista biten säger Tindra medan hon hoppar ner från hästskjutsen och tackar för sig.


Det går ganska snabbt för Tindra att komma till Virvelköping, men när hon kommer in i staden och känner lukten av allt nybakt bröd som kommer ut från bageriet på hörnet, upptäcker Tindra att hon är hungrig. Hennes matsäck är slut och inga pengar fick hon heller med sig när hon lämnade huset i gläntan i den djupa mörka skogen. Tindra beslutar sig för att gå in till damen i bageriet och fråga om det finns lite bröd som hon kan få.


Den varma goda lukten i bageriet slår emot henne när hon kommer in och hon går fram till den runda barska lilla gumman som står bakom disken.

- God dag Frun, finns det någon liten brödkant som ni skulle kunna avvara till en hungrig liten flicka som jag?

- Är du tokig, tror du att jag GER bort brödet GRATIS. Nog får du allt göra något om du ska ha en brödkant av mig.

- Vad vill du att jag ska göra för dig? Tindra

- Du kan torka alla borden i kaféet och sopa golvet, svarar den barska bagargumman.


Tindra jobbar med att damma och sopa ända tills solen för länge sedan stått som högt på himlen. När hon är klar får hon det utlovade brödet och lite färsk mjölk och det smakar himmelskt. Mätt i magen och nöjd i sinnet lämnar Tindra bageriet. Hon går längs den smala kullerstens gatan och känner solens strålar bränna på hennes huvud. Det är varmt och hon längtar efter ett dopp i havet. När hon nästan börjar misströsta att hon någonsin ska nå fram till havet ser hon något silverblått glänsa mellan husen. Trots att hon egentligen är ganska trött av allt äventyr börjar hon springa i riktning mot det silverblåa glittret, för nu förstår hon att hon ÄNTLIGEN har nått fram till det stora oändliga blåa havet. När Tindra står på stranden av havet ser hon solens strålar glittra i havet och det gnistrar som silver. Plötsligt ser hon att havet delar på sig och ur djupet kommer det upp silvergråa ryggar som kröks i bågar och kastar sig framåt i vågorna. Det är ett stim med glada flasknosdelfiner. Tindra lägger sina skor och ryggsäck på stranden och börjar vada ut i havet mot delfinerna, som har stannat upp och väntar på henne. Hon känner glädjen och lyckan bubbla upp inom sig och ser en silverfärgad nos vända sig mot henne och en kvillrande välkomsthälsning hörs från vattnet...(Copyright © Gummigummans blogg.)


Det här är faktiskt en av mina allra största drömmar och önskningar, att någon gång i livet få simma med glada, goda delfiner. Och kanske, kanske om vi bara ger oss den på att spara ihop pengar, så kanske det kan bli vår belöning efter alla dessa år av operationer och väntan. Jag hoppas åtminstone på det...Ha det gott!/Carro, delfinälskare (googlade bilder)

torsdag 10 december 2009

En dag att fira..


Här sitter jag ensam och övergiven och lyssnar på en av Sofia Jannoks härliga skivor medan mina killar är på skolans julfest. Men vad gör det när jag är så himla glad att jag nästan flyger!! Visst är det tråkigt att inte kunna vara med och dessutom missar jag när C spelar gitarr men det kommer att gå fler tåg, det är jag säker på!! Fast det där med att flyga är det väl bäst att vara försiktig med och inte "flyga" för högt, för då kanske jag dimper i backen med ett krasch och det vill vi ju inte!

Speciellt inte så här nära jul och när allt dessutom är på topp!! För jag måste bara berätta för er att jag idag har varit på mitt sex veckors återbesök på mitt "hemma sjukhus" och allt såg bara jätte fint ut, trots måndagens ödlejakt och allt!! Enligt röntgen såg det exakt likadant ut som Dr. X har lämnat det förutom att det också hade börjat läka in i skelettet. Som vi redan räknat med, måste jag fortsätta med ortosen i åtminstone sex veckor till.

