Början på en lång historia

Jag är en sån där person som har kalendern fullsmockad med "årsdagar", ni vet såna där dagar som man minns av en eller annan anledning. Behöver inte bara vara bemärkelsedagar av olika slag utan också dagar som man minns av andra orsaker. Så jag är den i familjen som kan upplysa alla om att idag är det så och så länge sedan vi gjorde det eller det, eller idag för si och så många år sedan opererade jag gallan osv. Jag har alltså full koll när allt viktigt har hänt i mitt liv (nästan allt i alla fall) och det har jag efter far min. *ler*

Och idag är det faktiskt en sån dag! Inte en bemärkelsedag och heller kanske inte någon att "fira" i egentlig mening, även om M rått skrattade och sa det i går när vi lagt oss. Hos oss är tonen rå men hjärtlig! *ler* Och det är också därför jag måste skriva ett inlägg om detta, trots att jag kom med ett lååååångt ett i går kväll. Nu visar jag er även en del hemska bilder som är tagna under den här tiden, bilder jag helst vill glömma men som också visar hur himla dålig och drogad jag var. Det syns i ögonen...

För idag är det exakt på dagen, FEM år sedan jag jobbade min sista arbetsdag på jobbet! Då var det också fredag den 18 mars, när jag stängde dörren till mitt kontor bakom mig för sista gången. Eller åtminstone för ett lååååångt tag framåt... Och hade någon sagt åt mig den gången att det här, Carro, det här kommer att ta mer än fem år, hade jag nog fått ett ännu större psykbryt än jag fick. Visst förstod jag att det skulle ta tid och bli komplicerat men inte sååå här lång tid. Så därför har jag konstaterat att det nog, trots allt, är bra att man inte alltid vet allt om framtiden…

Jag är också lite av en nostalgiker och förlorar mig ofta i minnen och tankar från förr, vilket jag så klart gör en dag som denna. Idag går mina tankar tillbaka till hur det var då och nog känner jag både vemod och glädje i mitt hjärta när jag tänker tillbaka. Tänk, vilken RESA jag har gjort och TÄNK var jag står idag! Då hade jag allt det jobbiga framför mig och nu, idag, har jag det mesta (som jag känner till) bakom mig. Så inte är det konstigt att jag nästan blir lite rörd i ögat när jag tänker på det. Och nu, idag, kan jag säga som Peter, Pekka, LeMarc gör i en av sina låtar och som av förklarliga skäl är en av mina "favvosar" (för ni har väl hört det förr, jag liknar ofta mitt mående med låttexter och dikter). Det är "Så gott, att må gott igen!"

Kort för "nypåstigna" eller "tillfällighetsbesökare" på Gummigummans blogg kan jag säga att jag alltid varit sjuk och har sjukdomar jag aldrig kan bli frisk från. Därmed är allt relativt när det gäller hur bra eller dålig jag är eller kan bli men "sjuk" kommer jag alltid att vara. Men det jag pratar om just nu, är att det i dag, är fem år sen som min senaste "långresa" började! Idag för fem år sedan började min "extreme make-over", men inte hade jag kunnat drömma om att jag var TVUNGEN att först nå botten på "jordkällaren" innan jag kunde börja vända uppåt igen. Och inte hade jag varken förstått eller kunnat drömma om att det skulle ta en sån oerhört lång tid och vi har inte ens nått "resans" slutdestination än…

På slutet av min "arbetskarriär" orkade jag inte jobba mer än 50 % och jag hade lagt mitt schema så att jag aldrig jobbade mer än 2,5 dag innan jag fick minst 2 vilodagar mellan. Ändå fungerade det inte till slut, jag blev för dålig. Att jag höll ut så länge beror på att jag har så svårt för att ge upp, kasta in handduken och säga att något är omöjligt och acceptera att detta är faktum. Dessutom äääälskade jag mitt jobb eller kanske snarare min kära personal och känslan av att få vara i centrum! Jo, jag är nog nu böjd att erkänna det M alltid brukar säga, att jag innerst inne är en person som vill synas och ta plats, trots allt (egoistisk säger han! *ler*).

Jag trivs när jag är "spindeln i nätet", när folk förväntar/kräver av mig att jag ska fixa och trixa och när jag sen lyckas göra "underverk" som gör människor glada och nöjda. Då mår också jag som allra bäst! När jag får beröm och bekräftelse på att jag är bra och kanske också levererat något bra, växer jag flera meter. Känslan av att vara omtyckt, behövd, efterlängtad och duktig medförde att jag kände mig viktig och "duglig" trots mitt funktionshinder. Fast vem gör inte det egentligen! Det är ju något vi alla behöver och som är ett grundläggande behov.

Den dagen min dåvarande chef ringde mig, det var 1 juni 2003, och berättade att hon skulle ge mig en tillsvidare tjänst är också en sån årsdag jag kommer ihåg! Jag blev så oerhört glad, lycklig och tacksam att någon ÄNTLIGEN ville anställa mig efter 16 års vikarierande åt kommunen. Jag hade kämpat så oerhört hårt och länge, med utbildning, vikariat och ännu mer utbildning för att nå det målet och bli eftertraktad trots mitt funktionshinder och hårt ansatta kropp. Därför kändes det som om jag vann högsta vinsten och ville plocka ner månen åt chefen. Hon är än idag också en av mina "husgudar"! *ler*

Därför tror jag att min tillsvidare tjänst betydde mer för mig än för "friska" människor. Det var nog också därför jag kämpade så oerhört länge innan jag till slut lämnade min post. Låååångt mer än vad som var nyttigt för mig. Jag ville inte ge upp, acceptera, göra min chef besviken eller överge min personal. Jag ville inte att chefen skulle känna att hon satsat på fel "häst" eller bli en börda för henne och förvaltningen. Jag ville bevisa att jag orkade och klarade precis lika mycket som mina "friska" kollegor (dumt men sant!). TROTS att priset blev min och familjens hälsa. Och starkast var nog ändå den känslan, som också bar mig hela vägen, den när jag gjort något bra, t.ex. lyckats ordna en efterlängtad semester åt någon och som jag sedan fick uppskattning för.

Den känslan kunde jag "leva" länge på och den var värd ALLT! Det var ett ömsesidigt tagande och givande mellan personalen och mig, något jag tror de inte riktigt förstod och som jag heller aldrig har tackat dem för! Att de genom att visa sin uppskattning för det jag gjorde för dem och för att de behövde mig, fick mig att känna mig eftertraktad något som i sin tur gjorde att jag orkade igenom den där svåra tiden. TUSEN TACK, älskade "personal" för det! Ni var viktigare för mig än både ni och jag förstod då! Utan er, och fina kollegan Anki som jag hade så roligt med, hade jag aldrig orkat så länge som jag gjorde! Tack vänner! *ler*

Men den där fredagen 2006, lämnade jag för ovanlighetens skull mitt skrivbord "oplockat". Jag är en obotlig kontroll- och ordningsmänniska. Även om jag inte alltid själv orkar "plocka" och städa undan är det så jag egentligen vill ha min tillvaro runt omkring mig. Jag visste alltid exakt vars alla papper var och kunde "guida" mina kollegor på mitt kontor även hemifrån. "Det pappret ligger i tredje plastfickan, under de två översta mapparna i tredje lådan, bakom mitt skrivbord i hurtsen längst till höger!" Ja, det sant, just så där kunde det låta om de ringde och jag var ledig. Och likadant fungerade jag inför operationer och semestrar.

Jag jobbade in i det sista och förberedde allt för min vikarie så hon inte skulle få några problem att ta över efter mig. Detta tror jag grundlades i mitt jobb på biblioteket, där det är A och O att allt finns där man förväntar sig att det ska vara, annars blir det kaos och en omöjlighet att hitta något i den stora bokmängden som finns där. SÅ hade jag tänkt och planerat även den här gången men så blev det alltså inte. Jag hade haft ont i höger höften ända sedan 2000 och vid det laget var jag så slutkörd att jag bara grinade.

Dagen innan hade jag dessutom blivit så ordentligt utskälld att nackhåren reste sig. Detta av en anhörig till en "kund", något som nästan aldrig tidigare hade hänt och detta trots att det inte var jag som "felat". I vanliga fall, om jag hade haft orken, hade jag kunnat hanterat detta samtal på ett mer professionellt sätt, jag hade aldrig tagit åt mig så mycket som jag gjorde den gången. Personen skällde på mig i mer än 45 minuter och jag fick ge "det sista jag hade", men så skildes vi också som vänner personen och jag. Efter det samtalet var jag SLUT! Då hade "orkesmätaren" i mig nått botten.

På fredagen gick jag på "ångorna" och lämnade alltså mitt skrivbord i det skick det var, när jag gick hem. ALLT låg framme för jag var ju så säker på att jag skulle tillbaka på måndagen och tänkte att jag får ta hand om det då. MEN så blev det alltså inte! På natten fick jag jordens jä*la sendrag, från ljumsken och ner till tårna! Det var nog bland den jävligaste smärtan jag någonsin känt och krampen varade i fem timmar!! Jag vet, "normala" människor hade nog "åkt in" vid det laget men inte jag! Jag kämpade på med krampen, grinade och krampade men var helt säker på att jag skulle avlida (att jag inte åkte in berodde på att jag var ensam med C som ju sov under hela dramatiken).

Någon gång under den stunden utvecklade jag också mitt första panikångest anfall som sen följdes av många fler. Och när M kom hem på natten efter en After Work (nä, jag ringde inte ens honom, ville inte förstöra hans kväll och SKULLE dessutom klara detta själv!) hittade han mig tokcyklandes på min testcykel med tårarna sprutande och ögon svarta av ångest. Han sa bara helt stilla; "hjälper det där?!" Vilket det ju inte gjorde och då hjälpte han mig av cykeln och i säng.

Så låg vi, han liggande och tryckandes på mitt ben, ända tills morgonen kom och krampen släppte. Och i den stunden sa han: "NU är det färdigt! NU är det nog! Nu blir det inte en dag till på jobbet för din del! Hädanefter kommer du inte att få göra något fram till operationen, hädanefter blir det sängläge för din del!" Och innerst inne kände jag och förstod jag att han hade rätt. Innerst inne insåg jag då hur dålig jag hade blivit, men det krävdes att någon annan bestämde och tog beslutet åt mig.

