tisdag 25 augusti 2015

Vi ses i Nangijala...

Utanför sjukhuset var det som vanligt en massa folk men den enda jag såg var lilla mamma i sin röda jacka som vandrade fram och tillbaka framför huvudentrén. Hon såg så ensam, liten och övergiven ut mitt i folkvimlet. Så ledsen och i stort behov av en famn att krypa in i för att få en kram. Och det var jag, C och moster också. Så vi stod där alla tre och kramades innan vi åkte upp till pappas avdelning.

Allt hade gått så snabbt att inte ens läkarna var förberedd på vad som hände. Ingen trodde döden var så nära att han skulle vara "borta", när mamma var tillbaka efter att ha varit ute i tio minuter. Han hade sovit/vilat så lugnt, andats stabilt att mamma trodde hon kunde lämna honom ett ögonblick. Men just då, medan hon var borta hände det. Efter att ha haft både flimmer och fladder och en puls på över 140 slag per minut i mer än ett dygn orkade inte hjärtat längre.

Det stannade. STOPP. Lilla kretsloppet hade mer eller mindre sprängts och sagt i från, vilket tydligen är en vanlig utgång vid idiopatisk lungfibros. Så när mamma var tillbaka var allt redan över och förbi. Upplivningsteamet från intensiven hade redan varit där och hunnit lämna avdelningen igen. De hade gjort allt de kunde för att rädda pappa. Men det gick inte...Hans liv var slutgiltigt slut.

Vi kom till avdelningen och pappa cirka en timme efter att han lämnat oss. Jag klev fram till hans säng. La armarna om honom, strök honom över kinden och kramade honom. I halsgropen, i vecket på sidan om hakan, nedanför örat och i skäggstubben...Där, där var han fortfarande varm...Och då kom tårarna.
Samtidigt kändes det så fint. Så rofyllt. Och så stilla. Det såg faktiskt ut som om pappa log. Nästan som om han var på väg att börja skratta eller säga "Men tjenare, det var länge sedan...!" Kanske möttes han av någon. Någon, för honom, kär person/personer. Någon/några som han tappat, saknat och längtat efter väldigt länge och mycket...

Kanske var det någon/några där "på andra sidan" som tog emot honom när han kom. Så samtidigt som vi grät och var ledsna kunde jag inte heller låta bli att känna ett inre lugn. Vara tillfreds med att han nu fick vila ut och slippa allt det jobbiga. Han såg så lugn och fridfull ut, att allt elände upphört att existera i samma stund som han drog sitt sista andetag.

Förutom vi kom mammas och pappas nära vänner till sjukhuset, när de fick höra vad som hänt. Likaså min farbror och kusin M. Alla stod vi runt pappas säng, tittade på honom, grät tillsammans, mindes honom och skrattade åt hans tokerier. Samtidigt som vi också försökte ta in det ofattbara som hänt. Att han verkligen var borta! För alltid...borta...

Egentligen var det mest synd om M, som var ensam mitt bland alla människor i ett främmande land. Vi här hemma hade ju ändå varandra. För honom gällde det att hålla masken och representera sitt jobb. Men jag hörde på honom att han så klart också var i chock, eftersom han hann ringa mig flera gånger medan jag fortfarande var kvar på sjukhuset.

Han ville att jag gång på gång skulle upprepa och berätta hur pappa såg ut, vad som hänt, vad läkarna sagt/inte sagt, gjort/inte gjort och vad som händer efter detta. Igen och igen. Det han hela tiden upprepade var "Varför?" Och "Han sa JU att han inte skulle dö före fredag, när jag är hemma!"

Vi var på sjukhuset i flera timmar, blev bjuden på fika och fick prata med läkarna och sköterskorna som varit med. De redogjorde för vad som hänt pappa, hur de hade agerat och varför det kunde gå så snabbt. Ingen av dem hade kunnat se och förstå att pappa skulle dö, inte ens så sent som en timme innan han gick bort. Efter att de tvättat och gjort i ordning pappa fick vi ta ett sista farväl av honom.
Han var så fin, så avslappnad, så stilla och bredvid sig hade han en glasängel som vakade och lyste över honom. Vi kramade honom en sista gång och jag viskade i hans öra att M hälsar, att jag tar hand om mamma och att jag älskar honom. När vi sen skulle gå, slet det i hjärtat på mig. Jag ville inte lämna honom, ville inte att han skulle flyttas till ett mörkt kylrum utan ville ta honom med mig.

Det kändes så ofantligt overkligt. Så ofattbart och så vansinnigt sorgligt att han lämnade oss. I ett enda ögonblick blev jag vuxen och den som håller i rodret. På ett ögonblick var jag inte hans lilla gumma längre utan den som ska fatta alla svåra beslut och vara stark...

Om jag var en dålig chaufför till sjukhuset var jag en ännu sämre chaufför på vägen hem från sjukhuset. Jag är glad att jag var ensam i bilen och tackar min lyckliga stjärna att inget hände utan att jag tog mig helskinnad hem. Jag tror faktiskt att jag hade en vakande ängel över mig under den bilfärden! *ler* C hade tagit bussen tidigare, han behövde vara för sig själv och mamma åkte med moster.

I bilen, i min ensamhet...Då sjönk det verkligen in i mig att pappa lämnat oss och den resan blev nästan en "utomkroppslig upplevelse". Så overklig. Jag grinade, skrek på pappa, hulkade, snorade och såg mer eller mindre ingenting på grund av alla tårar som sprutade. Jag kände knappt igen mig själv och ett tag kändes det som om jag lämnade min kropp och såg ner på mig själv från biltaket. Jag minns att jag mitt i allt tänkte "Å herregud om någon såg mig. Ingen skulle känna igen mig och mitt beteende just nu...Om någon såg mig nu..."

M ville förstås hem direkt och bokade om sina biljetter så fort det bara gick för jobbets skull. Och den hemresan går till historien...som är en annan historia...Men många, många långa timmar senare landade han till slut hemma. Ganska direkt åkte vi till pappa på sjukhuset så M också fick se och ta avsked av honom. Vi fick också prata med pappas doktor så M kunde ställa alla sina frågor och funderingar direkt till doktorn och inte via mig, vilket jag tror var viktigt i M:s sorgearbete.
Någon gång mellan dödsfallet och begravning hände en märklig sak. Det var natten mellan en lördag och en söndag. Jag drömde att jag mötte pappa i en sjukhuskorridor. Han såg så glad, lycklig, sprallig och lättad ut. Han sa: "Vet du, jag är frisk nu! Först var det jobbigt, fick en ny infektion men de botade mig. Jag mår bra nu, jag har det bra nu och du behöver inte oroa dig för mig mer!" Sedan kramade vi varandra, han strök med sin hand över min kind, log och vände om...

När jag vaknade låg jag i min säng i vårt sovrum. Det tog några minuter innan jag insåg att jag bara hade drömt, att pappa för alltid var borta men i mitt bröst var det alldeles lugnt. Ingen oro, ingen ångest för nu både kände och visste jag att han var befriad från sina plågor. Och över vårt sovrum vilade ett stråk av pappas doft kvar...Jag kände hans lukt och jag är alldeles säker på att han varit där och "tittat" till mig lite...*ler*

Var rädd om varandra medan tid finnes! Fortsättning följer!/Carro...med en egen skyddsängel! (Bilderna är privata och lånade från internet)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar