Efter regn kommer sol! Och det stämmer då verkligen, för idag har vi ett underbart väder med knall blå himmel, sol och bara några minus grader. Ett riktigt vårväder man längtar ut till. Ut på isen med lite varm chocklad, varför inte en semla - det är ju fettisdag idag och en apelsin, precis som när jag var barn. Underbart; sol ute, sol inne, sol i hjärtat och sol i sinnet!!!
En som inte har fattat vilken härlig dag det är idag är våran lilla skäggis, Mini, en australienare som har kommit vilse. Men jämför man har vi ju en bit kvar tills det är som i Australien och det är nog det han också tycker. När jag ropar på honom ser jag hur ögonen "rullar" under ögonlocken, precis som om han tänker: "inte tänker jag då idas öppna ögonen bara för att HON vill det!" Men sen blir han antingen så less på mitt "gullande" eller för nyfiken, för då hissar han sakta, sakta upp ett blytungt ögonlock, men bara ett åt gången, och tittar på mig med ögon djupa som brunnar.
Förutom min EDS är jag allergisk också. Därför kunde vi aldrig ha djur hemma när jag var barn, något vi nu tar igen med våra reptiler. Valet av djur beror alltså på min allergi och för många känns det säkert mycket knepigt att jag och min familj har ödla och orm. En av mina närmsta vänner sa en gång; "var är MIN Carro, någon måste ha bytt ut henne!" Det började med Minis föräldrar, Gert och Titta som vi köpte 2005, helt underbara varelser och stora "personligheter" som jag blev stört förälskad i när de flyttat hem till oss. De var tänkta som sällskap och ansvar åt sonen, men självklart blev det ju för oss som för många andra, mammas uppgift. Och hur tokigt det än låter var de stort sällskap till mig under mitt helvetes halvår, då innan jag fick bytt höger höft. Då bar jag på dem, gullade, matade, letade borttappade ödlor, skrattade åt dem och bara fullstänidgt älskade dem. Gert var som alla gamla gubbar; gillade inte grönsaker (trots att de i huvudsak är vegetarianer) och att bada. Klev eller drog svansen i sitt eget bajs men älskade blommor och att gossas.
Titti var vår fina fröken, så gott som fis förnäm och hon beviljade bara audiens till några få utvalda. Hon ville alltid ut ur terrariet om hon eller Gert hade bajsat, tittade med stränga ögon på en om man missat att städa hos dem och så var hon glupsk. Hon kunde till och med försöka knycka maten ur Gerts mun. Dessutom tyckte hon att hon hade första tjing på solhyllan, så det var bara när fina fröken var på gott humör som Gert fick tillträde dit. Nog var sorgen oerhört stor när först Titti och sedan Gert lämnade oss efter att ha bott här i tre år. De blev drygt sju år, 45 cm och cirka 400 gram tunga. Jag som icke djurägare har tidigare haft lite svårt att förstå den oerhörda sorgen man kan känna när ett djur dör, lite det är ju "bara" ett djur. Men jag kan berätta för er att det fick jag minsann äta upp och är efter det en sak jag fullständigt ändrat uppfattning om! För jag grät och bölade, snörvlade och snorade som en fontän när jag ensam for till djursjukhuset med Titti efter att hon hade dött. Så när Gert blev sjuk och vi förstod att inget fanns att göra för honom, tog jag, som vanligt min räddare M med mig när vi for till djursjukhuset för att avliva honom (ja, inte M då utan Gert. tänk vad tokigt det kan bli ibland! *ler*). Men jag kan lova att, trots att M var med, grät jag lika mycket för det...
Här är sista kortet på Titti, hon dog fyra dagar efter att detta togs. Gert levde till Augusti, men han slutade nästan äta när Titti dog.
En stor lycka med dessa ödlor var att det blev en massa ägg av deras brutala kärleksakt, närmare bestämt 72 stycken! Tur i oturen förstördes de flesta äggen, för det hade blivit nog så körigt att med ny opererad höft att ta hand om alla 72 små ödlor. De ska ju äta varje timme och ibörjan kan det vara så att man måste "tvångs" mata dem om de inte kommer igång själva. Och tänk vad många terrarier vi hade behövt skaffa, för de kan bara vara tillsammans max fem och fem. Så nog var det tur i oturen, att det bara blev en. Ur detta enda ägg, stor som en oliv eller vindruva kröp vår lilla Mini fram, 60 dagar senare mitt i sommaren 2006. Självklart det ägget som mamma Titti jobbade ut i min handflata. En mäktig upplevelse att få vara mitt i födsloarbetet, jag kände mig nästan som en barnmorska! Hela tiden äggen låg i äggkläckningsmaskinen var vi så spända att se om det skulle bli någon liten ödla. För det är mycket arbete med att driva upp ägg och många av de som inte redan var obefruktade när de kom ut (de flesta, Titti var ju redan till åren kommen) gick tyvärr till spillo på grund av vår hantering. Det är jätte viktigt med miljön runt äggen det ska vara rätt fuktighet, rätt värme och temperatur. Så ni kan tro att glädjen var stor när M kom till mig och sonen en morgon när vi fortfarande låg i sängen och sa: "jag har någon här som vill träffa er" och så öppnade han sin hand och där, pytte liten och ihopringlad längst in i mörkret i M:s händer låg vår lilla skrutt ödla, så mini så.
Idag är Mini inte speciellt mini och snart tre år, drygt 40 cm och väger ett par hundra gram. Just nu är han en slöfock av dess like, men vänta bara när han får lite mer vårkänslor. Då kommer han att leta brudar i varje hörn, kärlekskrank som han då kommer att vara. Förra året sökte och sökte han och ju mer han sökte desto mer svart i skägget blev han. Irriterad som ett åskmoln, för att han inte hittade någon brutta någonstans i huset! Lite synd är det om honom kan jag tycka, det är ju alltid roligare att vara två...Här kommer lite bilder på en pytte Mini, som tidigt lärde sig att posera framför kameran!
Njut av solen och semlan!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar