onsdag 28 oktober 2009

Med ögon som springor

Jag lever iallafall och på väg tillbaka med myrsteg!!! Allt har gått bra, läkarna mycket nöjda, jag mycket trött, har ont, har lätt till tårarna och är hög som ett höghus!! ;0) Operationen tog omkring fem timmar och jag tror dr. X fick snickra en hel del. Jag är otroligt lättad att det är gjort och jag återkommer med fler rapporter så småningom för det finns mer att berätta om detta. Nu är det bara resten kvar! Kram/Flummar Carro

tisdag 27 oktober 2009

Från M: Carolina är nu på Uppvakningen. Hon anlände dit kl 18:15 vilket gör en operationstid på c:a 5 timmar. Dr. X som opererade henne har hört sägas vara mycket nöjd med operationen. Jag träffade henne kl 19:15. Hon var förstås väldigt omtöcknad men mådde efter omständigheterna bra. Förhoppningsvis är hon tillbaka på avdelningen imorgon (Onsdag) förmiddag. Då får hon ta över denna rapportering själv!
Från M: Carolina sövdes klockan 13:10. Som vanligt var hon mycket uppriven men tack vare moderna läkemedel är det inte säkert hon kommer ihåg det när hon vaknar dvs. att det har fastnat i medvetandet. Nu återstår bara att vänta tills de ringer från PostOP/Uppvakningen, då skall jag se hur det är med henne. En gissning är att operationen tar c:a 4-5 timmar. Återkommer med lägesrapport.

måndag 26 oktober 2009

Gummigumman goes terminator!


Jaha, så är det då kvällen innan operationsdagen. Trodde aldrig den här dagen skulle komma eftersom jag ju väntat på detta tillfälle i mer än 3,5 år, över 1360 dagars väntan...Och nu är jag snart i mål, snart snart är jag färdig med min extreme make-over, åtminstone för den här gången. Känns overkligt och ofattbart...Få se vad jag ska hitta på sen! Något roligt tycker jag vi i vår lilla familj är värd, kanske blir det den där trippen till Florida som vi alla tre så hett drömmer om.

M och jag har haft en underbar helg, först med en mysig tågresa och supergod picnick mat. Sen inchekning på Sankt Jörgen Park resort som visade sig vara ett alldeles nytt hotell och mycket smakfullt inrett och en härlig spa avdelning med avkopplande behandlingar. Och vilken orgie mat det blev sen, vi åt för flera veckor framåt men å andra sidan kommer jag att behöva det nu, antar att jag kommer att förbränna en del. Men jag tror jag berättar mer om den vistelsen efter allt detta, för nu har jag bara fokus på morgondagen.

Jag kom till detta nya "bort sjukhus" redan vid halv tolv tiden och sedan har dagen gått i ett svep med provtagningar, röntgen och undersökningar. Så inte förrän närmare fem på eftermiddagen fick jag komma till avdelningen, vilket kändes skönt. Man vill ju gärna få veta var man ska bo de närmsta dagarna. Det har gott ovanligt och oväntat bra med min ångest, ända tills i morse då jag fick första attacken. Men när jag väl var på plats på sjukhuset har det hänt så mycket runtomkring mig, så jag har inte hunnit med att ha ångest.

När det blev dags för narkosbedömningen försökte jag vara så öppen och ärlig som möjligt och det visade sig bra för jag tror narkosläkaren fick en ganska bra uppfattning om vad det är som händer med mig, när det bär iväg. Efter att M installerade mig på avdelningen, åkte han iväg till sitt hotell och precis när han åkt kom narkosläkaren förbi och tog mig med på den utlovade rundvandringen på operationsavdelningen. Vilket var mycket bra men också mycket jobbigt, för naturligtvis kom reaktionen och en lite märklig en den här gången.

Som sagt är jag ju en mycket stolt person som inte gärna vill visa mig ledsen inför andra. Men som vanligt hann jag bara in på operationsavdelningen så fick jag värsta ångestattacken. Eftersom jag försökte hålla tillbaka tårarna, fick kroppen ta reaktionen istället och jag fick en enorm kramp i hela magen, benen och nacken kändes som om jag tränat ett hårt styrkepass och bara darrade av trötthet efteråt. Ja, förresten hela kroppen kändes som om jag blivit överkört av tåget och var spänd till bristningsgränsen och krampen har inte släppt helt än, trots att det nu är snart en och en halv timme sedan. Och inte lyckades jag heller med att hålla tillbaka tårarna, så just då kände jag mig inte speciellt kaxig.

Jag har aldrig varit med om detta förr och kanske beror det på att jag idag inte är avtrubbad av några antidepressiva mediciner. Jag är helt här i nuet nu och kanske var det därför reaktionen blev så kraftig. Trots att det är så jobbigt känns det samtidigt skönt att få åka dit på studiebesök innan. För nu vet jag vart jag ska, hur det ser ut och fick också prata med några ur personalen så nu har jag ju kanske ett bekant ansikte när jag kommer dit. Även narkosläkaren var nöjd med att vi gjorde det, för nu fick även han en tydlig bild av hur jag mår och kan därmed instruera sina kollegor.

Väl tillbaka på avdelningen igen blev jag tvungen att ta en stesolid för att få kroppen att slappna av, så nu känner jag mig lite lätt pömsig. Och som sagt i morgon smäller det! Tyvärr har de planerat så himla olyckligt att jag inte får åka iväg förrän närmare 12 - 13 tiden, vilket inte var bra eftersom jag då har många timmar att ligga och gruva mig på. Det tyckte även narkosläkaren men det går inte att göra något åt nu, utan vi får väl hoppas och tro att det ska bra ändå. Alla är insatta i misstaget och förhoppningsvis har de en massa preparat att "droga ner" mig med, för det kommer säkert att behövas. Så mina vänner, tills vi hörs nästa gång; lev och må!/Carro, liten och ynklig

lördag 24 oktober 2009

Take the blue train...


Ville bara skriva ett superkort inlägg, innan jag sätter mig på tåget. Väskan är packad, picnic maten och vinet inhandlat, djuren har fått mat och själv är jag klädd och sminkad. Nu vill jag fara, jag är beredd och laddad! Det har gått overkligt bra den här veckan, inga större reaktioner förrän för en stund sedan. När jag skulle säga hej till min lilla älskling.och mina föräldrar. Då kom tårarna!

Och nu känner jag hur labil inombords jag egentligen är. För varje gång jag far iväg på en operation, far jag som om det vore sista gången och då är det tungt att skiljas från C. Självklart vet jag ju att jag kommer tillbaka hem igen, men ändå, varje operation innebär ju trots allt en viss riskfaktor. Det kan gå fel och ibland riktigt fel...

MEN! Nu ska vi ju inte tro att det gör det den här gången...heller...jag har ju klarat att resa mig efter mina tidigare 25 operationer. Så varför skulle jag inte komma tillbaka den här gången också! Självklart gör jag det!*ler* Jag vill bara tacka för alla uppmuntrade tankar och ord här på bloggen, Facebook och från mina nära och kära i vanliga livet. Jag vill också tacka för alla hållna tummar och tår och stärkande tankar som många lovat att sända mig på tisdag, det värmer och stärker mig.

