Gummigumman goes terminator!

Jaha, så är det då kvällen innan operationsdagen. Trodde aldrig den här dagen skulle komma eftersom jag ju väntat på detta tillfälle i mer än 3,5 år, över 1360 dagars väntan...Och nu är jag snart i mål, snart snart är jag färdig med min extreme make-over, åtminstone för den här gången. Känns overkligt och ofattbart...Få se vad jag ska hitta på sen! Något roligt tycker jag vi i vår lilla familj är värd, kanske blir det den där trippen till Florida som vi alla tre så hett drömmer om.

M och jag har haft en underbar helg, först med en mysig tågresa och supergod picnick mat. Sen inchekning på Sankt Jörgen Park resort som visade sig vara ett alldeles nytt hotell och mycket smakfullt inrett och en härlig spa avdelning med avkopplande behandlingar. Och vilken orgie mat det blev sen, vi åt för flera veckor framåt men å andra sidan kommer jag att behöva det nu, antar att jag kommer att förbränna en del. Men jag tror jag berättar mer om den vistelsen efter allt detta, för nu har jag bara fokus på morgondagen.

Jag kom till detta nya "bort sjukhus" redan vid halv tolv tiden och sedan har dagen gått i ett svep med provtagningar, röntgen och undersökningar. Så inte förrän närmare fem på eftermiddagen fick jag komma till avdelningen, vilket kändes skönt. Man vill ju gärna få veta var man ska bo de närmsta dagarna. Det har gott ovanligt och oväntat bra med min ångest, ända tills i morse då jag fick första attacken. Men när jag väl var på plats på sjukhuset har det hänt så mycket runtomkring mig, så jag har inte hunnit med att ha ångest.

När det blev dags för narkosbedömningen försökte jag vara så öppen och ärlig som möjligt och det visade sig bra för jag tror narkosläkaren fick en ganska bra uppfattning om vad det är som händer med mig, när det bär iväg. Efter att M installerade mig på avdelningen, åkte han iväg till sitt hotell och precis när han åkt kom narkosläkaren förbi och tog mig med på den utlovade rundvandringen på operationsavdelningen. Vilket var mycket bra men också mycket jobbigt, för naturligtvis kom reaktionen och en lite märklig en den här gången.

Som sagt är jag ju en mycket stolt person som inte gärna vill visa mig ledsen inför andra. Men som vanligt hann jag bara in på operationsavdelningen så fick jag värsta ångestattacken. Eftersom jag försökte hålla tillbaka tårarna, fick kroppen ta reaktionen istället och jag fick en enorm kramp i hela magen, benen och nacken kändes som om jag tränat ett hårt styrkepass och bara darrade av trötthet efteråt. Ja, förresten hela kroppen kändes som om jag blivit överkört av tåget och var spänd till bristningsgränsen och krampen har inte släppt helt än, trots att det nu är snart en och en halv timme sedan. Och inte lyckades jag heller med att hålla tillbaka tårarna, så just då kände jag mig inte speciellt kaxig.

Jag har aldrig varit med om detta förr och kanske beror det på att jag idag inte är avtrubbad av några antidepressiva mediciner. Jag är helt här i nuet nu och kanske var det därför reaktionen blev så kraftig. Trots att det är så jobbigt känns det samtidigt skönt att få åka dit på studiebesök innan. För nu vet jag vart jag ska, hur det ser ut och fick också prata med några ur personalen så nu har jag ju kanske ett bekant ansikte när jag kommer dit. Även narkosläkaren var nöjd med att vi gjorde det, för nu fick även han en tydlig bild av hur jag mår och kan därmed instruera sina kollegor.

Väl tillbaka på avdelningen igen blev jag tvungen att ta en stesolid för att få kroppen att slappna av, så nu känner jag mig lite lätt pömsig. Och som sagt i morgon smäller det! Tyvärr har de planerat så himla olyckligt att jag inte får åka iväg förrän närmare 12 - 13 tiden, vilket inte var bra eftersom jag då har många timmar att ligga och gruva mig på. Det tyckte även narkosläkaren men det går inte att göra något åt nu, utan vi får väl hoppas och tro att det ska bra ändå. Alla är insatta i misstaget och förhoppningsvis har de en massa preparat att "droga ner" mig med, för det kommer säkert att behövas. Så mina vänner, tills vi hörs nästa gång; lev och må!/Carro, liten och ynklig