Det föddes en liten tomtenisse!

Att få ett eget barn blev inte alls som jag hade tänkt mig. Innan vi fick lilla C och när vi var hos våra vänner på besök, så var det i lekrummet man hittade mig. Jag fullkomligt älskade och stortrivdes att leka med barnen och dessutom har jag jobbat väldigt mycket med olika barngrupper medan jag jobbade på biblioteket, så därför var det många som sa: "du kommer att bli den bästa mamman i världen, den dagen du får egna barn!" Det sa de ju, självklart, av välvilja men för mig blev det snarare en belastning och ett självpåtaget krav som jag senare kände att jag inte kunde leva upp till. Detta för att jag länge efteråt har känt och inte tyckt att jag varit någon bra mamma, inte en sån mamma som jag velat vara och som jag ansåg att "världens bästa mamma" skulle vara. Och detta är något jag fortfarande, i perioder, får bråttas med även om jag idag innerst inne vet att jag ju är den bästa mamman för just C. Och att han idag är det allra käraste jag har och min finaste ögonsten är ju inget vi behöver orda något mer om just nu, för det gissar jag att ni redan räknat ut! *ler*

Därför blev det en stor chock när jag upptäckte att barn inte är en docka, en sån där, ni vet, med nyckel i ryggen! *ler ironiskt åt mig själv* Jag, som enda barnet, hade tydligen trott att barn alltid gör det man vill, hur och när man vill och vad man säger åt dem att göra. Säger man åt dem att sova så gör de det och där med jämt!! *ler* Detta fick jag ju självklart tidigt inse, att så inte var fallet och idag inser jag ju att det var oerhört blåögt, även om jag ju spetsat till det lite nu när jag skriver. Barn gör inte alls som man säger, de gör som man själv gör! T.ex. slutade C med sina långa sovstunder redan när han var tre månader, efter det sov han bara mellan 10 - 20 minuter åt gången. Så där fick jag tji, att skriva c-uppsats som jag planerat att göra under barnledigheten, var bara att lägga på hylla med omedelbar verkan! *ler*

Jag berättade ju att min förlossningsdepression startade redan i v.14 och höll i sig ända till augusti 1999. Så det är därför jag med mycket blandade känslor tänker tillbaka på vår tid på BB och neonatalavdelningen där C vårdades. För så var det på vårt gamla lasarett, mamman låg på BB avdelningen som var flera våningsplan bort och långt ifrån den avdelning där för tidigt födda barn vårdades (Idag på vårt nya sjukhus, ligger dessa vårdavdelningar vägg-i-vägg och man sammanför mor och barn, så fort det bara går). Eftersom C ju kom lite för tidigt, i v.36+3, var han lite trött och slö och dessutom behövde han ljusbehandling för att han var lite gul i färgen och därför fick han bo sin första tid på den avdelningen. Då han inte var fullgången vägde han 2500 g och var 47 cm lång när han föddes men läkarna menade att, hade han fått bo kvar i magen hela tiden hade han nog vägt som en normalstor baby. Så att han kom för tidigt berodde inte på att han fick för lite mat utan helt enkelt på att det var för trångt och proppfullt i min mage!

Så därför särades jag och C. Jag placerades i en fyrbädds sal på BB, där jag under helgen var helt ensam vilket självklart var skönt. Men på något konstigt vis var jag liksom inte med i matchen, det var som om jag inte fattade att jag fått barn utan att det här bara var ytteligare en av mina vanliga operationer (tycker nästan att det syns i mina ögon). Så när M kom till sjukhuset och inte själv hämtade C från hans avdelning, fick M påminna mig att ringa till C:s avdelning och höra hur han mådde, hur natten varit, om han ätit och även kräva att de kom upp med honom så ofta det gick. Det kändes på något underligtvis som om han var deras egendom och inte vår, kanske berodde det på att jag inte fick ha honom hos mig hela tiden eller så var det på grund av förlossningsdepressionen jag hade. På måndags kvällen kom en nyförlöst mamma med sin baby in på min sal och då startade mina våndor, eftersom jag tvingades ligga och lyssna på hur det lilla knytet låg och gnydde medan mamman sov och jag tror varken jag eller babyn sov en blund på hela den natten.

Kanske var det detta som behövdes för att knäcka mitt "hårda skal" och nå min innersta kärna. För varje gång babyn gnydde trillade det stora tårar längs mina kinder och det enda jag kunde tänka på var hur min lilla C hade det och att jag inte var hos honom för att hålla honom i mina armar. Tänk om han grät och gnydde likadant som den här babyn och jag var inte där! Jag grinade hela natten och någon gång på morgonsidan kom en undersköterska och jag minns hur sträng hon såg ut när hon stog i änden av min säng. Ingen vidare tröst var hon heller för det enda hon sa var: "det är lika bra du vänjer dig, för livet är ändå fyllt av skilsmässor!"

