Resa med Psychic Tours! Del 1...

Som M lite kärvänligt kallade mitt senaste påhitt. "Jasså, du ska åka på den där Psychic Tours!" Fast egentligen är han inte så dömande som det låter utan kanske själv rentav lite nyfiken...Och definitivt unnar han mig att få göra något för min egen skull och det som får mig att må bra. Och att åka på den här kryssningen var en sån sak. Och psychic betyder ju inte bara psykotisk utan även magisk, paranormala, mystisk, okult och spirituell, vilket ju är ledorden för den här kryssningen.

Båten vi skulle med var Viking Lines Cinderella som tidningen NÄRA anordnade en medialkryssning på för andra året i rad. Första året hade det varit endast en kryssning men eftersom intresset blev så stort utökade de med två kryssningar efter varandra och vi fick plats på den första. Efter en natt på tåg anlände vi hufvudstaden tidigt på söndagmorgonen. Vi hade många timmar att slå ihjäl innan avfärd mot Åland och dem tillbringade vi på Vetekatten samt med shopping så klart.

Ute var det tidig höst med kallt vatten, min olust mot att vara på havet (älskar havet från stranden och på sommaren!) och stora båtar, efter Estoniakatastrofen, gjorde att det var med skräckblandad förtjusning jag entrade båten tillsammans med min goa vän A. Men som jag sagt åt M, "det måste ju vara säkert att kliva på den här båten eftersom den är fylld med medium och de borde ju veta!" Och som M svarade "ja annars blir jag besviken! Då är det bara bluff sånt där! Den här båtturen måste vara den säkraste av alla!" *ler*

Som vanligt hade jag lagt ner ett grundligt förarbete på denna resa och suttit med olikfärgade överstrykningspennor och markerat vad jag ville lyssna på i 1:a, 2:a och 3:e hand i broschyren vi fick hem i brevlådan! *ler* Det gällde att få ut det gottaste av allt och vi räknade med att det skulle bli trångt, långa köer och kanske svårt komma med på föreläsningarna. Så en stor del av tågresan gick åt till att lägga upp en plan för hur vi på bästa sätt skulle ta oss an programmet effektivaste sätt! *ler*

Vi hade även bokat bord till buffén och hade självklart tänkt piffa till oss innan! Men si, det blev det inget av, för vi fick ett stressigt schema då allt var så intressant och vi ville hinna med så mycket som möjligt. Så det blev mer lite av att rusa och trycka i oss maten mellan aktiviteterna! Stressigt värre! *ler* Så fort båten lagt ut och vi lämnade hamnen bakom oss, rullade programmet igång och först ut på "vår" planering var givetvis Benny Rosenqvist, NÄRAS eget medium.

Han var lika intressant som sist och jag fascinerades av det han berättade om personer i publiken. Det var så pricksäkert, så träffande, så himla rätt. Han kunde t.o.m. säga namnet på en kvinna som lämnat jordelivet och jag tror omöjligt att han hade fått förhandsinformation eftersom det var flera hundra ombord på båten. Vi lyssnade också på ett kvinnligt medium som hette Eva Olsson från Skåne. Hon jobbade på ett annat sätt än Benny och det var roligt att se och jämföra stilarna. Även hon var skicklig, träffsäker och mycket underhållande att lyssna på, skratta fick vi också! *ler*

Utöver det besökte vi mässan på översta däck och min vän A provade en behandling med tibetanska skålar (eller var det klockor...minns inte riktigt) och efter det blev hon sig inte riktigt lik efter det. *ler* Nästan som berusad trots att vi bara druckit ett glas vin till maten (ingen "normal" Finlands-färjeresa med andra ord! *ler*) och hon roade mig resten av den kvällen! *ler* Innan vi gjorde kväller avslutade vi dagen med en midnattsmeditation med Benny, den gjorde oss skönt trötta och det kändes bra att krypa till kojs i hytten efter det.

Vi stannade på Åland under natten och på morgonen vände vi åter mot Stockholm. Jag som annars är en riktig sjusovare, vaknade vid halv åtta och var full av energi, nyfikenhet och spänning på vad den här dagen skulle ha med sig. Dels hade vi planerat in bl.a. en föreläsning om Astrologi och en om Drömmar men framför allt hade jag bokat tre enskilda sittningar med tre olika medier och det var dem jag såg mest fram emot samtidigt som jag kände en stor nervositet och spänning i hela kroppen.

Som sagt, jag har ju ända sen tonåren velat spå mig men inte riktigt vågat eller vetat hur/var jag ska hitta någon som har gåvan och som är skicklig, här där jag bor. Så jag bestämde mig att ta chansen när den kom. Som hos homeopaten var min plan att vara knäpptyst och inte på något sätt yppa ett ord eller visa något tecken på att medierna var rätt ute. Som vanligt, med min vetenskapliga bas i ryggen, var strategin att testa om det verkligen kunde stämma det de berättade! Kunde de verkligen säga något om mig som stämde?!

Båten var fullbelagd med folk, medierna satt i olika rum och man kunde boka "kvartar" med dem som avlöste varandra hela tiden. Hos varje medium fanns en bokningslista där man skrev upp sig på lediga tider och det var mer eller mindre som löpande band varianten. Därmed hade medierna ingen chans att utbyta information om klienterna med varandra eftersom de inte ens hann lämna sina bord mellan kunderna.

Första mediet jag hade bokat in mig hos var Änglamarker och det första som hände var att hon genast när hon såg mig sa: "Min dotter är också medial och har en CP-skada och är hemma men sänder distanshealing till dig eftersom hon känner att du har besvär med din scolios i ryggen men att det är tur att du nu blivit stelopererad så du slipper ha så ont!" Lite paff blev jag ju förstås men tänkte: "Okej, det kanske inte var så konstigt eftersom det syns på mig att jag är krokig i ryggen samtidigt som jag är stel som en eldgaffel, så så snabbt skulle hon inte få mig! *ler*

Sen fortsatte hon med att säga att jag haft många svackor i livet men alltid tagit mig upp igen och igen. Att jag ständigt är "uppkopplad mot andevärlden" men inte vågar lita på den medialitet jag själv också har. Att jag behöver utbildning och vägledning i min medialitet. Hon såg också att jag i en framtid kommer att kunna ta emot klienter i någon form och kanske t.o.m. också som medium.

