lördag 29 januari 2011

Nyttan med kon!

Nu gör jag något oväntat igen, två inlägg på två dagar, wow! Men den här texten fick jag på mailen och jag bara måste få dela med mig av den. Den var helt enkelt underbar och fick en att skratta gott! Men som läraren skulle jag nog ha kliat mig i skallen en stund och funderat var i undervisningen det gick snett! *ler* Det är en uppsats skriven av en mellanstadieelev, som läraren sedan skickade in till Rix FM (inte eleven alltså, utan texten *ler*).
Nyttan med Kon
Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket. 

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande! 
                                                                             
Visst är det väl ändå rart med barn, så säg! *ler* Önskar er alla en latmasklördag!/Carro…fortfarande skrattandes! (googlade bilder)


fredag 28 januari 2011

Dag 5: Med kärlek!

JAAAAA jag KLARADE tentan!!! Hurra och jippi!! Så himla skönt, nu kan jag avsluta och lägga det momentet åt sidan och det är verkligen så befriande. När man slänger papper, sorterar in andra i pärmen och lämnar tillbaka böcker stänger man formligen "dörren" om ett moment och kan istället lägga all energi och fokus på nästa moment. Att ha två moment igång samtidigt är ingen höjdare, inte för någon och allra minst för en EDS:are! Det är alldeles för tungt och energikrävande.

Att jag klarade även denna tenta innebär att jag har hälften av kursen godkänd och bakom mig! Snart, snart är jag i mål…*ler* Men lätt är det inte och mycket "betalar" jag och frågan kvarstår; "Är det verkligen värt det?" Hade jag inte klarat mig den här gången också, vette sjutton, för nu frestade det verkligen på. Dels att sitta och "höka" över böckerna hela veckan innan tentan och sedan den där mastodont skrivtiden gjorde att jag var som en död sill och det tog 10 DAGAR för mig att komma igen.

Vilket jag diskuterade med min doktor, när jag var på ett rutinbesök hos honom i måndags och han medgav att det var lite väl lång tid för återhämtning. Så lång tid ska det inte behöva ta, om man inte har EDS förstås! Vilket också är ett bevis på att jag absolut INTE ska jobba 100 %, hade jag inte förstått det innan så blev jag klart övertygad efter juridiktentan. Jag och min kropp orkar inte satsa och fokusera på något så många timmar och så många dagar i sträck. Att jobba heltid skulle nog få förödande konsekvenser för mig…

Det momentet vi har kört igång nu, är ett av två som jag sett mest fram emot att få läsa. Inte för att det lättsmällt och upplyftande på något sätt, snarare tvärtom, men det är något jag inte läst så mycket om tidigare och därför äntligen lite "nytt" för mig. Det vi läser nu är barn, unga och familj i socialt arbete och kommer nog beröra sånt som alltid har intresserat mig även om det också kommer att bli tungt eftersom det inte är de "normala" situationerna vi läser om.

Besöket hos doktorn förlöpte utan större krångel, nu sjukskrev han mig till 15:e juni men sen får vi ju se vad försäkringskassan har att säga om det. Det är ju långt i från säkert att de tycker som han men vi får väl strida för vår sak, på nästa avstämningsmöte vi har med alla inblandade den 10:e februari.

Jag har funderat lite på mitt förra inlägg, vilket händer väldigt ofta när jag skriver - att det gamla inlägget inte riktigt vill "lämna" mig utan hänger sig kvar med tankar och funderingar. Det jag skrev förra gången handlade ju om sådant jag inte tål, allergier och sådant, men även "annat" jag inte tål och jag har kommit på några fler saker som också ger mig "prickar". Till exempel orättvisor och utanförskap även om jag vet att livet sällan och aldrig är 100 % rättvist, falskhet och oärlighet samtidigt som "små vita lögner" emellanåt kan vara livsnödvändiga och så en sådan baggis som att bli fasthållen och kittlad, vilket nog har sin grund i min barndom då jag blivit tvångshållen av sjukvårdspersonalen.
Men idag skulle det ju handla om mina tankar på vad kärlek är och det är ju ett så stort ämne att det nästan är lite svårt att "greppa" och veta var jag ska börja. Men kärlek för mig är något stort, varmt och rött, något att sjunka in i och låta sig omslutas och uppslukas av. Kärlek är en hisnande, pirrande och omvälvande känsla som fyller en från tårna och hela vägen upp. Kärlek är glädje, lycka och tillfredsställelse men också sorg, skräck och tårar. Kärlek kan var så lätt att bära att man nästan stiger till väders som en ballong eller så tung att man dimper till backen som snöret…

För mig finns det många olika sorters "kärlekar" och den första är hustrukärleken eller kärleken till M. Den är stor, den är trygg, den är stabil och den är trofast eftersom vi gått igenom så ohyggligt mycket svåra saker tillsammans de senaste 12 åren. Och trots det har han inte lämnat mig, trots det finns han fortfarande kvar vid min sida och trots det älskar vi fortfarande varandra. Han är min andra halva, inte nödvändigtvis den bättre *ler ironiskt*, men jag är definitivt mycket svagare utan honom och tillsammans är vi ett oslagbart team! *ler* Och jag tror han känner samma för mig för jag brukar komma ihåg när jag hade skenan, var låst i 30° och behövde hjälp med allt på toaletten, då brukade han alltid sjunga; "det börjar likna kärlek banne mig!" *ler*

Nästa kärlek är förstås moderskärleken, till "lilla" stora C, mitt stjärnöga och solskenet i mitt liv! Min lycka och stora glädje, som vi väntade och längtade efter i år och dagar innan han kom och förgyllde min/vår tillvaro. Våran glada, sorglösa (oftast), hjälpsamma (oftast), ödmjuka och gammelmans kloka kille. Han har givit oss så många fina minnen, glada skratt och kloka ord som jag sparar längst in i mitt hjärta och tar fram när dagen känns grå! Jag har sagt det förr men jag säger det igen; jag är så glad, stolt och lycklig att JUST jag fick bli mamma till JUST honom! *ler*

Dotterskärleken är förstås kärleken till mina fina föräldrar, som alltid funnits vid min sida och stöttat och hjälpt mig och senare också min familj genom alla svårigheter. Som villkorslöst har ställt upp för oss på alla sätt! Med att handla, städa, tvätta, barnvakta (när det behövdes), skjutsat/hämtat, snickrat, lånat & skänkt pengar, uppmuntrat, trott och hejat på oss under våra svarta stunder. Ingenting har vi glömt utan allt finns nedtecknat i vårt minnesarkiv och vi är oändligt tacksamma. Vad hade jag/vi gjort utan dem?!
"Mattekärleken" är inte kärleken till matte, *ler*, utan kärleken till våra djur och då främst Mini hur sjukt det kanske ändå låter - men så är det! Egonella är så egen att det är svårt att känna något superstarkt för henne även om hon också är fin på sitt sätt. Men Mini, som jag skrev i ett tidigare inlägg, fyller och ersätter alla de lurvluddar jag aldrig kunnat haft pga mina allergier. Han och först hans föräldrar, kom in i mitt liv, just när livet kändes som svårast, när jag kände mig som ensammast, hade som mest ont, var som mest ledsen och kände mig som mest sårbar. De blev mina förtrogna som jag grät med, som jag klappade, pussade, gullade, daltade, pjoskade, lyfte, bar och skrattade åt. De gav, och fortfarande ger, mig en enorm glädje och goda skratt!

