Ingen väg tillbaka...

Att inte vi förstod hur dålig pappa var, är ju förståeligt men att inte ens doktorerna förstod eller kunde säga något om prognosen eller tiden är mer förvånande. I Januari 2014 hade pappa, med hans mått mätt, en förhållandevis bra period. För oss "friska" var han långt i från kurrant men om man jämförde med de sämre perioderna var han riktigt fräsch. Så pass att han t.o.m. orkade jobba med vårt kök och så sent som veckan innan han dog hjälptes han och M åt att lyfta fläktkåpan på plats.

I början av februari blev han sämre igen och vi trodde det var en ny infektion på gång. Försämringen gick fort, ena dagen promenerade han de tio metrarna till grannen (visserligen i snigelfart men ändå, han tog sig dit och hem igen.), nästa dag kom han knappt ur sängen för att ta sig till toan. Mamma tog honom  till husläkaren som genast skickade honom till akuten. Även husläkaren har i efterhand sagt att han i det läget aldrig trott eller bedömt att pappa var så dålig att det skulle sluta som det gjorde...

Han blev en "prio etta" på akuten, vilket innebär kritiskt läge! Han kopplades på syrgas och mamma sa att det var länge sedan hon sett honom så lycklig. Han fick genast 8 liter (jag får oftast en liter efter mina narkoser men aldrig mer än två ) och lättnaden var enorm för honom. Äntligen fick han luft i sig, något han sannerligen behövt för länge sen. När mamma åkte för att hämta hans toalettsaker var han så nöjd och kvittrade: "nu mår jag som en prins!" *ler*

Han kom in på sjukhuset en måndag. Till att börja med såg det lovande ut, att det med hjälp av syrgas och penicillin skulle vända och gå åt rätt håll. M och jag besökte honom på tisdagen och då var han riktigt tillfreds. Han mådde så pass mycket bättre att man kunnat skruva ner syrgasen till en - två liter. Pappa skojade som vanligt och presenterade oss för personalen. Han agerade t.o.m. värd i sin lilla vrå av sjukhuset. Dagarna jag inte var på sjukhuset ringde jag honom efter ronden. Men det var extra påfrestande för honom att prata i telefon, då räckte inte luften till.

På torsdagen efter ett av mina många läkarbesök, besökte jag honom igen. Även moster, som inte sett honom sedan januari, var med och jag tror hon blev lika orolig och chockad som jag över hur mycket sämre han blivit. Mamma var ju hos pappa varje dag och på henne hade det låtit: mjae...inte mår han bra, att jo nog var han sämre men att det var långt ifrån kris eftersom han fortfarande låg på vanlig sal och inte var uppkopplad till monitorer. Detta blev mitt mantra den veckan. "Han ligger på vanlig sal och han är inte uppkopplad, han ligger på vanlig sal och han är inte uppkopplad..."

"Are you talllkiing to mee?"

Läkarna hyste dock gott hopp, vilket de gjorde ända till slutet. Enligt dem fanns det mycket de ville göra, exempelvis prova olika penicilliner. Men jag tyckte han försämrats enormt sen tisdagens besök. De hade ökat syrgasen till åtta liter och bytt "grimman" mot mask som han inte kunde vara utan, vilket gjorde det svårt att äta. Han hade feber, CRP ökning (infektionsvärden) och fick inte kliva upp själv, då han inte hade ork till det. Trots detta var han sitt vanliga jag och skämtade med alla om att mamma och moster är gamla "skökor" (sköterskor) och liknande.

Men jag fick panik...ångest...panikångest och var enormt orolig efter det besöket. Mina magvibbar var inte bra och hela mitt inre skrek "Nej, nej, NEEEEJ!! Stop, bromsa, stanna! Det här är feeel, det går åt fel håll! Han ska ju bli bättre! Inte sämre, ju fler dar som går"! Efter detta kände jag att vi skulle tappa honom, att vi aldrig skulle få hem honom igen. Men i det skedet tror jag att det kanske bara var jag som tänkte och kände så. Många (både på FB och IRL, ja t.o.m. jag själv) tyckte nog jag var onödigt melodramatisk, pessimistisk och att jag tog ut nederlaget på förhand. Men jag visste det, jag kände på mig vad som komma skulle!

I förra inlägget skrev jag att pappa kunde bli "jobbig"/"gnällig" när han blev sjuk, vilket var ett stående skämt i familjen ("När en riktig karl blir förkyld" varianten). Blev jag eller mamma sjuka (de få gångerna hon nu varit sjuk) blev han ängslig som en äggsjuk höna och ömkade oss så att vi nästan blev less på honom. Så stor var hans omsorg om oss. Men nu när det gällde, när det blev ordentligt allvarligt ja då var han verkligen långt från både jobbig och gnällig (vilket han visat förr när det varit kritiskt, växlat till en högre växel och blivit stark). I stället var han tapper, stark, positiv och så ödmjuk, trots att han var så sjuk. Mycket för att jag tror han såg ångesten i mina ögon och hörde oron i min röst...

I slutet av veckan slutade pappa ta emot besök, förutom av oss i familjen. Han orkade inte och hade helt enkelt inte tillräckligt med luft för att kunna prata och vara värd. På lördagen pratade jag med honom i telefon för sista gången. Han orkade inte i många minuter innan han ville lägga på och sa: "jag ringer dig sen gumman, det kanske går bättre i eftermiddag..." Det gjorde det inte. Efter det började jag ringa sköterskorna för att höra vad läkarna sagt på ronden. Visst höll mor mig uppdaterad men jag fick en känsla av att det var en cencurerad version, för att inte oroa mig alltför mycket. Så då tog jag saken i egna händer...