Känns skönt att veta att jag har många "hos" mig när jag ligger där på bordet. Och ett extra tack till dig, rara Anna, att jag får låna din positiva känsla i sövningstillfället. Jag lovar att jag ska prova din metod den här gången! Jag kommer ju att skriva här, så fort jag orkar, och därför kan jag inte säga när det blir nästa gång. Men tills dess, var rädd om er!! Jag skickar med er några dikter, två som jag har skrivet och en som jag lånat av Marie Anthony. Kramisar/Carro

Nu händer något
det kommer
krypande
Jag känner
att det krusar
inombords
Jag känner
det bekanta
sticket
i hjärtat
klumpen
i halsen
hugget
i magen
ytliga andningen
Det invanda
är tillbaka
VARFÖR
Alltid jag


Älskling
kom nära
mig
Låt mig
få känna
värmen
från din kropp
Låt mig få
blåsa i ditt hår
snusa i din
nackgrop
smeka din kind
och hålla dig
i min famn
Få peka på ditt
hjärta
och säga
Mamma finns
alltid här
även om
jag inte syns

Copyright © Gummigummans blogg


ATT VARA STARK
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst
eller vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
Att acceptera dess kraft
och ta del av den
Att falla till botten
slå sig hårt och att alltid komma igen

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Lånad på Marie Fredriksson Anthony hemsida

fredag 23 oktober 2009

Sista natten i egen säng...


(Foto: Anette Heikkilä)

Oj, vad tiden rusar fram när man har roligt! Och vad roar jag mig då med? Jo dessa fördömda spel på Facebook. Just nu driver jag tre farmer, ett café, en restaurang, ett nöjesfält och två akvarier. Och det kan jag kalla körigt, vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt och om jag går tillbaka till mitt jobb efter operationen, ja då får jag det stressigt värre! *ler ironiskt*

Nä, självklart får jag ju då börja prioritera igen men just nu, när allt är som det är, ja då är det himla bra tidsfördriv. Dessutom innebär de lite social liv för mig; eftersom man på ett av spelen har möjlighet att "anställa" folk att "jobba" på ens farm. Och självklart har jag ju då svårt att låta bli att "prata" med dem. Och på så sätt har jag fått tre nya bekantskaper i USA, vilket jag tycker är roligt och intressant. Så nu tränar jag på min engelska så gott som varje kväll! *ler*Och rusar gör det även på operationsfronten, jag ser att stetoskopet i min räknare här på sidan snart är i mål och det innebär ju att det snart är dagen med stort D. Har verkligen svårt att ta in att det äntligen är dags, räknar inte riktigt med det än heller. I juni blev det ju inställt samma dag som vi skulle resa, så än kan mycket hända. De kan ställa in igen, jag kan bli sjuk, doktorn kan bli sjuk, de kan sakna instrument eller delar de behöver, det kan komma in akuta fall osv. osv.

Så inte förrän de sprutar in "sovmjölken" i armen, när jag ligger på bordet, vågar jag tro att det verkligen blir av. Kanske är det därför som jag inte känner av någon större och svårare ångest än heller. Eller så beror det på att jag har C hemma och att han gör allt han kan för att distrahera mig. Å andra sidan, kom inte ångesten förrän prick klockan ett dagen innan vi skulle åka och om en kvart är jag i det läget. Så det kanske är då det exploderar även den här gången.

En av mina läsare tyckte, mycket klokt, att jag skulle börja äta av mina "nödraketer" redan innan ångesten kommer. Då kanske jag kan undvika att den slår så hårt eftersom medicinen tar bättre om man börjar ta dem innan det brakat ihop på riktigt. Och det är så sant så och jag har de i högsta beredskap! Men det är en liten hake med dem och det är därför jag försöker undvika att dem. Och den haken är att jag vill kunna dricka vin med min gubbe, både på tåget i morgon och under 3 rätters middagen på söndagkväll. Men blir det för svårt och jobbigt, då kommer jag att börja äta av dem, det lovar jag! *ler*

För jag vill undvika att vara så hård med mig själv och pressa mig själv för hårt, det har jag ju gjort så många gånger förr och jag har ju lovat mig att det måste bli ett slut på det. Så blir det det minsta ohanterbart, ja då kommer "nödrakterna" fram. Men innan det försöker jag med lite annat, bl.a. akupunktur och små frön på akupressur punkterna i örat och handlederna. Med hjälp av de kan jag gnugga på fröena som sitter på rätta stället för ångest, om jag får ångestattacker. Och blir de inte för krävande, har det hänt att jag lyckats häva attacken med hjälp av dem.

På något konstigt vis känns det fortfarande som om inte polletten trillat ner än, ogripbart på något sätt. Men, men förr eller senare trillar det väl in i huvudet att det är dags, om inte förr så senare! Den här veckan har varit såååå låååång, när det var onsdag kändes det som om det var två veckor sedan det var helg senast. Men sen har det gått fortare. Igår hade jag en kär vän på besök hela dagen och vi hade inte setts sedan juni 2008, så det var så himla fantastiskt roligt att få umgås igen.

Därför försvann den dagen i ett nafs och idag har det bara snurrat på hela tiden. Jag fick min beställning från Mary Kay, kosmetik företaget som jag säljer produkter från och på eftermiddagen kom jultidningarna som C har sålt. Så det har handlat om att pricka av varor på beställningslistor och fördela ut dem till de som har beställt. Rörigt blev det, både på köksbordet och i min skalle, men nu tror jag att jag har koll på läget igen, skönt!

I tisdags ringde C från skolan cirka 1,5 timme innan han skulle sluta och han ville komma hem för att han kände sig sååå trött att han inte orkade jobba på slöjden. Och både slöjdläraren och hans klasslärare tyckte att han såg himla trött ut och jag gissar att de av rädsla för eventuell svininfluensa, skickade hem honom. Själv blev jag orolig, svininfluensan eller vilken förkylning som helst = nej tack! Men samtidigt kunde jag ju inte neka ungen att få komma hem.

Vi hade redan kvällen innan pratat om att plocka honom ur skolan för resten av den här veckan, men M var lite emot det eftersom han tyckte att det kändes som aningens överdrivet hispigt. Men jag menade att då får det väl lov att betraktas som aningen hispigt men att vi i detta läge har rätt att få vara det. Så från i onsdags har jag haft C hemma med mig och tur var väl det för nu har jag hört att ungarna är sjuka åt höger och vänster, även om de inte i tisdags hade fått några kända fall av svininfluensa.

Men för mig är det ju, som sagt var, i och för sig ointressant om det är den eller en helt vanlig förkylning, det kan ställa till med samma elände ändå och sticka lika stora käppar i hjulen hur som haver. Så därför kändes det som ett klokt och tryggt beslut att ta ledigt åt C de tre sista dagarna denna vecka och efter det har vi liksom gått i karantän. Jag har inte varit utanför dörren och C har inte fått ta emot några kompisar på eftermiddagarna. Att min kompis fick komma hit igår berodde på att hon redan fått svininfluensa vaccinet eftersom hennes pappa är så svårt sjuk och vi har stränga regler om tät tvättning och spritning av händerna.

Både rektorn och min husläkare tyckte att det var ett klokt beslut vi fattat och då det står i skollagen att barn har rätt till hemundervisning om synnerliga skäl föreligger, var det ingen som protesterade. Antagligen tyckte alla att detta var just en sådan situation, då synnerliga skäl föreligger. Det känns så skönt att vi gjorde så här, för nu har jag gjort allt jag kan och därmed har jag släppt den värsta stressen över att bli sjuk. Blir vi det ändå, så blir vi det och det finns inget vi hade kunnat göra något åt och därför har jag slappnat av på den fronten.

Jag har även pratat med koordinatorn på mitt "borta sjukhus" i veckan och redan påbörjat en del av förberedelserna. Bland annat har jag varit tvungen att sluta med Arcoxian igen, eftersom man inte ska äta NSAID-preparat före en operation. Jag passade även på att lägga fram mina önskemål och det var inte lite vill jag lova. Efter det samtalet kände jag mig som Drottningen av Saba, en jättediva av stora mått.