Men men vad gör det när det bästa av allt är att jag t.o.m. ska få öka på gradantalet i ortosen och även börja belasta på foten med ungefär 10 kg. Detta innebär ju att jag kommer att kunna sitta och röra mig lättare igen!!! Hurra, hurra, vad jag är glad för det, tänk vilken julklapp jag fick!! Ja, jag är så himla glad och lättad och det är därför som det känns som om jag flyger idag!!! *ler*

Självklart var jag tveksam när Dr. L (var min vanliga doktor, Dr. Y höll hus, vet jag inte) på mitt "hemma sjukhus" började prata om att öka till 60 eller t.o.m. 80 grader blev jag nervös och frågade oroligt om vi verkligen vågade göra det. Tror även han blev lite osäker då och lovade mig att både skicka bilderna och kontakta Dr. X som ju är i Amerika för att rådfråga honom.

När jag nu kollade i mailboxen hade jag redan fått svar av Dr. X att han sett bilderna som han var nöjd med och att han okej:ade en modifiering av ortosen. UNDERBART!!

Samtidigt blev jag också så full i skratt för det verkar som om Dr. X börja känna mig rätt väl, vid det här laget och vet att jag inte litar på någon annan än honom. Att jag vill ha hans bekräftelse innan jag låter någon doktor på mitt "hemma sjukhus" göra något, varken med mig eller med min ortos! *ler* Men nu kan jag vara trygg när jag vet att han sett bilderna och okej:at en gradjustering!

Så gissa vem som kommer att sjunga högt och glatt den dagen maken tar fram verktygen och flyttar skruven och när sedan sitteamet kommer och ändrar min stol, till en behagligare sittställning. JO JAAAAAG!!!!

För det ska bli så underbart att flytta på skruvarna även om det har gått över förväntan och sen är ju människan en fantastisk skapelse, man vänjer sig nästan vid allt och idag har jag faktiskt gjort bort halva tiden (förhoppningsvis). Men med ett högre gradantal kanske jag kan sitta lite bättre och längre stunder än 20 minuter utan att få en så fruktansvärd "träsmak" i hela bäckenbotten och svanskotan.

Dessutom tror jag stagen i ryggen kommer att må bra av det för som det är nu "hänger" jag ganska mycket på dem när jag sitt/ligger i min konstiga ställning i stolen. Vilket inte är så bekvämt och därför "känner" jag av och är mer medveten om stagen i ryggen igen, mer än vad jag varit på mycket länge. Så därför känns det så härligt att det ÄNTLIGEN ljusnar, nu vänder det!! Yippie!!! *ler*

Något annat som också var lite små komiskt var att jag muttrade åt M över alla människor som glodde på mig vart än vi kom på sjukhuset. Jag blev irriterad och fattade ingenting ända tills M påminde mig om att jag nu är en "kändis" sedan jag varit i tidningen och tv, vilket jag redan glömt bort! Mitt minne, ja det räcker inte längre än näsan, visserligen är den stor men tydligen inte tillräcklig! Så nu har jag fått prova på hur det känns att vara "kändis".

Folk stora som små kikar på en i ögonvrån utan att de tror att det syns! *ler* Sen fick jag också chans att vinka åt några av min underbara personal, som satt och fick rapport, på den gul/blå ortopedavdelningen men tyvärr bara genom fönstret men i allafall. Jag blev så himla glad när jag såg dem!! Så hamnar ni, Gud förbjude, på ortopeden, se då till att hamna på den gul/blå sidan!

En annan sak som också gjort att min dag blev så himla fulländad är att jag lyckades få tag i två biljetter i julklapp/födelsedagspresent till High School musicals genrep här på Kulturens Hus i januari. C är väldigt impad av High School musical på tv, önskar sig filmerna och därför tror jag att detta kommer att bli en hit för honom. Han har dessutom, pojkstackar'n, aldrig fått gå på vare sig teater eller musikaler och nu hamnar han och mormor på rad två, så jag är övertygad om att ungen kommer att vara i himmelriket under några timmar!

Det ska bli så kul att se hans min när han öppnar paketet och förstår vad biljetterna är till...det ser jag fram emot! Eftersom vi har släkten på ingång är det inte säkert att jag hinner skriva under helgen, så därför önskar jag er alla redan nu en riktigt mysig Lucia! Och tills nästa gång, massor med glada kramisar från lilla mig!/Carro, flygaren! (googlade bilder, utom fotona som är våra privata)

tisdag 8 december 2009

Vingklippt!