För att utveckla min medialitet ansåg Annelie att jag behöver börja meditera mera, helst flera gånger/dag och bättre ta vara på vakenhetsperioderna som varierar från dag till dag. Ibland är jag morgonpigg och ibland kvällspigg och att jag därmed ska meditera de stunderna jag är pigg och vaken. Hon sa också att jag bör få en "medial verktygslåda" så att jag vet att jag är på rätt väg samt att få mediala läxor att träna på.

Mediet Annelie fortsatte att säga att jag sett i bilder sen länge, ja större delen av livet faktiskt. Att jag "tonar in" människor och ser deras historia och bildar mig en uppfattning om dem genom dem, vilket jag absolut känner igen! Exempelvis på restaurang får jag liksom en film i huvudet om folket som sitter i borden bredvid mig. Likaså på sjukhus, tågstationer och flygplatser. Hon sa också att jag har en mycket stark intuition som jag måste börja lita mer på, bli säker på att jag känner rätt!

Enligt mediet Annelie hade jag, vid den tidpunkten när vi var på båten, många relationer till folk som tär mig och inte när mig. Dessa relationer bör jag avsluta och bryta kontakten med och jag visste direkt vilka relationer hon menade! Hon sa också att jag egentligen borde få daglig massage, eftersom jag mår oerhört bra av det.

Hon talade också om att jag anser att min bild av andra är mycket viktigare för mig än mig själv och att jag därmed glömmer bort mig själv. Att jag gett bort alldeles för mycket av min energi, som jag istället borde rikta mot mig själv. Hög igenkänningsfaktor på detta också, måste jag erkänna! Jag ska tydligen också ha en stor änglaskara med mig i livet och ärkeängeln Mikael följer tydligen mig och jag har också en eller flera skyddsänglar som skyddar mig.

Annelie sa också att jag måste börja träna på att be om hjälp! Be om kraft och både fysisk och andlig hjälp av änglarna som finns med mig. Detta för att våga ha tillit till mig själv och min starka intuition. Hon rekommenderade mig att ofta gå "in i min bubbla" för att skydda mig själv och att jag har healing i mina händer. Annelie avslutade vår "kvart" med att säga att jag sanndrömmer, har livliga och intensiva drömmar och att jag gjort det sedan länge...

Ja vad säger man?! Omtumlad, fascinerad, skakad, road och förvånad gav jag mig i kast med nästa medium och nästa "kvart"...

Medium nummer två var från Änglaportalen började med att lägga tarotkort men tittade sen på mig och sa att de nog inte skulle behövdas. Tydligen var jag lätt att "läsa". Sen sa hon: "Du måste absolut genast släppa gamla belastningar!" Hon nämnde också att jag haft en mycket tung period i 14 - 15 års ålder. Sen sa hon att hon såg att jag har en rädsla att bli pensionär men att jag inte behöver oroa mig eftersom det inte är något jag behöver bli. Hon sa att kommer hitta något där jag kan betraktas som en frisk människa! Men att det inte är bråttom utan att saker sker när de ska ske och att tid kommer att finnas.

Mediet sa att många andra ser mig som sjuk men att inte jag själv gör det. Att "de andra" gärna vill sätta mig i ett fack, stigmatisera mig och tro sig veta vem och hur jag är. För dem är det enklast så, då förstår de mig lättre, tror de. Men de har inte sett mig som den jag är eller vad jag har för kvaliteter men att jag inte tillåter eller accepterar att andra sätter mig i fack, även om det förenklar för dem.

Men hon sa att jag måste vara ärlig mot mig själv med vad det egentligen är jag vill göra. Att det är mitt hjärta som ska bestämma! Är det ett jobb på kontor med fasta tider som känns rätt i mitt hjärta, ja då är det som det ska bli. Är det att jobba medialt (ja även detta medium sa att jag är medial) som är det viktiga, ja då är det det som gäller. Så det viktiga är helt enkelt att vara sann i mitt hjärta.

Som sagt, även detta medium sa att jag har mediala gåvor och förmågor och att jag kan jobba med det bara jag tränar på att tänka utanför boxen. Att jag behöver mer egen tid, som jag själv få rå över så jag får tid och möjlighet att känna i hjärtat vad det egentligen är jag vill göra. Jag måste bli medveten om var jag är, spara på mina energier...som jag gett bort på tok för mycket av då jag läcker energi.

Enligt henne måste jag få en på- och avknapp, så jag kan skärma av mig och få ett filter runt mig. Som det är nu tar jag in allt och allas energier vilket tar på mina krafter. Jag måste rensa bort gamla dåliga energier för att orka. Även detta medium sa att jag har många "från andra sidan" som följer mig på min väg, ja faktiskt en hel änglaarmé.

Mediet fortsatte att prata om de på "andra sidan" och även detta medium sa att jag har en skyddsängel, även om det än är oklart vem den skyddsängeln är men att jag kommer få veta det när jag är redo. Hon sa också att änglarna/andarna inte visar sig för mig, bara för att jag vill se dem för mycket men att de kommer göra det när jag är mogen och tiden är inne. Mediet sa att det inte är andarna jag är rädd för utan själva mörkret när jag är vaken på natten.

