Med blickar framåt...

Foto: Anette Heikkilä

Jaha ja, då gällde det ju att ha kvar bloggnings tråden, som jag fick napp i just när jag pluggade som bäst till tentan i torsdags! Vilket så klart visade sig inte vara helt lätt, jag är ju sån att jag måste skriva på inspiration när "flowet" kommer men jag gör ett försök. Kanske kommer jag igång när väl skrivit ett tag med hjälp av skön musik i datorn och lite kallprat inledningsvis, kanske jag får napp i tråden igen…

I fredags skrev jag tentan och den var OMFATTANDE!! Samtidigt kände jag mig säkrare den här gången jämfört med förra, kanske för att jag trots allt pluggat mer till den här tentan än till förra. Men också så klart för att vi fick ha lagboken och all kurslitteratur med oss. Här handlade det ju mest om förmågan att slå i böckerna och på ett ungefär komma ihåg var man ska söka efter det man vet finns någonstans. Och det kändes faktiskt ganska bra när jag satt där och skrev, så jag måste nog erkänna att jag blir både snopen och förvånad om jag åtminstone inte får godkänt. Man brukar i alla fall definitivt känna om man är totalt körd och så illa kändes det inte…åtminstone då.

Men så klart var jag trött och slutkörd, jag hade ju satsat ganska hårt förra veckan och jag är nog inte riktigt redo för det egentligen. Sen att sitta mellan 9:00 - 16:20 utan minsta paus, är ju jobbigt för alla! Klokt nog satt jag i rullstolen med min super duper dyna, à 3000 kronor, hela tiden vilket nog var räddningen för i annat fall hade man nog kunnat sopa ihop mig med sop och skyffel! *ler* När jag så till slut kom hem var jag fullständigt slut i kropp och knopp samtidigt som jag kände mig speedad på något vis, vilket ibland händer när man tentat bort något. Ungefär som idrottsmännen som laddar upp, gör loppet, vinner och får ett segerrus…

De ångorna räckte bara till efter badet och lite vin, sen däckade jag och sov till lunch på lördag! Och hela helgen har jag gått som i dimma och i vilandets tecken, då jag vandrat mellan soffan och sängen! Att jag sen på söndagen också fick en släng av någon mystisk magsjuka, gjorde ju inte saken bättre. Det är faktiskt inte förrän idag som jag orkar följa en enda tanke hela vägen ut! Det nya momentet på utbildningen har dessutom kört igång i dag och den här ser jag faktiskt fram emot, tror den kommer bli en av de intressantaste då det handlar om barn, ungdomar och familj.

Så nog ska ni veta att jag får en tankeställare varje gång, jag gör så här - tröttar ut mig ända till bottenläget. Är det verkligen värt det och till vilket pris?! Ibland undrar jag, och har säkert sagt det förr, om jag var självplågare i mitt tidigare liv när jag hela tiden måste testa mina gränser så här! Kanske borde jag bara acceptera att livet är som det är, acceptera att jag inte orkar lika mycket som förr och acceptera att jag ska ägna mitt liv åt något annat än att knoga på med ett 8 - 17 jobb?

Samtidigt har jag så svårt att ge mig, jag vägrar vika mig och ge upp. Vägrar ge Madame EDS rätt, vägrar låta henne vinna och ta över mitt liv! Jag vill faktiskt vara den som styr skutan och bestämmer åt vilket håll vi ska, ett tag till! *ler* Åtminstone vill jag få och ge mig själv en ärlig chans att få testa vad jag går för, innan jag lägger ner det här projektet med jobb/sysselsättning. Men nog tänker och tvivlar jag mer än en gång...

Att jag började studera har flera anledningar; jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte testade eftersom detta är vad jag velat sedan jag var 15. Nu kan jag erkänna att jag inte längre är så säker på att det är det här jag vill. Det känns inte lika viktigt längre, har nog runnit för mycket vatten under broarna…men, men nu kan jag ju bocka av ännu en punkt på min mål lista. Jag ville också testa hur mycket och vad jag går för rent mentalt och psykiskt efter ett så kraftigt utmattningssyndrom med allt vad det innebar och efter att ha varit borta så länge från arbetslivet.

Jag ville testa att ha tider att passa, att ge sig i väg på morgonen, att lämna ifrån mig uppgifter under tidspress och bara se hur trött jag blir av att umgås och vara tillsammans med så mycket folk på en och samma gång. Jag tyckte att detta skulle vara ett bra sätt att smygstarta på inför den arbetsprövning och arbetsförmågebedömning som nog kommer längre fram i år. Och jag kan bara säga att jag är inte lika säker och övertygad längre…

Visst kommer jag fixa utbildningen, på ett eller annat sätt, för så envis är jag! Och har jag bestämt att det ska gå så kommer det att göra det! *ler* Men jag är inte så säker på att jag någon gång kommer att kunna jobba med det här, eller något annat heller för den delen…även om det är lite för tidigt att säga något definitivt än. Säkerligen kommer jag att bli piggare och orka mer när jag varit igång lite längre, för konditionen är ju fortfarande allt annat än bra. Men hur bra och pigg kan jag bli, det är frågan?!

Jag vet ju att jag kan "pressa mig" när det behövs, som jag gjorde i fredags men inte sju dagar i veckan årets alla veckor fram till pensionen! Då kommer det inte dröja länge innan jag är en "grönsak" igen! Och det vill jag INTE! Och ska inte utsätta mig för det heller! Dessutom vet vi ju med säkerhet att åtminstone proteserna i höfterna, kommer att stötas bort av kroppen. Så blir det för alla, med eller utan EDS, och det är därför man försöker undvika in i det längsta att byta ut originalet mot reservdelar.