Tror ni jag grinade mindre av det...Men jag tror faktiskt att det var det som "väckte" mig ur min "förlamning" för när morgonpersonalen kom var jag urförbannad och krävde omdelbar förändring, vilket bl.a. var att jag SKULLE ha ett eget rum, vilket jag också fick. Hur jag mådde rapporterades troligen till Dr. B, för jag minns när han kikade in i mitt rum, som jag gjorde till min alldeles egna julkrubba, tittade han på mig och jag tror han var lite chockad över mitt mående för han sa bara tyst: "här får du stanna hur länge du vill och känner att du behöver!"

Och i det rummet infann sig slutligen julefriden med både adventsljusen och julstjärnan i fönstret. Där kände jag mig som Maria i hennes hydda (jag är inte religiös även om det kanske verkar så i dessa texter. Sökare, ja men inte troende.) och där fick jag vara och känna precis som jag gjorde utan att någon kunde iaktta eller kommentera. Jag började även "ta över" och visa vem det egentligen var som var mamma till C och vem han egentligen tillhörde. Efter den natten skulle all vård av honom diskuteras och godkännas av oss.

Eftersom han var så himla trött och hade svårt med amningen, hade de länge velat sonda honom. Men jag hade motsatt mig det, troligen för att han då i mina ögon, skulle förvandlas till "sjuk" och den rädslan jag hade haft under hela graviditeten skulle då ha infriats. Men efter mitt uppvaknande godkände vi även sondningen och det var det bästa vi kunde göra, för då kom ungen i gång med ätandet (nja, ni som varit med här på bloggen eller känner oss vet ju att det fortfarande kan vara både si och så med hans ätande) och hade vi fått ett barn till under liknande förutsättningar, ja då hade vi gått med på sondning på en gång.

Personalen på neonatalavdelningen brukade komma upp med C till mig på BB vid fem tiden på morgonen för att jag skulle få amma honom. Även om mycket i mitt beteende blev bättre efter den där hemska natten och när jag flyttades till enkel rum, uppförde jag mig fortfarande kanska knepigt emellanåt. Och jag minns specielt tidigt, tidigt på julaftonsmorgon när personalen kom upp med honom till mig. Och som en överraskning till mig hade de klätt honom i röd/gröna kläder med en liten röd tubgas luva på huvudet. Men tror ni det föll i god jord hos den här frun - nähä då, inte det, utan jag blev istället arg, besviken och ledsen fast han var söt som en karamell.

Men min reaktion berodde på att jag själv köpt en tomtedress åt honom och som jag planerat att ta på honom på julaftonen. Så när personalen gått och lämnat C hos mig steg vi upp och på bordet i skenet av julstjärnan i fönstret, bytte jag tomtekläder på lilleman till de jag köpt åt honom, trots att de var alldeles för stora och det nästan hade rymts två bebisar i en dress. *ler*

På julaftonens förmiddag kom min mormor, mina mostrar, min kusin och hennes baby som då var 6 månader på besök. Vi satt i matsalen på BB avdelningen och den stunden är nog en av de stunder då jag känt mest och störst julefrid. Det spelades svag julmusik i bakgrunden, det var pyntat med julgardiner, stjärnor och alldeles mörklagt i korridorerna med endast juleljusen som lyste upp lokalerna och det serverades glögg och pepparkakor till alla som ville ha. Det var även på julaftonen som de äntligen fått en sängplats ledig nere på neo.avd. och därmed fick jag lämna min lilla "julkrubba" och flytta över till lilla C, vilket jag så klart gjorde med ett mycket lättat hjärta. Och vilken skillnad det blev när jag fick sammanföras med C och vilken julstämning jag kände för även på neo.avd. hade de gjort allt de kunde för att skapa julefrid och stämning för de familjer som trots julen tvingades stanna kvar där.

I korridoren stod en stor och grann julgran, alla pratade med "små bokstäver", det var halvskymning och rummena lystes bara upp av stjärnor och ljusstakar. En av gångerna när jag satt och ammade C kom det en kör och sjöng alla vackra julsånger och det blev så stämningsfullt att en och annan tår rullade ner för kinderna (ja, man är lite blödig just då! *ler*) och när även tomten dök upp med paket till de små, ja då kändes platsen att fira jul på inte alls så tokig. Att det var på sjukhuset, glömde vi liksom bort, utan känslan av att ha hamnat mitt i Julevangeliet var verkligen stark. Det enda som saknades var herdarna, åsnorna och höet! *ler*

M for en sväng och firade jul med släkten men på kvällen kom han tillbaka till oss och hade julmat med sig till mig. Eftersom jag och C var ensam på vårt rum under julhelgen fick även M flytta in till oss och stanna kvar där tillsammans med oss under alla juldagar. Så där satt vi tillsammans, i stearinljusens sken i föräldrarummet, bara M, C och jag och smaskade av allt det goda mamma skickat med. Trots mitt mående, de kluvna känslorna och allt som hänt måste jag nog ändå säga att den julen är den jag tänker på, när jag tänker på vilken jul jag upplevt som mest stämningsfylld. Visst var det maffigt som liten i Lovikka, när vi trängdes i fönstret i "Farmors kammare" för att se vem som skulle få syn på tomten först. Men ändå! Den julen, 1998 med vårt eget Jesusbarn, var nog den med mest julstämning och julefrid jag upplevt. Åtminstone hittills...*ler*/Carro, dan före dopparedan (privata bilder)