lördag 23 mars 2013

I mammas hjärta!

Som ni vet drömmer jag ju om att skriva en bok, en bok om mitt liv och gummigummans tankar och funderingar men att jag aldrig kommer till skott. Och nu vet jag varför, det händer ju hela tiden något i mitt liv som jag ju också vill ha med i boken! Varje gång något nytt händer tänker jag..."men sen när jag trasslat ut det här...då ska jag börja skriva på boken"...Det är bara det, det hinner alltid dyka upp något nytt i min horisont innan jag tar mig till tangentbordet! *ler*

Vissa gånger händer det så snabbt att jag inte ens hinner blogga om det, innan nästa ämne hamnar på tapeten och högst upp på agendan. Och så är det nu också...nya ämnen dyker upp innan jag fått ner de gamla! Och återigen...2013 verkar verkligen bli året med nya "börjor" på många fronter, det händer ju hela tiden något i vår/min tillvaro. Det märks verkligen att jag kastat upp en massa bollar i luften efter nyåret, för nu dimper de ner hela tiden och långtråkigt blir det då inte!

Dessutom minns jag inte vad jag har berättat och inte, så ni får ha lite överseende med att jag kanske dessutom blir både tjatig och upprepar saker. Jag har inte blivit gammal och dement, bara mer förvirrad och ostrukturerad än vanligt! *ler*

Vår älskade fina C bytte ju skola i höstas och började på högstadiet, vilket blev en mycket omvälvande period för både honom och oss. Ganska snabbt insåg vi att tempot, kraven och förväntningarna var något helt annat än på hans gamla skola. Under höstterminen höll vi nästan på att dräpa oss för att hänga med och den orken har vi inte riktigt och kan dessutom inte förväntas ha med tanke på vår EDS.

Strax före jul ringde jag rektorn och bröt ihop i luren. Jag kunde inte hålla mig för så slutkörd och bekymrad för sonen var jag. Jag snyftade i luren och sa; "vi orkar inte mer, så hääär kan vi inte ha det i två och ett halvt år till!!" Den supergulliga rektorn försökte trösta mig och sa att hon förstod då hon har egna tonåringar hemma. Hon lyssnade och föreslog att en specialpedagog från centrala elevhälsan skulle kopplas in för att testa sonens läs- och skrivförmåga samt arbetsminne.

Och dessa tester gjordes efter jullovet, då C fick göra en hel ocean av tester. För två veckor sedan fick vi resultaten. Å jag kan sannerligen inte påstå att jag blev förvånad, inte på något sätt! I stället fick jag bekräftat att mina mammainstinkter som jag burit på i många år stämmer. Något jag inte fått gehör för, varken från skolan, BVC eller barnhabiliteringen! I stället har jag nog betraktats som en curlande, hysterisk och överdriven enda-barns-mamma-som-egentligen-inte-vet-vad-som-är-"normalt"- för-barn-eftersom-jag-inte-har-fler-att-jämföra-med! *Morr*

Lite små lustigt blir det också, eller egentligen inte alls lustigt...kanske mer ödets ironi...Nu, när alla vet och det finns på papper att gossen har det tungt i skolan, ja då frågar alla OSS - rektorn, barnhabilitering, mentorer mfl - varför detta inte är utrett tidigare och varför det dröjt så här länge?!! Vad svarar vi då på detta? Jo, sanningen och bara sanningen = DET UNDRAR VI OCKSÅ!!

Som om det är vi som bromsat för att vi inte velat/vågat höra sanningen! Men såna är inte vi, snarare tvärtom! Länge har vi försökt lyfta detta och bett skolan att nästan hitta på vad som helst, bara C får så bra förutsättningar som möjligt. När det gäller "problem" är vår grundinställning att vi sällan ser dem som problem, utan bara som ytterligare något som måste lösas. Vi försöker beta av problemen som de kommer, vilket gjort oss till ett samspelt superteam!
En metod vi försökt använda på även C:s skolproblem, för självklart har vi tidigt sett tecken och funderat...Från åk 2 eller 3 har vi påpekat och påtalat, undrat och gång på gång lyft frågan hos både barnhabiliteringen och skolan utan respons. Oftast har det slagits bort med orden "men han är ju så fin eran lillC, det är en mognadsfråga, han har haft det tufft och det vänder säkert".