Oj, oj, oj min kära läsare vad jag försummar er! Förlåt för det och jag har dåligt samvete så gott som varje dag! Jag är hemskt ledsen för min oförmåga att komma till skott, och fortfarande är det inte något jag varken trivs eller är stolt med! Men jag hoppas att ni kan ha överseende med mig ett tag till och fortsätter att kika in här med jämna mellan rum, för hipps vips har jag fått till en text! *ler* Problemet är inte bristen på ämnen eller skrivklåda, utan förutom tiden, är det fortfarande arbetsställningen som inte är optimal! Det är de där jä...la graderna jag är fastlåst i. Ligger jag i sängen och skriver, jobbar jag med armarna upprätt i luften och då domnar de nästan på en gång och sitt-ligger jag i min stol får jag en fruktansvärd träsmak i baken redan efter 20 minuter! Och den stunden behöver jag till att sitta uppe och äta på, så jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska få till det.

Nåja, nu är det ju inte så där fruktansvärt länge kvar, på torsdag är det faktiskt halvlek med ortos he...vetet (förhoppningsvis!). Tiden går ju trots allt ganska fort även om jag hade svårt att tro det när jag fick ortosen/skenan för sex veckor sedan och tänk att jag i morgon redan varit här hemma två veckor. Ofattbart!! Dessutom är mina dagar ganska så inrutade med hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen, min mor som är här så gott som varje dag (vad var det jag sa, *ler*), alla barnen som kommer hit efter skolan, sjukgymnasten flera gånger i veckan, djur som ska ha mat, middag, läxor, födelsedagsfirande, julförberedelser etc. etc. Där emellan ska det också hinnas telefoneras med diverse instanser, ta emot varor och hjälpmedel och samarbeta med sitteamet. Så trots att jag är totalt "vingklippt" och inget kan göra själv kan jag inte påstå att jag har nå många lugna stunder! *ler*

Jag skulle vilja säga att det är körigt värre! Traven med tidningar jag har bredvid sängen har jag inte ens hunnit börja med att läsa än! *ler* Och samtidigt frustrerande eftersom jag inte kan göra så gott som någonting själv. Tappar jag något på golvet så ligger det där, når jag inte något jag behöver (för att armarna är för korta) ja då får jag lägga ner även det projektet och det kan ibland göra mig helt enkelt galen! Egentligen skulle jag behöva någon hos mig hela tiden, om jag ska få något gjort och därför är jag självklart så himla glad och tacksam att min mor bara bor 10 minuter från oss, att hon är frisk, orkar och kan vara här så ofta hon kan. För vi hade inte klarat oss utan henne, trots hemtjänstinsatserna. Om du läser detta älskade mamma (men jag tror inte det, du har nog fullt upp där hemma när du inte är hos mig): Du är guld värd och vi hade inte klarat detta utan dig!! Pussar i massor!! *ler*

Vidare kan jag berätta att läkningen går åt rätt håll och jag fortsätter göra framsteg. Dessutom känner jag att orken kommer tillbaka mer och mer och det är kanske också därför jag blir så himla frustrerad när jag inte kan göra det jag vill eller att jag får så himla ont i baken av att sitta i stolen. Redan efter 20 minuter börjar det bränna där bak och två timmar är smärtgränsen, pressar jag mig att sitta mer än det blir det bara elände, gråt och tandagnisslan! Så det är bara till att gilla läget och lyssna på kroppen, även om huvudet skulle vilja något annat. Lite spännande är det också för igår gjorde jag något oerhört dumt som jag hoppas inte hat ställt till med någon katastrof.

"Lill" ödlan Mini var ute på en av sina, för årstiden, sällsynta promenader på skrivbordet medan jag satt där. Han brukar tycka om att ligga ovanpå skrivaren men så icke denna gång! Den här gången fanns det inget papper i skrivaren och då skulle han naturligtvis klämma in sig där pappret ska vara. Jag fick mer eller mindre panik då jag blev rädd att han skulle försvinna in i maskinen eller göra illa sig på något, så utan att alls tänka på min egen situation, slängde jag mig framåt med all kraft, fart och styrka för att få tag på Minis svans. Självklart tog det tvärstopp! Ortosen är ju inställd så att den ska göra det, eftersom jag inte får böja mer än 40 grader. Men jag fick tag i ödlan! Just då kände jag ingenting i benet men sen när jag skulle gå i säng kände jag att det där nog var en mindre lyckad manöver! Tur nog känndes det inte i leden, så jag tror inte något farligt har hänt med den. Men däremot känner jag fortfarande idag, och trots morfin, att jag är öm och har lite små ont i den trakten där min spricka i benet är/var (fick ju den i samband med op. då dr. märgborrade ner protesen). Not good!!!