Samma lördag skulle vi på en 40-års fest där M:s band skulle spela. Jag kan inte påstå att vi var festsugna precis och min ångestklump i magen var enorm. Jag ville bara gråta, dra i nödbromsen och lägga mig under en sten (som den kräfta jag är) och aldrig komma fram. Jag kände mig som "Karlsson på taket" och ville inte längre vara med!

Men efter att ha pratat med sköterskan tre gånger den lördagen och hen lovat och bedyrat att de hade pappa under kontroll for vi på festen, trots att mitt inre skrek FARA, PANIK!! Men vi bestämde att vi behövde vila hjärnan och tänka på annat en kväll, för att sen orka vara starka igen. Och hur konstigt det än låter, hade vi en fantastisk kväll. Den roligaste på länge!

På söndag hälsade vi på pappa och C som ännu inte besökt morfar ville tack och lov följa med. Vilket jag är så glad över, då detta blev sista gången vi såg pappa i livet. Trots flera jobbiga dagar med högt CRP, feber, penicillin som inte bet och en andning som krävde 15 liter syrgas var han lite piggare när vi kom. Men han var uppkopplad mot monitorer för konstant bevakning av personalen. Därmed hade mitt mantra halverats. Fortsättningsvis ältade jag: "Han ligger fortfarande på vanlig sal då är det inte akut, han ligger fortfarande på vanlig sal då är det inte akut..." i mitt huvud.

Han var glad, febern hade gått ner, han hade börjat få cortison, ett nytt penicillin som de hoppades mycket på och mamma hade hjälpt honom att tvätta sig. Han hade sitt fina glitter i ögonen, log och prata OS resultat med M. Han frågade om M:s förestående tjänsteresa och hur C haft det på sportlovet. Givetvis var det mest vi som pratade och han lyssnade. Men han sa det han kunde med den lilla luft han hade. Vi pratade även om framtiden, om svåra saker och hur vi skulle lösa allt den dagen han skulle få komma hem.

Han hade magrat så hemskt. Eller egentligen, det hade han ju gjort så sakteligen under hela sin sjukdom bara det att jag inte tidigare tänkt på det. Men nu när han satt där uppallad med kuddar runt om sig i sängen, såg jag hur mager, matt, svag och sjuk han egentligen var. Som en stackars liten mager sparvkrake. Han hade syrgasmasken på hela tiden. Trots det hade han inte luft nog att prata utan flämtade, flåsade, pustade och stånkade som ett gammalt ånglokomotiv.

Han kunde inte ta masken från munnen ens för att äta och drack därför näringsdrycker för att inte helt tyna bort. Jag försökte mata honom, vilket i sig var en konstig känsla - att mata sina föräldrar så som han en gång matat mig...Jag hade tuggan färdig på gaffeln, han tog bort masken, jag fort in med gaffeln i hans mun och han skyndade sig sedan att sätta tillbaka masken över näsa och mun medan han försökte tugga och andas samtidigt. Det blev inte mycket ätet kan jag säga...

Efter en stund började han frysa och M och C hjälpte honom på med t-shirten. De lutade fram honom lirkade tröjan över huvudet. Den lilla rörelsen var tillräcklig, för han tappade andan helt och maskinerna tjöt så personalen kom rusande.

Den ångest och den panik vi såg i hans ögon medan andnöden pågick var fruktansvärd och är något jag aldrig kommer glömma. Vi led så med honom. Det såg ut som om han trodde han skulle kvävas eller drunkna i sitt eget slem och det enda vi kunde göra var att sitta bredvid och hålla hans hand. Den blicken är för evigt inetsat på min näthinna och inbränt i min hjärnbark och kommer följa mig livet igenom...

När läget blev lugnt och stabilt igen var det dags för oss att gå. Men det som nyss hänt med pappas andnöd, skrämde oss alla och M frågade pappa om han tyckte att M skulle ställa in sin resa. Men pappa, som visste hur M sett fram emot detta, försökte skämta och sa så käckt han kunde "Nej, åk du! Jag har i alla fall inte tänkt dö före fredag!" Men för mig var det inget roligt skämt, vilket jag tror pappa såg i mina ögon. Min oro och ångest var så påtaglig att man kunde ta på den. Vi kramade om pappa flera gånger alla tre. Sa åt honom att skynda sig att krya på sig, så att han snart skulle få komma hem och pappa önskade M en trevlig resa dagen därpå.

M och C gick före mig ut i korridoren. I dörren vände jag mig om en sista gång och tittade på min far och såg hur han låg som en liten skrutt ensam i sin stora säng. När blev han så där liten?! Han tittade på mig med matt blick, log, lyfte sin svaga hand och vinkade till avsked. Det allra sista han flåsande sa till mig var: "Gumman...om någon frågar mig här...vad jag har för intressen...ska jag svara...att det är att andas...för gumman...det är mitt enda intresse...just nu!" Sedan gled dörren igen mellan oss och jag fick aldrig mer se min älskade pappa le, vinka eller prata...

Fortsättning följer...Nu ska jag fara och handla med min hemtjänstpersonal. Ta hand om er!/Carro...ledsen...(Bilderna är privata och lånade från internet)