På morgonen åkte jag på jouren och redan i väntrummet sprutade tårarna när doktorn ropade mitt namn. Doktorn konstaterade krasst: "men det här var nog den jävligaste höftartrosen jag sett under hela min karriär!" Han skrev ut Stesolid och sa: "gör nu som resten av svenska folket gör en lördag kväll, far hem och he dig i fyllan!" Vilket jag också gjorde (med tabletterna)! Jag sov från lördag till tisdag innan jag kom till min vårdcentrals doktor, som jag chockade totalt bara med min uppenbarelse. Fram tills dess hade vi haft en ganska hård och rak jargong och han var van vid att jag var självständig och handlingskraftig!

Vilket jag inte längre var och definitivt bara en spillra av mitt forna jag. Därför blev han livrädd när han såg och hörde hur jag mådde och omedelbart skrev han ut "hela apoteket" åt mig. Han sjukskrev mig på direkten och beordrade alla i min omgivning att behandla mig med silkesvantar. Så skör var jag tydligen även om jag inte förstod det då. Men det har jag förstått långt senare och definitivt när man ser hur jag ser ut på korten från den tiden.

Att jag inte hade den minsta sjukdomsinsikt, trots att jag varit "sjuk" hela livet kan tyckas märkligt men så var det faktiskt. Dels hade jag aldrig sett mig som funktionshindrad förrän 2000 när höger benet också började krångla vilket blev för mycket för både mig och min kropp. Men också dels för de höga kraven jag har och alltid haft på mig själv. Jag vägrade inse fakta i vitögat och lägga mig, in i det längsta.

När jag återhämtat lite krafter, men det var verkligen bara just för att inte trilla av pinn, åkte jag och hämtade hela semesterplaneringen och budgetuppföljningen och tänkte att jag kunde göra det ideellt hemifrån bara för att ha något att göra. Kan ni fatta det!! Jag nästan skäms när jag skriver det, men så var det! Jag var beredd att jobba gratis åt kommunen bara för att jag inte ville släppa taget! Helt jä*la otroligt, men sant!

Men naturligtvis gick det inte, hjärnan fungerade ju inte i mitt drogade tillstånd och till slut var jag tvungen och ringa en kollega. Jag grinade i luren och sa till B att: "du måste komma och beslagta ALLA papper jag har hemma (likt en alkis, men min "flaska" var mina papper), för det här går INTE! Jag kan inte ens dra ett rakt sträck med linjalen och hur ska jag då få ihop något vettigt av detta?!"

Det sista jag gjorde var att ringa runt till varenda en i min personalstab och meddela deras nya löner samtidigt som jag erkände mig besegrad, beklagade att jag "lämnade" dem och tackade för den tid vi haft tillsammans! Och efter det släppte jag taget! Efter det "landade" jag och lät jag mig sjunka och bli den lilla bortglömda 38 kg lätta "trasdockan" jag kände mig som. Från och med den dagen kom det nya hjälpmedel varje dag och förutom min mycket långt gångna artros konstaterades ett kraftigt och djupt utmattningssyndrom med depression, självmordstankar och post traumatiskt stressyndrom (något som förvånade mig själv och som jag då så klart, hade svårt att erkänna och acceptera).

Detta har som ni vet och säkert gissar, varit en MYCKET lång resa, både innan jag hamnade här men också tiden efteråt och vägen tillbaka. Därför ska jag inte skriva om, allt en gång till. Utan istället hänvisar jag bakåt i bloggen för där finns det en hel del att läsa om vad som hände, vad jag kände och var med om med kroppen och i alla turer med sjukvården. Bäst är det ju förstås att börja från början men jag har ju full förståelse för att det är en bedrift, eftersom det hunnit bli en hel del texter vid det här laget.

Därför får ni några direkt länkar till några exempel där jag berättat hur allt detta senaste i mitt liv började. Vill ni fördjupa er i detta tema, utan att för den skull läsa allt, rekommenderar etiketterna Bra och dåligt mående, Sjukvård och Utmattningssyndrom. Här kan du läsa mer om turerna till varför jag gick så länge innan jag fick min operation och fortsättningen finns i Taskigt bemötande 3. Och här finns texten om när jag "landade på golvet i jordkällaren" och hur/varför det till slut vände i mitt psykiska mående. I den här texten berättar jag hur det kändes när jag till slut tvingades bli kvar hemma.

Så här med den längsta "sträckan" bakom mig känns det underbart att inte längre ständigt måsta titta i backspegeln eller att vänta på "T-centralen" som vi kallade den här tiden. För väntan på operationer som aldrig kom är ungefär som att vänta på ett tåg som aldrig kommer. Och vi väntade även på att livet skulle få kunna fortsätta. Idag har jag i stället blicken genom "vindrutan" och blickar framåt den mesta tiden, bortom allt detta jobbiga. Nu har jag både fått distans och perspektiv till hur det var och allt som hände då och är så oerhört glad att jag idag kan kalla det "historia". Även om jag är långt ifrån "frisk" eller fortfarande inte vet hur min framtid ser ut, så är jag iallafall "botad" från mitt utmattningssyndrom. Men så klart med en del rest symptom jag tvingats lära mig att leva med (eller försöker lära mig!).

Visst har jag många "strider" kvar, visst måste jag alltid tänka på hur, vad och när jag gör vad och visst går jag ständigt och jämt på "minor." Men jag är iallafall inte kvar där på "källargolvet" och idag försöker jag uppfylla det jag lovade mig själv när jag "låg" där. Att älska MIG själv, att tycka att JAG är viktig och att montera in en "handbroms" i mitt liv. Nu fnissar ni säkert och jo, jag med, för jag är verkligen inte färdig med än och jag har definitivt många läxor kvar att lära. Men jag försöker duktigt och tycker att jag är på rätt väg!

 jag i julas och 20 kg tyngre än då

I takt med att jag fått "kroppsdelarna" utbytta har jag också fått tillbaka livslusten, glädjen och nyfikenheten. Jag har insett att än finns det massor kvar att uppleva och mängder att "uträtta" innan min tid på jorden är slut. Bland annat vill jag se C växa upp & bilda familj. Leva och åldras med min kära M men framför allt hinna lämna mina fotspår efter mig…Kram på er!/Carro…på G (googlade och privata bilder, rubriken lånad från en låt av Peter LeMarc)

 Av gamla texter

blir jag påmind

om sådant som hänt

tankar jag tänkt

som jag glömt

som ger ledtrådar

till nuet

Copyright © Gummigummans blogg. 

Mitt älskade jobb

Förra torsdagen var det på dagen 4 år sedan jag gjorde min ofrivilligt sista arbetsdag på jobbet och jag har verkligen svårt att förstå hur fort tiden ändå har gått. 18 mars 2006 var en fredag och jag skulle bara gå hem för helgen för att sen vara tillbaka på jobbet på måndagen och därför lämnade jag allt precis som det låg på skrivbordet. Men det gjorde jag inte, sedan den dagen har jag inte gjort en endaste timma på mitt jobb. Att bara gå och lämna allt som det var, var olikt mig för, om jag visste att jag skulle bli sjukskriven eller annars vara borta, planerade och förberedde jag allt i minsta detalj och jag brukade alltid lämna ett välstädat skrivbordet bakom mig. Detta för att jag exakt skulle kunna instruera och vägleda mina kollegor och vikarier vart jag hade alla papper om någon ringde och undrade över någonting. Liksom med mitt skrivandet var jag oerhört pedant med mitt arbete och hade 150 % kontroll på vars jag hade allting och nästan oöverstigliga krav på mig själv vilket gjorde att jag pressade mig å det yttersta. Det räckte inte med att mitt jobb var bra, det skulle vara fullständigt perfekt. Och gärna ändå lite mer...

Ni som har varit med har ju hört min historia till leda och till er som är nya vill jag be läsa i bland annat etiketterna; Barndomslandet, Bra och dåligt mående, EDS, Sjukvård och Utmattningssyndrom för att få bakgrundshistoriken. Kort kan jag säga att mitt höger ben började krångla redan 2000, 2003 gick jag ner på 75 % i mitt arbete, oktober 2005 gick jag ner till 50 % och sedan då på heltid i mars 2006. Ni som känner mig vet att jag är oerhört envis och vill så himla mycket, jag brukar säga att mitt "huvud sitter på fel kropp" och mina kollegor brukade säga att jag är en krigare. Och kanske är det lite så, för jag vägrade in i det längsta att "kasta in handduken" och låta höften och kroppen besegra mig utan jag kämpade på ända tills jag den där dagen i mars tog definitivt tvärt slut! Då fanns det inte ens den minstaste pillidutt kvar att ge och när jag klev av från mitt jobb rasade jag fullständigt i hop. Det kom hjälpmedel varje dag och vissa dagar kom jag mig inte ens upp utan låg som en gammal bortglömd trasdocka i sängen med tom blick och hela huvudet fullt av vadd.

Då jag alltid "kör på" i 190 hade jag vid ett flertal tillfällen under åren på socialförvaltningen varit på väg in i den berömda "väggen", dels för att det är ett tungt jobb men mycket på grund av min trilskande kropp, men alla gånger var jag bara hemma i max ett par veckor och sedan tillbaka. Och mycket snabbt därefter var utmattningsperioden glömd och jag tillbaka i fullfart igen. Men självklart var jag ju inte återställd, vilket M ofta och gärna påtalade för mig genom att t.ex. säga "vad vill du att det ska stå på din gravsten, hon gjorde allt för socialförvaltningen" eller " du ger allt du har till din chef och sen får C och jag sopa ihop eventuella rester av dig från hallmattan". Hårda ord, eller hur, men inget som bet på mig utan jag fortsatte att gå an som en iller. Så därför fanns det absolut inte med i min planering att sluta jobba, nej jag hade tänkt arbeta ända fram till dagen innan operationen precis som jag gjort många gånger förr. Därför blev det ett så stort nederlag när jag tvingades inse att jag var slut och förbrukad. Det kändes så surt och bittert och jag hade kunnat skicka min mor till ett varmare ställe när hon föreslog att jag skulle börja lägga puzzel eller sortera foton och recept när jag blev ledig.