Det är bara en fråga om tid, det kan ta 20 år, 15, 7 eller bara 2 och därför vill jag nu ha några bra år då vi får vila, rida igenom C:s pubertet och bara vara en "vanlig" familj! Så att vi sen är redo när karusellen snurrar igång igen med nya höftbyten. Därför vill jag inte slita som ett djur, som jag gjorde innan det här. Jag vill inte offra allt igen och jag vill också ha ork över till att vara både mamma och hustru och inte ge allt jag har till arbetsgivaren en gång till. För jag vet inte om jag, familjen eller äktenskapet skulle palla det en vända till. Så nu vill jag ha kvalitativ tid, de åren vi får…

Därför är jag nu, ÄNTLIGEN, helt inne på att det enda realistiska är MAX fyra timmar/dag och tror att det bästa vore att jobba mellan t.ex. 10 - 14. Sedan hem och vila i saccosäckarna fram till middags dags och efter maten ha min datatid för bloggen, skrivandet och facebook. Att jag vill börja först 10 är för att jag inte kommer igång tidigare, har så oerhört lång startsträcka numera och är så ohyggligt stel och ledbruten på morgnarna. Och har jag dessutom haft en skit natt, kan jag behöva sova lite längre på morgonen istället för att överhuvudtaget orka med dagen.

Rent fysiskt, tror jag inte att det behöver bli några hinder att jobba lite. Det finns hjälpmedel och har jag bara anpassade arbetsuppgifter och arbetsplats, borde det nog fungera med tanke på det. Nä, det som gör att jag grubblar och tvivlar är den mentala orken och koncentrationen. Hur ska jag få det att gå ihop med tanke på hur trött, energifattig och orkeslös jag är idag. Att då lägga på något extra i tillvaron, kanske blir det som får lasset att stjälpa…jag vill ju ha ork kvar för annat också...

Kanske har jag kvar hemtjänsten, ett par timmar på morgonen och några timmar på eftermiddagen, så de får hjälpa mig med middag och klädvård. För ska jag lägga ork på det också kommer jag aldrig att orka och ha lust med att skriva. Blir jag för trött blir det pannkaka av allt! Men jag är inte där än, på långa vägar och nu gäller det att få min handläggare på försäkringskassan att förstå det också. Bara en sån sak som att ta sig till och från jobbet skulle vara en pärs. Visst skulle jag kanske kunna sitta i rullstolen på jobbet MEN att ta sig DIT nu och i det här skicket!! När jag inte ens kan lyfta i och ur rullstolen ur bilen själv…

Ja det blir onekligen lite spännande här framöver för i början av februari ska vi ha nästa uppföljningsmöte med försäkringskassan. Då närmar jag mig 180 dagars gränsen i rehabiliteringstrappan, vilket innebär att jag egentligen ska arbetspröva mot HELA landets arbetsmarknad! Vilket ni ju alla förstår är en omöjlighet, när jag inte ens har kunnat pröva mot min egen arbetsgivares ansvarsområde än…

Men egentligen är jag inte så oroad, eller så är jag naiv! Men på något vis tror jag ändå att det kommer någon råd. På något sätt blir det! Definitivt! Jag menar de kan ju komma med sina regler hit och regler dit, men är jag inte färdig så är jag inte färdig och ingen kan pressa eller stressa mig att bli det. Jag är ju inte ens färdig för en rehabiliteringsperiod på Garnis än! Hur ska jag då kunna vara redo att pröva mot arbetsmarknaden? Nä, de får allt lugna sig lite till och dessutom har jag ju min utbildning till i juni, så före dess blir det ingenting! Kaxig, eller hur! *ler* Lite, men jag försöker bara vässa klorna och nog får jag allt ta och tänka igenom vad jag ska säga och vilken samt hur informationen ska läggas fram när mötesdagen kommer!

Hoppsan, det blev visst en lite lång kallpratande inledning, så jag tror det här får bli ett eget inlägg i sig! Känner vi igen det?! *ler*Avslutningsvis kan jag glädja er med att det blir vår i år också!! *ler* Första säkra vårtecknet har faktiskt visat sig redan idag! Herr ödla har för första gången vaknat till liv efter en tre månader lång vila och det var så roligt att se hans pigga svarta ögon och lilla nos mot glasrutan på terrariet. Som vi har längtat och saknat den synen! *ler* Jag plockade givetvis ut honom på direkten och han låg 20 minuter på mitt bröst och värmde sig. Sen satt han ytterligare en halvtimme på min arm medan jag knattrade på datorn och innan han började knalla runt på upptäcksfärd för att kontrollera att allt fortfarande är som det var när han somnade!

Sen hörde han plötsligt främmande röster, som han lyssnade intresserat på. Efter en stund upptäckte han att de kom från högtalarna på min dator. Då la han sig där och verkar gilla musiken jag spelar, Lucinda Williams, för han har diggat läääänge till den. Just nu undersöker han högtalarnas baksida för att försöka utröna om det möjligen kan finnas någon på baksidan som ger ifrån sig ljudet…Är han inte såååå himla söt, så säg?! Så mina vänner, det kommer bättre tider - vinterdvalan verkar vara över här!! Nu ska jag genast ge mig i kast med nästa inlägg, dag 4 i min utmaning, för nu har jag fått upp ångan!/Carro…med siktet framåt! (privata och googlade bilder)