Den som söken, i skolen finna...

(Foto: Mikael Törmä)

Jag har alltid varit en "sökare" och då inte bara att jag söker saker, för det gör jag också! *ler* Ständigt och jämt söker jag någonting, speciellt nu sen vi fick hemtjänst i huset! Nu är vi så många som springer runt med våra grejer och alltid är något borta; vitlökspressen, boken, anteckningsblocket och sånt. Men det hittar jag oftast. Jag brukar säga till mina grabbar; "det inte mamma hittar inom 30 sekundersregeln finns inte" *ler*

Hi, hi...först en liten rolig anekdot om sökande. Varje sensommar hade vi förr en stor fest i den här stan. En fest med mycket musik, öltält, tivoli och allehanda ting som ska finnas på stora stadsfester där folk går man ur huset. Det gjorde även vi och det året med M:s jobbarkompisar. Efter att M och en av grabbarna fått "ett par innanför västen", slog de vad om att de skulle våga åka värsta karusellen. Sagt och gjort, de stack i väg och min M lämnade över mig i rullstolen till de andra grabbarna som då inte var vana att köra rullstol.

Det var början av hösten, mörkt och inte helt lätt att se trottoarkanter eller folk heller för den delen. Och han som tog över rullstolen från M var inte heller helt nykter och tyckte det var ofantligt roligt att köra rullstol. Han sprang, tjoade och ropade se upp och tut, tut och jag var väl inte riktigt lika road samtidigt som han var så himla tokig. Jag kunde inte låta bli att skratta och tjoa jag också. Skrek på folk att akta sig, hoppade i stolen som en ärta i varje gupp och var livrädd att han skulle tippa mig i något dike.

Plötsligt tvärstannade han, såg en skylt där det stod: "Är du en sökare?" Kompis M lät som Pippi och sa glatt och busigt; "Vi är sökare!! Dit ska vi!" och körde mig i rullen med buller och bång över den höga trottoaren. Kompisen M såg inte kanten och det var på vippen att vi tippade in i tältet och folket som jobbade kom rusande för att bärga mig. Kompisen M tjoade högt; "JAAA, vi är sökare!!" Vi söker ÖL, kan vi få det här?! Och t.o.m. de som jobbade i tältet kunde inte låta bli att skratta åt honom, trots att det var Svenska kyrkans tält vi hamnat i! *fnissar*

Hur som, i den här texten syftar jag mer på mitt sökande efter det andliga, själsliga, psykologiska mentala jaget. En ständig jakt efter ett inre lugn och DET har jag inte hittat än heller! Fortfarande vid 48 års ålder söker jag fortfarande! (47 jag vet! Men jag hatar att fylla år och för att underlätta det lägger jag genast på ett år när jag fyllt år. Då blir det inte lika jobbigt när jag fyller år nästa gång, för då lurar jag hjärnan och det känns som att få tillbaka ett år! *ler*)

Jag har alltid känt och känner ständigt en inre rotlöshet, en gnagande inre rastlöshet och en otillfredsställelse att inte känna lugnet i själ och hjärta. Kanske är det därför jag alltid jobbar med mig själv, gått många år i terapi (fortfarande gör), provat olika metoder och ständigt söker nya sätt att hitta den borttappade inre friden och förnöjsamheten att kunna vila i det "lilla". Förmodligen blev det något "fel trasigt" under mina småbarnsår som påverkar och förföljer mig än i dag. Enligt vetenskapen är det, som bekant, svårt att frigöra sig från sånt som bosatt sig i psyket före fyra års ålder.

Detta "sökande" är essensen av mitt jag som jag tampas ständigt med. Jag har en stor önskan och längtan att kunna känna frid, vara nöjd i det lilla, leva här & nu och njuta av nuet. Jag brukar förenklat säga (utan värderingar åt något håll) att jag önskar att jag vore nöjd att sitta i "kassan på Domus" och inte ständigt jaga och jaga. Jaga bekräftelse, jaga att jag är duktig och duger, söka utmaningar, överbevisa att jag kan allt som andra (helst lite mer) trots funktionshinder, söka kickar och söka den inre friden. Men jag är tyvärr inte sån utan har en inre eld som driver och piskar mig...

Och jag har minst sagt alltid haft flera järn i DEN elden! Samtidigt! Ända sen jag var 16 år har jag oftast MINST jobbat och pluggat samtidigt. Och i perioder har jag dessutom ovanpå detta också haft små barn, ett hus att sköta, ibland flera jobb och jour & beredskap på ett av mina jobb! Samtidigt har jag dessutom i perioder varit involverad i ett intensivt föreningsengagemang, som extra krydda i tillvaron. Det har liksom aldrig varit någon måtta. Finns inget lagom med mig.