VA, JAG!!! Nej, det var inte jag - jag skulle ju ägna mitt liv till mitt jobb som enhetschef. Först förstod jag det inte själv men i början av min hemmaperiod var jag så uppskruvad och stressad att jag for runt runt i taket som en helium ballong. Jag tog t.om. semesterplaneringen, lönöversynen och budgetuppföljningen med mig hem för att jobba lite i det dolda medan jag var hemma och sjuk för det var ju bara tillfälligt i min sinnevärld. Hur sjukt var inte det, så säg!!! Fullständigt vrickat och nu blev det ju inte så och inte heller klarade jag av att utföra arbetet jag tagit hem. Jag kunde inte ens följa en endaste tanke till vägs ände, allt jag gjorde blev bara fel och jag fick hela tiden räkna om och räkna om. Till slut ringde jag grinandes till min kollegor och bad dem komma och beslag ta alla papper jag hade hemma, likt en alkoholist som man på tvång rycker flaskan ur händerna på. Det sista jag gjorde var att ringa runt till alla och meddela dem deras nya löner och samtidigt tacka för mig och berätta att jag var ledsen men tvungen att kliva av mitt uppdrag för att kroppen inte ville det jag ville.

Jag magrade, vägde bara 38 kg och fick näringsdryck som tillägg till kosten, var kraftigt deprimerad med självmords tankar och en höft som lät som en stenkross när jag rörde mig det minsta lilla. Jag ringde dagligen till mina doktorer på "mitt hemmasjukhus" och bönade och bad att de skulle skynda på med operationen för jag sa att det kändes som om jag gick sönder inombords och att det var ovärdigt att låta människor ha det som jag hade det. Hundar avlivar man. Det enda jag fick till svar var; "du är väl inget korthus heller" och "du har för mycket tid att ligga och känna efter." Så förutom att lida nå så för djävligt som jag gjorde, kränktes jag också gång på gång. Det var som om de inte trodde mig, men det fick de vackert äta upp sen när de i juni 2006 opererade mig. Då upptäckte de att min höftled var krossad, att den till viss del hade dött och till viss del var vätskefylld och då sa de istället: "hur har du burit dig åt, människa, det här ska bara inte gå". Men vad hade jag haft för val...

Resten av den historien kan ni ju, så nu lämnar vi det för en stund. Som ni vet har jag ju varit funktionshindrad ända sedan födseln även om jag brukar skoja och säga att jag blev det först i samband med att jag fick min diagnos 1998. Jag har också berättat om mina superhjältar till föräldrar som alltid har funnits, backat upp, stöttat, pushat och alltid trott på mig och mina förmågor. Vi har ju aldrig varit något annat än en helt vanlig familj, åtminstone inte i våra egna ögon. Det har aldrig funnits några hinder eller så små att vi kunnat "hoppa över" dem, utan vi har gjort allt det där vi har velat och som alla familjer gör; reser, åker skidor, övningskör, utbildning etc.etc. Men en baksida av detta mynt är kanske det att jag aldrig insett mina begränsningar, de har inte funnits utan jag har kört på som alla andra och kanske nästan lite mer ibland. Jag brukar säga att jag så gott som hela tiden sedan jag tog studenten t.ex. har pluggat och jobbat parallellt. Vilket är en bedrift även för en frisk person! Det finns även perioder när jag jobbat dagtid, haft jour och beredskap i hemmet kvällar och helger, pluggat och haft småbarn allt samtidigt och i en salig soppa. Och ovanpå detta och som grädden på moset har jag ju dessutom alltid haft min sjukdom.

Jag är mycket flexibel och anpassningsbar när det gäller jobb, jag trivs så gott som överallt vart jag kommer och med vad som helst, jag är inte rädd för några arbetsuppgifter. Men jag har svårt med separationer, så det var efter många våndor och med mycket blandade känslor, som jag efter åtta år lämnade biblioteksvärlden bakom mig. Men biblioteksarbete är ett mycket tungt arbete och dessutom har suget att studera vidare alltid varit större. Jag har ända sedan tonåren velat jobba inom vården, fråga mig inte varför - borde ju ha fått nog av det *ler*, först som sjuksköterska men där satte hälsan stopp och sen som barnspsykolog men till det räckte inte betygen. Efter det kom tankarna på sjukhus kurator eller psykoterapeut och de tankarna är något jag ju fortfarande har kvar. Jag kom in på socionomutbildningen men jag mitt nöt, tackade nej till platsen för då hade jag redan träffat M, var nykär och ville inte lämna stan. I den vevan hittade jag sociala omsorgsprogrammet som fanns i min närhet och konstaterade att det fick bli ett godtagbart substitut istället för det jag egentligen hade velat läsa.

När jag började på min utbildning hade jag egentligen ingen aning om vad jag skulle bli efter genomgången kurs, chef inom äldre- och handikappomsorgen hade inte funnits i min vildaste fantasi ens.  Men det visade sig bli ett lyckokast för jag älskade verkligen mitt nya jobb. Det är omväxlande, kräver akuta insatser, planering, organisering, visioner, människokunskap och ödmjukhet. En blandning som tilltalade mig och jag fick så oerhört mycket uppskattning och bekräftelse av min personal, mina vårdtagare (kunder, heter det visst idag) och deras anhöriga att det många gånger kändes som om jag flög hem på kvällarna. Jag tror också att det var mycket tack vare dem och det de gav mig, som jag gjorde att jag orkade och härdade ut så länge som jag gjorde. Och om det är någon av er, min kära personal, som läser detta vill jag säga att ni var den underbaraste personal en chef kan ha och jag är ledsen att jag var tvungen att lämna er och jag har heller aldrig haft möjlighet att tacka er för allt ni gav mig! Tillsammans gjorde vi ett förträffligt arbete, eller hur?! *ler*

Ja, jag stormtrivdes verkligen att vara spindeln i nätet och känna mig behövd, ju större utmaningar desto bättre och problem var bara till för att lösas. Men det är också ett mycket tungt jobb, likt en spretande blombukett med blommor åt alla håll och en miljon olika arbetsuppgifter är det inget för en som inte är 200 % frisk. Jobbet kräver 100 % närvaro, en massa deadlines där det förväntas att man ska leverera, ständiga brandkårsutryckningar och ingen dag är den andra lik. Jag visste aldrig hur min dag skulle se ut när jag for hemifrån, jag kanske hade tänkt ägna dagen åt t.ex. semesterplanering men så hände något akut som istället krävde mitt fullständiga engagemang och alla planer spolierades. Men det var också detta som var tjusningen, tyckte jag, att snabbt fixa och ordna för att andra skulle kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Kanske var det också därför jag hade jour- och beredskap i hemmet under så lång tid som jag hade. Det tilltalade mig att snabbt hitta lösningar och inte lägga så mycket tid på att fundera på vad som är brukligt och enligt policyn, så kanske ett jobb som sköterska på akuten hade passat mig om jag hade varit frisk.

Oj vad långt det här blev...som vanligt! *ler* Men idag har jag varit på Kommunhälsan för första gången, tanken är att vi nu ska börja göra en arbetsförmågebedömning. När jag försökte göra en lång historia kort och i några snabba drag (1 timme och 40 minuter) berättade om mitt "friska" arbetsliv och de senaste sju årens elände för sköterskan på kommunhälsan plus att jag nu skriver om det här, hör jag ju hur skruvat det har varit. Men att jag var arbetsnarkoman och speedad var inget som fanns i mitt huvud då det begav sig. Trots att läkaren på Smärtrehab talade om det för mig redan i april 2006. Han konstaterade snabbt att jag drabbats av ett "Totalt Utmattningssyndrom" och det på grund av fem orsaker; min svåra smärta, mitt krävande jobb som enhetschef, hem & familj, allt kampande med sjukvården och sist men inte minst mig själv. Han sa kort och gott; "du är så intensiv och hård med dig att du jagar livet ur dig, du måste stanna upp och hitta en handbroms i livet". Vilket jag försökt göra i fyra år nu...

När jag idag hör hur det låter kan man ju bara fundera på vars jag hade tappat självinsikten?! Den var obefintlig och och absolut en bristvara hos mig! Då! Det finns mer av självinsikt idag, åtminstone hoppas och tror jag det, men har trots det en ändå en bra bit kvar med inhämtandet av självinsikt. Jag använde mig själv som en outtömlig källa och det får jag sota för idag, jag har offrat mycket och betalat med min kropp och hälsa. Men samtidigt vill jag inte ha den tiden ogjord (varken arbetslivserfarenheten och sjukdomstiden), för det gav mig så oerhört mycket. Kriser leder oftast till utveckling, även om man har svårt att se det när man är mitt upp i det. Så därför är, mer eller mindre, all min erfarenhet, erfarenheter jag absolut inte vill vara utan. För jag tror att det är är genom motgångar och svårigheter som man mognar och växer. Trots det höga priset jag fick betala har jag i dagsläget svårt att se mig som sjukpensionär. Jag känner mig inte mogen för det än, utan jag har en glöd i mig som gör att det känns som jag har mycket kvar att ge men jag vet inte till vad. Jag vill göra något i framtiden också, om än bara på halvtid, men något där jag får använda min utbildning (enligt det gamla sättet att räkna poäng har jag en 140 p grundutbildning, 20 p barn- och ungdomspsykologi, 20 p pedagogik, 10 p medling och 20 p skapande svenska), min yrkeserfarenhet och hela min långa och brokiga erfarenhet från sjukvården.