Så klart, är detta sagt i all välmening och med avsikt att lugna. Men på mig fungerar inte sånt, får nästan omvänd effekt. Har jag fått en tanke, misstanke, fundering...ja, då måste jag utreda den till vägs ände. Och det handlar inte om att han inte är fin, go, rolig, mysig...för det vet VI om några att han är! Han är världens bästa och mysigaste mysgubbe, så det så! Men det räcker inte med det i skolans värld, där ska man ju prestera och leverera ju äldre man blir...

Så en anledning till att detta inte utretts är, att han är en fena på att linda vuxna kring lillfingret. Vilket i sin tur "mörkat" att han har de skolsvårigheter han har, han är en charmör som får vuxna att "smälta som vax" i hans händer! *ler* Något vi ofta fått höra från många håll, under hans uppväxt. Nu senast när specialpedagogen som utrett honom sa: "vilken härlig son ni har, en riktig livsfilosof!" Utan att känna till så mycket om honom, hade hon blivit berörd och t.o.m berättat om honom för sin man. Något hon sa att hon inte gör med varje unge hon träffar. Så klart värmde det i mammahjärtat! *ler*

En annan anledning kan vara mitt "fel". Kanske MEN bara kanske, har jag babblat för mycket så jag fintat några! Orden kommer alltid i floder och jag ventilerar gärna mina tankar och teorier högt, ibland kanske innan de är färdig tänkta ens. Kanske för att testa dem mot ett "bollplank" men sånt kan missuppfattas och misstolkas. Kanske har jag surrat för en omgivning som inte varit beredd, som bara sett gossens personlighet och tolkat min "brainstorming" som en hysteriska morsa...Kanske har min aningens offensiva framtoning inte tagits på allvar, förväxlats med oro och bidragit till att åren gott...

Den tredje anledningen till att åren rullat på är också pga min personlighet, mitt arv och min uppfostran. Jag har lärt mig att det "alltid finns de som har det värre" och att "man inte ska vara en belastning utan alltid göra rätt för sig". Därför har jag fööör länge varit förstående, insatt, förlåtande och accepterande. Jag har intalat mig att jag överdriver och överdramatiserar, att jag nog har fel och pedagogerna rätt och att det kanske rättar till sig med åren. Vad vet jag och vad har jag för rätt att veta, jag har ju bara ett barn...*ironiserar*

Tänk om vi hade stått på oss, tryckt hårdare på vår känsla att något inte är "rätt" och på våra faktakunskaper och erfarenheter. Jag spekulerar över om vi, med en aningens softare framtoning från mitt håll...kanske hade kunnat påverka att situationen sett annorlunda ut idag. Men hmm...ja jag vet, jag är inte sådan! Känner jag något kan jag ju bli väldans påstridig! *ler*
Min något emellanåt påstridiga personlighet, ger alltså både positiva och negativa effekter. I slutändan brukar jag ofta få rätt, men under "resan" dit hinner jag många gånger offra mig själv och vilseleda många. Jag kan t.o.m. ge sken av att jag inte vet vad jag pratar om, trots att jag oftast vet exakt vart jag är på väg med mitt prat. Och det kan kanske misstolkas att jag är hysterisk och hypokondrisk. Men den risken känner jag till och är något jag spelar med, för det brukar ju ge "vinst" when the day ends! *ler*

Den fjärde anledning är förstås gossen själv! Tack vare sin personlighet och sina välutvecklade cooping strategier har han klarat sig långt och länge. Det är så de gör, de här barnen med den här problematiken. De utvecklar sätt att dölja och klara sig i en hård värld, trots sina bekymmer. Och som han själv senast sa på barnhabiliteringen "jag tycker om när jag får alla att skratta och vill vara lite som en clown". Men en clownmask kan också vara lite av ett skydd för att inte blotta sina svagheter och begränsningar.

Sen, hans stora omtänksamhet, glada humör, artiga sätt och stora rättvisepatos, gör att han trots sina svårigheter, i många grupper får lite av en ledarroll. För det är svårt att vara elak mot någon som bara vill alla väl och som till och med offrar sig själv, bara det är rättvist för alla andra. När andra är nöjda och glada och säger att C är rolig och en komiker, ja DÅ trivs han!

