Taskigt bemötande, del 3

Egentligen är det väl inte en dag som idag, man ska skriva om taskigt bemötande för det är ett fantastiskt väder här idag också, fjärde dagen på raken!!! Knall blå himmel, ja lite stackmoln har vi, men det är sooool! Det är nästan så jag har börjat få vårkänslor för det riktigt värmer mot ansiktet när jag lutar mig mot garageväggen! Underbart! Men samtidigt vill jag få detta tema avslutat, så jag kan börja med något annat. Så därför får ni nu del tre i taskigt bemötande!

"Du ska bara sitta tyst och vänta, tills du blir tillfrågad" och "du behöver en doktor som kan sätta dig på plats" är citat från återbesöket i juni 2007 sagda av min ansvarige doktor på mitt "hemma sjukhus". När jag då började gråta sa denne att "du får inte ta det så personligt, jag menade det inte bokstavligt." Men jag kan inte riktigt förstå hur doktorn menade då. Hur kan man ta ett uttalande likt detta på annat sätt än just personligt?! Som tur var, var M med vid detta besök, något som han hädanefter alltid kommer att få vara. För jag känner att jag behöver vittnen som kan styrka eller dementera det som blir sagt oss emellan.

Ibland har prestigen blivit kostsam också och emellanåt har jag tänkt meddela landstings ledningen det. För samma doktor har också sagt: "du får inte prata med mig, all kontakt oss emellan ska gå via vårdcentralen" vilket innebär en lång, krokig och fördyrande omväg mellan mig och hjälpen. Doktorn har också sagt "vem är du att ställa diagnos och beställa ordinationer"? Det sista när jag föreslog en magnetröntgen för att jag skulle vara förberedd och "ny röntgad" när jag sedan skulle ner till mitt "borta sjukhus" och skoliosteamet.

Självklart blev det ingen röntgen. Det ledde till att det första besöket var totalt bortkastat eftersom det inte fanns några färska bilder och därmed kunde inte beslut om åtgärd tas, något som till och med jag räknat ut. Alltså fick landstinget kasta bort cirka 10 000 kronor på ingenting. Sedan fick landstinget punga ut med lika mycket till och mer, när både jag och M flög ner och bodde på hotell vid det andra besöket efter att magnetröntgen gjorts på mitt "hemma sjukhus".

Innan jag fick den så behövliga operationen av höften i juni 2006 hade jag fullständigt bränt ut mig. Det var jag, som var koordinator mellan min höft doktor på "borta sjukhuset" och läkaren på mitt "hemma sjukhus". Vid telefonsamtal med dem kunde de säga: "hälsa doktorn på ditt sjukhus att jag tar de och de instrumenten med mig" och läkaren här kunde säga "nästa gång du pratar med proffs doktorn hälsa honom att nu är rummet bokat."

Mitt "hemma sjukhus" menar att jag nu är "borta sjukhusets" patient, att de får ta ansvar för min vård och behandling. "Borta sjukhuset" säger att de bara är konsulter och att huvudansvaret vilar på mitt "hemma sjukhus". Ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Så det är mer än en gång jag hamnat "mellan stolarna".

Och under den här tiden satt jag verkligen bokstavligen mellan stolarna, mitt emellan dem och kunde inget göra eller påverka, bara förmedla kontakt. Det var kanske inte så konstigt att jag fick mitt utmattningssyndrom. Jag gjorde liknande uppgifter på på jobbet och på mina lediga dagar satt jag i telefon för egen räkning. Till slut stod det mig upp i halsen och kroppen la av!

När jag sedan blev så dålig att jag var tvungen att sluta jobba började min "hemma doktor" få rapporter om mitt tillstånd från alla håll och kanter. Min underbara sjukgymnast skrev, min vårdcentrals doktor skrev och även läkarna på jouren skrev. Till slut vaknade min "hemma doktor" och började ringa och stöta på proffset själv, något jag bönat om länge och var så gott som halvdöd. Dessutom slår det lite högre om en kollega ringar, för alla vi patienter tycker ju alltid att just jag behöver få behandling NU eller helst igår!

Hemma läkaren ringde alla tider på dygnet och på alla upptänkliga telefon nummer och när min doktor till slut fick tag på "proffset" sa min doktor att nu lägger jag inte på luren förrän jag fått ett datum för nu är det kris. Så även min doktor var på väg att "bränna ut" sig över uppgiften att få tag i en doktor åt mig som kunde och vågade byta min höft. Skillnaden mellan min dokor och mig är att doktorn kan ta tjänstledigt om tröttheten och den berömda "väggen" kommer för nära. Det kan inte jag, jag kan aldrig ta tjänstledigt från min kropp tvyärr! Tro mig, jag har lämnat in ansökningar men hittar ingen vikarie! *ler*

Att jag går och bär på allt detta själv (fram till nu, nu vet ju ni också och det känns skönt!), beror på att jag är så himla rädd för konsekvenserna och eventuella repressalier. Jag är ju trots allt så väldigt beroende av sjukvården och deras insatser. Sonen kommer kanske också att behöva deras hjälp och det gör min rädsla för konsekvenser och repressalier ännu större. Jag slåss med ord och går till motangrepp när de trampar på mig och ibland känns det som om jag håller på att drunkna. Mitt liv rinner iväg och jag ser mina bästa år passera likt sand mellan fingrarna.

Det känns som om de leker med mitt liv och med min familj och det gör mig fruktansvärt frustrerad! Att jag ibland blir behandlad som sk..t kan jag ändå ta, för det är min kropp och någonstans förstår jag deras frustration över att de inte kan hjälpa mig alla gånger. Men M har absolut inte valt den här situationen och han sa för en tid sedan: "när är det vår tur att börja leva igen?!"

Även han har fått krämpor av allt "väntande", som vi ägnat oss åt de fyra senaste åren, i form av högt blodtryck och lättare depression. Att det påverkar sonen är ju själklart men hur och med vilka konsekvenser, då vårt liv för tillfället inte är så lätt att leva, är oklart. Lyckligtvis är han fortfarande en hyfsat glad och sorglös 10-åring! Nä, nu fick jag nog av taskigt bemötande för idag och då misstänker jag att ni är urless! Så därför stoppar jag och som vanligt med några dikter från denna jobbiga tid! Take care!/Carro

Vem är det som bestämmer,
är ansvarig
när det inte blir som det är tänkt
Inte är det jag
Jag är inte eran chef
Men jag tror
det skulle funka bättre
Om jag vore det!

§

Hur länge ska jag vänta?
tills ni har lust
att kontakta mig?
Men det är klart
jag är sjukskriven
och funktionshindrad!
Hur kunde jag glömma det?!
Men också min tid är dyrbar,
jag har framtidsplaner
även om inte ni tycks tro det!