Men jag är inte där än, för som jag redan sagt innan dagens besök, behövdes det bara ett besök på Kommunhälsan för att vi skulle kunna konstatera att jag för närvarande inte har någon form av arbetsförmåga, "what so ever". Och därför är det inte aktuellt att göra någon arbetsförmågebedömning i dagsläget, för det går inte och det ger inget rättvisande resultat eftersom Dr. X med flera ju har tänkt sig att jag ska blir så mycket bättre än vad jag varit och är idag. Och dessutom väntar jag ju fortfarande på medicinska åtgärder och är därför inte medicinskt färdigbehandlad (när jag nu blir det med två kroniska sjukdomar) så nu gäller det bara att få försäkringskassan att förstå det och samarbeta med mig. Det handlar inte om att jag försöker "maska" och skaffar mig operationer för att jag själv bara ÄLSKAR att operera mig och orsakerna till att detta tagit så lång tid är helt utanför mitt handlingsutrymme.

Men sen, när alla medicinska åtgärder är slutförda, jag har återhämtat mig, rehabiliteringen påbörjad och arbetsförmågebedömningen gjord när jag är redo för den, om vi då kommer fram till att jag inte längre har någon arbetsförmåga, ja då måste och vet jag att kommer att acceptera det också. Men det är då det, en sak i taget och i rätt ordning, säger jag bara! *ler* Om det är så det slutligen kommer att bli, att jag har noll arbetsförmåga, ja vid det laget tror jag inte att jag kommer att vara ängslig. För nu har jag hittat tillbaka till mina intressen och hobbies som jag inte visste att jag hade medan jag var i fullfärd i arbetet och dessutom så sakteligen blivit avvand från jobbet. Så när det blir dags kommer jag nog att klara av att vara hemma också, för vid det laget vet jag nog vad jag ska göra med resten av mitt liv! Vad vill du göra?!/Carro, som ska ägna morgondagen att kämpa med försäkringskassan och doktorerna (googlade bilder)

Sjunger Mac Minins lov!

Oj så underbart med en ny dator!! Jag är sååååååå himla lycklig över min nya Mac Mini från Apple som kom igår och som jag beställde i förra veckan. Nu är det slut med virus, upphakningar, långsam uppladdning och allt annat tjafs som en vanlig windows pc för med sig. Så i fortsättningen blir det inga fler windows pc för min del, ungefär lika lite som att jag går tillbaka till att använda Nokias telefoner när jag väl bytt till Sony Ericsson. Sån är jag! Först byter jag inte, byter inte och byter inte utan är lojal in i döden och det gäller allt från frisör, dator, mobil etc. etc. Och sen när jag väl byter, ja då, då är jag lojal mot den nya istället. Och vilken kvalitet sen, allt med Mac känns så rejält och robust, tryggt och säkert och den är fullständigt ljudlös. Inte ett brum eller rusning från fläkten eller motorn inne i datorn och ett fantastiskt tangentbord köpte jag också med lätt tryckta knappar för trötta fingrar. Är det månne en aningens vinklad nykär bild jag har?! *ler*

Men förutom att allt känns så proffsigt och stabilt med en Mac är ändå det bästa att jag nu äntligen får ha min dator i fred. Sen C:s bärbara dator slutgiltigt "kastade in handduken" för några veckor sedan har det varit en enda lång "strid och kiv på kniven" om vem som ska få sitta framför datorn. "Nu är det min tur", "Nä, nu är det min tur" eller "Du har ju suttit jätte länge, minst hela dagen" och liknande, har jag fått höra medan jag haft en unge flåsande i nacken och slitandes i armen. Men nu ÄNTLIGEN är det slut med det! Han har fått min gamla tråkiga Windows Vista och jag en alldeles egen Mac som dessutom inte kan spela flera av de online spelen som killarna spelar allra mest just nu, just för att det är en Mac. Är det inte fantastiskt, kan nästan inte bli bättre för det innebär att det inte kommer att bli någon rusning till min dator och den kommer att stå där och BARA vänta på att lilla jag ska komma och knappra på den. Nästan så man kan misstänka att det är en tanke bakom detta! *ler*

Detta är också en anledning, förutom min skrivkramp, att jag inte kommer mig fram till datorn och skriver lika mycket som jag skulle vilja. För den är alltid upptagen och då mina Facebook spel tar så mycket tid brukar jag precis bli klar med dem när C kommer från skolan och då tycker han att jag ju har haft datorn hela dagen och att det då varit hans tur att få sitta vid den. Något han, visserligen, kan ha lite rätt i. Jag har ju haft min chans att skriva på dagen medan han varit i skolan och blir det inte gjort innan det är det lätt hänt att det inte blir den dagen. För från och med att han kommer hem från skolan, rullar ju dagen och kvällen på med middag, läxor och ja, just det, spelande. Jag säger bara "sådan son, sådan mor"! Jag är helt hopplös med mina spel, kan inte sluta när jag väl börjat. Jag måste verkligen ta och skärpa till mig lite och bestämma mig för att få det skrivet INNAN jag tillåter mig att sätta mig med spelen och inte tvärtom. Har jag spelen som morot tror jag det är större chans att jag får ur mig något vettigt...kanske...

En annan anledning till att texterna uteblivit är att en av mammorna till C:s kompis varit sjukskriven en tid och vi har haft kaffeklubb en stund nästan varje dag. Självklart har det har varit så himla trevligt med sällskap och när jag haft chans att få surr och snack sällskap har jag ju prioriterat det. I morgon börjar hon jobba igen, trist nog, men då kommer jag att få mer tid över till skrivande, hoppas jag. Men jag tror också att jag måste minska lite på mina andra dagliga besök eftersom mina dagar går så himla fort och jag inte får något gjort. Hemtjänsten kommer mellan kvart över åtta och nio och hjälper mig med bland annat frukosten. När jag gjort min morgontoalett och ätit frukost, druckit kaffe och läst tidningen är klockan ungefär tio och då har också hemtjänsten gått vidare till nästa. Då har jag cirka två timmar framför datorn tills de kommer tillbaka för lunchen. När den är äten brukar min mor, ungefär 1 till 2 timmar senare, dyka upp på sin dagliga tjänstgöring (som hon själv säger) och då ska det surras och drickas lite kaffe en stund. I samma veva med det brukar C komma hem, oftast med minst en kompis i släptåg och då ockuperar de datorn fram till åtta på kvällen. Så nå mycket datatid har det inte blivit på länge...ända tills nu och som ni ser kan det vara ett pressat schema att vara sjukskriven!

Men egentligen handlar det nog mest om disciplin! *ler* Och att "lista" saker som ska göras schematiskt som jag kan följa och sedan stryka när det är gjort. Har jag ingen lista eller schema att följa, ja, då är risken stor att det inte blir gjort och att jag "fastnar" i det jag för tillfället håller på med och bara låter timmarna rinna iväg även om det kanske inte är så himla meningsfullt som t.ex. just nu Facebook spelen.
Och så har jag alltid fungerat, även långt innan mitt totala utmattningssyndrom som ju självklart inte förbättrade saken. Från mellanstadiet minns jag att jag blev ohyggligt störd om vi inte följde schemat och allra roligast tyckte jag det var när fröken skrev en lista på tavlan vad vi skulle göra i vilken bok och i vilket ämne. Men när och i vilken ordning vi ville göra det fick vi välja själva. Självbestämmande under kontroll var något som tilltalade mig, för det kändes som en så stor befrielse och lättnad när jag kunde "bocka av" sak efter sak allteftersom de blev gjort. Att jobba så gjorde skoljobbet väldigt tydligt för mig.

För någon vecka sedan var M och jag på barnhab. och träffade psykologen och specialpedagogen för att diskutera C:s mående och vad vi kan göra för att hjälpa honom när de svarta och tunga stunderna kommer, vilket det tack och lov, är flera veckor sedan han hade sist. Då pratade psykologen om något som kallas Exekutiv förmåga och handlar om att ta initiativ, planera och tänka långsiktigt. Störningar i den exekutiva förmågan kan leda till att man har svårt att ta till sig ett vardagligt erfarenhets- och automatiskt handlingsmönster som är nödvändigt i ett socialt liv. För andra i ens omgivning kan denna brist vara mycket irriterande och svår att förstå eftersom helt vanliga och enkla aktiviteter inte fixas (källhänvisning Lundin & Ohlsson 2002 hittad i en psykologuppsats av Maria Eklund, Stockholms universitet). Denna förmåga är något som utvecklas väldigt sent hos barn ungefär från tonåren och ända upp till 20 års åldern. Det är därför man först i den åldern börjar med att t.ex. byta klassrum och ha skåp där kläder och böcker förvaras. För det är först då man klarar att tänka vilka böcker man ska ha med sig och vart man ska, när rasten är slut och att lägga upp arbetet mer självständigt. Länken till uppsatsen hittar ni här

Denna förmåga, liksom alla andra, varierar väldigt mycket mellan individ och individ. Man har mer och mindre av denna vara också och det är ett långt spann för vad som räknas som normalt innan det som hos t.ex. personer med ADHD kan vara en bristvara. Ett kännetecken på brister i denna förmåga kan vara om man t.ex. liksom jag, har listor till allt. Önskelistor, att göra listor, packlistor, ringlistor osv. osv. och jag kan bara tala om att det har då absolut inte blivit mindre av det sedan jag "brände ut" mig så fullständigt som jag gjorde. Vilket jag också hittade belägg för i uppsatsen jag hänvisar till i förra stycket, man har kunnat visa på att i samband med ett utmattningssyndrom ökar riskerna kraftigt att man kan få försämrat minne och koncentration, något som definitivt överensstämmer med mig. Så nu är, om möjligt, mina listor ännu mer livsviktiga, har jag det inte nedskrivet på papper så finns det inte. Dessutom, men det har jag inte några belägg för utan är bara mina egna funderingar, tror jag att detta också kan vara ett av symtomen för oss med EDS då våra kroppar väljer att "stänga av" och sortera bort en del förmågor för att orka med våra trötta kroppar.