Mitt klantarsel (ursäkta språket)! Men det var en total instinkt handling, en sån där sak man bara gör utan att tänka efter. Nu tror jag trots allt att det gått bra, tycker att det borde kännas mer om jag brutit upp sprickan igen och då kanske jag inte alls skulle kunna gå på benet, vilket jag ju kan. Men ändå! Det vore väl typiskt om någet elände hänt och om jag själv dessutom skulla ha förorsakat det, jag som hittills har varit så himla försiktig! Men det får framtiden utvisa eftersom det på torsdag är dags för första röntgen och återbesök efter operationen. Mycket spännande kan jag tala om och skönt att jag får göra det här på "hemma sjukhuset" och inte på "borta sjukhuset" som det var tänkt från början, även om jag inte riktigt litar och är trygg med doktorerna här. Men om inte de ser till att länka bilderna till dr. X och konulterar honom innan förändringar görs, kommer jag själv att se till att det görs för det är bara han jag litar på. *ler*

Något som jag grubblat, ältat, gruvat och funderat mycket på är hur jag ska få till julklapparna och födelsedagspresenterna till C, eftersom jag ju som bekant inte tar mig någonstans. Men igår blev det klart!! Jag hade ett superlångt möte med tomten över nätet och allt löste sig till det bästa. Jag fick tag i så gott som allt jag ville ha, så nu har jag, mer eller mindre, det mesta "fix och färdigt!" Vilket aldrig har hänt i min världshistoria att JAG, ME, MOI har handlat färdigt redan den 7 december!! Det känns så himla fantastiskt underbart, ja, ett ton sten har lossnat från mina axlar! Nu är det bara kvar att ordna med födelsedagskalaset för C och där är vi lite oeniga i familjen, så det krävs nog ett litet familjeråd för att lösa den knuten! *ler* Nä, nu måste jag stoppa här för nu kom hemtjänsten och det är lunchdags! Ta hand om er och ta't lugnt det blir jul iallafall (med eller utan stress)!/Carro, julklappsfixaren (googlade bilder)

söndag 29 november 2009

Gummigumman blir tv-stjärna!


Jag fortsätter även idag med att vara mallig och rida på framgångens våg. Därför lägger jag även ut länken till måndagens tv program som man redan nu kan hitta och titta på via Norrbottens Kuriren. Jag kan inte hålla mig längre! *ler* Klicka här, så hamnar du rätt direkt. En liten bit ner på sidan hittar du videon om oss!

1:a advent har varit en lugn tillställning för oss. Vi tände första ljuset till frukosten och sen har det inte varit så mycket mer med det. M ska snart iväg på sin jaktkurs, eftersom han tänker ta jägarexamen i vinter och C är hos sin kompis. Själv ligger jag där jag ligger och små surfar lite men ska nu njuta av lite nybryggt kaffe som M precis kom med. Fortsätt njut av 1:a advent och på återhörande!/Carro (googlade bilder)

lördag 28 november 2009

Egotrippad gummigumma!!!


Nu är jag hemma igen, sedan i onsdags och självklart känns det helt enkelt underbart! Efter 32 nätter hemifrån kan jag intyga att man är lite lätt less! Lite "vingligt" är det förstås fortfarande men det är ju kanske inte så konstigt eftersom alla rutiner är nya och innan vi kommit i ordning med allt. Men alla runtomkring mig och då i första hand min riddare/räddare M och junior C men även mina kära föräldrar och min förträffliga hemtjänstgrupp, gör allt de kan för att jag ska kunna må och ha det så bra som möjligt!