Vänskaps- och släktkärleken är också en stor och viktig kärlek, särskilt om man som jag är enda barnet. Har man inga syskon som står en nära, är det viktigt att omge sig med vänner och andra att "tanka från" och samtidigt få sprida sin kärlek över. Vilket också ofta sker, att vänner kommer att bli oerhört viktiga och betydelsefulla för mig och därför sörjer jag oerhört när vänner försvinner. Riktigt goda vänner har man kvar för livet och min nu äldst levande vän och jag firar i år 30 år tillsammans! Det är lång tid det, t.o.m. längre än jag känt M, och jag är så glad att jag fortfarande har henne kvar! N, det måste vi fira i år, eller hur!! *ler*

Förutom detta har jag en stor kärlek för livet och människan. Jag älskar möten med människor, att höra om allas livsöden och tanka i mig av andra sådant jag inte kan eller har upplevt. Jag tar emot, bevarar och skyddar en livshistoria som min egen, för jag vill kunna "lämna tillbaka" den i samma skick som den var när jag fick den till låns. Och livet är för mig mycket kärt, därför ger jag inte upp, vägrar "kasta in handduken" och bli ett offer. Och min livslust är också det som har räddat mig, varje gång! Även när det har varit nattsvart och allt hopp slut har jag ändå inte vikit mig och gett mig. Visst har jag lagt mig ner, slickat såren, sörjt och gråtit men sen efter en tid poppat upp igen - som gumman i lådan! Livet är en gåva att vara rädd om!

Jag har ytterligare en kärlek och nu säger jag det, hur stöddigt det än kan låta! Och det är kärleken till mig själv!! *ler* Jo det är faktiskt så, jag tror att jag idag kan säga att jag idag bär på en stor kärlek och stolthet till mig själv! För att jag har överlevt, orkat, rest mig och kämpat, trots att jag rasat till botten och klättrat, fallit och klättrat igen, slagits, gråtit och slitit mitt hår, genom den här långa resan jag gjort och ändå har tror jag att jag har hyffsat mycket i behåll. Men det jag syftar på här är bland annat mitt utmattningssyndrom, som finns att läsa under etiketterna utmattningssyndrom och bra och dåligt mående. Bland detta kan ni läsa hur jag var längst i botten i "källaren" och vände uppåt, hur jag klättrade efter stegen mot "vinden" och hur jag slutligen "gifte mig" med mig själv 061006.

Då köpte jag en vacker diamantring åt mig själv och graverade in "Med kärlek" och datumet i ringen. Den dagen lovade jag mig själv att börja lyssna på mig själv, ta mina egna ord och signaler på allvar, inse att jag är lika viktig som någon annan och att jag är värd att lyssnas på. Jag lovade att sluta försöka fly från mig själv utan istället bli en hel gummigumma! Att inte alltid sätta mig själv sist och alltid tillgodose alla andras behov först, att vara stolt över en trött och trasig kropp som trots det - gång efter gång, rest sig och fortfarande orkar bära mig dag efter dag, som överlever och som kämpar in i det sista. Löv jo - kroppen! *ler*

Sen finns det ju så mycket mer som man slarvigt kan säga "det är kärlek det", som t.ex. min stora kärlek till ordet, musiken och bastubadet i vår vedeldade bastu i mormorshuset. En kall öl i bubbelbadet med M, en lång härlig sovmorgon med killarna, solnedgång i horisonten, en rosa/blå himmel, en trerätters middag, takdropp i april, se husvagnen rulla, åka bil i höstmörkret, kaffe med musik vid datorn, ja så oändligt många saker som kan förgylla tillvaron om man bara är på humör för det och orkar se det vackra och sköna i tillvaron.

Och, nu mina fina vänner och bloggläsare, är det dags för det som är mig väldigt, väldigt kärt; nämligen FREDAGSMYS!! Så därför tror jag att det räcker för idag, ska masa mig ut med C och köpa chips, sen blir det sedvanligt bad med M och så vår fredagspizza. Sen får vi bara hoppas och be att den inte hamnar i grannens hall igen! *ler* Ta hand om varandra!/Carro med kärlek

fredag 21 januari 2011

Dag 4 Sånt här tål jag bara inte!

Foto: Josefine Oskarsson
För ovanlighetens skull ska jag omedelbart kasta mig in i det som dagens ämne i utmaningen egentligen skulle innehålla. Och inte slösa bort ord och trötta ut er på långa kallpratande inledningar som i själva verket slutar som egna inlägg. *ler* Temat för dagen är sådant jag inte tål, både allergier och annat, så då kör vi och så får vi se hur långt och var vi hamnar i slutändan med detta!

När jag var omkring året, efter en av mina många höftledsoperationer, fick jag blodförgiftning och har tydligen aldrig varit så nära döden som då! Och tänk er, inte ens då fick mina föräldrar vara med mig utan bara besök mig under några få korta minuter trots att jag låg på intensiven med övervak och allt. Självklart sattes det in penicillin, vilket det visade sig att jag inte tålde utan jag fick mitt första astmaanfall. Vilket säkerligen inte gjorde situationen för mig nå mycke' lättare och definitivt var det som la grunden för alla mina allergier.

Så i läkemedelsväg är penicillin det första jag inte tål utan behöver jag det får jag alltid de syntetiska och "låtsas" penicillinen för mina infektioner. Efter min Nissenplastik i magen som gjordes 1994, fick jag en morfinpump som smärtlindring. På något vis tror jag att jag lyckades överdosera för ända fram till 2008, när jag opererade ryggen, har jag inte kunnat ta några morfinpreparat som helst, vilket självklart är besvärligt när man har allt för svåra smärtor. Att jag inte kunde ta morfin visade sig genom illamående och tackvare Nissenplastiken kunde jag heller inte kräkas eftersom magmunnen förminskades med den operationen, även om kräkreflexen fanns kvar.

