På sista varvet!

(Foto: Anette Heikkilä)

Här är det en helt vanlig söndag, mycket höstlik och grådaskig! M ligger på soffan, jag tror han har somnat, när han egentligen skulle läsa böckerna för jägarexamen och C har gått till sin kompis. Och lilla jag sitter som vanligt framför min kära dator spelandes mina Facebook spel bara för att försöka få tiden att gå.

Nu har vi gått in på sista varvet och är snart på upploppet i denna evighets långa väntan, känns faktiskt lite overkligen men fantastiskt skönt! Om nu allt går som det är tänkt, vad ska jag sen börja vänta på?! Bättre tider, som alla andra, eller...?! Nä, det är ju då jag ska börja leva igen! Att äntligen få trycka på "play knappen i livet" efter mer än fyra år, känns oerhört spännande! Få se vad som kommer att finnas runt knuten och vad livet har i beredskap för mig och min lilla familj!

De här sista dagarna, är som jag säkert redan sagt, oerhört jobbiga. Jag känner mig lite som en tävlingshäst instängd i startfållan och bara skrapar med foten! Jag vill i väg, få det gjort och kunna börja blicka framåt igen. Det är mycket stressiga dagar med alla förberedelser och att undvika förkylningar men också stressigt på grund av att jag känner mig väldigt kluven. Halva jag vill knäppa med fingrarna så det blir nästa lördag och att vi sitter på tåget och halva jag vill inte vara med utan skulle helst vilja vända och springa åt andra hållet!

Det är så jobbigt att både vilja och inte vilja på en och samma gång. Samtidigt som jag har mycket att se fram emot; tågresan med tillhörande picnic, hotellet och spavistelsen finns ju också allt det tråkiga kring operationen som jag helst skulle vilja ha bakom mig utan att behöva vara delaktig. Snacka om att vara ambivalent till 100 %! Men när vi väl sitter på tåget kommer förmodligen stressen att släppa. Då kan jag inte längre göra eller påverka på något sätt, utan då är det bara att hänga med.

Det som troligen inte kommer att släppa på tåget är ångesten, utan tvärtom, den kommer nog istället växa ju närmare staden där mitt "borta sjukhus" ligger vi kommer. Men jag har ju med mig mina "nödraketer" (Stesolid) att ta om det skulle bli för svårt, för jag vill ju verkligen kunna njuta av kvällen på St. Jörgens park och spaupplevelsen utan att vara allt för ångestfylld. Ni kanske tycker att det låter knäppt att jag förutsätter att jag kommer att få ångest men jag är faktiskt ganska övertygad om att så är fallet.

För så har det varit vid de 25 tidigare operationerna och därför har jag svårt att tro att det kommer att bli annorlunda den här gången. Men än så länge är jag ångestfri och det är skönt men räknar, som sagt, kallt med att det kommer. I juni, när operationen var aktuell förra gången, slog ångesten till som en 50 kg säck i mellangärdet prick klockan ett på torsdagen, dagen innan vi egentligen skulle ha satt oss på tåget.För nypåstigna läsare här på Gummigummans blogg ska jag bara kort berätta att jag lider av ett post traumatiskt stress syndrom före, i samband med och efter narkosen. Att det blivit på detta viset beror på att jag varit sövd mer än 25 gånger tidigare, för förutom vid mina operationer har jag, som barn, även varit sövd i samband med gipsborttagning och liknande. På 60- och 70-talen när jag var barn, fick inte föräldrarna vara hos sina barn på sjukhus, inte ens i samband med en narkos.

Så redan från det jag var pytteliten har jag ensam fått klara av dessa situationer och det kan man ju bara tänka sig hur det upplevs av ett litet barn. Säkerligen har jag varit hysterisk och säkerligen har operationspersonalen fått tvångshålla och tvångssöva mig och självklart sätter det sina spår. Det man har varit med om i barndomen är mycket svårt att bearbeta och bli av med, enligt en doktor jag träffade, och det sätter oerhört stora spår i en människa.

Jag har ju försökt bearbeta detta på många olika vis, bl.a. genom terapi, akupunktur, samtal, hållit i föreläsningar, ser tv-program och skriver både dikter och här på bloggen. Jag försöker också vara väldigt "öppen", med hur jag reagerar och vad det är jag går igenom, med min omgivning och sjukvårdspersonalen jag möter.

Dels får jag bättre hjälp om jag är ärlig och inte döljer något och samtidigt är det också ett sätt att bearbeta det traumatiska jag varit med om. Om ni vill läsa mer om hur jag reagerar på en narkos och operationer, finns det att läsa i gamla inlägg t.ex. från i juni och under rubrikerna Barndomslandet och Skolios.

Det här blir andra gången som vi tar in på ett spa kvällen innan inskrivningen på sjukhuset. Det kanske verkar som bortkastade pengar, eftersom jag borde ha hjärnan full av grubblerier och kanske inte kan njuta riktigt ordentligt. Men faktum är att det var fantastiskt avkopplande och rogivande förra året och det var också därför vi ville upprepa det i år igen.

I fjol var vi på Asia spa i en stad nära staden där mitt "borta sjukhus" ligger men i år väljer vi, av tidsbrist, att vara kvar i närheten av sjukhuset. Det ser väldigt lovande ut på bilderna och jag hoppas och tror att det kommer att bli precis lika bra som i fjol. Det var ett bra sätt att "landa i mig" själv efter all ilska och förberedelsetid hemma, att vara borta och bara njuta av värme, massage och stilla lugn utan avbrott av barn och telefon, gjorde våra batterier fulladdade! Så det är vad vi hoppas på i år igen.

Jag opereras ju på tisdagen den 27:e och jag misstänker att även detta kommer att bli en ganska lång och arbetssam operation. Eftersom inte den norska protesen kommer, tror jag det krävs en hel del mer "snickerier" av dr. X och därför tror jag att den kommer att ta längre tid än höger höft men förhoppningsvis kortare tid än ryggen. Första dygnet efter operationen får jag säkerligen tillbringa på uppvakningen, för att vara under ordentlig uppsikt tills jag återhämtat mig och värdena stabiliserats.

Sedan flyttas jag tillbaka till avdelningen och jag misstänker att jag kommer att vara kvar i staden där mitt "borta sjukhus" ligger i cirka en vecka. Går allting supertoppen bra, kanske jag skrivs ut till hemmet direkt efter "borta sjukhuset". Men mer troligt är det nog att jag, även den här gången, transporteras hem med ambulansflyg till mitt "hemma sjukhus" för några dagars återhämtning hos dem. Allt som allt räknar jag med, om allt går som det är tänkt, att jag blir borta hemifrån i cirka två veckor.

Säkerligen kommer det att bli lite färre texter här på bloggen under dessa dagar men självklart har jag min "lilla rosa" (dator) med mig och tanken är att jag, så fort som möjligt och så snart jag orkar, ska hålla er uppdaterade om vad som händer med mig via den. Lite som att skriva dagbok om framsteg och bakslag och det här blir första gången som jag gör det på studs och när det händer, eftersom jag inte hade någon netbook med mobilt bredband förra året.

Självklart har jag min mobil med mig också, om det är någon som känner sig pratsugen. Så nu i veckan ska jag ägna mig åt det sista här hemma, packa, vara på apoteket, ladda mp3 med böcker och i största allmänhet bara samla kraft och ork! Ta hand om er, tills nästa gång!/Carro på sista varvet (privata bilder)