Årskrönika 2014, del 2

Uppehållet blev lite längre än jag tänkt mig...som vanligt. Men sommaren har snurrat på och medan M har semester försöker ju jag också att sitta mindre vid datorn, för att göra skillnad på vardag och ledighet även för mig. Vi har haft en toppen sommaren, trots det usla vädret! Bl.a har vi firat att C klarat grundskolan med glans vilket känns fantastiskt. Men vart tog åren vägen...*ler* Nu blir det nya äventyr, Estet/media, på gymnasiet som känns betydligt intressantare än när jag gick där! Men det vore ju hemskt om inte lite hade hänt med den, under de här 30 åren sen min gymnasietid! *ler*

Nu hoppar jag raskt vidare i min årskrönika för 2014!

April: Under alla förberedelser inför begravningen, har jag fått berättat för mig att jag var som en stridsvagn och C gav en målande beskrivning av mig på själva begravningen. "Mamma, du såg ut som en "stonecold killer" (iskall mördare) i kyrkan!" *ler*

Men efter begravningen släppte alla spänningar, jag rasade ihop, marken rämnade under mina fötter och jag tappade fotfästet totalt. Oftast låg jag som en urvriden skurtrasa på soffan och ångesten rev och slet i mig medan tårarna sprutade som på lille Skutt i saknad av min kära pappa. Allt hos honom saknade jag...hans kramar, hans beskyddande hand, hans omsorg, hans humor, hans kunskap och hans knackeliknack, knack knack på vår dörr...

Och som ett brev på posten kom så lunginflammation, feber och penicillin endast några dagar efter begravningen. Jag däckade helt och blev riktigt risig innan alla medikamenten tickade in. Fullständigt väntat, då jag troligen tömt alla reserver i samband med dödsfallet och begravningen. Vi påbörjade också bouppteckningen, vilket inte blev en så komplicerad historia i och med att det bara berörde mamma och mig.

Jag valdes också om till ordförande i EDS Riksförbund för året 2014/2015. Mitt andra år som ordförande, vilket kändes intressant och utmanande, hade jag aldrig klarat utan min copilot vid min sida. Vi blev ett radarpar! *ler*

Maj: Inleddes med att vi sänkte urnan med pappas aska till hans sista vila, på en fin och vilsam plats under en gammal björk och platsen kändes helt rätt då pappa hållit på mycket med skog i sina dar.

M och jag tog en liten tur till Göteborg i mitten av maj, en kombination av styrelsemöte, läkarbesök och årlig spavistelse. Vilket var mer än välbehövligt efter den tunga och svåra inledningen på året. Den här gången besökte vi Bokenäs spa och som vanligt var det absolut ljuvligt med spa, enda gången jag riktigt kan slappna av och vara här och nu. Den här anläggningen hamnade inte precis på vår topp tio lista när det gällde boende, mat eller spa men däremot hade de en enastående utsikt! Naturen och vägen dit ut var som tagen ur Sagan om Ringen! *ler*

  

Under maj fick jag också springa gatlopp med C till doktorn eftersom det blossade upp helt mystiska nässelutslag på hans underarmar och armbågar som doktorerna inte hade någon förklaring på. Det kliade och brann i huden och de höll i sig i flera veckor men lika plötsligt och oförklarligt som de kom lika mystiskt försvann de också. Och sen dess har vi inte sett spår av dem. Kan hända var det stress även för honom, han hade ju också sorg efter morfar.


Juni: Och just när vi trodde att den akuta ångestskapande karusellen vi befunnit oss i hela våren, började sakta in och anta mer hanterbara hastigheter... Ja då började det om igen! Istället för att stanna av, tog vi ett varv till och accelererade i stället...

M hade haft ett smärre h****te på jobbet en längre tid och det började ta ut sin rätt. Även min pappas död hade tagit hårt på honom också, då de två stod varandra nära. Min pappa blev som en reservpappa och manlig förebild för M eftersom vi var så unga när vi träffades. Dessutom var inte M hemma när pappa vandrade vidare till Regnbågslandet utan på tjänsteresa på andra sidan jordklotet vilket M hade svårt att förlåta sig själv för, även om han visste att han egentligen inte kunde styra eller påverka det.

Men i och med att det var så tungt på jobbet, så tungt att det var osäkert om han ens skulle få någon semester plus det som senare hände, var det M:s tur att däcka och gå ner för räkning. Så med tanke på det och det som sedan tillstötte, var sommaren 2014 den hemskaste sommaren på länge. Och detta trots go' värme och sol vilket kan jämföras med i år då det varit kallt och regnat så har vi ändå haft en toppen sommar! Så allt hänger tydligen inte alltid på vädret! *ler*

För på M:s sista dag före semestern, som vi i det läget fortfarande inte visste om det skulle bli någon semester, blev han kallad till sjukhus där hans pappa vårdades eftersom man sett ett aneurysm bakom levern. Som man sa...kanske var det så, kanske inte...Men i stället fick M ett av de hemskaste besked man kan få!

Hans fina pappa hade en utspridd cancer i buken och det fanns inget att göra förutom cellgifter men det ville inte hans pappa ha. (Han satte allt sitt hopp till alger som han köpte på nätet.) Och där rämnade marken för M! På hans första semesterdag satt vi i möte med palliativa teamet för att planera och förbereda den bästa tänkbara vården för hans pappas sista tid hos oss här på jorden. Vilken bisarr situation det var, kändes som en Kafka film! Vi som just gravsatt min far tre månader tidigare...

När det gäller C hände många saker, både roligt och tråkigt. Det tråkiga var att vi fick veta att han med största sannolikhet har vuxit färdig och inte kommer bli längre än 160 cm, vilket han naturligtvis tycker är väldigt tråkigt men inte mycket att göra åt som han själv sa. Det han sörjer mer var att vården inte hittar någon vettig förklaring på varför han tappat håret och kontentan blev "onormalt normalt manligt håravfall". Jag köpte inte riktigt den diagnosen, i min värld är det INTE normalt med manligt håravfall vid 15 års ålder...

Men min tappra kille, han är fenomenal och jag beundrar honom så mycket! Han är modig, naturlig, godmodig, optimist och lösningsfokuserad. Vilket han var även när det gällde detta, för hårproblemet löste han genom att bära peruk på skolan. Inte att han brydde sig eller oroade sig vad kompisarna skulle säga, åtminstone inte som han visade utåt. Han lämnade heller inget utrymme för dumma kommentarer eller fula trick, då han omedelbart "klädda av" alla såna eventuella dumheter genom att skämta om sin peruk och både ta av och sätta på den mitt i skolkorridoren. Och i och med det är det ingen som sagt ett dumt ord om hans peruk, vilket värmer mammahjärtat! *ler*
                                                     
Så ja, sommaren 2014 blev verkligen inte som jag hade tänkt mig! Det blev den värsta på mycket länge...

Nu stoppar jag här, för den här gången och jag ska försöka att inte låta det gå så många veckor tills del 3 kommer! Jag vill ju berätta om här och nu i stället! Njut av de få soltimmarna vi verkar få i sommar!/Carro...i minnenas arkiv...(Bilderna är privata och lånade av andra här på nätet)

Tre generationer filosofer!