Årskrönika 2014, del 4!

Ganska intressant egentligen, igår när jag öppnade bloggen för första gången på evigheter, var statistiken urusel något som är fullt förståeligt med tanke på den skrala uppdateringen. Jag tror antal sidvisningar bara var typ 19 eller liknande, vilket ändå är otroligt tappert av de som orkat gå in och kolla om jag uppdaterat. Efter mina två senaste uppdateringarna hoppade besöken upp direkt och nu ligger det på över 40 den här månaden och redan nu vid 10:00 har fyra hunnit varit in på bloggen och kanske läst. Så himla roligt, tycker jag! Motiverar mig att ånga vidare i min kamp att komma i kapp! *ler*

Då tar vi de tre sista månaderna av 2014!

Svärfar/farfar/pappa i 18-års åldern

Oktober: Den åttonde oktober hade vi vår tredje begravning under samma år. Svärfars begravning blev mindre och en borgerlig begravning som en av M:s bröder höll i. Efteråt tog vi alla gästerna hem till oss och vi höll i minnesstunden. Trots sin enkelhet blev det en mycket stämningsfull och fin begravning, precis som vi tror att svärfar/farfar/pappa ville ha det. Han var ingen "stora ovationernas man" om man säger som så. M klarade sig bra, någonstans tror jag han kände en lättnad att hans pappa nu slapp lida och att resan mot Regnbågslandet gick så lugnt till väga.

Under oktober var jag nog med om en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv hittills, det var så häftigt att det kräver ett eget inlägg för att riktigt kunna berätta om vad som hände och vad jag tänkte och kände. Men kort sagt, var jag och en av mina kära vänner på tidningen NÄRAs kryssning till Mariehamn. "Psycic tours" kallar M den resan och lite så var det väl förstås eftersom båten var full av medium och andlighet. Egentligen tycker jag det är lite otäckt att vara på vatten men som jag sa till M, "Det vore väl skam om den här båten skulle krascha när den är full i medium, någon av dem måste väl ha sett och känt något!" *ler* Hur som helst blev resan oerhört omtumlande, omvälvande och känslomässig för min del.

Två tokar på turné!

Även C och jag var på en mor-son resa till Stockholm under oktober, en kombinerad styrelseresa och mysresa med ungen. Vi åkte tåg ner, såg på tv på paddan i tåget, åt godis, spelade spel, surrade, shoppade och bara hade det allmänt trevligt tillsammans. Jag funderar på om vi skulle göra om den resan även i år...

I oktober hände det som inte får hända nu när mamma är ensam, eller helst aldrig givetvis. En söndag när hon kom hem från Vantens by hade hon haft påhälsning och inbrott i huset! Så himla otäckt! Banditerna hade gått in via altanen, så den dörren blev helt sabbad men tack och lov hade de inte stökat runt så mycket eller tagit något annat än några guldsmycken som hon fick tillbaka på försäkringen för. Nu har hon installerat vilket känns tryggt och bra för oss alla!

November: I november hände det jag längtat, efterfrågat, bråkat om och stridit för så himla länge och som hade underlättat enormt för mig under alla dessa år. Jag fick kontakt med LSS Råd & Stöd på Landstinget och tilldelades en egen samordningssköterska och kurator. Samordningssköterskans främsta uppgift är att avlasta mig och ringa alla sjukvårdssamtal åt mig, få ihop logistiken, ordna med papper och remisser etc. Och kuratorns uppgift blev att hjälpa mig med en hel hög olika ansökningar av allehanda slag som jag borde ha gjort för evigheter sedan men som jag inte orkat och därmed prioriterat bort, trots att jag själv egentligen kan det och hjälper andra. Men som vanligt har inte jag själv varit viktig för mig! När ska man lära sig tro...

I november kom så slutligen C:s ADD diagnos efter massor med utredningar och tester som både han och vi fått fylla i. Han var tydligen inte helt lätt att diagnostisera då han varken är super introvert och definitivt inte extrovert. Och vissa saker som de vården ansåg som tecken på diagnos var sådant som han var stolt över och ansåg formade just honom. Men det räckte ändå för att kunna sätta diagnos på honom och konstatera att han har ytterligare funktionshinder och komplicerande faktorer. Fortfarande är han inte helt klar och tankar finns på att utreda OCD på BUP men han själv vill vänta och se hur allt utvecklar sig. Likaså med medicinering, han vill inte börja äta dem i detta läge utan se om han kan hantera sin ADD utan och med hjälp av strategier.

På farsdag brukar vi alltid försöka hinna till bägge fäderna, så även i år...Men nu på krykogården...Vi var och tände varsitt ljus åt dem och konstaterade att livet är förunderligt. Inte visst vi på farsdag 2013 att vi på farsdag 2014 skulle besöka bägge på graven...