Jag har alltid varit antingen på eller av, med eller inte med, järnet och högsta växeln eller ingen växel alls även om jag alltid proklamerar att det självklart finns gråskalor. Men dessa gråskalor har bara gällt andra och aldrig mig. Åtminstone enligt mig själv! Så det är alltså inte konstigt att jag däckar med jämna mellanrum och till slut fick ett totalt utmattningssyndrom som man aldrig helt blir människa ifrån eftersom man, enligt min kurator, utvecklar en stressallergi. Så jag är en sån som ständigt bränner ljuset i bägge ändarna och därmed "bränner ut mig" gång på gång.

En del tror jag beror på att jag egentligen inte vill stanna upp i livet och bara vara, för då kommer allt i kapp mig. Så länge jag är i farten, har mycket på gång samtidigt slipper jag tänka, känna och jobba med alla känslor, minnen och tankar jag bär inombords. Kanske är jag rädd att de är för jobbiga, för tunga och därmed jagar jag vidare.

Kanske är jag rädd för vad jag kommer hitta...eller inte hitta och som jag då måste acceptera. Periodvis har jag en depressiv personlighet, det och nedstämdhet/tungsinthet ligger i generna det också och är exempel på fler släktsjukdomar. Kanske är det för sent att ändra och "lära gamla hundar sitta", kanske är allt inetsat och inbränt i mitt inre och alltid kommer vara där bara för att det hände för så länge sen och när jag var så liten. Och då måste jag lära mig att leva med det och ändå hitta den inre friden.

Men sen är det givetvis inte bara i negativ bemärkelsen, utan jagandet och suget beror också mycket på min nyfikenhet, vetgirighet, livsglädje, att jag vill lära mig mer, utvecklas och växa som människa. Så mitt sökande är väl en kombination av många faktorer, antar jag. Både ett sökande efter lugnet och inre friden men också sökande efter utveckling och nyfikenhet att se vad som finns bakom nästa kurva. *ler*

Ibland när det varit tungt har jag önskat att jag haft en Guds tro att falla tillbaka på att ta till i svarta stunder. Ha en kyrka med dess filosofi och tillhörighet att luta mig mot. Jag har faktiskt varit Söndagsskolefröken en period i mitt liv, det visste ni inte va?! *ler* Och min konfirmationspräst sa alltid att hon tyckte att jag borde bli präst! *ler* Och när jag sen blev socialarbetare tyckte hon att; "ja okej det får väl duga det också"! *ler*

Och ja, jag kan tänka mig att jag skulle gilla många av prästuppgifterna och tror jag skulle kunna trivas med jobbet. Ta hand om folk i kris och sorg men också i glädje och lycka och predika och tala inför folk är några av de uppgifterna jag skulle kunna tänka mig. Det är bara en hake! Man måste ju själv tro på det man "säljer", annars går det åt pipsvängen! *ler* Som när jag jobbade på biblioteket, och gav boktips åt folk, då gällde det att jag själv läst boken. För speciellt barn och ungdomar var superduktiga på att genomskåda mig, hade jag inte läst boken men försökte prata mig varm om den ändå ja dem böckerna lånade de aldrig! Men var det en bok jag själv läst och gillade oerhört mycket, den lånades direkt! *ler*

Jag vet att man kan jobba som präst utan Guds tro, men jag skulle inte kunna det. Det skulle kännas som att hyckla eftersom jag dessvärre inte har någon tro på en enda Gud. Och jag gillar inte tanken på riter, ritualer, kyrkans många "måsten" och att inruta sig i ett mönster och "lyda" under en överhöghet för att få ha en tro. Eller att man måste utföra eller tro en annans ord för att bli älskad av Gud.

Så tror inte jag det är! Jag tror inte man behöver tillhöra en kyrka för att tro eller bli älskad av Gud. Jag tror man kan vara överallt, hemma, i naturen, borta eller för all del i en kyrka och jag tror inte heller Gud är en gubbe på ett moln. Och jag tror inte heller att man måste utföra en massa riter och ritualer för att säga att man är troende. Jag tror mer på en stor helhet, godhet och jag behöver ingen kyrka eller församling för min tro eller för att bli älskad, sedd och beskyddad av storheten, helheten, kärleken eller Gud, om man så vill.

Jag tror kyrkor och församlingar lätt kan bli sektliknande (liksom många andra icke kyrkliga sammanhang...hemförsäljning, föreningar etc.) och jag tycker det är för många "måsten" även i Svenska kyrkan. Men något tror jag på! Och jag tror inget är slumpen, att vi är här av ingen orsak och jag är helt övertygad om att Gud, Helheten, Livet, Kärleken (eller vad man nu väljer att kalla det) tar emot, ser oss och vakar över oss var än vi befinner oss.

Nåja, nu lämnar vi religionen lite åt sidan ett tag för oj, vilket långt sidospår det blev från det jag egentligen hade tänkt skriva. Typiskt mig! *ler* Samtidigt kändes det som det behövdes som bakgrund/inledning till det som kommer nu. Som sagt jag har alltid varit sökare och jag har alltid varit nyfiken på New age, meditation/mindfulness, övernaturliga saker, parapsykologi, andlighet, astrologi, drömmar och sånt som inte alltid går att förklara. Men också personlig utveckling, coachning, sorg, psykologi och om mänskliga reaktioner och utveckling i olika situationer.