Så kanske måste jag börja om med den stränga disciplinen som jag hade för att klara av att läsa min utbildning på distans och det var långt innan både C och mitt utmattningssyndrom. Då fick jag göra upp ett schema som jag strängt följde för att inte hamna på avvägar och fastna framför t.ex. internet som var helt nytt på den tiden och som direkt tilltalade mitt vetgiriga och nyfikna sinne. Alltid äta, ladda diskmaskinen, bädda och slänga på en tvättmaskin innan jag satte mig med pluggandet fram till lunch, sen kaffe och lite internet som belöning, hänga tvätt och mer plugg till middagen för att i möjligaste mån ha lediga kvällar tillsammans med M. Följde jag detta schema hann jag med det jag skulle man jag är tveksam om det funkat lika bra om jag bara hade tagit stunden som den kom. Så där en ny dag och en ny text, så bra det känns! *ler* Njut av det härliga vårvädret ni som kan!/Carro en stolt Mac Mini ägare (googlade bilder)

EDS = Ett drastiskt syndrom

Ibland blir jag så fascinerad över sakernas tillstånd. Igår hade hemtjänsten med sig en elev och de berättade att de efter mig, skulle träffa fröken för utvärdering av praktiken. Jag frågade vad fröken heter, eftersom jag känner till en av dem sen min jobbar tid, då vi ordnade en utbildning för personliga assistenter. Jag har inte sett denna lärare på flera år och kom inte ihåg vad hon heter i efternamn, men det var hur som helst inte hon utan någon annan. Och vem tror ni jag möter idag på sjukhuset?! Jo! Just precis denna lärare jag tänkte på igår! Sånt tycker jag är lite häftigt, som om det finns en mening. *ler*

Läraren var där med några kollegor och då passade jag på att berätta för dem om mina föreläsningar på universitetet. Jag har ju varit och pratat om bl.a. min barndom, mina sövningar och vår diagnos, för blivande sjukgymnaster, narkos-, operations- och intensiv sjuksköterskor. Det tycker jag är oerhört roligt och stimulerande och ger mig en enorm energi kick. En av mina fantasier för framtiden, är ju att bygga ut detta föreläsande och även prata för fler vårdpersonal grupper. Som t.ex. på just undersköterske utbildningen där hon är lärare. Så självklart passade jag på att marknadsföra mig själv, när jag så lägligt hade flera vårdlärare framför mig. För som man sår får man skörda och kanske leder detta frö till något jag kan ha nytta av, när jag någon dag är "fit for fight" igen! *ler*

Ja, jag har varit på sjukhuset med C idag igen och den här gången hämtade vi hans formgjutna sulor på ortoped tekniska. Vi såg min "kära" doktor och jag föreslog att C och jag skulle gå och skälla på denne. "Varför" undrade C "Därför att doktorn inte gör som jag vill" svarade jag. C tyckte inte vi kunde göra det, för då skulle han få skämmas ihjäl. Men ändå skulle ni bara veta vad C gör! Jo, talar om vad jag sagt om doktorn till personalen vi träffade och gissa vem som fick skämmas då! *ler* Det blir mycket sjukhus i veckan, eftersom jag ju dessutom ska prata med min "kära" ansvarige doktor på fredag. Om man räknar ihop alla gånger jag är och har varit på sjukhus själv eller med C det senaste året, har jag kommit fram till att jag i snitt varit där minst varannan vecka hela året. Så nog är de lokalerna bekanta alltid.

Idag har det varit en sån där konstig dag, som jag inte riktigt förstår mig på. Jag har inte varit extremt trött, haft mer ont eller så där, men ändå har jag inte kommit till skott med någonting och saknat inspiration. Jag försökte skriva men kom inte igång, försökte ringa samtal men hade inte lust och försökte pyssla men visste inte med vad. Så det slutade med att jag gick ut och satt i solen, vilket visade sig vara klokt för det var underbart varmt och jag kunde t.o.m. kavla upp byxbenen där jag satt i lä invid garageväggen.

Jag hade just satt mig och lyssnade på min bok, när batterierna till mp3 spelaren naturligtvis tog slut. Jag överla med mig själv en stund, om jag skulle krångla mig in med rullatorn och hämta nya och sen ut igen. Men konstaterade att det orkar jag inte med, eftersom det frestar på för mycket och just då önskade jag mig en personlig assistent. Tänk vad enkelt det varit att skicka in den personen efter nya batterier! Helt lägligt ringde min kompis i Göteborg och det var mycket trevligare och socialare att prata med henne än att sitta med en mp3 spelare kopplad till öronen.

Vi filosoferade över vår diagnos och återigen konstaterade vi att den är så nyckfull, går i skov och lämnar sedan rest tillstånd kvar när skovet är över. Ibland blir jag lite orolig över vart det ska sluta, för jag tycker verkligen att jag har försämrats de senaste åren. Tänk, så sent som 2002 jobbade jag en period på biblioteket igen! Och jag fixade det, trots att jag kånkade och bar kartonger, släpade omkring på bokvagnar och satte upp böcker i hyllorna. 2004 var vi till Rotterdam och gifte oss. Fortfarande då orkade jag traska Rotterdam, Bryssel och andra stor städer flera varv runt, men med hjälp av några extra värktabletter förstås.

Efter kraschlandningen 2006 har jag ju tacklat av. Det kostade på att bränna krutet i bägge ändarna! Och jag är väldigt osäker på om jag någonsin kommer att bli så återställd att jag kan jobba igen. En sak är då säker och det är att jag pajat min stress tröskel, för jag tål mycket mindre press och stress idag innan kroppen protesterar. Trots det måste jag ändå säga att jag, efter att någorlunda ha återhämtat mig efter höftbytet och utmattningssyndromet 2006, var piggare och orkade mer då än vad jag gör idag. Jag och kollegan skrev ju t.o.m. en c-uppsats i social omsorg under höstterminen 2006 och gick upp med den i januari 2007.

Under hösten 2007 pysslade jag väldigt mycket och intensivt med mitt Mary Kay arbete. Jag hade bestämt mig för att klara av ett visst mål. Att boka 15 hudvårdsklasser och hålla minst tio av dem under en två veckors period. Jag klarade mitt mål och fick en liten fin diamantprydd pin. Men jag fick också pressa och pusha mig väldigt hårt. En otroligt intensiv period men mycket roligt också. Att träffa så många trevliga kvinnor på så kort tid. Men nog var jag både trött och sliten efteråt, för då började mina lunginflammationer. Så det var antagligen inte så klokt att driva på mig själv så hårt igen.

Nu är jag tveksam om jag skulle orka med det eller att skriva en c-uppsats igen. Jag har visserligen anmält mig att ta de sista 30 poängen som saknas till en socionom examen. För att sedan kanske kunna jobba som kurator, något jag drömt om sen ungdomen. Men det återstår att se om jag orkar och kan hoppa på kursen. Allt beror ju på hälsan, orken och om jag blivit opererad vid det laget. Men det skulle vara oerhört kul och dessutom ges den på distans från Umeå och mycket via nätet. Det innebär att jag slipper krångla mig iväg hemifrån så ofta och är det fysiska träffar är de på min hemort. Att min kollegan också sökt kursen, är ju ett enormt stort plus!

Sen ligger det väl lite sanning i det som M säger också. Förutom min nedsatta kondition och alla operationer har jag ju nu varit utanför det "vanliga" livet så länge, att det därför känns som ett jätte projekt att komma tillbaka. Men man behöver ju inte rivstarta! Vilket jag dessutom, förhoppningsvis, ska ha lärt mig att inte göra (rivstarter) under den här tiden. Det var iallafall ett av målen med rehabiliteringen. Så den dagen, om och när, det kanske blir dags med en återgång till något, får man väl ta det i små portioner. Kanske t.o.m. bara en timme om dagen till en början och mer än 50 % tror jag aldrig jag kommer att jobba. Men mitt i min vilja och iver att komma tillbaka till det "normala" livet är jag realist och väl införstådd att det kanske aldrig kommer bli så. Kanske har jag gjort mitt på arbetsmarknaden. Och då gäller det att försöka fylla dagarna med annat, som t.ex. att skriva! Men än så länge vägrar jag att släppa hoppet och drömmen om en yrkes framtid, tills jag fått motsatsen bevisat. Att tänka och planera framåt, är ändå ett sätt för mig att inte tappa plattformen jag trots allt står på.

För inte ens med den bästa viljan i världen tror jag att man kan säga att min hälso status bara är tillfälligt. Utan nog har min EDS försämrats och fortsätter det i den här takten, kan man ju fundera hur det ser ut om fem, tio eller 25 år! DET är för mig en mycket skrämmande tanke, som jag inte vill tänka eller acceptera. Det jag har problem med idag förutom mina höfter och ryggen är bl.a.; nacken, ögonen, vänster axel och överarm, lungorna, magen, händer och fingrar, kryp och domningar i händer och ben, vänster knä, hjärtklappning, andfåddhet, sömnstörningar, minnet och koncentrationen. Men det jobbigaste och som jag besväras allra mest av är trots allt tröttheten, orkeslösheten och det stora energiläckaget. Och vad göra åt sånt?!

Så nog är system sjukdomen EDS: Ett Drastiskt Syndrom eller varför inte En Djävulsk Sjukdom och vår förening: Elastiska Drullputtars Sällskap! *ler* Nu har jag så ont i vänster tumme att jag måste sluta låta den dansa över tangenterna! På återhörande i morgon!/Carro

Vårfint i köket...

Så har vi då klarat av måndag igen, skönt, en dag närmare helgen! *ler* Jag har varit hos min underbara sjukgymnast, som gör underverk med mig varje gång! Jag har varit lite fundersam i några dagar, om något hänt i ryggen, för plötsligt har jag känt av stagen lite mer igen. Men jag bestämde mig för det nog inte var någon fara, eftersom det snart har gått sex månader sedan operationen. Misstänker att det var träningsverk efter brottningsmatchen i badet med familjen, glömde bort att jag är opererad och inte bör jobba så hårt med armarna. Och idag fick jag lugnande besked av sjukgymnasten, det var som jag trodde, träningsverk. Och tror ni inte att hon då fick vatten på sin kvarn och ska nu jaga in mig i träningshallen, för lite hård körning inför nästa op. Suck vad trist, för är det nåt jag verkligen hatar så är det just att träna. Absolut det värsta jag vet! Någon som håller med mig...