Hon sa att jag ständigt har pappa vid min sida (hade självklart inte berättat att han nyligt dött) och att han är bra att "träna på". Att jag ska fortsätta prata med pappa (vilket jag gör i köket men det hade jag ju självklart inte heller avslöjat), för att han lyssnar och är jätteglad att jag förstår hans signaler och budskap (som det där med inbrottet hos mamma då jag såg honom spika igen en dörr i min dröm). Mediet sa att bästa platsen att prata med pappa är i köket och hallen, för det är där han är när han är hos oss (givetvis hade jag inte heller avslöjat att vi renoverat köket, att pappa var den drivande och att det var han som mest ville ha det gjort). *ler*

Hon fortsatte beskriva min pappa och prata om honom. Hon sa att han var mycket händig och en väldigt humoristisk person som tyckte om att skoja och skrattade mycket och alltid hade något projekt på gång. Hon sa att han ser så glad ut när hon såg honom under sittningen.

Ja vad ska man säga?! Vad ska man tro...Jag kan säga att jag var mycket tagen, berörd, förvånad och glad, allt i en salig mix. Jag blev bara mer och mer intressant och fascinerad ju fler medium jag gick till. Alla sa de mycket likadant men också olika och jag fick mer och ny information efter varje "kvart" jag satt på.

Eftersom jag är tränad att vara källkritisk och har mina akademiska utbildningar i ryggen, står jag ju med en fot i vardera "landet". Vilket jag iofs tror är bra, så man inte helt tappar fotfästet, men samtidigt är detta så oerhört hur spännande och fascinerade, jag kan inte låta bli att sugas med och bli intresserad. Hur farao kan de veta och säga så mycket om mig utan att känna mig och på bara en kvart dessutom?!

Och så mycket som stämde...om mig som person, mina energiförluster, att jag är "rädd" för mörkret och bli pensionär, att pappa kommer till mig med meddelanden i drömmar, att han är i köket som han ju var så stolt över när vi renoverade och att han kunde vara delaktig. Jag var ju till ett tredje medium, som också hade mycket intressant att berätta för mig. Men detta inlägg blev så långt att jag får fortsätta i ytterligare ett inlägg. Så helt enkelt, var rädd om er och lita på att ni har ett änglabeskydd med er! På återhörande!/Carro...medial...(Bilderna är privata och lånade från internet)

Den som söken, i skolen finna...

(Foto: Mikael Törmä)

Jag har alltid varit en "sökare" och då inte bara att jag söker saker, för det gör jag också! *ler* Ständigt och jämt söker jag någonting, speciellt nu sen vi fick hemtjänst i huset! Nu är vi så många som springer runt med våra grejer och alltid är något borta; vitlökspressen, boken, anteckningsblocket och sånt. Men det hittar jag oftast. Jag brukar säga till mina grabbar; "det inte mamma hittar inom 30 sekundersregeln finns inte" *ler*

Hi, hi...först en liten rolig anekdot om sökande. Varje sensommar hade vi förr en stor fest i den här stan. En fest med mycket musik, öltält, tivoli och allehanda ting som ska finnas på stora stadsfester där folk går man ur huset. Det gjorde även vi och det året med M:s jobbarkompisar. Efter att M och en av grabbarna fått "ett par innanför västen", slog de vad om att de skulle våga åka värsta karusellen. Sagt och gjort, de stack i väg och min M lämnade över mig i rullstolen till de andra grabbarna som då inte var vana att köra rullstol.

Det var början av hösten, mörkt och inte helt lätt att se trottoarkanter eller folk heller för den delen. Och han som tog över rullstolen från M var inte heller helt nykter och tyckte det var ofantligt roligt att köra rullstol. Han sprang, tjoade och ropade se upp och tut, tut och jag var väl inte riktigt lika road samtidigt som han var så himla tokig. Jag kunde inte låta bli att skratta och tjoa jag också. Skrek på folk att akta sig, hoppade i stolen som en ärta i varje gupp och var livrädd att han skulle tippa mig i något dike.

Plötsligt tvärstannade han, såg en skylt där det stod: "Är du en sökare?" Kompis M lät som Pippi och sa glatt och busigt; "Vi är sökare!! Dit ska vi!" och körde mig i rullen med buller och bång över den höga trottoaren. Kompisen M såg inte kanten och det var på vippen att vi tippade in i tältet och folket som jobbade kom rusande för att bärga mig. Kompisen M tjoade högt; "JAAA, vi är sökare!!" Vi söker ÖL, kan vi få det här?! Och t.o.m. de som jobbade i tältet kunde inte låta bli att skratta åt honom, trots att det var Svenska kyrkans tält vi hamnat i! *fnissar*

Hur som, i den här texten syftar jag mer på mitt sökande efter det andliga, själsliga, psykologiska mentala jaget. En ständig jakt efter ett inre lugn och DET har jag inte hittat än heller! Fortfarande vid 48 års ålder söker jag fortfarande! (47 jag vet! Men jag hatar att fylla år och för att underlätta det lägger jag genast på ett år när jag fyllt år. Då blir det inte lika jobbigt när jag fyller år nästa gång, för då lurar jag hjärnan och det känns som att få tillbaka ett år! *ler*)

Jag har alltid känt och känner ständigt en inre rotlöshet, en gnagande inre rastlöshet och en otillfredsställelse att inte känna lugnet i själ och hjärta. Kanske är det därför jag alltid jobbar med mig själv, gått många år i terapi (fortfarande gör), provat olika metoder och ständigt söker nya sätt att hitta den borttappade inre friden och förnöjsamheten att kunna vila i det "lilla". Förmodligen blev det något "fel trasigt" under mina småbarnsår som påverkar och förföljer mig än i dag. Enligt vetenskapen är det, som bekant, svårt att frigöra sig från sånt som bosatt sig i psyket före fyra års ålder.