Så det är inget nytt. Sån har jag varit sen jag var omkring 15 år och har samlat på mig en hel del litteratur och prenumererat på tidningen NÄRA sen länge. Jag sanndrömmer, får föranelser, får starka magvibbar och har upplevt en del konstiga händelser både i vaket och sovande tillstånd. Så detta finns väldigt starkt hos mig och jag har länge velat spå mig men inte riktigt vågat eftersom jag inte vetat vad man får reda på och om jag velat få reda på det...Samma med seanser. Det har varit lockande, skrämmande, spännande, otäckt...ja en skräckblandad förtjusning som jag inte heller tagit mig iväg på av samma anledningar.

Men så, ett tag efter pappas död, kom mediet Benny Rosenqvist till stan. Jag hade läst en av hans böcker om tidigare liv och så är han väldigt engagerad i tidningen NÄRA, så jag visst ju vem han var och blev mycket intresserad. Jag och min fina vän A beslutade oss för att gå på hans storseans som han höll en kväll i mars/april. Och den kvällen var nog en av de häftigaste kvällarna jag var med om det året!

Visserligen fick varken jag eller vännen A besök från andra sidan. Men det gjorde inget, jag kunde ändå inte bestämma mig vem jag ville träffa. Pappa, mormor, farmor, vännen K eller vännen A...Visst ville jag "träffa" pappa, höra att han har det bra och få en hälsning av honom samtidigt som jag ju redan fått det i en mycket stark dröm och var tryggt förvissad om att han nu har det bra. Och Benny förklarade, eftersom man inte bestämt sig vem man vill möta är det inte säkert de kommer.

Men som sagt det gjorde inget. Det var nog häftigt och spännande att sitta som iakttagare och se och höra när andra i publiken fick "besök" av sina döda anhöriga. Enligt Benny, var det tydligen många pappor, morfäder/farfäder i det rummet den kvällen! *ler* Benny sökte upp olika personer i publiken och började berätta om personerna som han såg, både de live framför sig och deras tillhörande andar. Och det var helt fantastiskt, jag var själv helt uppslukad och satt säkert med uppspärrade ögon och vidöppen mun medan jag lyssnade på Bennys kanaliseringar.

Det var så klockrent rätt! Han träffade oftast mitt i prick och kunde berätta sådant om personen och deras anhöriga, sånt de själva kände till men också det som de var totalt ovetande om. Jag har ohyggligt svårt att tro att det var uppgjort i förväg vad han skulle säga och vilka han skulle plocka ut, för folket som fick påhälsningar blev så berörda eftersom det många gånger blev 100% rätt. Hade de berättat det för Benny innan seansen har jag svårt att tro att de hade kunnat gråta och bli så rörda som många av dem blev. T.o.m. en kille i övre tonåren/ung vuxen blev helt tagen av allt Benny berättade om honom, hans familj och hans morfar. ALLT stämde in i minsta detalj! Och jag satt alldeles i närheten av den killen och såg att reaktionen var äkta, han spelade inte!

Fråga mig inte hur han gör, kan inte förklara det men det var en fantastisk upplevelse. Först berättade Benny om sitt eget liv, sen fick vi ställa frågor, sen höll han en gemensam meditation och så avslutningsvis denna seans som gjorde så starkt intryck på mig. Jag var så speedad och uppe i varv när jag kom hem, fylld av glädje, tillfredsställelse och energi och kunde absolut inte sova utan bubblade och babblade för M om alla levnadsöden som Benny berättat om och om alla reaktioner som blev hos de personerna som fick "påhälsning".

Under kvällen delade de ut reklam om bl.a. tidningen NÄRA men också ett erbjudande om en kryssning mellan Stockholm och Åland. Det var inte speciellt dyrt, under tusenlappen för hela kryssningen med mat och allt. Det skulle vara många föreläsningar om alla möjliga ämnen t.ex. astrologi och drömmar men även seanser och en mässa där man kunde handla allehanda andliga ting som kort, böcker, änglar, klockspel, drömfångare etc. Och man kunde även boka in sig för enskilda sittningar eftersom båten skulle vara fylld med medier och andra spännande människor.

Naturligtvis blev jag ju nyfiken! Men också sugen och intresserad. Och jag kände verkligen ända in i märgen att DETTA ville jag vara med om! Jag kände att jag efter pappas död behövde göra något för min skull, något roligt, energigivande och något som intresserar mig och som kanske kunde stärka och lyfta mig ur diket jag kört fast i. Vännen A och jag bestämde oss på stående fot! Japp, den båten skulle vi med på! Ingen snack om den saken!/Carro...andlig ateist...eller agnostiker...eller kanske spiritist...eller nåt. (Bilderna är privata eller lånade på internet)