Min sjukgymnast jobbar mycket med massage och akupunktur när hon behandlar mig. Jag är tydligen en s.k. strong reaktor, för jag svarar väldigt snabbt och positivt på akupunktur. Jag kan inte påstå att det är skönt just när hon sticker nålarna i mig, men efter en stund kan jag riktigt känna hur spänningarna lättar. Som ni säkert kan tänka er, är massagen underbar även om det kan ömma på flera punkter på kroppen. Det är främst rygg, axlar och nacke som hon försöker knåda loss mina superspända muskler. Jag måste gå till sjukgymnasten minst en gång i veckan, går det längre, känns det som om jag "fastnar" i kroppen.

Jag har ju varit riktigt dålig i nacken sedan i julas ungefär. Mycket tror jag beror på kryckorna, att jag för tillfället inte får äta några antiinflammatoriska preparat för mina kroniska inflammationer och att även nacken håller på att hitta sin nya position i min upprätade kropp. Men jag har också kommit fram till att min tempur kudde håller på att kasta in handduken efter säkert 20 år! Kanske är det dax att byta kudde, vad tror ni?! *ler* Jag tror jag ska prova köpa en kudde från detta företag http://www.donmarc.se/. Deras kuddar är fyllda med mini pytte små sacco kulor och är sydd i kanaler, så kulorna kan smita fram och tillbaka. Tyvärr är den slut och kommer inte in i lager förrän i juli, men jag får väl ge mig till tåls så länge. Jag har deras lilla runda kudde och den är underbar och följer mig överallt. Jag har den att vila axeln på, håller om den när jag ska sova, bakom ryggen ja så gott som överallt.

Mamma har varit här och putsat mitt köksfönster och hängt upp mina nya gardiner och se så fint det blev! Jag känner mig hel nöjd med resultatet och dessutom ser vi ju ut igen, vilket inte heller är helt fel. Igår beställde jag tyg från Gudrun Sjödén som jag ska sy gardiner till vardagsrummet av, hoppas det blir lika bra som i köket. Det är faktiskt lite kul att förnya sig ibland och nu var det länge sedan sist.

Jag fick också snilleblixten att sätta koppel på Mini, vi har länge pratat om det men inte kommit till skott. Vi tänkte att han skulle få spankulera på gräsmattan i sommar utan att vi behöver vara rädda att han ska sticka innan vi hinner fånga in honom. Men han var inte lika inne på det som jag. Han plattade ut sig och drog och släpade magen efter mattorna på golvet för att bli av med bandet jag bundit runt honom. Inte gjorde det saken bättre att jag skrattade åt honom för att han såg så kul och söt ut. Då blängde han på mig med svarta ögon och så fort han blev frisläppt gick han och gömde sig bakom krukan i terrariet och vägrade låta sig blidkas. Det tog timmar innan jag fick klappa ens den minsta lilla tån på honom och fortfarande ikväll bockar han så fort han ser mig.

Åter till min fantastiska kurs. I en uppgift fick jag fundera och räkna upp alla de olika roller som jag kunde komma på att jag har. Det blev rätt många det, faktiskt 45 stycken. och förutom de vanliga som mamma, hustru, dotter, älskarinna, kock fanns också många ovanliga också. Några exempel på de är:

Administratör
Sagoläserska
Lekledare
Samordnare
Väninna
Patient
Författare
Självanalytiker
Hudvårdskonsult
Bokslukerska
Datahacker
Informationsslukerska
Internetfreak
Ödlesköterska
Chaufför
Informationsmottagare
Almernacksansvarig

Inte undra på att jag kan känna mig lite lätt personlighets kluven ibland! *ler* Ta en funderare över vilka roller du har, jag är säker på att du kommer att hitta anledningen till varför du kanske känner dig lite trött och utarbetade ibland! Kram på er!/Carro

Att hitta sig själv

När jag till slut med kraft gick "in i väggen" tyckte jag inte själv att jag var mycket värd. Jag visste inte vilka intressen jag hade, vad jag tyckte om och vad jag skulle ta mig för när jag inte längre hade arbetsuppgifterna på jobbet att ta tag i. De första veckorna hemma var jag superstressad och flög mer eller mindre under taket. Bara för att jag inte hade något att göra och saknade bekräftelsen från min kära personal och umgänget med kollegan alldeles enormt. Dessutom hade jag ju överjävligt ont i höften plus att det också konstaterats att jag även led av post traumatiskt stress syndrom efter alla mina sövningar.

Detta var i och för sig inget nytt just då, utan något jag burit med mig väldigt länge och som visat sig i perioder av depressioner och katastrofångest (tror att jorden ska gå under och solen ska slockna). Men i och med att jag pushade mig själv över gränsen, dök även allt gammalt upp. Jag var ledsen, grät mycket och var lätt retlig. Min älskade mor försökte på alla vis muntra upp och hitta på saker att roa mig med. Men inga puzzel, fotoalbumsarbeten eller recept sortering i världen kunde ersätta mitt älskade jobb!

Alltid när jag vetat om att jag kommer att bli sjukskriven har jag försökt jobba framåt och planera för det på jobbet, bara för att lämna ett "rent" skrivbord och ha full koll på läget även när jag är hemma. Därför har jag alltid kunnat dirigera mina kollegor via telefon; "det och det pappret ligger i tredje lådan uppifrån under de fem översta papprena, bakom skrivbordet till höger…"

Så därför våndades jag nå enormt den här gången, när det inte blev som jag tänkt. Jag gick ju hem på fredagkvällen och självklart skulle jag vara tillbaka på jobbet på måndagen, så mitt skrivbord såg ut precis så som jag lämnade det med alla papper på bordet. Men nu blev det inte så och jag är fortfarande kvar hemma efter tre år och en månad! Få se hur länge till…

De första dagarna hemma sov jag ju bara, totalt ner drogad av stesolid. Men så fort jag kvicknade till igen for jag tillbaka till jobbet och hämtade semesterplaneringen och budgetarbetet. Jag tänkte att jag kanske kunde jobba med det hemifrån. Hur tokig får man bli egentligen! *ler* Men det är så hjärnan fungerar på en totalt utbränd människa, inte alls eller åtminstone mycket dåligt! Men naturligtvis kunde jag inte klara av det arbetet utan blev till sist tvungen att ringa min kollega.

Jag grinade i luren och sa att du måste genast komma hit och beslag ta VART ENDA papper jag har här hemma, för det här går inte!!! I den stunden förstod jag hur en missbrukare säkert känner sig när han eller hon inte kan stå emot drogen. Och drogen för mig var ju att göra ett perfekt och felfritt arbete! Men när det bara blev fel hela tiden, jag kunde inte tänka en redig tanke hela vägen ut, förstod jag att jag måste kasta in handduken. Min bristande förmåga skulle leda till att kollegorna ändå blev tvungna att göra om allt, som ytterligare en extra ohyggligt tung börda på deras axlar. Detta ville inte jag vara orsak till och därför bestämde jag mig slutligen för att lägga ner verksamheten.

M hade nog länge misstänkt och sett vart jag var på väg. Och han försökte säkert stoppa och bromsa mig, men tyvärr lyssnade jag nog inte på honom med det örat, utan körde bara vidare. Han sa ofta: "vad vill du att det ska stå på din gravsten? Hon gjorde allt för Socialförvaltningen?!" Eller så sa han: "Du ger allt du har på jobbet och åt din chef bara för att vara perfekt!" "Sen finns det inget kvar till C och mig när du kommer hem, vi får försöka skrapa ihop resterna av dig när du ligger i en hög på hallmattan!" 

Det var verkligen ord och inga visor det och sannerligen kan han vara hård ibland, min älskade make. Men tydligen behövdes det, för jag är själv hård och det tog ju så lång tid innan jag fattade allvaret i situationen. Dessvärre tror jag ändå inte att det var hans ord som slutligen stoppade mig, utan hade jag inte haft så fruktansvärt ont tror jag att jag fortsatt ända tills de fått bära ut mig på bår från kontoret! För i min släkt ger vi inte upp förrän vi har huvudet under armen, tornedalingar som vi är! *ler ironiskt*

Så det var kanske inte så konstigt att jag helt tappat bort mig själv, jag hade gett all min ork, tid och energi till jobbet och familjen. Jag själv, mina intressen och behov fanns inte och därför behövde jag börja från början att lära känna och hitta igen mig själv. Och till detta passade skrivarkursen "Skriv dig hel" perfekt. I början känndes det väldigt ovant och svårt att bli så självcentrerad och bara utforska vad jag själv tyckte, tänkte och kände i olika situationer. Jag hade ofta dåligt samvete att jag var så egoistisk och kände mig nästan otrogen mot M när jag bara tänkte på mig själv i första hand! *ler* 

Många av uppgifterna fick jag faktiskt bakläxa på, eftersom jag antingen var för hård mot mig själv eller för mesig och inte vågade ta ut svängarna. Några exempel på det var när jag skulle skriva en påhittad kontaktannons om mig själv eller en låtsad artikel där jag skulle framhållas i positiv dager. Det var inte helt enkelt ska jag säga er!

I en uppgift fick jag, utan att fundera för länge, radda upp tio bra egenskaper hos mig själv och som jag var stolt över. Men detta var verkligen som den värsta Mount Everst bestigningen för mig i det läget, det stod still och jag kom inte på något. Så jag fuskade och använde sådant som andra sagt om mig. Och skrev bl.a. att jag är positiv, envis, drömmare, engagerad, glad och lyhörd. Nu får ni den uppgiften av mig. Fundera över tio bra egenskaper hos dig själva som du tycker om och är nöjd med! Ta hand om dig och sov gott!/Carro

Efter regn, kommer sol...

Idag har jag haft min kära jobbarkompis, hon som kallar mig gummigumman, här på sin lunch och det var så himla roligt. Det är ett bra tag sedan vi sågs och vi hade massor att surra om. Så det är tur att hon har en hel del komptid att ta ut för det behövs absolut en förlängd lunch när vi ses och ändå hann vi inte med hälften ens! Dessutom vet jag att hon oftast äter sin lunch på tio minuter, sittande vid skrivbordet. Så hon kan mycket väl behöva komma ut och andas lite ny luft emellanåt. Så klart hade hon sin underbara vovve, lilla chiuauan Iza, med sig som duktigt diskade tallriken ordentligt efter matte!