Och detta tillstånd är oerhört jobbigt, eftersom allt måste ut den andra vägen, t.ex. i samband med magsjuka, och därmed tar mycket längre tid att bli kvitt. Men helt plötsligt, vid ryggoperationen upptäckte jag att jag helt plötsligt kan ta morfinpreparat som t.ex. Ketogan, Oxycontin och Oxynorm igen vilket underlättar betydligt i bland annat samband med operationer. Kanske beror det på att jag "vilat" från morfin i så många år innan jag började ta det igen 2008. Jag har också en viss överkänslighet mot kontrast och vissa biprodukter i en del läkemedel, eftersom dessa ger mig eksem i händerna. En annan rolig reaktion på kontrast har jag skrivit om här

Det jag faktiskt sörjt mest bland mina funktionshinder (även om jag inte alltid sett mig som funktionshindrad, utan "tränar" på det…*ler*) är min pälsdjursallergi som utvecklades av den där penicillinreaktionen jag fick som liten. Förstår att det kan tyckas konstigt med tanke på mina krångliga ben och rygg och all den tid jag spenderat på sjukhus, borde väl ändå vara det jag sörjt?! Men inte, jag brukar ju alltid säga att "man kan ju inte sörja något man inte har" och jag känner ju inte till någon annan tillvaro än den här, det här har ju alltid varit jag och min vardag. Så med tanke på att jag varit enda barnet hade det varit fantastiskt att kunnat få ha haft en lurvig liten ulltuss, katt eller hund, till bästa kompis! *ler*

Mitt fysiska funktionshinder har jag kunnat leva med och hantera, men allergin hade jag gärna sålt billigt! För det är så att jag inte tål något som helst med det minsta hår på och som har fyra fötter…*snyft* Jo, det är faktiskt fortfarande snyft, och jag tror inte på det där med "allergivänliga" hundar - att de finns alltså. Jag tror man reagerar för alla hund- och kattraser om man är nog känslig, det är bara frågan om tid även där. Jag märker tydligt att jag är olika känslig för olika raser (både bland katter/hundar), värst är de stora bruks- och jakthundarna men har även provat pudel och bichon frisé. Och alla har jag börjat nysa av efter olika lång tid...
Så det är nog bara att glömma den tanken för tänk så hemskt om man skaffade en och så visade det sig efter x antal tid att jag inte tål den. Huuu, hemska tanke…att måsta göra sig av med älsklingen!! Nä, det utsätter jag varken mig själv, sonen eller voffsen/kissen för! Men det är nog därför jag tjorvar och gullar så mycket med herr Ödla och Egonella. Läskiga och frånstötande djur i mångas ögon och dessutom inte ett dugg mjuka att röra och ta i. Men de fyller det tomrum efter djur som jag ändå har och alltid haft i mig! Jag behandlar dem som mina kelgrisar, vilket de ju också är - åtminstone Mini, för att få utlopp för min stora kärlek för djur och jag "tankar" från dem varje dag.

Mina matallergier började utvecklas när jag var 12 år och visade sig först i form av reaktion på äpplen. Men det var bara startskottet - eftersom jag varit björkpollen allergiker sedan samma eländiga penicillin reaktion - blev det bara fler och fler stenfrukter jag inte tålde. Reaktionen där är att det börjar klia och svälla i munnen, så numera vågar jag inte ens testa den minsta lilla pyttebit av något som tillhör den "familjen". Det är numera nästan enklare att räkna upp vilka frukter jag tål och det är banan, vindruvor, meloner och citrusfrukter.

Till Björkpollenfamiljen hör även mandel, nötter, morötter, tomater, paprika och att skala potatis! Jo, det är sant, jag tål faktiskt inte att skala potatis och det är inte för att det är så oerhört tråkigt att skala potatis! *ler* Nä jag börjar nysa som en tok och får händerna fulla av vattenblåsor när jag skalar potatis och det är för att det är samma ämne under potatisskalet som det är i t.ex. äpple och björkpollenet. Om man hettar upp det som finns i den här familjen är det okej, då kan jag äta allt. Men trots det är jag försiktig med det som gett mig de kraftigaste reaktionerna som äpple (päron, persikor mfl) och nötter, vågar liksom inte laborera med det eftersom det börjat svälla i halsen av dem.

Förutom detta är jag, som sagt, björkpollen allergiker, känslig mot vilda blommor, gräs, gråbo, timotej och det mesta som växer utomhus på somrarna men också vissa plaster. Jag är också känslig för snömögel, kvalster, damm och andra mindre trevliga "husdjur" även om det inte är så farligt nå mer för jag verkar bli tåligare och tåligare med åren. Det beror nog dels på mina besök hos homeopaten men också för att jag utsätter mig för en viss "träning" i och med att vi inte är några städfreaks i det här huset. Mina reaktioner är bland annat astma, eksem, rinnande ögon och näsa, blåsor på händer (hundsaliv och potatisskalande) och nysningar med mera.

Sen har jag en hel hop med överkänsligheter och om det beror på att jag inte tål det, min IBS eller min EDS vet jag inte men det jag undviker är bland annat komjölksprotein, gluten och ägg. Detta för att jag misstänker och tycker mig ha märkt att jag får eksem av detta men kanske mest för att min mage helt slår bakut och protesterar i högan sky om jag äter för mycket av dessa ämnen. Det pågår ju forskning som visar att 70 % av 200 - 300 tillfrågade EDS patienter, har någon form av födoämnes allergi och intoleranser. Reaktioner på dessa intoleranser kan, bland mycket, vara antingen förstoppning eller som för mig, diarreér. Sköter jag mig och undviker detta blir magen något lugnare och eksemet mindre ilsket.

En kul grej, eller kanske inte - beror på vilken sorts humor man har *ler*, är att jag idag plötsligt fick en snilleblixt och kom på varför jag har så besvärligt med eksemet ett tag igen. Jag har varit ohyggligt bra i mer än ett år efter att jag bytte höftleden och har grubblat mycket över det. Både min vårdcentralsdoktor och min homeopat har menat att kroppen nog nu orkar ta hand om eksemt, när värsta smärtorna är avlägsnade. Men så plötsligt, i höstas - kring all helgona, blossade det upp igen från ingenstans och min stora fråga var VARFÖR nu och på grund av vad??

Jag tycker ju inte att jag levt annorlunda, passat mig för samma gamla saker och inte ändrat på något nämnvärt utan snarare tvärtom. Blivit av med en massa mediciner vars bindämnen gett mig reaktioner av olika slag och därför borde det ju ha blivit bättre och bättre i stället. Jag har grubblat och grubblat i samma takt som jag har smörjt och smörjt med allehanda salvor utan bra resultat. Så idag när jag pratade med min kompis T i Göteborg, berättade jag om mina reaktioner på kontrast föll polletten plötsligt ner och allt blev glasklart!