Men M och hemtjänsten tröstade mig med att jag ju varit med förr och att jag därför vet vad jag behöver. Det jag ville ha var bland annat; en tryckavlastande madrass i sängen, en el säng eftersom jag har för dåligt i händer och fingrar för att kunna manövrera en manuell säng, eget rum eftersom jag är en mycket stolt person och mår så himla dåligt om någon ser hur liten och ynklig jag är när narkosångesten slagit in, en rundvandring på operationsavdelningen, en rullstol, få komma något senare till inskrivningen eftersom vi lämnar hotellrummet klockan 11:00 och något mjukt på operationsbordet eftersom jag annars kommer att vara totalt ledbruten efter flera timmar av skavande mot stagen i ryggen.

Vi får väl se hur och vad de kan tillgodose men nu har jag iallafall fått framföra det som jag anser är livsnödvändigt. Nu ikväll är det så äntligen fredag och sista kvällen hemma. Och vi är ett steg närmare att operationen blir av den här gången, för nu har vi kommit ett steg längre än vi gjorde i juni. Nu har koordinatorn nog gått hem och de kan åtminstone inte längre ringa och ställa in operationen innan vi hinner ge oss iväg! *ler*

Fredag innebär självklart bubbelbad, äta pizza och mysa precis som vi brukar göra på fredagarna här uppe på berget. Packning och handling får vi ta i morgon innan vi ger oss iväg. Och en av de viktigaste sakerna som ska med är ju min "lilla rosa" (netbooken) så jag kan hålla er uppdaterade och jag hoppas att jag kommer att ha ork till det ganska snabbt efter operationen.

Jag är verkligen så glad över min rosa netbook, tänk om jag haft den när jag var sängbunden som barn. Nu har jag ju sysselsättning hela tiden; jag har bloggen, FB, spelen, internet och kan till och med se på film och tv på den. Den är alltid mycket bra men bara helt bäst i lägen som denna, att slå ihjäl massor med timmar på sjukhus med. Jag önskar er alla en trevlig helg och på återhörande! Nästa rapport kommer från en annan del av landet!/Carro i startgroparna (googlade bilder, utom fotot)

söndag 18 oktober 2009

På sista varvet!


(Foto: Anette Heikkilä)

Här är det en helt vanlig söndag, mycket höstlik och grådaskig! M ligger på soffan, jag tror han har somnat, när han egentligen skulle läsa böckerna för jägarexamen och C har gått till sin kompis. Och lilla jag sitter som vanligt framför min kära dator spelandes mina Facebook spel bara för att försöka få tiden att gå.

Nu har vi gått in på sista varvet och är snart på upploppet i denna evighets långa väntan, känns faktiskt lite overkligen men fantastiskt skönt! Om nu allt går som det är tänkt, vad ska jag sen börja vänta på?! Bättre tider, som alla andra, eller...?! Nä, det är ju då jag ska börja leva igen! Att äntligen få trycka på "play knappen i livet" efter mer än fyra år, känns oerhört spännande! Få se vad som kommer att finnas runt knuten och vad livet har i beredskap för mig och min lilla familj!
De här sista dagarna, är som jag säkert redan sagt, oerhört jobbiga. Jag känner mig lite som en tävlingshäst instängd i startfållan och bara skrapar med foten! Jag vill i väg, få det gjort och kunna börja blicka framåt igen. Det är mycket stressiga dagar med alla förberedelser och att undvika förkylningar men också stressigt på grund av att jag känner mig väldigt kluven. Halva jag vill knäppa med fingrarna så det blir nästa lördag och att vi sitter på tåget och halva jag vill inte vara med utan skulle helst vilja vända och springa åt andra hållet!

Det är så jobbigt att både vilja och inte vilja på en och samma gång. Samtidigt som jag har mycket att se fram emot; tågresan med tillhörande picnic, hotellet och spavistelsen finns ju också allt det tråkiga kring operationen som jag helst skulle vilja ha bakom mig utan att behöva vara delaktig. Snacka om att vara ambivalent till 100 %! Men när vi väl sitter på tåget kommer förmodligen stressen att släppa. Då kan jag inte längre göra eller påverka på något sätt, utan då är det bara att hänga med.
Det som troligen inte kommer att släppa på tåget är ångesten, utan tvärtom, den kommer nog istället växa ju närmare staden där mitt "borta sjukhus" ligger vi kommer. Men jag har ju med mig mina "nödraketer" (Stesolid) att ta om det skulle bli för svårt, för jag vill ju verkligen kunna njuta av kvällen på St. Jörgens park och spaupplevelsen utan att vara allt för ångestfylld. Ni kanske tycker att det låter knäppt att jag förutsätter att jag kommer att få ångest men jag är faktiskt ganska övertygad om att så är fallet.

För så har det varit vid de 25 tidigare operationerna och därför har jag svårt att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Men än så länge är jag ångestfri och det är skönt men räknar, som sagt, kallt med att det kommer. I juni, när operationen var aktuell förra gången, slog ångesten till som en 50 kg säck i mellangärdet prick klockan ett på torsdagen, dagen innan vi egentligen skulle ha satt oss på tåget.För nypåstigna läsare här på Gummigummans blogg ska jag bara kort berätta att jag lider av ett post traumatiskt stress syndrom före, i samband med och efter narkosen. Att det blivit på detta viset beror på att jag varit sövd mer än 25 gånger tidigare, för förutom vid mina operationer har jag, som barn, även varit sövd i samband med gipsborttagning och liknande. På 60- och 70-talen när jag var barn, fick inte föräldrarna vara hos sina barn på sjukhus, inte ens i samband med en narkos.

Så redan från det jag var pytteliten har jag ensam fått klara av dessa situationer och det kan man ju bara tänka sig hur det upplevs av ett litet barn. Säkerligen har jag varit hysterisk och säkerligen har operationspersonalen fått tvångshålla och tvångssöva mig och självklart sätter det sina spår. Det man har varit med om i barndomen är mycket svårt att bearbeta och bli av med, enligt en doktor jag träffade, och det sätter oerhört stora spår i en människa.
Jag har ju försökt bearbeta detta på många olika vis, bl.a. genom terapi, akupunktur, samtal, hållit i föreläsningar, ser tv-program och skriver både dikter och här på bloggen. Jag försöker också vara väldigt "öppen", med hur jag reagerar och vad det är jag går igenom, med min omgivning och sjukvårdspersonalen jag möter.

Dels får jag bättre hjälp om jag är ärlig och inte döljer något och samtidigt är det också ett sätt att bearbeta det traumatiska jag varit med om. Om ni vill läsa mer om hur jag reagerar på en narkos och operationer, finns det att läsa i gamla inlägg t.ex. från i juni och under rubrikerna Barndomslandet och Skolios.


Det här blir andra gången som vi tar in på ett spa kvällen innan inskrivningen på sjukhuset. Det kanske verkar som bortkastade pengar, eftersom jag borde ha hjärnan full av grubblerier och kanske inte kan njuta riktigt ordentligt. Men faktum är att det var fantastiskt avkopplande och rogivande förra året och det var också därför vi ville upprepa det i år igen.

I fjol var vi på Asia spa i en stad nära staden där mitt "borta sjukhus" ligger men i år väljer vi, av tidsbrist, att vara kvar i närheten av sjukhuset. Det ser väldigt lovande ut på bilderna och jag hoppas och tror att det kommer att bli precis lika bra som i fjol. Det var ett bra sätt att "landa i mig" själv efter all ilska och förberedelsetid hemma, att vara borta och bara njuta av värme, massage och stilla lugn utan avbrott av barn och telefon, gjorde våra batterier fulladdade! Så det är vad vi hoppas på i år igen.
Jag opereras ju på tisdagen den 27:e och jag misstänker att även detta kommer att bli en ganska lång och arbetssam operation. Eftersom inte den norska protesen kommer, tror jag det krävs en hel del mer "snickerier" av dr. X och därför tror jag att den kommer att ta längre tid än höger höft men förhoppningsvis kortare tid än ryggen. Första dygnet efter operationen får jag säkerligen tillbringa på uppvakningen, för att vara under ordentlig uppsikt tills jag återhämtat mig och värdena stabiliserats.