Även hans bildminne har ofta räddat honom. Hittills har han aldrig varit vilse, då han har som en inbyggd karta och kompass i huvudet. Vilket även utredningen visade, att hans visuella arbetsminne är mer utvecklat än via öronen. Kanske har han därmed lärt sig läsa genom att memorera hur orden ser ut, mer än att ljuda och bokstavera dem. Men samtidigt, att han är musikalisk tror jag ändå har hjälpt honom, jag tror han hör språk som en melodi och därmed också när en text låter rätt eller fel.

Nu låter det som om detta bara är ännu ett "problem" att lösa, vilket vi säkert också gör. För självklart tycker M och jag att det är oerhört tråkigt att han måste dras med läs- och skrivsvårigheter också. C har alldeles nog med livet som det redan är och självklart hade vi önskat att han hade sluppit denna problematik. Men jag blir ännu ledsnare av att ingen instans tagit tag i detta tidigare. Att det fick dröja ända till åk 7 innan vi fick det på papper...

Utredaren konstaterade att C har behov av särskilt stöd och hjälp i skolan. Det var inte några katastrofalt dåliga resultat men helt klart under den lägsta nivån för normala läs- och skrivkunskaper i hans ålder. Han har bl.a. svårt med "avkodning" av långa, svåra och för honom nya ord. C har inte utvecklat någon automatiserad läsning utan tänker i långa och krångliga tankekedjor och så även i matte. För honom byter orden ofta plats eller förändras till något annat när han läser, vilket försvårar läsförståelsen. Att läsa text blir därför som ett oöverstigligt berg för honom.
Specialpedagogen såg ytterligare två problem, som kanske är än mer besvärande. Nämligen hans enorma trötthet och att han oftast lider brist på tid, att han varken orkar eller hinner med tempot i skolan. Mycket av det han gör blir rätt, men han hinner prestera för lite för vad som är "normalt" för ungar i hans ålder. Därför tvingas han jobba hårdare och pressas mer för att hinna, vilket så klart gör honom ännu tröttare. Specialpedagogen sa att hon riktigt såg när "lyset" släktes och hur han "stängde av" omvärlden när han fått nog.

I det läget hjälper inget annat än att vila, inte nödvändigtvis så länge men däremot ofta. För hon hade lagt märke till att C bara efter några minuters vila, ganska fort hade "laddat batterierna" och kunde starta på nytt igen. Bara det att orken räckte så lite länge...Plus att det gick ännu bättre och lättare om han dessutom fick en ny uppgift i det läget, då kunde han fokusera ännu bättre. Något jag själv känner igen, precis så fungerade jag också.

För med C:s utredning fick jag belägg för hur jag själv fungerade i hans ålder. Jag har ju haft exakt likadana problem som han har bara det att ingen satte ord på det då. Därför kände jag igen mig när specialpedagogen redogjorde för gossens resultat, då förstod jag varför jag fått kämpa så fruktansvärt med mina studier genom åren. Och vissa kurser har jag ju läst flera gånger dessutom! Jag kanske inte hade samma läs- och skrivsvårigheter som C men definitivt lika omöjligt långa tankekedjor, stor trötthet och konstant tidsbrist som han har.

Men skillnaden mellan mig och C är nog att jag kanske hade lite mer "jävlar anamma" och "jag-ska-minsann-visa-dem-att-jag-kan-också" anda i mig än vad han har just nu. Han har tyvärr lite väl lätt...åtminstone just nu...att ge upp och säga att det inte går. Jag gav mig aldrig utan var på studierna igen-å-igen-å-igen. Så trots att jag aldrig fick en etikett på mina "problem" och att jag ofta fick höra: "hon har lite väl lätt att drömma sig bort genom fönstren och hinner inte så mycket", så tog jag mig ända till dubbla universitetsexamen.