Tror jag i alla fall, säker kan man aldrig vara med allergier och reaktioner. Men, ni som varit med ett tag minns ju att jag låg inlagd på sjukhus i höstas för diffusa magsmärtor. Då gjordes ju en kontraströntgen på mig och jag fick kontrast insprutat intravenöst i blodet och JA, där har vi det!!! Jag tror det är kontrastet även den här gången, absolut! Jag hade totalt glömt bort det där med kontrastet men vi får väl se om jag får rätt i mina nya teorier. Sen att det är vinter och torrt plus att jag har Sjögrens syndrom, som i sig ger torra slemhinnor, gör ju inte saken bättre. Men jag tror definitivt att jag kom något på spåret och så tokigt att jag så totalt glömt bort det. Nu kör jag stenhårt med Mary Kays handcreme, bivax och bomullsvantar för att behålla fettet så får vi väl se hur det går med det…

Det var alla fysiska allergier, överkänsligheter och intoleranser. Tror jag! Men i och med att jag har så många kan man lätt glömma bort någon, men på ett ungefär var det säkert. De mer psykiska och sociala allergierna är värre, de ger mig allergichocker och reaktioner varenda gång! *fniss* Nä men skämt å sido, det stod ju i instruktionerna till utmaningen att man fick ta upp allt man inte tål, allt från allergier till människor och det tar jag så klart fasta på. Bland det jag brukar reagera på är "energitjuvar, att bli lämnad och övergiven, taskigt bemötande från myndigheter och andra, att bli orättfärdigt kritiserad och anklagad och liknande - då får jag prickar och andningssvårigheter. *ler*
Speciellt det där med att bli orättfärdigt anklagad, då tänder jag varje gång och ofta blir det mycket skrivet såna gånger! Jag blir sällan och aldrig riktigt arg, men sånt liksom triggar något i mig och detta hände senast i förra veckan. Som ni vet utförsäkrades jag ju från F-kassan i våras och det blev ett himla dividerande mellan kassan och min arbetsgivare om; om och i så fall vem som skulle betala för mina första två veckor i den "förlängda sjukpenningen på grund av särskilda skäl" som jag också fick strida mig till. Den diskussionen pågick ju hela sommaren och de bollade frågan mellan varandra eftersom ingen av dem att haft ett sånt fall som jag tidigare. Inte förrän i slutet på augusti blev det klart att arbetsgivaren skulle betala för de två första veckorna i juni och kassan tiden efter det.

I september hade vi ett möte med kassan, arbetsgivaren, doktorn, M och jag och då gav jag mitt sjukintyg till chefen. Men min chef har ibland för många järn i elden vilket hon tydligen hade den här gången. För mitt sjukintyg kom aldrig till tjejerna som gör lönerna. Vilket resulterade i att det gick ut lön, automatiskt från systemet, drygt 7200 kronor, som jag inte skulle ha. Visserligen är det ju kul med extra pengar men jag förstod direkt att det blivit fel någonstans och ringde upp för att korrigera detta vilket de lovade att de skulle göra omedelbart. Det är ju inte helt roligt att ligga inne med pengar som man vet ska tillbaka.

Jag har mycket på e-faktura och har under tiden, sedan oktober, gått in en gång i veckan för att bevaka om det dras pengar från mitt konto eller om det dyker upp någon faktura. Men inte! Och jag har ringt flera gånger och påmint och ändå har inget hänt ända tills förra måndagen, då jag tryckt på om detta ännu en gång och den här gången hos min nya chef. Det visade sig att de korrigerat felet i systemet redan i mitten av november och att de skickat ärendet till ekonomikontoret för verkställa ärendet. De skulle ha skickat en e-faktura åt mig och eftersom så inte har skett bestämde vi att jag själv skulle ringa upp direkt till handläggaren på ekonomikontoret och berätta vad som hänt.

Vilket jag gjorde och det var då säkringarna brann för mig! Människan jag pratade med var hånfull, otrevlig, avig och bestämde sig omedelbart att jag var ohederlig och försökte slingra mig från att betala fakturan. Det hon, den nöten, inte tänkte på var att det faktiskt var JAG som ringde upp HENNE för att få veta HUR jag ska bära mig åt för att FÅ betala fakturan på de pengar som DE felaktigt betalat ut till mig! Hade jag varit ohederlig och inte hade velat betala, ja då hade jag väl för tusan inte ringt upp henne!! Och eftersom fakturan gäller min arbetsgivare och jag eventuellt kanske ska tillbaka någon gång, vill jag ju absolut göra rätt för mig men det tänkte hon heller inte på.

Nä istället var hon arrogant och insinuerade att jag med flit hade undvikit att betala tillbaka pengarna. Trots att jag påpekade att jag ordentligt hade betalat de andra räkningarna, tomträttsavgälden och hemtjänstavgifterna, som jag har hos dem. När jag påtalade att jag ringde för att göra dem medvetna på att systemet kanske inte gör rätt alla gånger (läs att de bakom "spakarna" inte gör rätt, en dator gör ju aldrig något självmant! *ler*) fnös hon bara och sa att det bara är till att betala tillbaka pengarna så fort som möjligt! Och det knäppaste av allt var när jag frågade om fakturan kanske hade försvunnit eller kommit på villovägar, för då sa hon; "de försvinner väl från bankens hemsida efter förfallodatumet"!

Jag kände mig så arg, irriterad, kränkt och förolämpad! Vilket sätt att bemöta mig på det viset vilket först resulterade i en liten insändare i form av Dagens ris, till min tidning och sen ett samtal till min bank. För det sista hon sa var så knäppt, så jag trodde jag skulle svimma och tänkte genast; "men herregud, är det på det viset, varför betalar någon någonsin någon faktura om de ändå försvinner efter förfallodatumet!" *fniss* Min bank sa givetvis, att ingen faktura som kommit till banken kommer någonsin försvinna utan att jag varit där och klickat för betalning! Så klart!! Det fattar ju vem som helst, men inte min arbetsgivares eget ekonomikontor och de ska sköta hela "företagets" alla tusentals fakturor. Åh, hemska tanke!! *ler*

Jag tackade för mig och tänkte lämna ärendet där hän men det ville inte banken utan deras internet support ville rota i ärendet för att ta reda på om de kunde se vad som hänt eller inte hänt med räkningen. Och det höll de på med till i början av den här veckan då jag fick ett glädjande meddelande på mitt mobilsvar. Bankmannen meddelade att de härmed hade avslutat ärendet då de kunnat konstatera att räkningen ALDRIG hade inkommit till banken och att det därmed aldrig fanns något att spåra. Han sa också att han meddelat min arbetsgivare samma sak, att "felet" låg och hade uppstått hos dem, och de i sin tur hade sagt att de skulle undersöka saken!

Skam den som ger sig och jag fick rätt! Jag har inte missat något, utan de har betalat ut felaktiga pengar åt mig och sen har jag aldrig fått någon räkning på det. Så det är som jag sa i min insändare; datasystem KAN ha fel, liksom tjänstemän och samhällsmedborgare! I det här fallet det mittersta (gissar jag)! Vore roligt med en ursäkt men har inga större förhoppningar om det! Nu blir det stopp och hopp i baljan med maken! Trevlig Helg på er!/Carro med allergiska prickar (googlade och privata bilder)
 

tisdag 18 januari 2011

Med blickar framåt...

Foto: Anette Heikkilä
Jaha ja, då gällde det ju att ha kvar bloggnings tråden, som jag fick napp i just när jag pluggade som bäst till tentan i torsdags! Vilket så klart visade sig inte vara helt lätt, jag är ju sån att jag måste skriva på inspiration när "flowet" kommer men jag gör ett försök. Kanske kommer jag igång när väl skrivit ett tag med hjälp av skön musik i datorn och lite kallprat inledningsvis, kanske jag får napp i tråden igen…

I fredags skrev jag tentan och den var OMFATTANDE!! Samtidigt kände jag mig säkrare den här gången jämfört med förra, kanske för att jag trots allt pluggat mer till den här tentan än till förra. Men också så klart för att vi fick ha lagboken och all kurslitteratur med oss. Här handlade det ju mest om förmågan att slå i böckerna och på ett ungefär komma ihåg var man ska söka efter det man vet finns någonstans. Och det kändes faktiskt ganska bra när jag satt där och skrev, så jag måste nog erkänna att jag blir både snopen och förvånad om jag åtminstone inte får godkänt. Man brukar i alla fall definitivt känna om man är totalt körd och så illa kändes det inte…åtminstone då.

Men så klart var jag trött och slutkörd, jag hade ju satsat ganska hårt förra veckan och jag är nog inte riktigt redo för det egentligen. Sen att sitta mellan 9:00 - 16:20 utan minsta paus, är ju jobbigt för alla! Klokt nog satt jag i rullstolen med min super duper dyna, à 3000 kronor, hela tiden vilket nog var räddningen för i annat fall hade man nog kunnat sopa ihop mig med sop och skyffel! *ler* När jag så till slut kom hem var jag fullständigt slut i kropp och knopp samtidigt som jag kände mig speedad på något vis, vilket ibland händer när man tentat bort något. Ungefär som idrottsmännen som laddar upp, gör loppet, vinner och får ett segerrus…

De ångorna räckte bara till efter badet och lite vin, sen däckade jag och sov till lunch på lördag! Och hela helgen har jag gått som i dimma och i vilandets tecken, då jag vandrat mellan soffan och sängen! Att jag sen på söndagen också fick en släng av någon mystisk magsjuka, gjorde ju inte saken bättre. Det är faktiskt inte förrän idag som jag orkar följa en enda tanke hela vägen ut! Det nya momentet på utbildningen har dessutom kört igång i dag och den här ser jag faktiskt fram emot, tror den kommer bli en av de intressantaste då det handlar om barn, ungdomar och familj.

Så nog ska ni veta att jag får en tankeställare varje gång, jag gör så här - tröttar ut mig ända till bottenläget. Är det verkligen värt det och till vilket pris?! Ibland undrar jag, och har säkert sagt det förr, om jag var självplågare i mitt tidigare liv när jag hela tiden måste testa mina gränser så här! Kanske borde jag bara acceptera att livet är som det är, acceptera att jag inte orkar lika mycket som förr och acceptera att jag ska ägna mitt liv åt något annat än att knoga på med ett 8 - 17 jobb?

Samtidigt har jag så svårt att ge mig, jag vägrar vika mig och ge upp. Vägrar ge Madame EDS rätt, vägrar låta henne vinna och ta över mitt liv! Jag vill faktiskt vara den som styr skutan och bestämmer åt vilket håll vi ska, ett tag till! *ler* Åtminstone vill jag få och ge mig själv en ärlig chans att få testa vad jag går för, innan jag lägger ner det här projektet med jobb/sysselsättning. Men nog tänker och tvivlar jag mer än en gång...

Att jag började studera har flera anledningar; jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte testade eftersom detta är vad jag velat sedan jag var 15. Nu kan jag erkänna att jag inte längre är så säker på att det är det här jag vill. Det känns inte lika viktigt längre, har nog runnit för mycket vatten under broarna…men, men nu kan jag ju bocka av ännu en punkt på min mål lista. Jag ville också testa hur mycket och vad jag går för rent mentalt och psykiskt efter ett så kraftigt utmattningssyndrom med allt vad det innebar och efter att ha varit borta så länge från arbetslivet.

Jag ville testa att ha tider att passa, att ge sig i väg på morgonen, att lämna ifrån mig uppgifter under tidspress och bara se hur trött jag blir av att umgås och vara tillsammans med så mycket folk på en och samma gång. Jag tyckte att detta skulle vara ett bra sätt att smygstarta på inför den arbetsprövning och arbetsförmågebedömning som nog kommer längre fram i år. Och jag kan bara säga att jag är inte lika säker och övertygad längre…

Visst kommer jag fixa utbildningen, på ett eller annat sätt, för så envis är jag! Och har jag bestämt att det ska gå så kommer det att göra det! *ler* Men jag är inte så säker på att jag någon gång kommer att kunna jobba med det här, eller något annat heller för den delen…även om det är lite för tidigt att säga något definitivt än. Säkerligen kommer jag att bli piggare och orka mer när jag varit igång lite längre, för konditionen är ju fortfarande allt annat än bra. Men hur bra och pigg kan jag bli, det är frågan?!
Jag vet ju att jag kan "pressa mig" när det behövs, som jag gjorde i fredags men inte sju dagar i veckan årets alla veckor fram till pensionen! Då kommer det inte dröja länge innan jag är en "grönsak" igen! Och det vill jag INTE! Och ska inte utsätta mig för det heller! Dessutom vet vi ju med säkerhet att åtminstone proteserna i höfterna, kommer att stötas bort av kroppen. Så blir det för alla, med eller utan EDS, och det är därför man försöker undvika in i det längsta att byta ut originalet mot reservdelar.