Detta "sökande" är essensen av mitt jag som jag tampas ständigt med. Jag har en stor önskan och längtan att kunna känna frid, vara nöjd i det lilla, leva här & nu och njuta av nuet. Jag brukar förenklat säga (utan värderingar åt något håll) att jag önskar att jag vore nöjd att sitta i "kassan på Domus" och inte ständigt jaga och jaga. Jaga bekräftelse, jaga att jag är duktig och duger, söka utmaningar, överbevisa att jag kan allt som andra (helst lite mer) trots funktionshinder, söka kickar och söka den inre friden. Men jag är tyvärr inte sån utan har en inre eld som driver och piskar mig...

Och jag har minst sagt alltid haft flera järn i DEN elden! Samtidigt! Ända sen jag var 16 år har jag oftast MINST jobbat och pluggat samtidigt. Och i perioder har jag dessutom ovanpå detta också haft små barn, ett hus att sköta, ibland flera jobb och jour & beredskap på ett av mina jobb! Samtidigt har jag dessutom i perioder varit involverad i ett intensivt föreningsengagemang, som extra krydda i tillvaron. Det har liksom aldrig varit någon måtta. Finns inget lagom med mig.

Jag har alltid varit antingen på eller av, med eller inte med, järnet och högsta växeln eller ingen växel alls även om jag alltid proklamerar att det självklart finns gråskalor. Men dessa gråskalor har bara gällt andra och aldrig mig. Åtminstone enligt mig själv! Så det är alltså inte konstigt att jag däckar med jämna mellanrum och till slut fick ett totalt utmattningssyndrom som man aldrig helt blir människa ifrån eftersom man, enligt min kurator, utvecklar en stressallergi. Så jag är en sån som ständigt bränner ljuset i bägge ändarna och därmed "bränner ut mig" gång på gång.

En del tror jag beror på att jag egentligen inte vill stanna upp i livet och bara vara, för då kommer allt i kapp mig. Så länge jag är i farten, har mycket på gång samtidigt slipper jag tänka, känna och jobba med alla känslor, minnen och tankar jag bär inombords. Kanske är jag rädd att de är för jobbiga, för tunga och därmed jagar jag vidare.

Kanske är jag rädd för vad jag kommer hitta...eller inte hitta och som jag då måste acceptera. Periodvis har jag en depressiv personlighet, det och nedstämdhet/tungsinthet ligger i generna det också och är exempel på fler släktsjukdomar. Kanske är det för sent att ändra och "lära gamla hundar sitta", kanske är allt inetsat och inbränt i mitt inre och alltid kommer vara där bara för att det hände för så länge sen och när jag var så liten. Och då måste jag lära mig att leva med det och ändå hitta den inre friden.

Men sen är det givetvis inte bara i negativ bemärkelsen, utan jagandet och suget beror också mycket på min nyfikenhet, vetgirighet, livsglädje, att jag vill lära mig mer, utvecklas och växa som människa. Så mitt sökande är väl en kombination av många faktorer, antar jag. Både ett sökande efter lugnet och inre friden men också sökande efter utveckling och nyfikenhet att se vad som finns bakom nästa kurva. *ler*

Ibland när det varit tungt har jag önskat att jag haft en Guds tro att falla tillbaka på att ta till i svarta stunder. Ha en kyrka med dess filosofi och tillhörighet att luta mig mot. Jag har faktiskt varit Söndagsskolefröken en period i mitt liv, det visste ni inte va?! *ler* Och min konfirmationspräst sa alltid att hon tyckte att jag borde bli präst! *ler* Och när jag sen blev socialarbetare tyckte hon att; "ja okej det får väl duga det också"! *ler*

Och ja, jag kan tänka mig att jag skulle gilla många av prästuppgifterna och tror jag skulle kunna trivas med jobbet. Ta hand om folk i kris och sorg men också i glädje och lycka och predika och tala inför folk är några av de uppgifterna jag skulle kunna tänka mig. Det är bara en hake! Man måste ju själv tro på det man "säljer", annars går det åt pipsvängen! *ler* Som när jag jobbade på biblioteket, och gav boktips åt folk, då gällde det att jag själv läst boken. För speciellt barn och ungdomar var superduktiga på att genomskåda mig, hade jag inte läst boken men försökte prata mig varm om den ändå ja dem böckerna lånade de aldrig! Men var det en bok jag själv läst och gillade oerhört mycket, den lånades direkt! *ler*

Jag vet att man kan jobba som präst utan Guds tro, men jag skulle inte kunna det. Det skulle kännas som att hyckla eftersom jag dessvärre inte har någon tro på en enda Gud. Och jag gillar inte tanken på riter, ritualer, kyrkans många "måsten" och att inruta sig i ett mönster och "lyda" under en överhöghet för att få ha en tro. Eller att man måste utföra eller tro en annans ord för att bli älskad av Gud.

Så tror inte jag det är! Jag tror inte man behöver tillhöra en kyrka för att tro eller bli älskad av Gud. Jag tror man kan vara överallt, hemma, i naturen, borta eller för all del i en kyrka och jag tror inte heller Gud är en gubbe på ett moln. Och jag tror inte heller att man måste utföra en massa riter och ritualer för att säga att man är troende. Jag tror mer på en stor helhet, godhet och jag behöver ingen kyrka eller församling för min tro eller för att bli älskad, sedd och beskyddad av storheten, helheten, kärleken eller Gud, om man så vill.

Jag tror kyrkor och församlingar lätt kan bli sektliknande (liksom många andra icke kyrkliga sammanhang...hemförsäljning, föreningar etc.) och jag tycker det är för många "måsten" även i Svenska kyrkan. Men något tror jag på! Och jag tror inget är slumpen, att vi är här av ingen orsak och jag är helt övertygad om att Gud, Helheten, Livet, Kärleken (eller vad man nu väljer att kalla det) tar emot, ser oss och vakar över oss var än vi befinner oss.

