I sorgens land...

(Fotograf: okänd, lånad på internet)

Att planera pappas begravning blev min överlevnadsstrategi de där första veckorna! Jag bokstavligen "grävde ner mig" i all planering, jag stängde av sorgen, jag stängde av känslorna och ja på något magiskt vis stängde jag av att det var min egen pappas begravning jag planerade. Jag fick fria händer av mamma att ordna på bästa sätt för jag tror inte hon riktigt orkade och sedan hade hon också en hel del att ta itu med. Självklart gjorde jag inget utan att visa och få godkänt av mamma, det var viktigt att det kändes "rätt" även för henne.

Det första jag ordnade var dödsannonsen och även det blev ett "miniprojekt" då det blev superviktigt med vilken symbol vi skulle ha, den skulle "kännas rätt" för pappa. Stämma med honom och hans intressen. Sen godkände jag inte de begravningsbyråns dikter utan vi tog en av dem jag själv skrivit och som jag vet att pappa tyckte mycket om och som han velat ha på flera släktingars begravningar.

Och min vana trogen gjorde jag ett  mega "projekt" av begravningen. Jag ville och "brann" för att det skulle bli en superbegravning av sällan skådat slag. Jag ville verkligen att min pappa skulle ha den bästa tänkbara begravningen eftersom han var min superhjälte! En temabegravning med en "röd tråd" skulle det också vara, så jag gjorde det liksom inte enkelt för mig. Men varför? Det har jag ju aldrig gjort förr och kommer förmodligen aldrig att göra heller...*ler*

Eftersom pappa dog i en lungsjukdom plus att hans sista ord till mig var att hans största intresse just då var att andas, ett andetag i taget, blev andning, andas och andetag den "röda tråden" i denna mastodont begravning jag regisserade i Ingemar Bergman anda. Jag la mig i allt! Som vanligt kanske då...I musiken, bestämde sångerskan, önskade kantor (fick den jag ville ha...) och önskade präst (fick inte den jag vill ha pga sjukdom). Trots att prästen blev en annan, gjorde det inget. Vår präst var jätte fin hon också!

Jag valde psalmer och vilken musik vi skulle ha, brydde mig t.o.m. i papperskvaliteten och vilka foton och fonter på skriften det skulle vara på programbladen! Ja det var nästan så fanatiskt att jag ville skriva prästens griftetal också vilket vi till viss del gjorde. Jag, M, C, moster och mamma hade ett långt samtal med den underbara prästen och berättade om pappa och om våra minnen och personliga porträtt av honom. På det vi berättat byggde hon ett jätte fint griftetal och jag var så nöjd.

Jag regisserade också själva begravningen, kanske inte tågordningen för kyrkan har ju sina ritualer och det fick jag vika mig för. Men jag bestämde t.ex. vilka som skulle bära pappa, så att varje bärare representerade ett område i hans liv. Det var M för oss, kusin M för "storfamiljen", kusin J från pappas släkt, kära jobbarkompis A från pappas jobb, nära vännen S för nyårs- och skidgänget och grannen K från grannarna på gatan.

Jag bestämde att pappa skulle bäras ut ur kyrkan, till väntande bårbil och att han skulle köras i väg och vi i begravningsföljet skulle bli kvar utanför kyrkan. Inte tvärt om, eftersom det alltid känns så svårt att lämna den döda i kyrkan. Jag har varit på en begravning där den döde for med bårbilen med solen gassande på kistan och gästerna blev kvar. Det var så oerhört vackert och symboliskt som om den avlidne gjorde sin sista resa mot solen. Jag ville göra likadant för pappa även om vädret inte är lika pålitligt i mars...

Jag valde musiken som spelades när folket tog avsked vid kistan men också vilken utgångsmusik som skulle spelas. Pappa var inte religiös och skojade alltid att han skulle konvertera till katolicismen, han var en stor humorist och berättare min far. Han tyckte mycket om musik och därför blev det mycket musik, både i kyrkan och på minnesstunden. Jag valde varje låt med stor omsorg, flera av pappas älsklingsartister och det blev oerhört viktigt att antingen vi (mamma och jag) eller pappa skulle kunna känna igen oss i texterna. Jag ville att texterna skulle "tala" till oss, ge tröst och något att känna igen oss i. För gästerna skulle förstå det, såg jag till att texterna fanns i programbladet.

Pappa bars ut till "Gammal fäbodpsalm från Dalarna" och vi följde honom till den väntande bårbilen. Det var snålblåst och iskallt den dagen, snöstormen låg och lurpassade bakom kyrkan och hela sorgeföljet stod och huttrade tätt tillsammans på kyrktrappan. Utom jag...Jag var mer eller mindre på väg in i bilen med pappa. Jag kände ingen kyla trots mina spetsklädda armar, jag kände ingen blåst jag såg ingen grå himmel...

Men när bilen började rulla, kom tårarna...Som tur var stod två av mina äldre kusiner bredvid mig och fångade upp mig när jag höll på att säcka ihop och la en värmande jacka över mina axlar. Då först kände jag hur mycket jag frös och hur jag skakade. Min ena "storkusin" höll om mig, strök mig över håret och viskade att jag varit så duktig i mina öron...Medan mitt inre skrek "paaaappa"...