Det är bara en fråga om tid, det kan ta 20 år, 15, 7 eller bara 2 och därför vill jag nu ha några bra år då vi får vila, rida igenom C:s pubertet och bara vara en "vanlig" familj! Så att vi sen är redo när karusellen snurrar igång igen med nya höftbyten. Därför vill jag inte slita som ett djur, som jag gjorde innan det här. Jag vill inte offra allt igen och jag vill också ha ork över till att vara både mamma och hustru och inte ge allt jag har till arbetsgivaren en gång till. För jag vet inte om jag, familjen eller äktenskapet skulle palla det en vända till. Så nu vill jag ha kvalitativ tid, de åren vi får…

Därför är jag nu, ÄNTLIGEN, helt inne på att det enda realistiska är MAX fyra timmar/dag och tror att det bästa vore att jobba mellan t.ex. 10 - 14. Sedan hem och vila i saccosäckarna fram till middags dags och efter maten ha min datatid för bloggen, skrivandet och facebook. Att jag vill börja först 10 är för att jag inte kommer igång tidigare, har så oerhört lång startsträcka numera och är så ohyggligt stel och ledbruten på morgnarna. Och har jag dessutom haft en skit natt, kan jag behöva sova lite längre på morgonen istället för att överhuvudtaget orka med dagen.

Rent fysiskt, tror jag inte att det behöver bli några hinder att jobba lite. Det finns hjälpmedel och har jag bara anpassade arbetsuppgifter och arbetsplats, borde det nog fungera med tanke på det. Nä, det som gör att jag grubblar och tvivlar är den mentala orken och koncentrationen. Hur ska jag få det att gå ihop med tanke på hur trött, energifattig och orkeslös jag är idag. Att då lägga på något extra i tillvaron, kanske blir det som får lasset att stjälpa…jag vill ju ha ork kvar för annat också...

Kanske har jag kvar hemtjänsten, ett par timmar på morgonen och några timmar på eftermiddagen, så de får hjälpa mig med middag och klädvård. För ska jag lägga ork på det också kommer jag aldrig att orka och ha lust med att skriva. Blir jag för trött blir det pannkaka av allt! Men jag är inte där än, på långa vägar och nu gäller det att få min handläggare på försäkringskassan att förstå det också. Bara en sån sak som att ta sig till och från jobbet skulle vara en pärs. Visst skulle jag kanske kunna sitta i rullstolen på jobbet MEN att ta sig DIT nu och i det här skicket!! När jag inte ens kan lyfta i och ur rullstolen ur bilen själv…

Ja det blir onekligen lite spännande här framöver för i början av februari ska vi ha nästa uppföljningsmöte med försäkringskassan. Då närmar jag mig 180 dagars gränsen i rehabiliteringstrappan, vilket innebär att jag egentligen ska arbetspröva mot HELA landets arbetsmarknad! Vilket ni ju alla förstår är en omöjlighet, när jag inte ens har kunnat pröva mot min egen arbetsgivares ansvarsområde än…

Men egentligen är jag inte så oroad, eller så är jag naiv! Men på något vis tror jag ändå att det kommer någon råd. På något sätt blir det! Definitivt! Jag menar de kan ju komma med sina regler hit och regler dit, men är jag inte färdig så är jag inte färdig och ingen kan pressa eller stressa mig att bli det. Jag är ju inte ens färdig för en rehabiliteringsperiod på Garnis än! Hur ska jag då kunna vara redo att pröva mot arbetsmarknaden? Nä, de får allt lugna sig lite till och dessutom har jag ju min utbildning till i juni, så före dess blir det ingenting! Kaxig, eller hur! *ler* Lite, men jag försöker bara vässa klorna och nog får jag allt ta och tänka igenom vad jag ska säga och vilken samt hur informationen ska läggas fram när mötesdagen kommer!
Hoppsan, det blev visst en lite lång kallpratande inledning, så jag tror det här får bli ett eget inlägg i sig! Känner vi igen det?! *ler*Avslutningsvis kan jag glädja er med att det blir vår i år också!! *ler* Första säkra vårtecknet har faktiskt visat sig redan idag! Herr ödla har för första gången vaknat till liv efter en tre månader lång vila och det var så roligt att se hans pigga svarta ögon och lilla nos mot glasrutan på terrariet. Som vi har längtat och saknat den synen! *ler* Jag plockade givetvis ut honom på direkten och han låg 20 minuter på mitt bröst och värmde sig. Sen satt han ytterligare en halvtimme på min arm medan jag knattrade på datorn och innan han började knalla runt på upptäcksfärd för att kontrollera att allt fortfarande är som det var när han somnade!
Sen hörde han plötsligt främmande röster, som han lyssnade intresserat på. Efter en stund upptäckte han att de kom från högtalarna på min dator. Då la han sig där och verkar gilla musiken jag spelar, Lucinda Williams, för han har diggat läääänge till den. Just nu undersöker han högtalarnas baksida för att försöka utröna om det möjligen kan finnas någon på baksidan som ger ifrån sig ljudet…Är han inte såååå himla söt, så säg?! Så mina vänner, det kommer bättre tider - vinterdvalan verkar vara över här!! Nu ska jag genast ge mig i kast med nästa inlägg, dag 4 i min utmaning, för nu har jag fått upp ångan!/Carro…med siktet framåt! (privata och googlade bilder)

torsdag 13 januari 2011

OBS! Tystnad - tentaplugg pågår!

Bara ett litet livstecken för att berätta att jag lever och inte heller har trillat från jordens yta!! *ler* Men just nu kretsar all min vakna tid kring juridikens vindlande vägar…Jag har en STOR tenta i juridik i morgon där alla lagar, som bland annat har med socialtjänst (allt från äldreomsorg till unga lagöverträdare och det mesta där emellan…), sjukvård och brottslighet att göra, kan komma på tapeten. Så därför har jag inte haft och har heller inte mycket tid till övers för något annat, även om jag just DÄRFÖR har en glödande lust att skriva här på bloggen och har massor med tankar och funderingar som bara VILL ut! *ler*
Men, men jag får försöka hålla kvar trådarna och återkommer i ärendet så fort jag fått tenta av mig det som trängs i hjärnan om utrymmet med mina bloggfunderingar. Gäller bara att jag inte sorterar ut "fel" saker! *ler* Och jag kan tala om att det just nu är väldigt trångt där inne och att verkmästaren i hjärnan har fullt upp med att ordna allt i paragrafordning och det är väl bara ungefär cirka en miljon olika paragrafer att hålla reda på!! *ler* Sen kan jag också meddela att det här med juridik och paragrafer inte är en hit för en trött och orkeslös EDS hjärna. Jag får verkligen pressa mig till max och lika förbaskat glömmer jag allt i samma ögonblick jag läst det. Så ibland kan man verkligen fundera över varför jag gör saker och ting och till vilket pris…

Som tur är får vi ha all litteratur med oss på tentan, eftersom lärarna också insett att det är omöjligt för till och med en frisk hjäna att få in allt - men ändå! Jag menar att slå i böcker är jag inte orolig för - en ganska lätt sak egentligen, men HERREGUD när man inte ens minns eller vet vad det är man ska söka efter. Att försöka komma ihåg vad det är jag bör komma i håg och absolut INTE får missa, är ingen lätt match för ett guldfisk minne!! Till det behövs en del förberedelser och en packning inför morgondagen att packa och kanske en liten matsäck med något i den här stilen, kan underlätta något! *ler*

