Summa sumarum, en mycket lyckosam vecka!

(Foto: Stina Törmä)

Wow vilken vecka det här har varit! Två stora saker har hänt som jag kan glädjas och se fram emot. Det första som hände kan jag inte avslöja riktigt än men jag tror nog, om allt går i lås, att ni som bor i närheten av mig kanske kommer att lägga märke till det så småningom. Och det andra är ju självklart min operationstid. Tänk att den kom, nästan av sig självt och utan att jag behövde bli så där skogstokig som jag alltid har varit tvungen att bli de senaste fyra och ett halvt åren. Visst är det väl ändå fantastiskt och det är så roligt att åtminstone ibland få bli positivt överraskad av sjukvården! *ler*

Nu har jag återigen kommit in i den fasen när jag har svårt att förstå att min "väntan" är över. Om nu allt fungerar hela vägen, ska jag inte behöva vänta och räkna dagarna nå längre och det känns självklart underbart men också lite konstigt och tomt. Jag vet att det kan låta tokigt, för det enda jag har tjatat om och längtat efter den senaste tiden är ju att få ett slut på denna "extreme makeover." Att få släppa på pausknappen och fortsätta med mitt liv!

Att vänta och vänta så som jag har gjort är verkligen mördande på alla sätt och vis och jag måste verkligen hålla med min släkting som skrev att en lång oviss väntan, som exempelvis min, kanske kan känns lite som ett dödsstraff. Det låter dramatiskt men lite så är det faktiskt. Även om jag brukar likna min väntan med den väntan som våra invandrare får gå igenom medan de väntar på permanent uppehållstillstånd. För det är verkligen bättre att veta vad som komma skall och när, även om det är något man inte vill vara med om egentligen, än att absolut ingenting veta. För vet man inte när eller hur något ska ske ja då kan man heller inget planera eller ens förbereda sig.

Jag har ännu inte fått några besked av dr. X varför han kallar ner mig till sitt "borta sjukhus" och inte utför operationen här hemma som han sa i somras. Det kan betyda tre saker:

1. Företaget i Norge har inte kunnat tillverka en specialprotes åt mig och därför måste dr. X ta en standard modell och passa in den i min kropp, för så sa han i våras. Måste han ta en standard protes vill han vara på hemmaplan där han har kollegor, alla instrument och rutiner som behövs för det. Och är det så blir jag lite sur, för då är ju det här senste halv året helt bortkastat eftersom det var enligt den metoden han planerade att operera mig i juni.

2. Han har helt enkelt ändrat sig och tänkt om, av anledningar som jag inte behöver veta (läs: att dr. X och dr. Y inte kan samarbeta) och vill helt plötsligt ändå vara på hemmaplan där allt känns invant och bekvämt för honom.

3. Hans chef, den professorn jag skällde ut i våras, har en önskan om att själv få delta vid min operation eller iallafall möjlighet att få information och bli lite delaktig eftersom jag misstänker att jag är lite spännande och intressant med mina missbildade höfter.

Jag har skrivit och ställt denna fråga till honom men inte fått något svar än och vi får väl se om det kommer något innan jag åker ner. Nåja, hur som haver är det ju något som jag egentligen inte behöver fundera över, man samtidigt kan jag inte låta bli eftersom jag är så ohyggligt nyfiken av mig. Dessutom har jag lättare att acceptera och förstå saker och ting, om jag får information om "varför" något händer eller vilka beslut som fattas. Och helst vill jag också vara delaktig och ha en diskussion och en öppen dialog med mina doktorer, då blir jag lugn och trygg! Men vänder man mig ryggen och håller mig utanför, ja då blir jag orolig, rastlös och allmänt jobbig.

Precis som jag misstänkte, när jag skrev till dr. Y och informerade om operationsdatumet, hade inte dr. Y här hemma blivit tillfrågade eller ens informerad om datumet för min operation. Och helt förståeligt lät INTE dr. Y speciellt lycklig över det när information kom till dennes kännedom. Självklart gillade dr. Y att jag fått mitt datum men dr. Y hade nog själv velat vara delaktig eftersom det ändå är mitt landsting som ska stå för "fiolerna".

Men dr. X har kallat ner mig utan att informera mitt hemma landsting och det kan jag förstå retade dr. Y eftersom jag nu säkert spräcker deras budget i år igen! *ler* (För mitt landsting får ju självklart betala dyra pengar till mitt "borta sjukhus" för hela min vårdtid, protesen, annat material/mediciner och säkert även hemtransporten. Och det är inga små pengar så därför förstår jag att dr. Y lät irriterad och vill vara delaktig i det beslutet.)

Jag har även pratat med min husläkare och han tyckte att jag skulle vänta med svin influensa vaccinet till efter min operation, eftersom det blir för snävt i tiden. Vaccinet kommer hit i början på v.43 och risken är stor att jag blir lite sjuk av vaccinet (så är det ju för alla, eftersom man sprutar in lite svininfluensa i kroppen. Ungefär som när barnen får sina vacciner, då händer det ju att de blir sjuka några efteråt.). Och det finns för få dagar att både hinna bli sjuk och sedan frisk innan operationsdagen, tyckte han det var säkrast att vi spar med den till efteråt.

Han skrev även ut lite stesolid, som jag ska ha som "nödraketer", om min narkos ångest blir för stor och ohanterbar dagarna innan det är dags (om min narkos skräck finns att läsa i inlägg under rubrikerna undersökningar, bra och dåligt mående och barndomslandet) och även om jag kommer att undvika att ta dem känns det skönt att veta att de finns i beredskap.

Så till veckan blir det rushigt värre, åtminstone med mina pensionärslivsliknande mått mätt. Förutom att jag har hela nästa vecka intecknad med någon aktivitet varje dag, så ska resan och hotellrum bokas, det ska sökas efter ett mysigt spa i staden där "borta sjukhuset" ligger där vi kan fira M:s födelsedag, vara på vårdcentralen och lämna infektionsprover eftersom jag fortfarande har känningar av blindtarmen och kolla så jag har ordning på alla mina papper som ska med osv.

Så nu gäller det att ladda batterierna i helgen för detta blir i det mesta laget för min del för förutom detta måste jag ju även hinna ta hand om mina farmer, café, restaurang och nöjesfält (spelen i Facebook) också! *ler ironiskt*

Så nu tar jag helg och slår igen butiken för den här gången. Om ni tycker att dagens text känns osammanhängande och utan röd tråd, så känner ni helt rätt. Det har varit en hopplös bloggardag idag, eftersom jag blivit avbruten av ungarna och telefonen, hundra gånger minst och därför har den här texten tagit mig sex timmar att knåpa ihop! Måste vara rekord på den fronten! *ler.*

Och ändå känns den "oskriven" på något sätt! Jag har för länge sedan glömt vad jag tänkt på från början. Men, men så får det vara den här gång, nu önskar jag alla en riktigt skön helg och tills vi "hörs" nästa gång, ta hand om er och njut av de vackra färgerna i naturen! Själv skjuter jag raketer för en lyckosam vecka!/Carro (alla bilder utom toppbilden är googlade)