Jag fick så lust att gå tillbaka och jobba när hon var här. Igår har jag varit hemma i tre år och i min värld känns det nästan som eoner av tid. Hade man sagt åt mig att du kommer att vara hemma i tre år, då när jag "gick hem", då hade jag nog lagt mig ner och dött på en gång. För jag tyckte det var nog svårt att vara mamma ledig med C och var överlycklig när jag fick börja jobba efter honom. Men samtidigt, om jag ska vara ärlig med mig själv har det ju inte gått tidigare och jag inser också att det är fortfarande är omöjligt. Jag är för "ny" opererad i ryggen, har för stora besvär med vänster benet och är alldeles för trött och utan energi. Jag skulle aldrig orka med tempot och kraven, men jag längtar så efter att vara behövd och ha en uppgift i livet. Visst, här hemma har jag ju uppgifter så det räcker och behövd är jag ju också men jag vill ha utmaningar och saknar "kickarna" som mitt jobb gav mig. Ibland kunde det se nattsvart ut med någon uppgift och jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa något och sen helt plötsligt föll alla bitarna på plats och allt blev glasklart. En sådan situation kunde jag "leva" länge på och när min personal bekräftade mig och uppskattade det jag gjorde för dem växte jag flera meter! Vilket kan behövas...*ler*

Förhoppningen är att jag åtminstone ska kunna jobba 50 % sen när alla reservdelarna är på plats men med vad är osäkert. Tillbaka till chefsjobbet kan jag inte gå, iallafall inte om jag bara kan jobba 50, för en deltids chef funkar inte. Jag har många olika idéer om vad jag skulle kunna göra och därför är jag ivrig på att få ett slut på detta "meckande" med kroppen. Så jag kan trycka på "playknappen" i livet igen. Jag vill se hur bra jag kan bli, hur mycket ork jag kommer att ha. Så jag sen vet vad jag ska satsa på och kunna gå vidare med. Några tankar på "officiella" jobb jag haft är att jobba som handläggare på soc, utbilda mig klart till socionom (saknar bara 20 poäng) och jobba som kurator på sjukhuset, forska, utbilda mig till psykoterapeut eller vårdlärare. Men samtidigt vet jag inte om det är så realistiskt att tänka på några fler utbildningar, för kan jag ändå inte jobba vill jag ju inte bekosta och låna mer pengar. I mina svåraste stunder har jag svårt och tro att jag överhuvudtaget ska kunna jobba åt en arbetsgivare, för EDS:n är så nyckfull och går i skov. Kanske får jag satsa på att bli "egen" och utveckla mitt föreläsande, eller varför inte författare och sätta ord på det "inre rika liv" jag brukar kalla min fantasi och mina tydliga nattliga drömmar.

Ändå känns det bättre nu när jag har bloggen, när jag vet att det finns folk som väntar och sen läser mina texter. Bloggandet har blivit "mitt jobb" för närvarande och jag tar det på största allvar! Det känns spännande att ha läsare, trots att jag inte alltid vet vem, även om jag har mina misstankar! *ler* Att skriva så här innebär att jag måste tänka igenom vad jag vill säga och hur jag formulerar mig, detta för att vara ärlig både mot mig själv och er som läser. För några av er är det säkert så att jag visar en "ny" och helt annan sida här, än ni är van att se hos mig och det känns viktigt. Att visa att jag har flera sidor och jag tycker mycket om att överraska och inte tas förgiven. Frågar ni M, kommer han att säga att jag är manipulativ och kan sälja badbyxor till eskimåer! På ytan ser jag väldigt snäll och nästan mesig ut men på insidan, där ni...!! *ler*

Det där med flera sidor, tycker jag är spännande och tänk vad det är olika hur olika människor i ens bekantskapskrets uppfattar en beroende på vilken sida man har visat tidigare. Och att personer sedan nästan förväntar sig att möta en med den sidan som just de är van att se hos en. Två av mina gamla kollegor från bibblan satt en dag och pratade om mig och mindes när jag jobbade med dem. Den ena kollegan sa: "hon var alltid så glad och rolig, skämtade och skojade. Med henne fick man alltid skratta!" Medan den andra såg ut som ett frågetecken och inte alls kände igen sig, för hon och jag hade alltid djupa och svåra samtal om livets alla krokigheter. Så olika kan det va och det är det som är charmen, tycker jag. Jag är oftast väldigt glad och positiv utåt. Lösningsfokuserad, optimist, ger inte upp, älskar att ge råd och finnas för mina medmänniskor - då trivs jag som bäst! Därför tror jag det var så svårt för mig att upptäcka, se och acceptera den där andra mera svarta och sorgsna personen som jag såg i spegeln när jag "brände ut mig" 2006.

Jag har gått i terapi sedan 2005 och fram till i höstas, egentligen har jag inte slutat än heller men just nu är det så himla besvärligt när jag ska ge mig iväg utanför hemmets lugna vrå. I terapin har jag jobbat med att få ihop bägge dessa personer, till en och samma människa. Att få en hel "verktygslåda" och också lära mig att använda alla olika verktyg som jag nu utrustat mig med. Som barn, ungdom och ung vuxen har jag så gott som aldrig varit arg eller gråtit offentligt (har fortfarande svårt att gråta när någon annan ser) inte heller har jag revolterat mot mina föräldrar. Vilket jag inte egentligen tror är så nyttigt, det är naturens gång att revoltera. Och gör man det inte förr, så blir det troligen senare...

Jag brukar säga att när M och jag träffades lärde jag honom att skratta och han mig att gråta. Idag känner jag mig helare som människa och jag har insett och accepterat att jag har en mörkare sida också och nu tror jag faktiskt inte att jag vill vara utan den. Jag känner mig "rikare" som människa eftersom jag inte är "rädd" för tunga känslor utan istället tycker att det är ganska spännande. Man vet aldrig vad som kommer ut från en kris och jag tror att nästan varje gång man går igenom en svårighet växer och utvecklas man som människa. Även om det kan vara svårt att se när man står mitt upp i det svåra. Men sen när man fått lite avstånd, tror jag oftast man kan säga att: "hade inte det och det hänt - hade jag aldrig fått det och det eller varit där och där!" Svårigheter berikar livet och gör en männsika mer ödmjuk och empatisk, även om jag självklart inte önskar elände till någon! *ler* Men det kan vara en tröst att tänka om jag bara klarar av detta svåra, så får jag något bra ut av det sedan. Kanske inte evig lycka eller något annat ytligt men däremot kommer man att vara en helt annan person med mer förståelse för andras svårigheter.

Jag lovade ju igår att inte bli långrandig och det har jag inte klarat av att hålla idag heller! *ler* Så därför är det bäst jag slutar surra för idag. Ni får ännu en av mina dikter, som jag tyckte passade med dagens tema. Vi hörs igen!/Carro

Redan som liten
var jag stor
Redan som ung
var jag gammal
Redan som svag
var jag stark
Redan som glad
var jag ledsen
Myntet har två sidor
det har även

Jag

Du är bäst på att vara du!

Visserligen är jag en data freak, men för mig betyder inte bara WWW, world wide web och är inte heller endast symbolen för den holländska turistbyrån, utan VVV har blivit ett av mina stora livsmotton och mantran under och den här svåra tiden, nämligen Våga Välja Vila, ganska bra eller hur?! *ler*

När jag fick höften i ett så dåligt skick innan operationen 2006, drog jag också på mig ett totalt utmattningssyndrom med depression och dödsångest. Den berodde på fem hörnstenar; den supersvåra smärtan, jobbet som enhetschef, familj, hus/hem och mig själv!

Jag har alltid haft tusen järn i elden. Doktorerna sa att jag har varit lite FÖR överaktiv, för vad som varit nyttigt för mig själv. Under många och långa perioder har jag både pluggat och jobbat samtidigt och inte förstått varför jag inte orkar och blivit så trött (Det var före utmattningssyndromet, idag är det en omöjlighet)!!

Knäppt jag vet, men det var nog så att jag saknade "handbromsen" i livet och alltid såg till att hjulen i mitt liv snurrade fortare och fortare. Att jag dessutom är en obotlig tidsoptimist och hela tiden envist hävdadade mina tidigare motton "mitt huvud sitter på fel kropp", "det som inte dödar, det härdar" och "Det SKA gå", gjorde ju inte saken bättre!!!

Jag är en sån person som behöver ha lite press på mig, annars blir det ingenting gjort. Jag minns bara hur det var när jag jobbade på bibliotek. Då planerade jag halvårsvis i förväg vad jag skulle hinna med när det blir sommarlov och eleverna lediga. "Då ska jag göra det, det och det"! Men tror ni något blev av? Näpp! För när sommarlovet kom och vi fick minskade öppet tider blev lilla jag alldeles handlingsförlamad och fick absolut ingenting mer än det nödvändiga utfört.

Likadant har det varit när jag har pluggat, noll framförhållning och full panik dagarna innan en tenta eller uppgifts inlämning. Det är nog tidsoptimistens vardag - alltid ute i sista minuten och ska hinna med så mycket som möjligt när jag ändå är på G! Min pappa har sagt att det är lite synd att jag alltid haft sån jä...la tur och hunnit med det jag ändå tänkt mig, typ flyg och sånt. Han menar att det hade varit bra om jag någon gång hade gått på en mina, så kanske jag lärt mig en läxa och fått ta konsekvenserna.

Förutom tidsoptimist är jag också lite av en arbetsnarkoman, något jag ärvt av min far, och bara älskar att jobba. Så när jag tvingades sluta jobba på grund av höften 2006 hade jag jätte svårt att "släppa taget" om "mitt område", med brukare och personal. Jag tog med mig mycket jobb hem och tänkte, hör och häpna, göra det ideellt - bara som sysselsättning! Hur tokigt som helst, men jag visste inte om något annat jag kunde ägna min tid till.