Men, men som sagt jag gör som jag brukar; biter ihop och hugger i! En pantertant som jag kastar inte in handduken i första taget och jag ska absolut vinna även den här ronden, nr. 10 000:e, mot Madame EDS! Så lätt knäcker hon mig inte och som vanligt; "det man inte kan göra en gång - kan man göra två gånger" (eller fler)! Det är ju så jag brukar säga om det mesta! På återhörande efter tentan och lite vila, förhoppningsvis redan under helgen! Wish me luck! *ler*/Carro med pennan bakom örat och ett dussin kaffekoppar på bordet! (googlade och privata bilder)

torsdag 6 januari 2011

Dag 3: Mina nära och kära

Foto: Anette Heikkilä
Första inlägget för året kommer här! Mitt nya år har börjat lugnt och stilla med mycket vila och slappartakter, inte många knop har vi fått gjort. I tisdags påbörjade jag åtminstone att titta på allt material jag ska läsa in till tentan nästa vecka. Men som vanligt har jag ohyggligt mycket kvar även om jag inte känner mig lika uppstressad över den här tentan som jag gjorde inför den förra.

Den här tentan är i alla fall mer greppbar, då den bara innehåller ett "ämne" även om det är massor att läsa. Men den här gången får vi ha med oss all litteratur under tentan eftersom det är en omöjlighet att läsa in sig på alla lagtexter och paragrafer. Så till den här tenta är det viktigaste att veta var och hur man ska leta, i t.ex. lagboken, för att hitta de svar man söker.

Nu raskt över till fortsättningen på utmaningen som idag ska det handla om min familj och föräldrar. Min närmsta familj är ju som ni redan vet, trygga stabila maken M och stora lilla fina C, mina älskade grabbar här på jorden. Vad skulle jag göra utan dem?! Tillsammans med oss bor ju Australiensiska skäggagamen Mini, som för närvarande sover sin vintersömn, och Amerikanska majssnoken Egonella, som är pappas "flicka" eftersom hon alltid får något gott av honom när han kommer ut i köket. Hon behöver bara visa sig så smälter "husses" hjärta och fortsätter det så här kommer hon snart vara lika tjock som en falukorvring! *ler*

M och jag har varit tillsammans sedan 10:e juni 1988, förlovade sen nyårsafton 1988 men bara gift sedan 9 juli 2004. Som de norrlänningar vi är behövde vi en viss betänketid innan vi gjorde slag i saken! Man ska ju inte rusa iväg och göra något överilat!! *ler* Det var faktiskt lilla C som fick fart på oss att slutligen komma iväg till prästen eftersom han som 4,5 åring sa att han skulle blir präst så han kunde "gifta oss."

Då bestämde vi oss! För det kändes ju för hemskt att ungen skulle måste sörja för att vi skulle bli gifta eftersom detta tydligen var viktigt för honom. Smet iväg och gifte oss, gjorde vi i svenska sjömanskyrkan i Rotterdam i Nederländerna - något som blev ett minne för livet för oss även om inte resten av släkten var lika glada åt det som vi. Något jag idag kan ha en viss förståelse för…

När de flesta av våra vänner började skaffa barn i början av 90-talet, ville ju så klart M och jag också ha en egen baby men det ville inte naturen. Vi jobbade på det så gott vi kunde, men C lät ändå vänta på sig i mer än sex år. Vi hann till och med skrivas in för en barnlöshetsutredning eftersom jag redan då hade börjat bli till åren och det därmed brådskade lite. Jag hade länge gått och utrett en cysta som jag hade på höger äggstock men min dåvarande gynekolog tyckte inte det var något alarmerande eftersom jag ju hade "utrustning" på vänster sida att bli med barn med. Därför dröjde det så många år innan jag till slut blev överflyttad till sjukhusets gynavdelning.

Doktorn som skulle göra barnlöshetsutredningen på oss konstaterade så klart ganska på direkten att cystan skulle opereras bort innan vi skulle gå vidare i vår utredning. I samband med den operationen konstaterade han att jag INTE hade någon äggledare eller äggstock på vänster sida och att det därför inte varit så underligt att jag inte blivit gravid. Cystan, som var 9 cm i diameter och innehöll 3,5 dl vätska hade ju blockerat den enda utrustningen jag hade. Och när cystan var borta dröjde det inte mer än 8 månader innan jag var gravid med C.

Graviditeten gick oväntad bra. Inga större fysiska problem, ingen foglossning att prata om och inte blev jag sängliggande heller trots att jag blivit uppmanad att ställa in mig på det. Utan snarare tvärt om! Ju större magen blev desto rakare och bättre hållning fick jag och det var faktiskt riktigt otroligt att se - alla förvånades! Däremot mådde jag inte bra psykiskt utan gick in i en förlossningsdepression redan i v.14 då jag fick en akut blödning och ensam åkte in på sjukhuset eftersom M var på skolresa i Malaysia och Australien.

C var beräknad till 11 januari 1999 men eftersom man inte ville att jag skulle föda på naturlig väg, planerades ett kejsarsnitt till den 21:a december 1998. Då räknade man med att han inte skulle hinna sätta i gång förlossningen eftersom det misstänktes kunna få förödande konsekvenser för mina höfter och rygg. MEN rackarn's så fel vi hade!! Vår lilla buse hade så bråttom ut i livet, nyfiken som han är, och redan den 18:e december satte han igång förlossningen mitt under en av mina föreläsningar! Klockan 15:12 såg han sin far i vitögat, 2500 g tung och 47 cm stor, cirka fyra veckor för tidigt född.
Jag hade just fått min diagnos när jag blev gravid, men fram till dess tyckte jag att jag inte haft så påverkande problem av den (allt är ju relativt, jag var ju opererad mer än tjugo gånger redan då men smärtorna var inte så stora vid den tidpunkten). Därför var jag inte heller så orolig för C:s del heller. Jag oroade mig mycket mer för andra sjukdomar och tillstånd och menade att har jag kunna leva med detta i 30 år, ja då kommer nog han också att kunna göra det. För det hade ju inte varit så farligt för mig! *ler* Snacka om försvarsmekanismer, vad då sjukdomsinsikt?!

C undersöktes grundligt redan tidigt, höfterna röntgades och vreds hit och dit, men inga större fel hittades på honom. Inte annat än att hans huvud växte fort och mycket på kort tid, vilket vi fick gå på utredning för under en ganska lång tid. Men som nu är avskrivet och det sista doktorn sa, efter att ha tittat på både mig och M var, "pojken har ju en del att brås på"! Undrar just vad hon menade med detta?! Att vi är tjockskalliga, eller…*ler* C fick sin diagnos i Umeå någon gång mellan 2000 och 2002, minns faktiskt inte riktigt.