Sedan flyttas jag tillbaka till avdelningen och jag misstänker att jag kommer att vara kvar i staden där mitt "borta sjukhus" ligger i cirka en vecka. Går allting supertoppen bra, kanske jag skrivs ut till hemmet direkt efter "borta sjukhuset". Men mer troligt är det nog att jag, även den här gången, transporteras hem med ambulansflyg till mitt "hemma sjukhus" för några dagars återhämtning hos dem. Allt som allt räknar jag med, om allt går som det är tänkt, att jag blir borta hemifrån i cirka två veckor.
Säkerligen kommer det att bli lite färre texter här på bloggen under dessa dagar men självklart har jag min "lilla rosa" (dator) med mig och tanken är att jag, så fort som möjligt och så snart jag orkar, ska hålla er uppdaterade om vad som händer med mig via den. Lite som att skriva dagbok om framsteg och bakslag och det här blir första gången som jag gör det på studs och när det händer, eftersom jag inte hade någon netbook med mobilt bredband förra året.

Självklart har jag min mobil med mig också, om det är någon som känner sig pratsugen. Så nu i veckan ska jag ägna mig åt det sista här hemma, packa, vara på apoteket, ladda mp3 med böcker och i största allmänhet bara samla kraft och ork! Ta hand om er, tills nästa gång!/Carro på sista varvet (privata bilder)

torsdag 15 oktober 2009

Baciller, nej tack!

Trots att jag ju har väntat i alla dessa dagar är jag ändå lika oförberedd när väl operationstiden kom! Så nu har det plötsligt blivit lite stressigt, mycket att ordna och joxa med innan det bär iväg söderut! Eller så är det jag som legat på latsidan och tappat fart och därför inte längre kan organisera och ta mig i kragen! *ler*

Förutom det som har med operationen att göra har jag dessutom haft ett återfall till mitt gamla liv den här veckan och proppat kalendern full med allehanda uppdrag, vilket ju inte är så vettigt eftersom det äter så mycket av min energi. Men, men är huvudet dumt får kroppen lida, heter det väl! *ler*

Så därför har jag idag börjat stryka aktiviteter och skjuta dem på framtiden, för att inte helt trötta ut mig och gå ner i kondition ännu mer och därmed bli mer mottaglig för svininfluensan som nu verkar finnas runt knuten där jag bor. Egentligen är jag inte rädd för själv influensan i sig och tycker nog att det blivit upphausat så till den milda grad.

Kanske är det till och med så att det är läkemedelsfabrikanterna som ligger bakom alla dessa skriverier bara för att få sälja sina mediciner till sjukvården. Läste någonstans att Socialstyrelsen (eller vem det nu var i Sverige) har skrivit kontrakt med ett läkemedelsbolag redan 2007 att vi ska köpa x miljoner vacciner av dem de närmaste åren och då kom ju svininfluensan väldigt lägligt, sett med det perspektivet!

Jag liksom alla andra har ju funderat på hur jag ska göra med vaccinationen och trots att jag tillhör riksgrupperna hade jag nog personligen, om jag inte haft operationen framför mig, velat avstå från att vaccinera mig eftersom jag inte riktigt tror på det. Jag har sedan några år tillbaka, på min husläkares infrådan och mot min egen vilja, vaccinerat mig mot den vanliga influensan som brukar komma till Sverige runt juletid bara för att jag tillhör dessa riskgrupper.

Och jag säger bara en sak, jag har aldrig haft så många infektioner och förkylningar som sen jag började med detta. Jag tror att dessa vacciner bryter ner immunförsvaret ännu mer och bara gör en mottagligare! Nåja, nu behöver jag ju inte fundera på detta längre eftersom min husläkare gjorde bedömningen att det blir för tätt inpå operationen.

Istället sa han att jag skulle försöka hålla mig lite i "karantän" de här sista dagarna. Vilket ju är ursvårt, för självklart går det ju inte att isolera sig helt. Dessutom umgås ju båda mina killar med folk hela dagarna så vem vet vad de drar med sig för bacillusker! Men jag kan ju försöka begränsa så mycket som jag kan och därför har jag uteslutit såna aktiviteter som inte är livsnödvändiga.

Till exempel får inte C, från och med nu och hela nästa vecka, ta med sig mer än en, max två, kompisar hem efter skolan. För ju fler ungar som är här ju mer ökar risken att någon har någon smitta med sig. Och när de kommer från skolan kör jag in de raka vägen på toaletten för tvagning och helst också spritning, innan de får komma in i huset. I morgon skulle M och jag egentligen på ett möte med psykologen på barnhabiliteringen på mitt "hemma sjukhus" men det har jag också skjutit upp, för var om inte på sjukhuset är det stor risk att man träffar på krassliga människor.

Husläkaren ville att jag, som vanligt inför en operation, skulle lämna infektionsprover bara för att vi ska kunna vara trygga med att jag inte går med någon infektion, just nu åtminstone. Men han ville inte att jag kommer till vårdcentralen, eftersom hela mottagningen kryllar av baciller och virusar. Så därför ska distriktsköterskan komma hem till mig och ta dessa prover.

Det är inte bara dessa åtgärder jag vidtagit utan jag har även sagt bort en middag som vi blev bjudna på nu på lördag. Vilket ju givetvis var trist men den familjen har lovat att vi har den innestående tills jag är opererad och på benen igen och det är tur att alla runtomkring oss är så förstående med min tillfälligt påkomna bacillskräck! *ler*

Jag gillar verkligen inte de här sista dagarna innan vi åker, för är jag inte nervig innan så blir jag det av alla dessa förberedelser och undvikande av sjukdommar. Det är som en kamp med tiden och det gäller att täppa igen näsa och mun med en klänypa för att inte åka dit efter någon nysning eller hostning! *ler* För är det så att jag har en för svår förkylning, då går det inte att operera och det hela ställs in ännu en gång och då vet man aldrig när det blir aktuellt igen.

Det skulle verkligen vara en tragedi, så nu är det bara att be en bön att fläskinfluensan inte hinner ikapp mig! Jag har varit hos min homeopat idag och där fick jag tipset att köpa cocosfett av dem, inte det man köper i matvaruaffärerna utan en av god kvalité. Den innehåller naturligt medicin, liknande det de har i sina piller mot förkylningar, och den ska jag använda i all matlagning den närmsta tiden. En matsked om dagen, i stekpannan istället för annan olja, hjälper till att bygga upp motståndet i kroppen. Och som det känns nu i mitt stressade tillstånd har jag lust att sluka hela burken!

Förutom att undvika folk och baciller, har jag ägnat mig åt att planera vår tripp. Vi åker tåg ner på lördagkväll och är framme på söndag förmiddag. Då har jag bokat en spa natt på St Jörgens park där vi ska löga oss i deras pooler, få en behandling med namnet Ängsdimma vilket ger det hela en trollsk inramning för att sedan avsluta kvällen med en tre rättersmiddag innan vi kryper ner i sköna hotellsängen.

På måndagen är det inskrivning och incheckning på ett mindre lyxigt hotell, nämligen sjukhuset. Då blir det en massa snack och undersökningar, som t.ex. ytterligare en ny röntgen för att sedan "skjuta av raketen" på tisdagen, det är ju då operationen ska ske. M är med mig över sövningen och uppvakningstiden men på onsdag eftermiddag måste han flyga hem till C igen.

