Undrens tid är inte förbi och jag är överraskad!

Himmel och plättar vilken vane människa man är! Bara för att C har varit hemma och sjuk i några dagar så rubbar det mina cirklar så till den milda grad att jag helt kommer av mig och tappar alla mina rutiner, inklusive bloggandet. Skönt nog var det ingen svininfluensa den här gången, utan bara ett litet magvirus som invaderade hans kropp. Nu är han bättre och ska tillbaka till skolan i morgon. Bra! För då kanske jag också hittar tillbaka till mina vanor igen.

Men egentligen är det inte bara C:s sjukdom, jag ska avslöja en annan liten hemlis men den är så knäpp att jag nästan skäms! *ler* Som ni kanske har hört är jag ju med på Facebook och där finns det en hel uppsjö med vanebildande spel och det är även i dem jag har fastnat. Pinsamt! Jag vet! Men nu när jag har två bondgårdar, ett akvarium, en restaurang och ett café att sköta om i cybervärlden måste jag erkänna att jag inte hinner med så mycket annat. Och jag har dessutom inte hjärta att "klicka bort" eller bara strunta i de små liven, för då blir de ju utan mat och dör! *ler* Med tanke på det kanske det inte är så konstigt att jag "brände ut" mig 2006, verkar vara den sortens människa! *ler*

Nå nog om detta! Idag har det faktiskt hänt något enastående enormt som jag knappt vågar tro är sant! Och vad kan det vara, kanske ni undrar? Jo, då kan jag tala om för er att: IDAG KOM OPERATIONSTIDEN!!!! YIEPPI!!!! HURRA!!! och FANTASTISKT!!! Det var nästan så att jag inte trodde mina ögon när jag hittade kuvertet i brevlådan när jag kom från min träning i eftermiddags. Jag var nästan tvungen nypa mig i armen för att övertyga mig själv om att jag var vaken. Det är helt otroligt och de lyckades faktiskt överraska mig ännu en gång!

För de har klämt in min operation nu i oktober precis som de lovade och utan att jag behövde tjata så väldigt många gånger den här gången (bara tre, tror jag). Nu har jag dessutom varit tyst i två veckor utan att maila dem och jag gick som på nålar igår och imorse men bestämde att avvakta den här veckan ut. Och nu behöver jag inte avvakta och vänta längre. Visst är det väl nästan för bra! Nu gäller det bara att vi håller alla tummar och tår för att det ska fungera, utan att något tillstöter, hela vägen fram till operationsbordet. Eller hur?! *ler*

Jag vet inte riktigt hur Dr. X har tänkt sig, för ännu en gång planeras operationen till mitt "borta sjukhus" och inte på mitt "hemma sjukhus" som han lovade från början. Det betyder två saker; 1) Han vill vara nära och jobba tillsammans med sina kollegor och chefen eller 2) Han har inte fått den specialbeställda protesen.

För i somras sa han att om han inte får den norska protesen och måste ta en standard modell, då vill han vara på sitt ordinarie sjukhus eftersom det kräver så mycket mer än om han får den skräddarsydda protesen som han hade kunnat operera in på mitt "hemma sjukhus". Så hmmm, lite fundersam är jag vad som ligger bakom detta beslut och kommer att slänga iväg ett mail med frågan till honom imorgon. Men självklart tänker jag inte protestera! Vill han ha ner mig, så självklart kommer jag. Som ett skott! *ler*

Det här är inte samma sjukhus som jag låg på när jag opererade ryggen men eftersom även detta sjukhus ligger i samma stad och tillhör samma region fortsätter jag, för enkelhetens skull, att kalla även detta sjukhus för mitt "borta sjukhus". Inläggningen är planerad till den 26:e oktober och operationen till den 27:e, vilket är dagen innan M:s födelsedag. Vilken födelsedagspresent han får, en ny renoverad hustru! *ler*

Att det sen är aningens skruvat och morbid av mig att bli så lycklig och hoppa så högt av glädje för att någon för 26:e gången ska skära i min kropp, när jag egentligen mår så ohyggligt dåligt psykiskt av att sövas, är en helt annan historia som jag inte tänker på i kväll. Utan nu gläds jag bara åt att min väntan förhoppningsvis ÄNTLIGEN är över! Och jag kommer säkert hinna älta och våndas här på bloggen inför det som komma skall ändå, för det är ju nu mina förberedelser startar på riktigt.

Förutom all mental förberedelse och "peppning" har jag en hel del administrativt att ta tag i också som t.ex. att boka resan och hotellet för M:s del. För självklart vill jag ju ha han med mig ner och ända in på operationssalen ska han, annars vägrar jag i sten! Ni som har varit med ett tag vet att det beror på min narkos skräck. Att det enda som hjälper och fungerar någorlunda är att M får vara med och söva mig. Och då måste han ju även få någonstans att bo eftersom han inte kan bo hos mig på sjukhuset.

Men den här gången kommer han bara att vara hos mig ett par nätter eftersom detta, trots allt, känns som en något lindrigare operation än ryggoperationen som jag gjorde för nästan ett år sedan. Och dessutom behövs han ju hemma också, för vi kan ju inte lämna vår lilla guldklimp i sticket hur många dagar som helst. Nu vet jag ju att C har det bra hos mormor och morfar men ändå, självklart är detta med operationerna en anspänning för honom också.

Men allt detta tar vi sen för nu ska jag bara göra som pingvinerna i Madagaskar 1; Le och vinka! Åtminstone tills i morgon, då jag återkommer med nya rapporter och nu ska jag skriva här innan jag ens tittar åt facebook spelen med det minsta lilla ögonblinket! Det är ju inte klokt det här, att slösa bort dagar på trivialiteter. Men, men sån är jag! *ler*/Carro (bilderna är googlade)