Jag ville inte heller acceptera att jag var i både ett så fysiskt och psykiskt dåligt skick. Jag minns när jag satt och grät vid köksbordet och försökte jobba med personalens semesterplanering utan att få ihop en tråd rätt! Då var jag inte kaxig! Jag ringde snörvlande till en kollega och sa: "kom genast hit och beslag ta vartenda papper jag har här, för ni måste ändå göra om det själva"!

Det sista jag gjorde var att meddelade all min personal deras nya löner samtidigt som jag tackade för mig och för den tid vi haft tillsammans. Sen släppte jag taget och fullständigt rasade ihop. Många dagar orkade jag inte ens upp ur sängen utan kände mig som en gammal bortglömd trasdocka med lösa armar och ben och bara vitt ludd i huvudet.

Många runt om kring mig försökte föreslå sysselsättningar, den ena tokigare än den andra sett med mina ögon, för det jag egentligen ville var ju att få vara på jobbet. Där satt jag i mitt kök, utan annat att göra än att följa visaren på klockan och M sa många gånger att det var lika muntert som i en Ingmar Bergman film.

När jag verkligen och slutligen nådde "källargolvet" var någon av de första dagarna i juni det året. Kvällen innan hade M känt att han bara måste få fly hemifrån innan han kvävdes av "Det sjunde inseglet" känslan som jag spred runtomkring mig. Jag satt vid köksbordet och grät, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och konstaterade att jag inte var arg på M utan istället avundsjuk!

För att han kunde fly. Jag ville också fly. Från mig själv! Jag ville inte vara den jag blivit. Det kändes som om jag tappat bort mig själv eller kanske ännu värre "aldrig haft mig själv." Vem är jag, vilka är mina mål, vad vill jag, vad gillar jag och tror på, vart ska jag och vad kan jag, förutom att jobba, var frågor jag grubblade kring utan att först hitta svaren.

Men det var nog också faktiskt den dagen det vände! Det var den dagen jag hittade källartrappan upp igen. Även om det varit en lång väg upp! Jag har fortfarande en bit kvar innan jag sitter på taket och det går inte alltid så snabbt, för fortfarande händer det att stegpinnar går av och jag glider några pinnhål ner igen. Men idag mår jag bra psykiskt och vet att jag är både envis och stark och att jag varje gång kommer tillbaka och kommer orka dra mig uppåt igen!

Den stunden, vid köksbordet, bestämde mig för att börja "älska mig själv" och ta mina tankar och känslor på allvar. Konstaterade att, min vilja är lika mycket värd som någon annans och att jag är bra, just precis som jag är! Den hösten gjorde jag en "Regina Lund" utan att jag visste om det men läste långt senare att även hon gjort det.

Det kanske låter tokigt, men liksom allt annat står jag även för det. Plötsligt fick jag en så stark känsla, likt en vision eller ingivelse, och i det ögonblicket beslutade jag att gifta mig med mig själv! Jag köpte mig en dyr vigsel ring och lät gravera Med kärlek 061006 i den och jag var störtkär i mig själv hela den hösten!! En ganska häftig känsla, kan jag lova *ler*

Hur jag har gjort för att gå vidare, komma upp och fångat sömnen, kanske jag berättar om imorgon. Men det är inte säkert, för jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag sätter mig vid tangenterna, så det är lika spännande för mig att se vad som kommer ut! Var rädd om dig, för Du är bäst på att vara du!/Carro

Taskigt bemötande, del 3

Egentligen är det väl inte en dag som idag, man ska skriva om taskigt bemötande för det är ett fantastiskt väder här idag också, fjärde dagen på raken!!! Knall blå himmel, ja lite stackmoln har vi, men det är sooool! Det är nästan så jag har börjat få vårkänslor för det riktigt värmer mot ansiktet när jag lutar mig mot garageväggen! Underbart! Men samtidigt vill jag få detta tema avslutat, så jag kan börja med något annat. Så därför får ni nu del tre i taskigt bemötande!

"Du ska bara sitta tyst och vänta, tills du blir tillfrågad" och "du behöver en doktor som kan sätta dig på plats" är citat från återbesöket i juni 2007 sagda av min ansvarige doktor på mitt "hemma sjukhus". När jag då började gråta sa denne att "du får inte ta det så personligt, jag menade det inte bokstavligt." Men jag kan inte riktigt förstå hur doktorn menade då. Hur kan man ta ett uttalande likt detta på annat sätt än just personligt?! Som tur var, var M med vid detta besök, något som han hädanefter alltid kommer att få vara. För jag känner att jag behöver vittnen som kan styrka eller dementera det som blir sagt oss emellan.

Ibland har prestigen blivit kostsam också och emellanåt har jag tänkt meddela landstings ledningen det. För samma doktor har också sagt: "du får inte prata med mig, all kontakt oss emellan ska gå via vårdcentralen" vilket innebär en lång, krokig och fördyrande omväg mellan mig och hjälpen. Doktorn har också sagt "vem är du att ställa diagnos och beställa ordinationer"? Det sista när jag föreslog en magnetröntgen för att jag skulle vara förberedd och "ny röntgad" när jag sedan skulle ner till mitt "borta sjukhus" och skoliosteamet.

Självklart blev det ingen röntgen. Det ledde till att det första besöket var totalt bortkastat eftersom det inte fanns några färska bilder och därmed kunde inte beslut om åtgärd tas, något som till och med jag räknat ut. Alltså fick landstinget kasta bort cirka 10 000 kronor på ingenting. Sedan fick landstinget punga ut med lika mycket till och mer, när både jag och M flög ner och bodde på hotell vid det andra besöket efter att magnetröntgen gjorts på mitt "hemma sjukhus".

Innan jag fick den så behövliga operationen av höften i juni 2006 hade jag fullständigt bränt ut mig. Det var jag, som var koordinator mellan min höft doktor på "borta sjukhuset" och läkaren på mitt "hemma sjukhus". Vid telefonsamtal med dem kunde de säga: "hälsa doktorn på ditt sjukhus att jag tar de och de instrumenten med mig" och läkaren här kunde säga "nästa gång du pratar med proffs doktorn hälsa honom att nu är rummet bokat."

Mitt "hemma sjukhus" menar att jag nu är "borta sjukhusets" patient, att de får ta ansvar för min vård och behandling. "Borta sjukhuset" säger att de bara är konsulter och att huvudansvaret vilar på mitt "hemma sjukhus". Ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Så det är mer än en gång jag hamnat "mellan stolarna".

Och under den här tiden satt jag verkligen bokstavligen mellan stolarna, mitt emellan dem och kunde inget göra eller påverka, bara förmedla kontakt. Det var kanske inte så konstigt att jag fick mitt utmattningssyndrom. Jag gjorde liknande uppgifter på på jobbet och på mina lediga dagar satt jag i telefon för egen räkning. Till slut stod det mig upp i halsen och kroppen la av!

När jag sedan blev så dålig att jag var tvungen att sluta jobba började min "hemma doktor" få rapporter om mitt tillstånd från alla håll och kanter. Min underbara sjukgymnast skrev, min vårdcentrals doktor skrev och även läkarna på jouren skrev. Till slut vaknade min "hemma doktor" och började ringa och stöta på proffset själv, något jag bönat om länge och var så gott som halvdöd. Dessutom slår det lite högre om en kollega ringar, för alla vi patienter tycker ju alltid att just jag behöver få behandling NU eller helst igår!

Hemma läkaren ringde alla tider på dygnet och på alla upptänkliga telefon nummer och när min doktor till slut fick tag på "proffset" sa min doktor att nu lägger jag inte på luren förrän jag fått ett datum för nu är det kris. Så även min doktor var på väg att "bränna ut" sig över uppgiften att få tag i en doktor åt mig som kunde och vågade byta min höft. Skillnaden mellan min dokor och mig är att doktorn kan ta tjänstledigt om tröttheten och den berömda "väggen" kommer för nära. Det kan inte jag, jag kan aldrig ta tjänstledigt från min kropp tvyärr! Tro mig, jag har lämnat in ansökningar men hittar ingen vikarie! *ler*

Att jag går och bär på allt detta själv (fram till nu, nu vet ju ni också och det känns skönt!), beror på att jag är så himla rädd för konsekvenserna och eventuella repressalier. Jag är ju trots allt så väldigt beroende av sjukvården och deras insatser. Sonen kommer kanske också att behöva deras hjälp och det gör min rädsla för konsekvenser och repressalier ännu större. Jag slåss med ord och går till motangrepp när de trampar på mig och ibland känns det som om jag håller på att drunkna. Mitt liv rinner iväg och jag ser mina bästa år passera likt sand mellan fingrarna.

Det känns som om de leker med mitt liv och med min familj och det gör mig fruktansvärt frustrerad! Att jag ibland blir behandlad som sk..t kan jag ändå ta, för det är min kropp och någonstans förstår jag deras frustration över att de inte kan hjälpa mig alla gånger. Men M har absolut inte valt den här situationen och han sa för en tid sedan: "när är det vår tur att börja leva igen?!"

Även han har fått krämpor av allt "väntande", som vi ägnat oss åt de fyra senaste åren, i form av högt blodtryck och lättare depression. Att det påverkar sonen är ju själklart men hur och med vilka konsekvenser, då vårt liv för tillfället inte är så lätt att leva, är oklart. Lyckligtvis är han fortfarande en hyfsat glad och sorglös 10-åring! Nä, nu fick jag nog av taskigt bemötande för idag och då misstänker jag att ni är urless! Så därför stoppar jag och som vanligt med några dikter från denna jobbiga tid! Take care!/Carro

Vem är det som bestämmer,
är ansvarig
när det inte blir som det är tänkt
Inte är det jag
Jag är inte eran chef
Men jag tror
det skulle funka bättre
Om jag vore det!

§

Hur länge ska jag vänta?
tills ni har lust
att kontakta mig?
Men det är klart
jag är sjukskriven
och funktionshindrad!
Hur kunde jag glömma det?!
Men också min tid är dyrbar,
jag har framtidsplaner
även om inte ni tycks tro det!