Det som jag har kvar att ordna är en ny baddräkt, jag vet inte riktigt vad som har hänt med den gamla. Plötsligt har den liksom krympt i sommar, kan inte förstå det??!! Kan kanske bero på att frun har blivit aningens bred om baken! *ler*

Igår hade jag en mycket rolig, spännande men oerhört tröttsam dag för det var då jag var med och genomförde det första roliga som jag fick kännedom och skrev om i förra veckan. Tyvärr kan jag inte avslöja riktigt än heller vad det hela handlade om men jag kan tala om att jag nu vet hur det känns att vara supermodell och ni kan tro att grannarna såg nyfikna ut!! Självklart berättar jag, så fort jag fått grönt ljus…

Apropå grannar, kika gärna in hos min granne Sari på Lilla Provance, både hennes blogg och webbutik är ett MÅSTE att besöka! Hon har så himla fina saker och jag önskar dig verkligen Lycka Till med butiken, Sari! Tills vi hörs igen, var rädd om er!/Carro, bacillfobikern (men bara en vecka framåt!) (bilderna är googlade)

söndag 11 oktober 2009

Är det bra eller dåligt att veta?

Jag brukar undvika att skriva här sent på kvällarna och speciellt sent på fredag och lördag kvällar men ikväll kan jag inte låta bli. Sent och supersent ikväll fick jag svar på mitt mail från dr. X. Jag frågade honom om varför han kallat på mig till staden där mitt "borta sjukhus" ligger och nu har han svarat. Jag ska visa er precis hur vår dialog såg ut:

Hej Dr. X,
Tusen, tusen och åter tusen tack för operationstiden! Där överraskade du mig allt!! Trodde inte att det skulle bli aktuellt i oktober och att jag fick vara glad om det hans med före jul överhuvudtaget! ;0) Jag är verkligen så himla nöjd och glad. Och lättad, äntligen ska vi försöka ge mig min gångförmåga tillbaka, det har varit så jobbigt!!! Som du säkert förstår, du känner väl mig vid det här laget, är jag nyfiken på varför du har kallat ner mig till ditt sjukhus istället för hos mig, vad har hänt? Betyder det: a) Vi fick ingen protes från Norge, de kunde inte tillverka en passande led till mig och vi måste därför använda en standard modell och i och med det vill du vara på hemmaplan? b) Du har ångrat dig, av orsaker jag inte behöver få veta, och vill hellre vara på hemmplan på "ditt" sjukhus och med dina kollegor c) Jag är ett så spännande fall att även Dr. Z vill vara med eller få en inblick i hur det går i mitt fall? ;0) Även om det givetvis hade varit skönt att få vara hemma, kommer jag ju självklart inte att protestera utan bokar omgående resan ner till sin stad, för det viktigaste är ju att det är du som kommer att operera mig och var vi sen håller till är av underordnad betydelse!!! Tänker du skicka hem mig till "mitt" hemma sjukhus för eftervård sen?
Hälsningar
En mycket lycklig Carolina, som håller alla tummar och tår att det nu kommer att fungera hela vägen fram till 27:e!

Och så här svarade Dr. X mig ikväll:
Hej Carolina,
du har så rätt i dina antaganden a och b. Behöver vår avdelnings fulla resurser, dvs olika instrument, van personal med udda fall och erfarna kollegor som är vana att arbeta med mig. Allt är nu också förankrat med professor Z. Du kommer antagligen att skcikas hem till "ditt" sjukhus så snart allt är OK.
Välkommen. Dr. X

Nu ökade plötsligt riskerna med 100 %! Ikväll känner jag mig ledsen, orolig, besviken, arg och lite bitter också. För detta innebär att de (sjukvården) har tagit ytterligare ett halvår i onödan, av mitt liv. För det var exakt här vi stog i Juni. Dr. X hade redan då kommit till denna slutsats, att vi inte får någon protes från Norge, och han skulle försöka lösa mina problem på sitt sätt men det var ju då som hans chef protesterade. Och jag var tvungen att bjuda på ytterligare ett halvår av mitt liv och ytterligare ett halvår av väntan. (se inläggen från 12:e - 15:e juni)

Förutom det innebär det här en hel del mer problem, misstänker jag. För mitt vänstra ben (det som nu ska opereras) är ungefär hälften så tjockt som det högra benet, enligt röntgenbilderna, och ungefär lika tjockt som en 10-årings. I och med att den Norska protesen inte kommer, innebär det här att de måste ta en befintlig protes (typ storlek XS eller liknande, som redan det är alldeles för stor för mig), slipa in den och avpassa den efter mitt ben och sen får vi alla be en bön att den stannar kvar där. För man kan ju bara tänka sig vilka problem det kan medföra om jag får en protes som "egentligen" är alldeles för stor för min kropp!!!

Just nu har jag inget mer att säga! Annat än att, VARFÖR SKA JAG ALLTID FÅ RÄTT!!! Kände bara att jag behövde skriva av mig lite frustration. Återkommer med mer nyheter, så småningom./Carro, som känner sig ganska liten just nu

fredag 9 oktober 2009

Summa sumarum, en mycket lyckosam vecka!

(Foto: Stina Törmä)
Wow vilken vecka det här har varit! Två stora saker har hänt som jag kan glädjas och se fram emot. Det första som hände kan jag inte avslöja riktigt än men jag tror nog, om allt går i lås, att ni som bor i närheten av mig kanske kommer att lägga märke till det så småningom. Och det andra är ju självklart min operationstid. Tänk att den kom, nästan av sig självt och utan att jag behövde bli så där skogstokig som jag alltid har varit tvungen att bli de senaste fyra och ett halvt åren. Visst är det väl ändå fantastiskt och det är så roligt att åtminstone ibland få bli positivt överraskad av sjukvården! *ler*

Nu har jag återigen kommit in i den fasen när jag har svårt att förstå att min "väntan" är över. Om nu allt fungerar hela vägen, ska jag inte behöva vänta och räkna dagarna nå längre och det känns självklart underbart men också lite konstigt och tomt. Jag vet att det kan låta tokigt, för det enda jag har tjatat om och längtat efter den senaste tiden är ju att få ett slut på denna "extreme makeover." Att få släppa på pausknappen och fortsätta med mitt liv!

Att vänta och vänta så som jag har gjort är verkligen mördande på alla sätt och vis och jag måste verkligen hålla med min släkting som skrev att en lång oviss väntan, som exempelvis min, kanske kan känns lite som ett dödsstraff. Det låter dramatiskt men lite så är det faktiskt. Även om jag brukar likna min väntan med den väntan som våra invandrare får gå igenom medan de väntar på permanent uppehållstillstånd. För det är verkligen bättre att veta vad som komma skall och när, även om det är något man inte vill vara med om egentligen, än att absolut ingenting veta. För vet man inte när eller hur något ska ske ja då kan man heller inget planera eller ens förbereda sig.

Jag har ännu inte fått några besked av dr. X varför han kallar ner mig till sitt "borta sjukhus" och inte utför operationen här hemma som han sa i somras. Det kan betyda tre saker:
1. Företaget i Norge har inte kunnat tillverka en specialprotes åt mig och därför måste dr. X ta en standard modell och passa in den i min kropp, för så sa han i våras. Måste han ta en standard protes vill han vara på hemmaplan där han har kollegor, alla instrument och rutiner som behövs för det. Och är det så blir jag lite sur, för då är ju det här senste halv året helt bortkastat eftersom det var enligt den metoden han planerade att operera mig i juni.

