Med mina egna ord

Just nu läser jag en bok som heter Med mina egna ord skriven av en författare som heter Turner och mer minns jag inte just nu. Det är en bok skriven i dagboks form och som utspelar sig på slutet av 1800-talet. Jag började läsa boken ungefär samtidigt som jag började skriva här på bloggen. När jag läser om kvinnan som läsaren följer genom hennes dagbok tänkte jag att egentligen gör vi precis samma sak hon och jag. En roman skriven som dagbok är ju en föregångare till dagens bloggar där man får hänga med i skribentens tankar och vedermödor. Lite läckert att tänka på, att bloggandet kanske inte är så nytt som vi tror utan något gammalt fast i ny form!

Själv har jag alltid skrivit men tyvärr hittills bara för byrålådan. Formen har varierat i perioder genom livet men jag har skrivit brev, dagbok, berättelser, verser, tal och dikter. Som liten skrev jag och en kompis små sagoböcker tillsammans. Hon ritade bilderna och jag hittade på historierna. Vi brukade alltid säga att vi när vi blir stora ska skriva en riktig bok tillsammans. Men dessvärre blev det aldrig. Så när jag läste i en annan blogg på nätet där skribenten skrev om sin dröm och hur viktig den är för henne, kände jag att jag har lite av ett ansvar mot min barndomsvän, som jag känt sedan vi var fyra år. Att förverkliga det vi drömde om som barn. Att ha drömmar tycker jag är livsviktigt, det är ju dem som formar en som människa och håller en på fötterna när det går lite trögt. Så en av mina drömmar är faktiskt att få ge ut en alldeles egen bok någon gång och kanske, kanske har jag något på gång. Man vet aldrig...

Men jag har inte riktigt bestämt om det ska bli en diktbok, barnbok, faktabok, deckare eller bara mina memoarer, fast vem har sagt att man bara får skriva EN bok!!! En skrivkurs lärare jag hade en gång, berättade om sin mamma som lämnade jordelivet utan ett enda spår efter sig och att det när hon var borta kändes som om läraren inte alls hade känt sin mamma, vad hon gillade, tyckte, tänkte och drömde om. Läraren sa åt oss att därför har alla en historia man är skyldig att berätta och bevara för eftervärlden. De orden slog rot hos mig och började gro. Och visst har vi alla något att berätta och bevara, det gäller bara att få det ur sig, vilket inte alltid är så lätt. Har man dessutom höga krav på sig och lätt drabbas av prestationsångest, kommer man ingen vart. Det är där jag är nu, visserligen har jag ju gått på starka mediciner ett längre tag, något som absolut inte är bra för kreativiteten, men just nu känns det som om jag inte får ur mig ett enda ord. Det är också en av anledningarna till mitt bloggande. För skriver man några ord varje dag, är det större chans att hjulen i huvudet börjar snurra. Så min förhoppning är att med bloggandet komma in i ett inspirationsflöde och bara kunna åka med på vågen och fortsätta med det som jag kanske har på gång...

Nä nu väntar bubbelbadet och familjen, så jag avslutar med två till av mina dikter, den här gången på skrivar temat. Trevlig lördagkväll och sköt om er där ute!/Carro

Se på dig själv
acceptera
den du var
den du är
den du blir
Försonas
våga satsa
Säg till dig själv:
Varför inte,
kan andra, kan väl jag
Tag chansen
berätta din historia
Alla har en historia
värd att bevara
för framtiden

§

Jag vet inte vad
som hänt
Pennan känns
som bly
Tankarna
har fastnat
Huvudet känns
segt som tuggummi
Känslorna och idéerna
vill ut
Men hjärnans
dörr
är stängd
Har jag tappat nyckeln?
Letar ivrigt