Nåja, nu lämnar vi religionen lite åt sidan ett tag för oj, vilket långt sidospår det blev från det jag egentligen hade tänkt skriva. Typiskt mig! *ler* Samtidigt kändes det som det behövdes som bakgrund/inledning till det som kommer nu. Som sagt jag har alltid varit sökare och jag har alltid varit nyfiken på New age, meditation/mindfulness, övernaturliga saker, parapsykologi, andlighet, astrologi, drömmar och sånt som inte alltid går att förklara. Men också personlig utveckling, coachning, sorg, psykologi och om mänskliga reaktioner och utveckling i olika situationer.

Så det är inget nytt. Sån har jag varit sen jag var omkring 15 år och har samlat på mig en hel del litteratur och prenumererat på tidningen NÄRA sen länge. Jag sanndrömmer, får föranelser, får starka magvibbar och har upplevt en del konstiga händelser både i vaket och sovande tillstånd. Så detta finns väldigt starkt hos mig och jag har länge velat spå mig men inte riktigt vågat eftersom jag inte vetat vad man får reda på och om jag velat få reda på det...Samma med seanser. Det har varit lockande, skrämmande, spännande, otäckt...ja en skräckblandad förtjusning som jag inte heller tagit mig iväg på av samma anledningar.

Men så, ett tag efter pappas död, kom mediet Benny Rosenqvist till stan. Jag hade läst en av hans böcker om tidigare liv och så är han väldigt engagerad i tidningen NÄRA, så jag visst ju vem han var och blev mycket intresserad. Jag och min fina vän A beslutade oss för att gå på hans storseans som han höll en kväll i mars/april. Och den kvällen var nog en av de häftigaste kvällarna jag var med om det året!

Visserligen fick varken jag eller vännen A besök från andra sidan. Men det gjorde inget, jag kunde ändå inte bestämma mig vem jag ville träffa. Pappa, mormor, farmor, vännen K eller vännen A...Visst ville jag "träffa" pappa, höra att han har det bra och få en hälsning av honom samtidigt som jag ju redan fått det i en mycket stark dröm och var tryggt förvissad om att han nu har det bra. Och Benny förklarade, eftersom man inte bestämt sig vem man vill möta är det inte säkert de kommer.

Men som sagt det gjorde inget. Det var nog häftigt och spännande att sitta som iakttagare och se och höra när andra i publiken fick "besök" av sina döda anhöriga. Enligt Benny, var det tydligen många pappor, morfäder/farfäder i det rummet den kvällen! *ler* Benny sökte upp olika personer i publiken och började berätta om personerna som han såg, både de live framför sig och deras tillhörande andar. Och det var helt fantastiskt, jag var själv helt uppslukad och satt säkert med uppspärrade ögon och vidöppen mun medan jag lyssnade på Bennys kanaliseringar.

Det var så klockrent rätt! Han träffade oftast mitt i prick och kunde berätta sådant om personen och deras anhöriga, sånt de själva kände till men också det som de var totalt ovetande om. Jag har ohyggligt svårt att tro att det var uppgjort i förväg vad han skulle säga och vilka han skulle plocka ut, för folket som fick påhälsningar blev så berörda eftersom det många gånger blev 100% rätt. Hade de berättat det för Benny innan seansen har jag svårt att tro att de hade kunnat gråta och bli så rörda som många av dem blev. T.o.m. en kille i övre tonåren/ung vuxen blev helt tagen av allt Benny berättade om honom, hans familj och hans morfar. ALLT stämde in i minsta detalj! Och jag satt alldeles i närheten av den killen och såg att reaktionen var äkta, han spelade inte!

Fråga mig inte hur han gör, kan inte förklara det men det var en fantastisk upplevelse. Först berättade Benny om sitt eget liv, sen fick vi ställa frågor, sen höll han en gemensam meditation och så avslutningsvis denna seans som gjorde så starkt intryck på mig. Jag var så speedad och uppe i varv när jag kom hem, fylld av glädje, tillfredsställelse och energi och kunde absolut inte sova utan bubblade och babblade för M om alla levnadsöden som Benny berättat om och om alla reaktioner som blev hos de personerna som fick "påhälsning".

Under kvällen delade de ut reklam om bl.a. tidningen NÄRA men också ett erbjudande om en kryssning mellan Stockholm och Åland. Det var inte speciellt dyrt, under tusenlappen för hela kryssningen med mat och allt. Det skulle vara många föreläsningar om alla möjliga ämnen t.ex. astrologi och drömmar men även seanser och en mässa där man kunde handla allehanda andliga ting som kort, böcker, änglar, klockspel, drömfångare etc. Och man kunde även boka in sig för enskilda sittningar eftersom båten skulle vara fylld med medier och andra spännande människor.

Naturligtvis blev jag ju nyfiken! Men också sugen och intresserad. Och jag kände verkligen ända in i märgen att DETTA ville jag vara med om! Jag kände att jag efter pappas död behövde göra något för min skull, något roligt, energigivande och något som intresserar mig och som kanske kunde stärka och lyfta mig ur diket jag kört fast i. Vännen A och jag bestämde oss på stående fot! Japp, den båten skulle vi med på! Ingen snack om den saken!/Carro...andlig ateist...eller agnostiker...eller kanske spiritist...eller nåt. (Bilderna är privata eller lånade på internet)

Sov gott, lilla papps!

(Fotograf: M)

Eftersom en del hört av sig då de inte uppfattat mitt tal i kyrkan, lägger jag ut det här. Jag lägger även ut de tre låtarna vi hade i kyrkan. Låtarna vi hade på minnesstunden på Kaptensgården och som M:s band spelade var: Tro - Marie Fredriksson, Helgdagskväll i timmerkojan - Dan Andersson och Loving arms - Dixie Chicks.

Sarah Dawn Finer var en av pappas favoriter, så efter Griftetalet sjöng vår solist "Kärleksvisan" av Sarah som pappa tyckte så mycket om och som han tyckte var så vacker. 

Pappa...

...minns du när jag skulle till Holland och göra praktik. Då hade jag en sån ångest och hemlängtan redan innan jag ens farit hemifrån! Då sa du: ”Men gumman, tänk på Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna, när de for till Amerika. Då for de för gott! Då gick det inga flygplan och man kunde inte vara hemma på ett par timmar. Men till Holland går det flyg...flera gånger per dag dessutom...så vi hämtar dig om det blir för svårt!”

Men Pappa, där du är nu, dit går det inga dagliga flyg. Och vi kan inte hämta tillbaka dig fast det är det vi allra helst vill. Det börjar sakta...sakta...sjunka in i oss, att vi aldrig mer får se dig. Aldrig höra din röst...eller känna din närhet...

Men vi har en enorm rikedom och en stor skatt, av minnen och upplevelser, vi samlat på oss under alla år tillsammans. Dessa minnen bär vi närmast hjärtat och är de vi får leva på och ta fram när det blir svårt. För svårt kommer det att bli...

Ett sånt minne är sista gången vi såg dig. Två dagar innan du lämnade oss...Inte visste vi då att det var sista gången... Trots att du haft en svår dag, såg vi på dig att du blev så glad när vi kom. Och lite extra glad för att vi hade lyckats slita loss C från datorn och ha med oss honom också. Gnistan och ditt fina glitter i ögonen tändes när vi kom och kramade om dig.

Vi hade en fin stund där på sjukhuset. Trots att du hade så tungt och bara stötvis kunde säga ett ord i taget, skojade vi och pratade om vanliga saker. Om sportlovet, om M:s resa, om OS resultat och lite om livet och framtiden. Jag frågade om du var rädd och du svarade ansträngt: ”Ingen idé att oroa sig för något man inte vet något om...” Och sen, efter en lång paus sa du: ”Men vissa ombyggnationer i huset måste vi nog göra”. Så fortfarande då var du på väg hem igen...

Jag hjälpte dig att äta och M hjälpte dig på med t-shirten. Du och jag höll hårt i varandras händer och tittade djupt i varandras ögon, medan vi väntade på att ångesten och andnöden skulle ebba ut, efter den lilla ansträngningen som tröjpåtagningen innebar...Jag tror det var DÅ du såg i mina ögon att jag förstått, att det här inte skulle sluta som vi ville och hoppades...

När det var lugnt igen, avslutade vi besöket. Du var så trött, så trött och behövde få vila, eftersom att andas var tyngre än t.o.m. 5-milen i OS. Vi kramade om dig alla tre och M rufsade dig i håret, precis som han alltid brukar. Inte visste vi då att nästa gång han skulle rufsa ditt hår, skulle din panna vara kall...

Men slät och bekymmersfri...och befriad från plågor...

Innan vi gick vände vi oss om en sista gång och då satt du där som en liten mager, tuffsig sparv uppallad i sängen med massor av kuddar och syrgasmasken som den käraste ägodelen i handen. Du höjde trött din hand, log och vinkade åt oss. Och fast du var så slut skulle du ändå skoja och muntra upp oss. Kanske för att du såg oron och ångesten i mina ögon...Du stånkade fram: ”Om...någon...

här... Frågar...mig...vad...jag...har...för...intressen... Ska...jag...säga...att...det...är...att...andas...    För...DET...är...mitt...största...intresse...just...NU...”

Även om du sa det på ditt skämtsamma sätt, tror jag det var din sista gåva till oss, en sista visdom från dig. Det var som om du försökte ingjuta i mig: ”Ni kommer överleva det här gumman. Om ni bara tar en dag i taget...en minut i taget...en sekund i taget...

I drömmen har jag redan mött dig...I en sjukhuskorridor. Du var mycket trött och sliten men samtidigt mycket glad och lättad. Vi kramades. Läkarna hade inte bara lyckats bota lunginflammationen, utan du var helt frisk igen...   

Drömmen var så verklig att jag t.o.m. kände din doft i min näsa när jag vaknade...

Kanske kom du till mig, för att berätta att du nu är frisk, har det bra och att vi inte ska oroa oss för dig längre...

Och Det är det vi som är kvar måste göra...Ta en dag i sänder...En minut i taget...En sekund i taget...

Mamma...jag...M...och...C, det är vad vi måste försöka göra nu...Vi måste unna dig den vilan och samtidigt försöka överleva. Vi ska  ta en dag i taget...och andas...Lååånga djupa andetag...Ända ner från magen ska vi andas. En stund i sänder...

Och för varje andetag vi tar och för din skull, pappa... Ska vi vara tacksamma över att vi faktiskt kan andas. Att vi kan leva med luft i våra lungor. För Det är vad Du önskade dig mest av allt... 

Jag tänkte läsa en av mina dikter som också var en av dina favoritdikter:

Jag hör änglars sång

en vacker melodi

fyller mig med lugn

Vaggar mig

Jag känner änglars vingar

ett skyddande täcke

runt min trötta kropp

Värmer mig

Jag känner änglars ögon

vakande ögons varma blick

tröstar mig

Ser mig som den jag är

Tusen Tack! Käraste finaste pappa! För alla minnen...upplevelser...kärlek. 

Och den stora omsorg du visade oss i familjen. Och alla andra i din närhet. Du kommer för alltid att finnas med oss! 

Sov i ro...  Tills vi ses...   

Älskar dig...lilla pappa!

Efter mitt tal, sjöng vår underbara solist, Shirley Clamps låt - "Jag fick låna en ängel" som jag tyckte passade så bra ihop med innehållet i mitt tal.

Avslutningslåten blev "Gabriellas sång", från "Så som i himmelen". Den kändes som ett bra val då den är så hoppingivande och precis så som jag tror att pappa kände och tänkte. Han hade verkligen inte velat bli ett vårdpaket i respirator som inte kunnat prata eller vara hemma i sitt egenritade hus eller i sitt älskade Vantens by. Jag tror han, trots allt, valde att lämna oss för att vandra vidare i Regnbågslandet. För att få vara fri och slippa alla plågor...

Jag vet inte om jag kommit ihåg att tacka alla er som hörde av er till oss, som stöttade oss med mat, som tröstade oss och som delade vår sorg med oss. Jag och mamma är evigt tacksam för all den omsorg som nådde oss via besök, telefon, sms och Facebook i form av kramar, omtanke, mat, blommor och uppmuntrande ord. Utan er hade vår vandring i sorgens land, blivit ännu svårare...

Fortfarande så ofattbart och så oändligt saknad och så älskad!

I mitt hjärta lever du!/Din dotter...

 

I sorgens land...

(Fotograf: okänd, lånad på internet)

Att planera pappas begravning blev min överlevnadsstrategi de där första veckorna! Jag bokstavligen "grävde ner mig" i all planering, jag stängde av sorgen, jag stängde av känslorna och ja på något magiskt vis stängde jag av att det var min egen pappas begravning jag planerade. Jag fick fria händer av mamma att ordna på bästa sätt för jag tror inte hon riktigt orkade och sedan hade hon också en hel del att ta itu med. Självklart gjorde jag inget utan att visa och få godkänt av mamma, det var viktigt att det kändes "rätt" även för henne.

Det första jag ordnade var dödsannonsen och även det blev ett "miniprojekt" då det blev superviktigt med vilken symbol vi skulle ha, den skulle "kännas rätt" för pappa. Stämma med honom och hans intressen. Sen godkände jag inte de begravningsbyråns dikter utan vi tog en av dem jag själv skrivit och som jag vet att pappa tyckte mycket om och som han velat ha på flera släktingars begravningar.

Och min vana trogen gjorde jag ett  mega "projekt" av begravningen. Jag ville och "brann" för att det skulle bli en superbegravning av sällan skådat slag. Jag ville verkligen att min pappa skulle ha den bästa tänkbara begravningen eftersom han var min superhjälte! En temabegravning med en "röd tråd" skulle det också vara, så jag gjorde det liksom inte enkelt för mig. Men varför? Det har jag ju aldrig gjort förr och kommer förmodligen aldrig att göra heller...*ler*

Eftersom pappa dog i en lungsjukdom plus att hans sista ord till mig var att hans största intresse just då var att andas, ett andetag i taget, blev andning, andas och andetag den "röda tråden" i denna mastodont begravning jag regisserade i Ingemar Bergman anda. Jag la mig i allt! Som vanligt kanske då...I musiken, bestämde sångerskan, önskade kantor (fick den jag ville ha...) och önskade präst (fick inte den jag vill ha pga sjukdom). Trots att prästen blev en annan, gjorde det inget. Vår präst var jätte fin hon också!

Jag valde psalmer och vilken musik vi skulle ha, brydde mig t.o.m. i papperskvaliteten och vilka foton och fonter på skriften det skulle vara på programbladen! Ja det var nästan så fanatiskt att jag ville skriva prästens griftetal också vilket vi till viss del gjorde. Jag, M, C, moster och mamma hade ett långt samtal med den underbara prästen och berättade om pappa och om våra minnen och personliga porträtt av honom. På det vi berättat byggde hon ett jätte fint griftetal och jag var så nöjd.

Jag regisserade också själva begravningen, kanske inte tågordningen för kyrkan har ju sina ritualer och det fick jag vika mig för. Men jag bestämde t.ex. vilka som skulle bära pappa, så att varje bärare representerade ett område i hans liv. Det var M för oss, kusin M för "storfamiljen", kusin J från pappas släkt, kära jobbarkompis A från pappas jobb, nära vännen S för nyårs- och skidgänget och grannen K från grannarna på gatan.

Jag bestämde att pappa skulle bäras ut ur kyrkan, till väntande bårbil och att han skulle köras i väg och vi i begravningsföljet skulle bli kvar utanför kyrkan. Inte tvärt om, eftersom det alltid känns så svårt att lämna den döda i kyrkan. Jag har varit på en begravning där den döde for med bårbilen med solen gassande på kistan och gästerna blev kvar. Det var så oerhört vackert och symboliskt som om den avlidne gjorde sin sista resa mot solen. Jag ville göra likadant för pappa även om vädret inte är lika pålitligt i mars...

Jag valde musiken som spelades när folket tog avsked vid kistan men också vilken utgångsmusik som skulle spelas. Pappa var inte religiös och skojade alltid att han skulle konvertera till katolicismen, han var en stor humorist och berättare min far. Han tyckte mycket om musik och därför blev det mycket musik, både i kyrkan och på minnesstunden. Jag valde varje låt med stor omsorg, flera av pappas älsklingsartister och det blev oerhört viktigt att antingen vi (mamma och jag) eller pappa skulle kunna känna igen oss i texterna. Jag ville att texterna skulle "tala" till oss, ge tröst och något att känna igen oss i. För gästerna skulle förstå det, såg jag till att texterna fanns i programbladet.

Pappa bars ut till "Gammal fäbodpsalm från Dalarna" och vi följde honom till den väntande bårbilen. Det var snålblåst och iskallt den dagen, snöstormen låg och lurpassade bakom kyrkan och hela sorgeföljet stod och huttrade tätt tillsammans på kyrktrappan. Utom jag...Jag var mer eller mindre på väg in i bilen med pappa. Jag kände ingen kyla trots mina spetsklädda armar, jag kände ingen blåst jag såg ingen grå himmel...

Men när bilen började rulla, kom tårarna...Som tur var stod två av mina äldre kusiner bredvid mig och fångade upp mig när jag höll på att säcka ihop och la en värmande jacka över mina axlar. Då först kände jag hur mycket jag frös och hur jag skakade. Min ena "storkusin" höll om mig, strök mig över håret och viskade att jag varit så duktig i mina öron...Medan mitt inre skrek "paaaappa"...