Redan innan vi lämnat kyrkan upptäckte vi att alla vackra blommor redan var borta! Eftersom pappa skulle kremeras anade jag vart blommorna var, vilket jag fick smått panik över...Även en sån liten detalj, kunde jag inte släppa! Medan mamma lotsade gästerna till minnesstunden for M, C och jag till bårhuset för att "rädda" blommorna. Och visst! Där låg de, tonvis med blommor, kransar och och buketter slängda i en snödriva. Vi tog dem som tillhörde oss, lastade dem i M:s bil för att sedan smycka mamma och pappas uterum med alla dessa vackra blommor. Också en grej som väckte stort intresse hos alla som passerade. Men jag ville inte att pappas blommor skulle frysa ihjäl, eftersom det ju skulle dröja ända till maj innan han kom i jorden.

Ganska snabbt insåg vi att vi skulle få många gäster på minnesstunden. Och det blev det, närmare 100 personer eftersom pappa var mycket social, hade ett stort umgänge, många vänner och många jobbkontakter. Därför kunde vi inte bjuda på middag (vilket är brukligt på Tornedalska begravningar och något vi är vana vid eftersom de flesta begravningarna vi varit på har varit där.), utan vi bjöd först på smörgåstårta och sedan tårta. Minnesstunden hölls på Kaptensgården i Kyrkbyn mitt i nationalarvet.

Telegrammen las på ett bord med pappas foto och ljus, så alla som ville kunde gå dit och läsa. Därmed fanns det gott om tid för tal och många tal blev det, både rörande och humoristiska. Jag tror säkert pappa var både rörd och generad där uppe i sin himmel när han såg hur mycket folk som kommit för hans skull och hur många som sa så fina ord om honom. Både skratt och gråt blandades och minnesstunden kändes inte så tung som de oftast gör.

Även på minnesstunden hade vi levande musik. M:s band spelade låtar jag valt som på något vis hade anknytning till pappa. För att det skulle bli någon form av dagordning hade vi en toastmaster, en som höll i taktpinnen och den rollen släppte jag faktiskt! *ler* Som avslutning på minnesstunden höll M ett jätte fint tacktal till gästerna, men också ett mycket kärleksfullt tal till en älskad och saknad svärfar. På kvällen samlades pappas syskon och syskonbarn, tillsammans med mammas familj. Det blev en liten intim familjestund där vi gemensamt mindes pappa medan nattmörkret omslöt oss och marschallerna som brann lyste ända upp till pappa som säkert var nöjd att alla hans kära var samlade.

På begravningsdagens morgon var jag totalt avstängd. Det var som om jag inte befann mig i min egen kropp, "lyset var tänt men ingen var hemma" typ! C sa att jag var fullständigt kall i ögonen, som en "stonecold killer" som han uttryckte det. Jag var helt fokuserad på dagen, visserligen hade jag "preppat" med lite medicin för att "hålla ihop", ville inte helt bryta samman eftersom jag även tänkte hålla tal i kyrkan. (På begäran, eftersom jag hört att det bitvis hördes dåligt vad jag sa, kommer jag att lägga ut mitt tal i nästa inlägg).

Dessutom var jag ju den "stora regissören på premiären" som hade koll på att alla fick sittplatser, att alla gäster hunnit komma, skötte all kontakt med kyrkan och solisten, instruerade toastmastern, fördelade ut rosor, stöttade modern, fångade upp sonen och tappade bort mig själv och mina egna känslor. För ja, i den rollen måste man bara hålla ihop.

Men sen! Dagen efter begravningen! Ja, då brakade jag ihop alldeles, då sjönk jag till botten. Som en sten. Då kom känslorna, sorgen, tröttheten och orken var fullständigt borta. Jag grinade, hade ångest, skakade, svettades, frös och låg som en liten krumilur i ena soffhörnet. Det gick knappast att få något vettigt ur mig de första dagarna efter begravningen. Då levde jag verkligen i sorgens land och självklart kom sen lunginflammationen och luftvägsinfektionen som ett brev på posten! Som det alltid gör för mig vid stress och utmattning.

Men jag tog mig upp igen. Ännu en gång. Jag har vandrat i sorgens land många gånger under mitt liv, det har varit ofattbart tungt och den här gången var nog den värsta av de alla! Min levnadsglada, charmiga, komplicerade, något tungsinta men älskade pappa har verkligen lämnat avtryck och ett stort tomrum efter sig. "Såret" blöder inte längre, sakta fick den en skorpa. Men ärr kliar länge, väldigt länge...Vissa dagar mer och vissa dagar mindre och så kommer det nog alltid göra...

Jag tänker på honom och saknar honom varje dag. Jag pratar med honom, högt och lågt i tanken, oftast i köket där jag känner att han är...om inte annat så för att hans foton finns där. Jag saknar hans något "hönsiga" omsorg, hans knackeliknack på dörren, hans humor, hans berättelser, hans tro på mig, hans kunskap, hans kärlek. Ja t.om. hans envisa frågande om ditten och datten! *ler*

Men jag vet att han finns i min närhet, för jag drömmer om honom lite nu och då och oftast har han budskap med sig till mig. Som den natten när mamma hade haft inbrott, då kom han kånkandes på en stor playwood skiva som han skulle spika för en dörr...

Älskade pappa, tack för den tiden vi fick tillsammans. Tack för att just du var min pappa, tack för allt du gav mig, allt du lärde mig och tack för all din omsorg om mig och min familj. Jag kommer alltid älska och sakna dig! Från månen och tillbaka! Ända tills den dagen vi mötes igen i Regnbågens land...Vila i frid, kära lilla papps!/Carro...faderlös (Bilderna är privata och lånade från internet)