2. Han har helt enkelt ändrat sig och tänkt om, av anledningar som jag inte behöver veta (läs: att dr. X och dr. Y inte kan samarbeta) och vill helt plötsligt ändå vara på hemmaplan där allt känns invant och bekvämt för honom.
3. Hans chef, den professorn jag skällde ut i våras, har en önskan om att själv få delta vid min operation eller iallafall möjlighet att få information och bli lite delaktig eftersom jag misstänker att jag är lite spännande och intressant med mina missbildade höfter.

Jag har skrivit och ställt denna fråga till honom men inte fått något svar än och vi får väl se om det kommer något innan jag åker ner. Nåja, hur som haver är det ju något som jag egentligen inte behöver fundera över, man samtidigt kan jag inte låta bli eftersom jag är så ohyggligt nyfiken av mig. Dessutom har jag lättare att acceptera och förstå saker och ting, om jag får information om "varför" något händer eller vilka beslut som fattas. Och helst vill jag också vara delaktig och ha en diskussion och en öppen dialog med mina doktorer, då blir jag lugn och trygg! Men vänder man mig ryggen och håller mig utanför, ja då blir jag orolig, rastlös och allmänt jobbig.

Precis som jag misstänkte, när jag skrev till dr. Y och informerade om operationsdatumet, hade inte dr. Y här hemma blivit tillfrågade eller ens informerad om datumet för min operation. Och helt förståeligt lät INTE dr. Y speciellt lycklig över det när information kom till dennes kännedom. Självklart gillade dr. Y att jag fått mitt datum men dr. Y hade nog själv velat vara delaktig eftersom det ändå är mitt landsting som ska stå för "fiolerna".

Men dr. X har kallat ner mig utan att informera mitt hemma landsting och det kan jag förstå retade dr. Y eftersom jag nu säkert spräcker deras budget i år igen! *ler* (För mitt landsting får ju självklart betala dyra pengar till mitt "borta sjukhus" för hela min vårdtid, protesen, annat material/mediciner och säkert även hemtransporten. Och det är inga små pengar så därför förstår jag att dr. Y lät irriterad och vill vara delaktig i det beslutet.)

Jag har även pratat med min husläkare och han tyckte att jag skulle vänta med svin influensa vaccinet till efter min operation, eftersom det blir för snävt i tiden. Vaccinet kommer hit i början på v.43 och risken är stor att jag blir lite sjuk av vaccinet (så är det ju för alla, eftersom man sprutar in lite svininfluensa i kroppen. Ungefär som när barnen får sina vacciner, då händer det ju att de blir sjuka några efteråt.). Och det finns för få dagar att både hinna bli sjuk och sedan frisk innan operationsdagen, tyckte han det var säkrast att vi spar med den till efteråt.

Han skrev även ut lite stesolid, som jag ska ha som "nödraketer", om min narkos ångest blir för stor och ohanterbar dagarna innan det är dags (om min narkos skräck finns att läsa i inlägg under rubrikerna undersökningar, bra och dåligt mående och barndomslandet) och även om jag kommer att undvika att ta dem känns det skönt att veta att de finns i beredskap.

Så till veckan blir det rushigt värre, åtminstone med mina pensionärslivsliknande mått mätt. Förutom att jag har hela nästa vecka intecknad med någon aktivitet varje dag, så ska resan och hotellrum bokas, det ska sökas efter ett mysigt spa i staden där "borta sjukhuset" ligger där vi kan fira M:s födelsedag, vara på vårdcentralen och lämna infektionsprover eftersom jag fortfarande har känningar av blindtarmen och kolla så jag har ordning på alla mina papper som ska med osv.

Så nu gäller det att ladda batterierna i helgen för detta blir i det mesta laget för min del för förutom detta måste jag ju även hinna ta hand om mina farmer, café, restaurang och nöjesfält (spelen i Facebook) också! *ler ironiskt*

Så nu tar jag helg och slår igen butiken för den här gången. Om ni tycker att dagens text känns osammanhängande och utan röd tråd, så känner ni helt rätt. Det har varit en hopplös bloggardag idag, eftersom jag blivit avbruten av ungarna och telefonen, hundra gånger minst och därför har den här texten tagit mig sex timmar att knåpa ihop! Måste vara rekord på den fronten! *ler.*

Och ändå känns den "oskriven" på något sätt! Jag har för länge sedan glömt vad jag tänkt på från början. Men, men så får det vara den här gång, nu önskar jag alla en riktigt skön helg och tills vi "hörs" nästa gång, ta hand om er och njut av de vackra färgerna i naturen! Själv skjuter jag raketer för en lyckosam vecka!/Carro (alla bilder utom toppbilden är googlade)

onsdag 7 oktober 2009

Undrens tid är inte förbi och jag är överraskad!

Himmel och plättar vilken vane människa man är! Bara för att C har varit hemma och sjuk i några dagar så rubbar det mina cirklar så till den milda grad att jag helt kommer av mig och tappar alla mina rutiner, inklusive bloggandet. Skönt nog var det ingen svininfluensa den här gången, utan bara ett litet magvirus som invaderade hans kropp. Nu är han bättre och ska tillbaka till skolan i morgon. Bra! För då kanske jag också hittar tillbaka till mina vanor igen.

Men egentligen är det inte bara C:s sjukdom, jag ska avslöja en annan liten hemlis men den är så knäpp att jag nästan skäms! *ler* Som ni kanske har hört är jag ju med på Facebook och där finns det en hel uppsjö med vanebildande spel och det är även i dem jag har fastnat. Pinsamt! Jag vet! Men nu när jag har två bondgårdar, ett akvarium, en restaurang och ett café att sköta om i cybervärlden måste jag erkänna att jag inte hinner med så mycket annat. Och jag har dessutom inte hjärta att "klicka bort" eller bara strunta i de små liven, för då blir de ju utan mat och dör! *ler* Med tanke på det kanske det inte är så konstigt att jag "brände ut" mig 2006, verkar vara den sortens människa! *ler*

Nå nog om detta! Idag har det faktiskt hänt något enastående enormt som jag knappt vågar tro är sant! Och vad kan det vara, kanske ni undrar? Jo, då kan jag tala om för er att: IDAG KOM OPERATIONSTIDEN!!!! YIEPPI!!!! HURRA!!! och FANTASTISKT!!! Det var nästan så att jag inte trodde mina ögon när jag hittade kuvertet i brevlådan när jag kom från min träning i eftermiddags. Jag var nästan tvungen nypa mig i armen för att övertyga mig själv om att jag var vaken. Det är helt otroligt och de lyckades faktiskt överraska mig ännu en gång!

För de har klämt in min operation nu i oktober precis som de lovade och utan att jag behövde tjata så väldigt många gånger den här gången (bara tre, tror jag). Nu har jag dessutom varit tyst i två veckor utan att maila dem och jag gick som på nålar igår och imorse men bestämde att avvakta den här veckan ut. Och nu behöver jag inte avvakta och vänta längre. Visst är det väl nästan för bra! Nu gäller det bara att vi håller alla tummar och tår för att det ska fungera, utan att något tillstöter, hela vägen fram till operationsbordet. Eller hur?! *ler*

Jag vet inte riktigt hur Dr. X har tänkt sig, för ännu en gång planeras operationen till mitt "borta sjukhus" och inte på mitt "hemma sjukhus" som han lovade från början. Det betyder två saker; 1) Han vill vara nära och jobba tillsammans med sina kollegor och chefen eller 2) Han har inte fått den specialbeställda protesen.

För i somras sa han att om han inte får den norska protesen och måste ta en standard modell, då vill han vara på sitt ordinarie sjukhus eftersom det kräver så mycket mer än om han får den skräddarsydda protesen som han hade kunnat operera in på mitt "hemma sjukhus". Så hmmm, lite fundersam är jag vad som ligger bakom detta beslut och kommer att slänga iväg ett mail med frågan till honom imorgon. Men självklart tänker jag inte protestera! Vill han ha ner mig, så självklart kommer jag. Som ett skott! *ler*

Det här är inte samma sjukhus som jag låg på när jag opererade ryggen men eftersom även detta sjukhus ligger i samma stad och tillhör samma region fortsätter jag, för enkelhetens skull, att kalla även detta sjukhus för mitt "borta sjukhus". Inläggningen är planerad till den 26:e oktober och operationen till den 27:e, vilket är dagen innan M:s födelsedag. Vilken födelsedagspresent han får, en ny renoverad hustru! *ler*

Att det sen är aningens skruvat och morbid av mig att bli så lycklig och hoppa så högt av glädje för att någon för 26:e gången ska skära i min kropp, när jag egentligen mår så ohyggligt dåligt psykiskt av att sövas, är en helt annan historia som jag inte tänker på i kväll. Utan nu gläds jag bara åt att min väntan förhoppningsvis ÄNTLIGEN är över! Och jag kommer säkert hinna älta och våndas här på bloggen inför det som komma skall ändå, för det är ju nu mina förberedelser startar på riktigt.

Förutom all mental förberedelse och "peppning" har jag en hel del administrativt att ta tag i också som t.ex. att boka resan och hotellet för M:s del. För självklart vill jag ju ha han med mig ner och ända in på operationssalen ska han, annars vägrar jag i sten! Ni som har varit med ett tag vet att det beror på min narkos skräck. Att det enda som hjälper och fungerar någorlunda är att M får vara med och söva mig. Och då måste han ju även få någonstans att bo eftersom han inte kan bo hos mig på sjukhuset.

Men den här gången kommer han bara att vara hos mig ett par nätter eftersom detta, trots allt, känns som en något lindrigare operation än ryggoperationen som jag gjorde för nästan ett år sedan. Och dessutom behövs han ju hemma också, för vi kan ju inte lämna vår lilla guldklimp i sticket hur många dagar som helst. Nu vet jag ju att C har det bra hos mormor och morfar men ändå, självklart är detta med operationerna en anspänning för honom också.

Men allt detta tar vi sen för nu ska jag bara göra som pingvinerna i Madagaskar 1; Le och vinka! Åtminstone tills i morgon, då jag återkommer med nya rapporter och nu ska jag skriva här innan jag ens tittar åt facebook spelen med det minsta lilla ögonblinket! Det är ju inte klokt det här, att slösa bort dagar på trivialiteter. Men, men sån är jag! *ler*/Carro (bilderna är googlade)

torsdag 1 oktober 2009

Lägesrapport 1 (Eg. 101:a om jag räknat alla)


Nu känner jag att det är dags för en liten kort lägesrapport igen! Jag har ju surrat om både ditt och datt i flera dagar och inte sagt ett ord om hur jag har det just nu. Kanske skönt tycker en del medan jag tror mig veta att andra funderar, så här kommer en kort uppdatering av situaionen på berget. *ler*

Idag är det den 1341:a dagen av väntan på mitt vänstra höftledsbytet och på "borta sjukhus" fronten intet nytt! För nypåstigna passagerare på Gummigummans blogg, vill jag bara berätta att jag räknar dagar från då jag fick besked om att min höft måste opereras. Alltså, någon vårdgaranti gäller tydligen inte för mig!

Nu har det varit absolut dödstyst i flera veckor igen, intet ett ljud hörs från dr. X och Y! Och jag är uttråkad och lite "äggsjuk"!! Jag går i cirklar (kanske inte riktigt bokstavligt men nästan) och kommer inte någon vart och när posten för dagen har kommit och det fortfarande inte finns någon kallelse i lådan, ja då är jag nästan redo för sängen! För att sova bort tillvaron och få möta en ny dag med nya möjligheter i brevlådan! *ler*

Oj, nu låter jag nästan deprimerad! Men det är jag konstigt nog inte, utan mår oförskämt bra utan min depressionsmedicin. Självklart blir jag ju ledsen också och gråter även en skvätt då och då när läget känns helt hopplöst eller om smärtan blir för svår men tacklov verkar det inte bli en bestående sinnesstämning den här gången (se äldre inlägg om min utbrändhet i samband med förra höften, t.ex. under rubriken Utmattningssyndrom).

Utan efter några dagars "blue mood" studsar jag upp igen vilket känns såååå bra, om inte annat så för C:s skull. För självklart påverkar det honom också om jag deppar. Nä, jag tycker mest att jag känner mig rastlös/äggsjuk och mer eller mindre uppretad. Det går liksom i vågor och pendlar hit och dit men jag har ändå inte blivit så där urförbannad som jag bara kan bli när jag blir tillräckligt uppretad på sjukvården. Utan jag är fortfarande i någon sorts tomt vänteläge...

För tiden för deras planering är ju inte riktigt ute än och jag har ju lovat att ge dem oktober månad ut, så då får jag väl hålla det också. Men jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att det blir någon operation nu under oktober, eftersom jag inte hört ens det minsta lilla pip och idag är vi ju inne i oktober. Men, men kanske förvånar de mig igen vilket de ju gjorde genom att hinna pressa in min röntgen i augusti, om än på augustimånads sista dag, som de lovade i juni.

Hur konstigt det än kan låta, jag skrev ju nyss att jag är rastlös, så känner jag mig lite apatisk också. Ungefär som att ingenting är viktigt och att jag inte bryr mig om nåt och därför vet jag inte om jag kommer att riva upp himmel och jord som jag lovade i somras. Så känns det nu men det kan ju snabbt ändras och mitt vad det är så är jag uppe någon mörk natt skriver ilskna mail till doktorerna. Det har jag ju gjort förr! *ler*

Det senast jag hörde för några veckor sedan var när jag skickade iväg ett, hör och häpna, MYCKET kort mail till doktorerna X och Y. Jag skrev helt enkelt kort och gott: "Är trött och less, har ont, var är protesen?!" Och faktiskt efter någon dag bemödade de sig att höra av sig bägge två, fantastiskt! Dr. X på mitt "borta sjukhus" sa: "Håll ut lite till, jag får snart besked från Norge! Jag hör av mig!"

Men vad det är för besked han väntar på skrev han aldrig. Är det; "ja, vi har fått bilderna och ska snart börja med tillverkningen". Eller: "det är för krångligt, vi kan inte tillverka den." Eller kanske: "ja, vi har protesen klar nu!" Och för mig är det ju en väsentlig skillnad vad svaret blir. Helt "kors i taket" så hörde även doktor Y från mitt "hemma sjukhus" av sig med svaret: "jag vet ingenting! Annat än att bilderna har gått till Norge."

Men hur mår jag då?! Ja det är både upp och ner, hit och dit och även det pendlar som en klockpendel och varierar från dag till dag. Värken är inte värst och just nu har jag även kommit in i en positiv trend med sovandet också, efter någon veckas vaknätter. Jag är inte heller lika trött på dagarna, för tillfället, även om jag ju självklart vilar mycket.

Däremot är jag trött i kroppen och förflyttningarna är tunga och krävande, trots att jag nästan inte går med rullatorn utan istället sitter på den och sparkar mig fram. Jag använder den mer som en arbetsstol än ett gånghjälpmedel och jag gillar den helskarpt! Eftersom jag är så vinglig och trött i kroppen går jag även mycket mindre med kryckorna utomhus utan tar i första hand rollatorn eller rullstolen när jag någon gång ska iväg.