Men sen är det ju faktiskt så att universitetsstudier är roligare och många gånger lättare, även om de självklart också är avancerade och krävande. Grundskolan gick ändå ganska bra, även om jag hade stora problem i en del ämnen som t.ex. matten. På gymnasiet däremot, sjönk mina betyg med raketfart! Där blev det uppenbart, förstår jag i efterhand, att både tempot och kraven var för höga vilket medförde att jag hade problem att ta in kunskaperna som jag skulle. Och där tappade jag tron och självkänslan att jag kunde studera.
Därför var lyckan ofantligt stor, kommer aldrig att glömma den, när jag klarade min första tenta på min första universitetskurs (Utvecklingspsykologi A 20p) i början av 90-talet. Det var en fristående kurs jag läste för att testa om jag klarade av att plugga. DET gjorde jag! Och många kurser har det blivit efter det plus en dubbelexamina! Nu är det nästan så att jag aldrig blir "färdig läst"! *ler*

Att universitetsstudier många gånger kan vara lättare än t.ex. gymnasieskolan tror jag beror på att man läser det man är intresserad av, tar en kurs i taget och ofta i sin egen takt. Det lustiga är att där har man också större möjlighet till anpassad studiegång utifrån sitt funktionshinder än vad man har i grund- och gymnasieskolan! Åtminstone på min tid...Nu sist, när jag läste in min socionom examen, var för övrigt första gången jag utnyttjade det och fick t.ex. längre skrivtid på tentorna.

C:s svårigheter är inte ofantliga, men tillräckliga för att kräva insatser från skolan. Och mer tid får det inte ta, har redan tagit på tok för länge, utan hjälpen ska han ha NU! Så nu håller skolan på att skriva en åtgärdsplan, nu ska han få den hjälpen han behöver (hoppas vi, återstår att se...) formade utifrån hans förutsättningar och så han kan behålla sina betyg i alla ämnen. En åtgärdsplan är bra även om vi önskat oss den för länge sen. Speciellt då vi redan i augusti och innan skolan började, föreläste om hans problem och sa nästan exakt samma som utredningarna för det nya lärarkollegiet...
C är en intelligent gosse som får kämpa så oerhört hårt och många gånger helt i onödan! Centrala stödteamets specialpedagog förordade bland annat egen dator (har vi hört den förr, vem har sa det redan i augusti?!), iPad, special dataprogram, ljudböcker, inläst skolmaterial och miniräknare. Får han den tekniska hjälpen kanske han inte behöver slösa energin på fel saker, fokusera på kunskaperna och inte hamna så långt efter de andra att han tappar både sugen, intresset och självförtroendet ännu er!

Kanske är det tur att vi lever här och nu, för idag är inte skolan den auktoritet den var förr och de flesta av dagens föräldrar vill ha insyn och kan kräva sitt barns rätt. Dagens föräldrar vågar kliva in i skolan och kräva, det här och det här vill vi och behöver vårt barn. Och man vet vad man har rätt till, då lagtexterna finns på internet och vi är hyfsat upplysta om mycket.

Idag har man till och med fått redskapet att hota med att byta skola till barnet om inte rätt hjälp ges, vilket i sin tur leder till minskade anslag för skolan. Redan på vår tid var såna här problem svårhanterliga och ännu värre i bondesamhället då föräldrarna stod med mössan i hand för skolan, prästen och länsman. Så de, ändå i sammanhanget, små problem vår C har hade blivit enorma om vi levt förr.

Och jag är då så evinnerligt glad att vi åtminstone gjort ett "rätt" (ja, ja...vi har gjort fler rätt, jag vet...*ler*). Vilket är att vi lät gossen hoppa över ett läsår redan från början eftersom han både är född för tidigt och så himla sent på året. Hade han gått med sina jämnåriga skulle han gå i åk 8 nu och då tror jag att gapet hunnit bli ännu större att hämta igen...

Det jag återigen blivit påmind om är att man ALLTID ska lyssna på sin mamma- och pappainstinkt, den intuitionen ÄR rätt!! Så snälla, alla ni som har barn och misstankar om något åt något håll...lyssna på er inre röst, den kommer leda er rätt! Jag säger som en av mina änglavänner brukade säga: "känn efter...hur det känns här (och så klappade hon sig för mellangärdet)...här innerst inne...och så gör du så! Det är det som är det rätta!" /Carro...lejonmamman! (privata, googlade och FB bilder)
                                                       C köper 1 hekto hästinnanlår i charken!