                                         

                                                   Svärfar/farfar/pappa och Svärfar/morfar/pappa 2011

Sista lördagen i november var det Öppet hus på alla gymnasieskolor här i stan, något vi självklart besökte. Och sååå konstigt det kändes att gå omkring och titta/välja gymnasieskolor åt vår lilla älskling. Som inte är liten längre, fattar bara inte vart tiden tagit vägen. (Men för mig kommer han ändå alltid vara mitt lilla hjärta! *ler*) Och ganska fort beslutade han sig för att söka till Estet/media som bland annat finns på en av stadens friskolor, ett beslut som både M och jag stödjer så klart.

December: Sen kom nästa käftsmäll! Även om den givetvis var väntad och jag själv som satte "bollen i rullning". Till slut kom jag till vägs ände, jag hade vänt på alla stenar, undersökt alla möjligheter och bara stött på motstånd och motstånd. Ingen annan än jag såg möjligheter, de såg bara hinder och problem. Så på ett-års dagen efter min uppsägning, blev jag "pensionerad" på heltid.

Det heter ju inte pension utan stadigvarande sjukersättning (tror jag) men jag brukar säga pension för att alla ska förstå (även jag själv, känns oerhört svårt för mig att greppa!). För det var ju inte vad jag hade tänkt mig med mitt liv! Något jag också kommer skriva om längre fram, för fortfarande har jag svårt att acceptera även om jag samtidigt förstår och känner att det är det enda rätta. Min kropp orkar inte med något annat just nu för det har varit för mycket för länge!

Jag vet att inget behöver vara för evigt, jag vet att jag i framtiden kan ändra på sakernas tillstånd och efter första "karensåret" kan man ju faktiskt få göra något under några timmar per vecka. Men just nu är jag pensionär och inget annat. Och i sanningens namn, tror jag ändå innerst inne att det är det enda rätta som det ser ut idag.

Eftersom jag var engagerad i EDS Riksförbund, tog jag ju självklart upp detta med F-kassan, eftersom man egentligen inte får ha styrelseengagemang när man har nybeviljad sjukersättning (de reglerna har ändrats i mars 2015). Och då jag var ordförande och firmatecknare för förbundet något man inte ändrar hur som haver utan som kräver ett årsmöte, fick jag fortsätta mandatperioden ut mot att jag lovade att lämna mitt styrelseuppdrag efter nästa årsmöte. Vilket jag också har gjort!

Det enda riktigt roliga den här månaden var att M köpte en ny bil, något som var mycket välbehövligt då hans gamla Volvo 245 helt höll på att rasa ihop. Nu blev det en Dacia med 4 weehls drive, vilket visade sig bli mycket lyckat (trots att jag till en början dels inte var med i hans planer och sen knappt kunde ta mig in i biljä***n, innan jag hittade tekniken.) då förra vintern var något aldrig skådat i sitt slag.

Lycklig nybilsägare!

Första julen efter pappa kändes så jobbig och svår. Kvällen innan julafton var M och jag på graven och där mitt i snön stod jag och grät och snörvlade att jag inte ville fira jul det här året! Ingenting skulle kännas det samma, traditionerna skulle brytas och vem skulle servera pappas egenhändigt gjorda glögg. Tårarna trillade i kapp med snöflingorna medan M höll mig om axlarna och sa att det ordnar sig.

Och det gjorde det! Min kära make hade gjort pappas glögg och serverade den nästan så som pappa brukade göra och självklart som vanligt till Kalle Anka. I början tror jag alla var lite tagna av att inte alla var där...åtminstone inte i fysisk form. Men under kvällen lättade det lite och innan julaftonen gled över till juldagsmorgon var stämningen på topp! Som vanligt! *ler* En stor del i det har mina fina små kusinbarn vars ögon tindrade i kapp med stjärnorna när tomten kom. *ler*

Gott fucking nytt ÅÅÅR, vänner! Skåål! 

Jag avslutade året med ytterligare en lunginflammation och övre luftvägsinfektion, alltså tre på ett och samma år! Kanske inte så konstigt med tanke på vilket år vi hade, det värsta tänkbara året och dessutom kom 2013 som god tvåa på den listan. Så jag var nog tämligen körd i botten!

Nyåret firade vi med vänner hemma på Berget för även det här hemska året fick ett slut, till slut och ingen var lyckligare över det än vi! M och jag räknade timmarna de sista dagarna, för att symboliskt få "vända blad", göra bokslut och fortast möjligt glömma helvetesåret! Få glädjeämnen, mycket gråt, mycket ångest, mycket elände är väl det som karaktäriserar 2014 och hoppet och förväntningarna om ett nytt bättre 2015 var skyhögt hos oss!

Då är frågan, hur blev det? Har våra förväntningar infriats? Ja, det återkommer jag förhoppningsvis till längre fram! Nu gör jag avslut för den här gången!/Carro...snart i kapp med tiden! (Bilderna är privata och lånade från internet)