I somras hade jag ju en mycket dålig period med nacken då ingenting hjälpte och ingen värktablett bet. Bland annat började jag ju äta Paraflex, för doktorn trodde att jag behövde muskelavslappnande. I slutet av sommaren började jag ju få så fruktansvärt ont i mitt högra och redan opererade ben och till slut kunde jag inte belasta eller gå på det överhuvudtaget, vilket ju är lite besvärligt när jag redan bara har ett ben att gå på.

Det vänstra hänger ju i höjd med vristen och är 8cm kortare än det andra och därför fullständigt odugligt även om jag har en skoförhöjning på skon. Jag blev fruktansvärt rädd och orolig, skulle det bara börja om med det första benet igen? Skulle jag aldrig komma ur den här väntan och operationssvängen? Så när det till slut blev så ont att jag bara grät och glömde andas, åkte vi för två veckor sedan in på akuten.

För en gångs skull fick jag träffa väldigt sympatiska ortopedare på "mitt hemma sjukhus" för jag kan garantera att de inte växar på träd i mitt landsting! Jag berättade kort min historia och beskrev för dem hur oerhört smärttålig jag är, eftersom jag ju har kunnat gå med en krossad höftled(se tidigare inlägg).

Läkaren sa att han förstod mig och att han också kunde förstå att jag blir rädd när smärtan accelererar och stiger högt ovanför den "normala" smärtnivån och att de därför skulle röntga mitt ben. Vilket de gjorde, en mastodont röntgen för säkert flera tiotusentals kronor och jag misstänker att min doktor Y svor sig till sömns när Y fick reda på det! Misstänker att Y inte vill att jag ska kosta en krona mer än nödvändigt för avdelningen eftersom jag redan har spräckt budgeten med råge! *ler*
Men de kunde konstatera, till min stora lycka och lättnad, att höftleden låg på plats och inte hade luxerat, protesen hade inte börjat stötas bort och jag hade heller ingen infektion i protesen. Kontentan blev att det är en oerhörd överansträngning på grund av att jag inte kan gå eller belasta på det vänstra benet och jag hade ömma punkter längs hela höger benet. Doktorn ordinerade mer paraflex och mer rullstolsåkning tills operationen blir av.

Precis innan jag skulle gå tog de tempen och det visade sig att jag hade 38,2 i feber och när han kände på min mage ömmade jag rejält på höger sida i höjd med blindtarmen och därför blev istället den klart misstänkt. Men eftersom det var på ett så tidigt stadium fick jag åka hem och avvakta och där är jag än. Det har inte blivit någon blindtarmsinflammation men jag kan inte heller påstå att det har blivit bättre utan jag är fortfarande klart öm på den sidan. Men å andra sidan kan ju blindtarmen hålla på och "skvallra" ett bra tag innan, för jag har ju varit med om detta förr om åren även om det är jätte länge sedan sist.

När jag berättade för min underbara älskade sjukgymnast om doktorns ordination blev hon fundersam. Hon funderade varför jag äter Paraflex, eftersom det ju "lösgör" alla muskler och spänningar i kroppen och inte bara dem i nacken som var ändamålet från början. Hon menade att kanske är det så att jag behöver ett visst mått av spänningar i bäckenet, likt en muskelkorsett, för att hålla allt på plats och när jag äter Paraflex "tappar" jag ju den korsetten.

Och eftersom jag tyckte att det lät som en logisk förklaring, då jag sista tiden känt mig helt "lös" i bäckenet och varit rädd för att "tappa" höften beslutade jag mig att prova sluta med dem som ett experiment. Jag fick självklart tillåtelse av min husläkare, som sa att det ju bara är att börja med dem igen om jag känner att jag behöver dem.

Dessutom hade jag varit skeptisk till dem redan från början, eftersom jag nästan aldrig känt någon verkan av dem. Jag berättade detta tanke exempel för ortopedarna som jag träffade på akuten men de köpte inte den teorin utan ordinerade ju istället en ökad dos. Men när han såg min tveksamhet, sa han: "ja, ja du gör som du vill!"

Vilket jag har jag gjort! Och vet ni vad?! Värken i höger benet är HELT BORTA!!!! Jag känner ingenting av den idag, jag kan belasta och gå på benet precis som innan de där dumma Paraflexen! Och jag är så glad, lycklig och lättad för jag kan lova att det inte var roligt när jag kände att jag inte hade några ben alls att gå på. Dessutom är den där obehagliga "lösa" känslan också borta i bäckenet och jag känner mig stadigare igen, åtminstone på höger sida.

För på den vänstra ska det ju vara löst eftersom jag inte har någon led att tala om på den sidan, det mesta av den gamla leden har ju vittrat bort! Och det är ju det jag ska få åtgärdat den här gången. Så kontentan av detta är att man inte alltid kan lyssna och lita på doktorerna, de vet och kan långt ifrån allt och det kan finnas andra i omgivningen, som t.ex. sjukgymnasten eller en själv, som kan ha betydligt vettigare förslag och idéer.

Nackdelen, nu var jag rolig igen (!), är att jag efter Paraflex stoppet är lite sämre i nacken men ändå långt ifrån som det var i somras. Och jag äter fortfarande minst 2 Tradolan/Tramadol per dag (förutom Panodilen och Arcoxian förstås) för den värken. Och som läget är just nu väljer jag ändå ett visst mått av ökad nackvärk än att inte ha någora ben alls att gå och stå på. Kanske blir det något annat efter operationen...

Sen har jag kommit igång och träna lite smått och hittills har jag väl varit en sex - sju gånger i varmvatten bassängen. Det handlar inte om någon hårdträning utan lättare än den lättaste vattengympan och jag har bara 5 övningar som jag jobbar med i högst en halvtimme. Och det har faktiskt börjat ge lite resultat! Nu behöver jag inte kämpa som en dåre för att ens orka hålla näsan ovan vattenytan. Inte heller spänna HELA kroppen som galning fast jag bara ska jobba med axlarna och det känns så härligt.

Innan jag hoppade i bassängen försökte vi träna i hallen men det var ingen hit för sjukgymnasten fick hjälpa mig att orka lyfta benet ens en enda centimeter från underlaget. Nu gör jag samma övning i vattnet och ibörjan kunde jag inte rubba benet i sidled men nu kan jag faktiskt det. Små, små rörelser men ändå, allt är av vikt eftersom min muskulatur är obefintlig och den behöver jag mer än väl för att dr. X ska få protesen att fästa.

Håll tummarna för att jag orkar hålla fast vid den här lilla, lilla dosen av träningen för jag har en tendens att sluta när det börjar kännas tråkigt eftersom det värsta jag vet är att träna. Men det får jag inte göra den här gången. Jag måste få upp orken lite grann, för operationen kommer ändå att "äta" av min ork och mina muskler. Men jag tror att det blir svårare att "hoppa över" den här gången för nu har jag hemtjänsten som följer mig till bassängen och jag kan ju inte sabba deras planering. Det går lättare om jag tänker så, på deras planering istället för på mitt välmående! Knäppt eller hur?! *ler*

Vi har också börjat göra så att sjukgymnasten är med mig i bassängrummet hela tiden och varje gång. Förr gav hon mig bara program och tittade till mig då och då och jag fick därmed poa på i min ensamhet och då var det också lättare att smita undan. Nu står hon bredvid och håller räkningen åt mig, påminner om hållningen, att inte gå ut i ytterläge, att spänna magen och att andas. Ska jag hålla reda på allt det själv samtidigt som jag ensam tar mig till bassängen, ja då blir jag alldeles för trött och bränner så himla mycket energi på grund av min himlarn's EDS att vitsen med träningen är +/- noll. Nä, nu blir det äntligen stop för idag. Lev och må, så är jag snart tillbak's!/Carro, långrandig (alla bilderna är googlade)