Eftersom jag ligger med datorn på magen och skriver med en hand, IGEN, blir det bara ett kort inlägg eftersom jag idag bara ville lägga ut lite nya och "viktiga" länkar - ego trippad som jag är!!! *ler* I Norrbottens Kurirens C-bilaga på sidan 14 - 15 (klicka på namnet, så hamnar du direkt i C-bilagan och kan "bläddra" dig fram till de rätta sidorna) kan man idag läsa följande artikel om mig och C! Och inte nog med det, på måndag kan ni som är sugen, vill och kan slå en kik på 24Norrbotten, för då har ni möjlighet att se gummigumman i egen hög/låg person, "live and kicking"! Det är nästan så näsan åker i vädret och att jag blir dryg och mallig!!!! *ler* Det var det här som var det stora och hemliga, jag hade för mig några veckor innan jag åkte in på "sjukan"! *ler*

I övrigt rullar livet på och nu ska far och son ner i bubblorna och här ligger jag, och inte så lite "avis" på dem blir jag allt. Men, men, min tid kommer också och då säger jag bara: "vänta ni bara"... När M har sjungit/vrålat/brölat färdigt i badet och C dragit ur öronpropparna, blir det taccos och första "egna" familjekvällen på tre-man-hand, vilket ska bli sååååå mysigt! Vi håller också på att fixa en fungerande dataposition för mig, för nu vill jag kunna skriva för fulla muggar, eftersom jag har massor i huvudet som jag måste få "tömma" ur mig!! Nu har jag också ordnat så nattpatrullen kommer och lägger mig istället för hemtjänsten, för det är ju in så muntert att "se bollibompa och sedan krypa i säng vid halv åtta" som 41-åring! *ler* För måste jag det, varken blir eller hinner jag få ett enda ord skrivet! Tills nästa gång, önskar jag er alla en glad 1:a advent!/Carro, stolt och med näsan i vädret (som vanligt, googlade bilder)

tisdag 24 november 2009

Sista natten med gänget...

Tänk att allting får ett slut till slut, så även detta!! *ler* I morgon är det så dags för hemfärd och efter 30 dagar och nätter på "Sjukan", kan jag garantera att det ska bli underbart att få komma hem och förhoppningsvis sova i egen säng!!! Fast egentligen har jag varit borta längre än så eftersom vi for hemifrån den 24:e oktober, för vi hade ju först en hotellnatt på Sankt Jörgens Park. Men nu har så slutligen nedräkningen börjat, kl. 12:00 i morgon är jag tillbaka på berget igen. Och wow vad jag längtar!!!

Men när jag tog min sista kvällspromenad här i korridorerna kände jag även ett visst vemod, konstigt nog. För egentligen borde det ju bara vara som ett enda enormt stort lyckorus bubblandes som sockerdricka i en. Men jag antar att det beror på den enormt fantastiska personalen som trots hårda besparingar och neddragningar ändå lyckas ge oss patienter en förträffligt god omvårdnad. De är ett proffsigt och glatt gäng som med varma trygga händer och alltid ett leende på läpparna, även när full "storm" egentligen råder i korridorerna, tar hand om oss patienter på ett föredömligt sätt. Tänk om alla i vården vore som de, vad vore det då för en sak!

Man riktigt känner i atmosfären att de har det bra tillsammans och att de är ett bra gäng, för tro mig, motsatsen känns lika tydligt också. Och när man är så hjälpbehövande som jag är just nu, så utsatt och fullständigt utlämnad i andras händer, ja då är det så himla viktigt hur man blir bemött och omhändertagen. Och är det då personer, som tjejerna här på den blå/gula sidan av "min" avdelning, ja då kan man inte bli annat än lite "blödig" och lite vemodig när man ska lämna dem. Jag vet inte om ni förstår hur jag menar, det är lite svårt att med ord förklara hur det känns inombords. En konstig blandning av glädje, förväntan, lycka, spänning, pytte lite oro och som sagt även lite sorg. För vi har även haft så himla roligt också, mycket skratt och tokerier mitt i allt elände! *ler*

Men självklart ska det mest av allt bli underbart att få komma hem till mina killar, inte minst för C:s skull, för nu börjar han vara less och vänta på sin mor. M har rapporterat att C haft flera gråtkvällar den här sista veckan och att han oroar sig mycket för att något hemskt ska hända mig. Så nu är det hög tid för mig att fara hem och pyssla om gossen och försöka få honom trygg igen. Stackars "lilleman" han har fått var med om så mycket under sitt liv, mycket som inte ens alla vuxna varit i närheten av och självklart sätter det sina spår. Min lilla/stora sockertopp! Men nu säger jag iallafall hej från sal 16 och på återhörande från huset på berget!/Carro med en tår blandad av lycka, glädje och vemod i ögonvrån... (googlad bild)

