Taskigt bemötande, del 1

Att älta och gräva ner mig i det som har varit är inte min grej egentligen. Till min natur är jag optimist och lösningsfokuserad och därför anser jag att sådana tankar gör att man bara mår ännu sämre själv. Allting blir ju vad man själv gör det till. Din situation är inte hur man har det utan hur man tar det! Men jag vill ändå berätta några episoder som jag varit med om på mitt "hemma sjukhus", inte för att älta och grubbla. Mer för att lyfta upp, stötta och belysa.

Genom att skriva om det på bloggen hoppas jag förhoppningsvis på så sätt kunna hjälpa andra i samma situation att stå på sig, samtidigt som jag själv helar och lämnar det bakom mig. Av samma anledning händer det ibland att jag är på universitetet och föreläser om mitt livs historia och alla mina 25 operationer och att föreläsa tycker jag är fantastiskt roligt. Kanske är det något jag vill göra mer av när jag är färdig opererad och tillbaka på banan igen. När och om jag nu blir färdig...

Alla kränkningar och taskigt bemötande började omkring 2005 när situationen med mitt högra ben började vara mycket mer än kritiskt. Värken i benet hade börjat redan omkring år 2000 men jag kämpade på och gjorde allt för att undvika en operation. Men till slut gick det inte längre utan jag gav klartecken att det var dags att operera. Det är ungefär som när man behöver gå till frissan. Man spar på det in i det längsta och när man sedan ringer för att få en tid tycker man att man borde ha fått komma redan igår!

Men den doktorn som skulle operera mig fanns inte här utan på mitt "borta sjukhus" och dessutom för tillfället i USA. Så jag fick vänta på honom under drygt ett halvår. Ett halvt år som nog var bland de värsta i mitt liv hittills. I februari 2006 var vi till Sydafrika, en resa som jag vann på Mr Jets hemsida efter att ha skrivit ihop en liten text om hur jag tror att Mr Jet är som superhjälte. Det var en fantastisk resa, som jag kanske berättar om någon annan gång, men samtidigt jobbig eftersom jag var i så dåligt skick.

Efter resan fortsatte jag att jobba i cirka en månad till men sedan gick det inte längre och jag brakade ihop totalt. Jag gick hem en fredag eftermiddag men planerade att vara tillbaka på jobbet på måndag, så jag lämnade allt framme på skrivbordet. Nu blev det inte så. Samma kväll fick jag en helvetisk kramp i hela benet, som ett sendrag fast från ljumsken och ända ner till vristen. Under tiden krampen varade fick jag också ett panikångest anfall, mitt första någonsin. Efter fyra timmar släppte det och jag kunde somna. Sedan den dagen i mars 2006 har jag inte jobbat en dag.

När jag väl hade släppt jobbet, något jag hade väldigt svårt för eftersom jag är en kontroll människa och älskar att jobba, gick det väldigt fort för mig att rasa ihop fullständigt. Ett tag fick jag nya hjälpmedel varje dag och jag tappade vikt, i slutet vägde jag bara 38 kg! Kroppen låste sig i böjt läge och jag kunde inte gå eller stå upprätt.

Jag utvecklade också en ganska djup depression med dödstankar, mycket på grund av ovissheten och väntandet operationen vi inte visste när den skulle bli. Vissa dagar kom jag inte ens upp ur sängen utan kände mig som en gammal sliten trasdocka med bomull i huvudet. Smärtläkarna var mycket förstående och sa att jag drabbats av ett fullständigt utmattningssyndrom på grund av mycket svår smärta, krävande jobb, familjelivet och naturligtvis också mig själv och min personlighet.

När jag till slut ringde min ansvarige doktor och grät i telefonen och sa att "det känns som om jag går sönder inombords, detta är inte människovärdigt. Djur avlivar man!" svarade doktorn; "Du är väl inget korthus heller?!" "Du har för mycket tid att ligga och känna efter"!

När de sedan i mitten av juni ÄNTLIGEN opererade mig blev alla så chockade och funderade hur jag överhuvudtaget hade kunnat förflytta mig?! För det borde jag inte ha kunnat! Hade jag inte haft ont, undrade de och då ville jag bara slå dem med något hårt. Det visade sig att delar av min höftled var krossad, en del hade dött och sedan hade jag vätska i hela leden! Så nog var det sant som jag brukade säga då; att jag går på "vilja, envishet och benbitar"!



Här kommer några dikter som jag skrev under denna jobbiga period i mitt liv. Fortsättning följer.../Carro

Tillsammans med er
är jag
Försvarslös
Värnlös
Maktlös
Viljelös
Värdelös
Sömnlös
Men jag är inte
Mållös
Rådlös
Sysslolös
Arbetslös
Tröstlös
Det är som att kämpa
mot jätten Goliat
Tur att jag är en
krigare

§

Varför gör ni så här,
är inte mitt liv någonting värt?
Gång på gång,
åter igen!

Ni leker med mitt liv,
min tid
mitt jag
Ni får mig osäker
tappa tron
på mig själv
och alla andra

Att ta mig själv,
på allvar
är inte lätt
Speciellt när ni om igen
försöker rasera
den lilla tilltron
till mig själv och min kropp
Jag byggt upp
Är inte min vilja någonting värt?