Än så länge har han inte så stora problem av sjukdomen, något vi så klart är väldigt glada över. Det vi märker är hans plattfothet som ger benvärk, nackvärk, att han är motoriskt sen och absolut INTE gillar fysiska aktiviteter - what so ever! Han har också koncentrationsnedsättningar (om det inte är något han gillar väldigt mycket), lite minnesnedsättning, lite tungt i skolan och kontrollerar ryggen minst en gång per år med tanke på min aggressiva form av scolios. Mer om C:s födelse finns att läsa under etiketten 18:de december 2009.

Liksom C är även jag enda barnet, vilket ger väldigt täta familjeförhållanden. C är fortfarande ganska "mammig" och vi står varandra mycket nära även om jag märkt på senare tid att jag snart har en riktigt stor kille. T.ex. har han redan börjat komma in i målbrottet, bli bredaxlad och utvecklas även på andra sätt väldigt tidigt. Att den här svåra tiden vi nu har bakom oss också har påverkat honom och hans utveckling anser jag är självklart även om en del perioder varit nog så skrämmande svarta och bråddjupa. Men med så djupa föräldrar kan man väl heller inte förvänta sig så mycket annat än filosofiska funderingar om livets mening och så där. För såna är ju även M och jag...

Nu när jag är mer tillbaka på banan mår även prins C mycket bättre, han blir mer och mer självständig och kan allt oftare släppa sitt fokus på mig och istället välja att vara med sina vänner, precis som det ska vara. Så nu handlar det bara om att även jag måste släppa taget om honom och låta honom "flyga", vilket inte är helt enkelt eftersom vi ju nästan är som tvillingar i både utseende och personlighet. Han är inskriven på barnhab för sin EDS men vi har inte så mycket kontakt med dem annat än för kontroll av fötter och rygg en gång per år. Och jag hoppas att det ska fortsätta att få vara så!

Som sagt jag är också enda barnet och är uppvuxen under väldigt trygga och stabila hemförhållanden i ett medelklassområde, som också var ett nybyggarområde i början av 70-talet. Vilket innebär att samma grannar har bott och fortfarande bor i sina hus och är fortfarande gifta med varandra efter mer än 35 år. Ganska fantastiskt när man tänker på det! Och jag hoppas verkligen att det ska fortsätta att förbli så, länge än, även om inte jag längre bor i de kvarteren. Men jag har ohyggligt svårt med förändringar och min gamla "katastrofångest" slår absolut till när jag tänker på att allt inte alltid kommer att vara som det är!

Min mor var sjuksköterska och min far byggnadsingenjör, vilket visade sig vara väldigt användbara yrken när man som jag varit i sjukhusbranschen hela mitt liv. Och senare även köpte ett eget hus som krävde en del renoveringar. Att pappa var byggnadsingenjör och själv ritade deras hus var också mycket lyckosamt då jag var barn, eftersom jag vid flera tillfällen i min barndom har vårdats månader i sängen efter mina otaliga operationer. Något han anpassade husets design efter när han ritade det. 

För ingen visste i början av 70-talet hur rörlig jag skulle bli och därför blev huset handikappanpassat redan från början. Mina fina underbara föräldrar har under långa perioder varit mitt allt, så även nu de senaste åren då jag gått igenom en "extreme make-over" och bytt ut flera av mina kroppsdelar. Vi hade aldrig klarat detta utan deras hjälp och den är ovärderlig!! Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur mycket de ställt upp för oss och det enda jag kan säga är TACK och vi älskar er!! 

Mina bägge föräldrar är födda i Tornedalen, pappa i Charlotte Kallas hemby och mamma i byn där den berömda vanten kommer ifrån. Pappas familj var mycket stor med 12 barn, jord- och skogsbruk och byns affär. Så jag kan bara tänka mig att det kunde gå livat till där när alla barn var hemma. Dessutom var det min farmor som fick dra det tyngsta lasset med ungar, djur och affär medan farfar veckovis bodde och jobbade i skogen.

Mamma däremot kommer från en mindre familj med endast tre flickor, vilket är lite i de sammanhangen. Mormor och morfar hade också jord- och skogsbruk vilket krävde att alla fick hjälpa till på gården, alla efter sin förmåga och på så sätt skapades en tät och sammansvuren familj. Något vi än i denna dag är rädd om, se bara hur vi t.ex. firade julen i år. I mormorshuset, 17 personer under samma tak i fyra dagar och detta utan att någon flippade ur och blev tossig (mer än jag då, när jag inte fick/kunde sova! *ler*).

Vi har firat mer eller mindre alla högtider där, tillbringat loven på gården och umgåtts med varandra i alla lägen. Mycket tok och skratt blir det, surr till sent/tidigt och avvikelser från alla normala rutiner är något som medfört att många fler än vi i familjen, våra vänner i flera generationer, också mer än gärna vill komma dit! Alla blir som på grönbete när man kommer upp på backen med vedeldad bastu, katalanska middagar och annat som gör livet trevligt! *ler*

Även om jag många gånger saknat och fortfarande saknar syskon, speciellt nu när kära föräldrarna börjar bli till åren komna och de svåra besluten ska fattas, har jag aldrig behövt känna mig ensam. Eftersom vi i släkten alltid varit tillsammans har min ena mosters barn, kusin M och S blivit mer som mina syskon än kusiner. Vi har firat våra födelsedagar ihop, rest ihop och tillbringat hela sommarlov ihop och därför känner jag mig många gånger mer som deras "plast storasyster" och "plastmoster" och "plastfaster" åt deras barn. Eller varför inte "titan storasyster, moster, faster"?! För det är ju det mitt "nya skelett" är gjort av! *ler* Älskar er S och M och TACK för att ni finns för mig! Pöss!!

När man är enda barnet blir också vänner väldigt betydelsefulla, eftersom det ju bara är av dem jag kan få bekräftelse men också "spegla mig i." Genom att möta vännerna har jag lärt mig vad som är positivt hos mig men också vad som är mindre bra och också vad jag behövt jobba mer med under livet. Och många betydelsefulla och viktiga vänner har jag fått, som jag är väldigt rädd om och försöker bevara som dyrbara skatter! Ingen nämnd och ingen glömd, KRAM till er alla!!
 Med detta rundar jag av dag 3 i utmaningen och ska nu istället ägna mig åt att försöka "serva" svärfar efter bästa förmåga. Han och M sitter och tittar på hockey och jag ska börja förbereda Taccos, som vi tänkt bjuda honom på senare ikväll. På återhörande för alla som vill!/Carro med familjealbumet (privata och googlade bilder)