måndag 23 november 2009

Min plats i tillvaron

Tänk vad det kan hända mycket på sex dagar!! Sist jag skrev kände jag mig längst ner i skoskaften hasandes i självömkanslandet och nu ser jag så mycket ljusare på tillvaron igen! Jag är så himla glad och stolt över mitt humör, min förmåga att "komma tillbaka" och min "jävlar anamma" inställning. Utan den hade jag aldrig överlevt allt jag varit med om och tagit mig dit jag är idag. Men självklart är det lika viktigt att få deppa och helst också våga visa det utåt också, man får så mycket mer förståelse än om man bara går och bär på det själv. Jag är faktiskt även otroligt stolt över att jag "vågade" visa personalen mina tårar, det var jobbigt men det gick. Jag dog inte och inte rämnade marken under mina fötter heller! *ler* Tror faktiskt det här var första gången i mitt 41-åriga liv som jag erkände och offentligt visade mina tårar (förutom vid narkoserna då förstås), hittills är det nästan bara M som sett mig gråta, åtminstone i vuxen ålder...

Nåja, så här är läget just nu! Vi hade vårdplaneringen i onsdags och det visade sig att jag kommer att behöva en hel del mer hjälp än tidigare och därför hann inte kommunen och hemtjänsten med att få in mig och all min hjälp i sin planering. För det är faktiskt så att kommunen måste få en ärlig chans att hinna med alla förberedelser och har därför en viss tid på sig att ordna med det innan betalningsansvaret för patienten går över på kommunen. Detta medförde att jag blev kvar här på mitt "hemma sjukhus" i ytterligare en vecka och besvikelsen var stor. Värst var det väl för C men även M, mor och far var otroligt besvikna och ett tag tänkte de ta hem mig på eget bevåg och utan ansvar från vare sig kommunen, primärvården eller sjukhuset. Men vi besinnade oss! Helgen hade vi nog kunnat klara men sen hade det blivit problem utan hjälp från någon annan än familjen eftersom M ju måste jobba måndag, tisdag och onsdag och mor ska dessutom starropereras på onsdag. Så då la vi ner det projektet.

Visst var jag besviken själv också men innerst inne också lite lättad. För med ytterligare dagar av träning här på sjukhuset har jag blivit starkare, duktigare och ännu mera självständig, vilket jag ju fullkomligt älskar. Ni vet, "kan själv" är mitt andra mellannamn! *ler* Och i och med det har tårarna torkat och hängläppen dragit sig tillbaka för den här gången. Jag tror egentligen inte att jag var mentalt redo att åka hem i fredags, som det var tänkt, och att det var därför jag blev så himla "blödig". Nu är jag mer övertygad om att det kommer att gå, för vi kommer att få hjälp i mängder av kommunen både i tid och hjälpmedel. Dessutom har jag ju en mor som mer eller mindre kommer att bosätta sig hos oss. På gott och ont! Men känner jag henne rätt kommer hon inte att våga lämna mig ensam nå' många minutrar...

Ett led i denna mognad för hemmet var också att jag i lördags fick åka hem på "permis" över dagen, vilket visade sig vara mycket klokt. På 30 sekunder förflyttades jag från min bubbletillvaro här på sjukhuset till hemmet med fem ungar och ett skoinferno i hallen, precis som det SKA och brukar vara. Tätt omslingrad med min älskade M i kommunsängen mitt i vardagsrummet och ungarna kryllande runt omkring oss insåg jag att det är ju här min plats i tillvaron är. Det är ju här och ingen annanstans jag hör hemma och ska vara! *ler*

Så nu känns det bara skönt att få åka hem, jag är klar här nu - mentalt redo att inta hemmet igen! *ler* Men visst kommer det att bli långa och tunga veckor hemma men jag vet att vi kommer att fixa det tillsammans M och jag, på ett eller annat sätt. Dessutom behöver vi inte klara allt ensamma, utan vi har vårt nätverk runtomkring oss. Och dessutom kommunalhjälp, vilket känns tryggt och skönt. Det enda som nu känns lite sorgligt är att skiljas från den underbara personalen på den här avdelningen. De har varit fantastiska och jag skulle verkligen vilja, ge var och en av dem en bamsekram som tack, för all den vård och omsorg de gett mig under dessa 20 dagar jag legat här på mitt "hemma sjukhus". Egentligen skulle jag vilja ge dem "hela världen" men det blir svårt, men något litet kanske det blir ändå. Hemlighetsmakeri pågår! *ler* Eftersom det inte bara varit tråkigt utan även många glada dagar också är jag fullt övertygad om att både en och annan tår kommer att trilla längs mina kinder när jag rullar ut härifrån på onsdag! Avsked är något av det värsta jag vet! Talesättet "Att skiljas är att dö en smula!" är precis vad jag också tycker, tänker och känner!/Carro, på väg uppåt och hemåt

tisdag 17 november 2009

Hängläpp depp!