Redan innan vi lämnat kyrkan upptäckte vi att alla vackra blommor redan var borta! Eftersom pappa skulle kremeras anade jag vart blommorna var, vilket jag fick smått panik över...Även en sån liten detalj, kunde jag inte släppa! Medan mamma lotsade gästerna till minnesstunden for M, C och jag till bårhuset för att "rädda" blommorna. Och visst! Där låg de, tonvis med blommor, kransar och och buketter slängda i en snödriva. Vi tog dem som tillhörde oss, lastade dem i M:s bil för att sedan smycka mamma och pappas uterum med alla dessa vackra blommor. Också en grej som väckte stort intresse hos alla som passerade. Men jag ville inte att pappas blommor skulle frysa ihjäl, eftersom det ju skulle dröja ända till maj innan han kom i jorden.

Ganska snabbt insåg vi att vi skulle få många gäster på minnesstunden. Och det blev det, närmare 100 personer eftersom pappa var mycket social, hade ett stort umgänge, många vänner och många jobbkontakter. Därför kunde vi inte bjuda på middag (vilket är brukligt på Tornedalska begravningar och något vi är vana vid eftersom de flesta begravningarna vi varit på har varit där.), utan vi bjöd först på smörgåstårta och sedan tårta. Minnesstunden hölls på Kaptensgården i Kyrkbyn mitt i nationalarvet.

Telegrammen las på ett bord med pappas foto och ljus, så alla som ville kunde gå dit och läsa. Därmed fanns det gott om tid för tal och många tal blev det, både rörande och humoristiska. Jag tror säkert pappa var både rörd och generad där uppe i sin himmel när han såg hur mycket folk som kommit för hans skull och hur många som sa så fina ord om honom. Både skratt och gråt blandades och minnesstunden kändes inte så tung som de oftast gör.

Även på minnesstunden hade vi levande musik. M:s band spelade låtar jag valt som på något vis hade anknytning till pappa. För att det skulle bli någon form av dagordning hade vi en toastmaster, en som höll i taktpinnen och den rollen släppte jag faktiskt! *ler* Som avslutning på minnesstunden höll M ett jätte fint tacktal till gästerna, men också ett mycket kärleksfullt tal till en älskad och saknad svärfar. På kvällen samlades pappas syskon och syskonbarn, tillsammans med mammas familj. Det blev en liten intim familjestund där vi gemensamt mindes pappa medan nattmörkret omslöt oss och marschallerna som brann lyste ända upp till pappa som säkert var nöjd att alla hans kära var samlade.

På begravningsdagens morgon var jag totalt avstängd. Det var som om jag inte befann mig i min egen kropp, "lyset var tänt men ingen var hemma" typ! C sa att jag var fullständigt kall i ögonen, som en "stonecold killer" som han uttryckte det. Jag var helt fokuserad på dagen, visserligen hade jag "preppat" med lite medicin för att "hålla ihop", ville inte helt bryta samman eftersom jag även tänkte hålla tal i kyrkan. (På begäran, eftersom jag hört att det bitvis hördes dåligt vad jag sa, kommer jag att lägga ut mitt tal i nästa inlägg).

Dessutom var jag ju den "stora regissören på premiären" som hade koll på att alla fick sittplatser, att alla gäster hunnit komma, skötte all kontakt med kyrkan och solisten, instruerade toastmastern, fördelade ut rosor, stöttade modern, fångade upp sonen och tappade bort mig själv och mina egna känslor. För ja, i den rollen måste man bara hålla ihop.

Men sen! Dagen efter begravningen! Ja, då brakade jag ihop alldeles, då sjönk jag till botten. Som en sten. Då kom känslorna, sorgen, tröttheten och orken var fullständigt borta. Jag grinade, hade ångest, skakade, svettades, frös och låg som en liten krumilur i ena soffhörnet. Det gick knappast att få något vettigt ur mig de första dagarna efter begravningen. Då levde jag verkligen i sorgens land och självklart kom sen lunginflammationen och luftvägsinfektionen som ett brev på posten! Som det alltid gör för mig vid stress och utmattning.

Men jag tog mig upp igen. Ännu en gång. Jag har vandrat i sorgens land många gånger under mitt liv, det har varit ofattbart tungt och den här gången var nog den värsta av de alla! Min levnadsglada, charmiga, komplicerade, något tungsinta men älskade pappa har verkligen lämnat avtryck och ett stort tomrum efter sig. "Såret" blöder inte längre, sakta fick den en skorpa. Men ärr kliar länge, väldigt länge...Vissa dagar mer och vissa dagar mindre och så kommer det nog alltid göra...

Jag tänker på honom och saknar honom varje dag. Jag pratar med honom, högt och lågt i tanken, oftast i köket där jag känner att han är...om inte annat så för att hans foton finns där. Jag saknar hans något "hönsiga" omsorg, hans knackeliknack på dörren, hans humor, hans berättelser, hans tro på mig, hans kunskap, hans kärlek. Ja t.om. hans envisa frågande om ditten och datten! *ler*

Men jag vet att han finns i min närhet, för jag drömmer om honom lite nu och då och oftast har han budskap med sig till mig. Som den natten när mamma hade haft inbrott, då kom han kånkandes på en stor playwood skiva som han skulle spika för en dörr...

Älskade pappa, tack för den tiden vi fick tillsammans. Tack för att just du var min pappa, tack för allt du gav mig, allt du lärde mig och tack för all din omsorg om mig och min familj. Jag kommer alltid älska och sakna dig! Från månen och tillbaka! Ända tills den dagen vi mötes igen i Regnbågens land...Vila i frid, kära lilla papps!/Carro...faderlös (Bilderna är privata och lånade från internet)