Ett litet livstecken från mig! *ler* Har fortfarande inte hittat den optimala skrivarställningen plus att det inte precis är något vilohem jag är på - händer något nästan jämt och dessutom har jag både ont och är hemskt trött emellanåt, vilket gör att mitt skrivande är tämligen sporadiskt för tillfället. Men så måste det få vara även om jag själv är missnöjd med det. Men för att inte glömma vad jag vill berätta för er, skriver jag ner mina tankar, funderingar och vad som händer i en skrivbok, så det kommer att komma, så småningom! *ler*

Jag vill Tacka så hemskt mycket för era kommentarer som jag både ser och läser och jag är väldigt glad över dem och de tankar ni sänder mig men jag har inte riktigt ork att besvara dem just nu. Men det känns skönt med era värmande ord, de hjälper mig igenom den här oväntat svåra situation jag hamnat i. Detta med ortosen var något jag absolut INTE hade räknat med och därför var min stora ryggoperation rena rama barnleken jämfört med detta. Faktiskt och helt otroligt nog...

Hur som haver går det trots allt framåt, vilket ju är toppen. Kroppen både orkar och vill mer och mer för varje dag. Jag behöver mindre smärtlindring, jag orkar gå mer och längre med gåbordet, jag sitter uppe längre stunder och idag har vi till och med börjat gå i trappor! Det gick! Men det var både svårt och tungt att släpa både mig och ortosen uppför trapporna, så vi får se hur det blir med sovandet i källaren när jag kommer hem! Men eftersom det är min vilja och som bekant är jag ju ganska envis, så på något sätt MÅSTE det gå! *ler*

Att kroppen "piggar" på sig är underbart men däremot har jag kommit in i en hängaläpp depp period och gråter rätt mycket vissa dagar. Och det tycker jag är jobbigt eftersom jag är en så stolt person och har svårt att visa mina tårar för mina närnaste ens. Jag bär dem inombords och då blir jag som en tryckkokare, säger personalen här, så de är bara glada att jag ÄNTLIGEN (som de säger) har börjat visa lite normalare reaktioner än den sida jag hittills visat utåt. Men själv trivs jag inte med att gråta och vissa stunder räcker det bara med att någon ser på mig eller säger något snällt för att Niagarafallet är igång! Det går liksom inte att få stopp på tårarna när de väl börjat trilla. Emellanåt tycker jag så förtvivlat synd om mig själv och mina killar, att vi skulle få det så komplicerat ännu en gång och ett tag till.

Men då gäller det att försöka tänka att det trots allt bara är en begränsad period, det är bara 12 veckor (9 på torsdag) och det finns faktiskt de som alltid får leva så här. Jag får försöka tänka som en underbar finsk "syrra" sa: "vad är tolv veckor om du sen får ett fungerande ben, inget, bara ungefär som lite flugpiss i Sahara!" *ler* Så sant så! I morgon har vi vårdplanering och sen siktar vi faktiskt på hemgång på fredag!!! Vilket faktiskt är med skräckblandad förtjusning. Självklart längtar jag hem till mina killar och mitt vanliga hemmaliv men samtidigt är allt så tryggt och ordnat här, jag får hjälp inom max fem minuter men hemma blir det något annat och det känns otäckt och ovant.

Men M är positiv och han säger att vi tillsammans kommer att klara detta också, som de tjurskallar vi båda är! Dessutom menar han att det både är dags och mer hälsosamt för mitt psyke att få komma hem istället för att ligga här och grubbla i min ensamhet och nog tror jag innerst inne att han har rätt i det. Även om jag emellanåt brukar tänka att jag skulle vilja stanna här i alla dessa veckor, men då bara om jag inte hade haft mina killar förstås! Här blir det stopp och nästa gång hörs vi nog på hemmaplan igen! Natti,natti!/Carro, hängläpp