Var rädd om livet

Först har man väntat och väntat hela långa mörka, kalla och snörika vintern och när det sen smäller till och blir sommar går det alldeles på tok för fort! Visst är det väl konstigt?! *ler* Kan inte fatta att vi är inne i juli månad och högsommartid i morgon!! Nu vill jag verkligen bromsa och bara njuta av tillvaron! *ler* M får semester på fredag och då är vi äntligen fri att göra vad vi vill, när vi vill och hur vi vill. Det ser vi fram emot även om det inte blir så stora utsvävningar med mig i skena/ortos. Men vi får väl se, för på måndag ska jag ju på röntgen igen och då hoppas jag att det slutgiltigt ska avgöras!

I allra värsta fall blir det operation i nästa vecka och i bästa fall åker skenan väck, allt beroende på vad "bilderna" visar. Så min tillvaro just nu är rena rama gungbrädan, å ena sidan eller å andra...Alltså bara till  att hålla tummar och tår och även be en bön för att går kvällens "snedsteg" inte har förorsakat något dramatiskt! Lite skumt har det känts i benet, både i går och idag, men jag tror och hoppas ändå att inget är brutet för då tycker jag att jag borde ha känt mer. Det som hände var att jag höll på att ramla på toaletten och reagerade rent instinktivt för att inte ramla pladask genom att hastigt sätta ner och belasta på vänster benet och det sköt blixtar genom hela benet som fortplantade sig från vristen till höften genom knäet. Inte alls bra, jag vet, men jag ramlade åtminstone inte även om det gjorde fruktansvärt ont. Där ser man vad snabbt en olycka kan vara framme, gäller att vara försiktig.

Våra gäster har lämnat oss idag och påbörjat sin resa mot staden där de bor och mitt "borta sjukhus" ligger. Det har varit trevligt och vi har surrat till långt in på nätterna. Men i ärlighetens namn känns det även ganska skönt att bara vara på tre-man-hand igen, vårt hus är liksom inte byggt för fler i mer än högst ett par nätter. Blir det en längre vistelse börjar man, ofrivilligt, inkräkta på varandras sfärer. Och den återvunna friheten njuter vi alla av på vårt sätt; jag framför min kära dator och med skön musik via Spotify, M framför tv:n och C i sitt rum i källaren. I grund och botten är vi nog riktiga ensamvargar...*ler*

I kväll fick jag dåliga nyheter av min far, en släkting till mig har drabbats av en stor stroke som förlamat den högra sidan och även tagit talet. En person som inte är så gammal och som varit mycket aktiv i sitt liv, läget just nu är kritiskt och väldigt osäkert och ingen vet hur det kommer att gå för personen. Känner mig, självklart påverkad och nedstämd, tänker på hur snabbt livet kan ta en ny vändning och inser att min situation inte är den värsta. Mig kan man "laga" men det är värre med hjärnskador...det finns alltid de som har det värre! I kväll går mina varmaste tankar till dessa släktingar i deras svåra stund och jag känner verkligen med dem! Kämpa på G, "hang in there"! Påverkad av nyheten skrev jag två dikter som jag avslutar med ikväll. Kram till er alla, var rädd om er och ta vara på livet!/Carro, tacksam för livet (googlade bilder)

Tag vara på livet
och tiden
medan
du har den
I morgon
kan allt
vara borta
eller se 
annorlunda ut
&
Livet är så skört
hänger på en tråd
På ett ögonblick
går tråden av
och allt är
förändrat
Inget 
blir sig längre likt
Copyright © Gummigummans blogg

Ett år äldre i Midsommartid!

Äntligen har vi fått lite sommarvärme och det känns så skönt, när solen värmer mina trötta ben! *ler* Det var ju ett tag sedan sist, närmare bestämt Kristi Himmelsfärdshelgen, så nog var det högtid för sol och värme alltid! Hoppas det håller i sig länge! *ler* Egentligen har jag inte så mycket att berätta och så har det varit de senaste dagarna. De liksom bara "rullar på" och den ena dagen läggs till den andra! C och jag är hemma på dagarna och M har en vecka kvar att jobba innan han får semester. Vilket självklart ska bli helt underbart och jag gissar att han räknar timmarna! När han får ledigt, får jag också lite "ledigt"...från hemtjänsten. Visst är jag så himla glad att jag har de och att de hjälper mig med det jag behöver men samtidigt ska det bli så skönt att få rå sig själv, sova hur länge jag vill och inte behöva inrätta mina tider efter deras!

För under M:s ledighet blir det han som får hjälpa mig, tror jag i alla fall, för jag har inte pratat med honom om det än. Men jag misstänker att han kommer att göra det bara vi får vara på tre-man-hand. Vill sen han och C sticka iväg och göra något, ja då får vi kalla in de som stöd åt mig. För egen del, tror jag inte jag kommer att lämna berget med nå många meter eftersom det är så krångligt med förflyttningarna. Men är det soligt och varmt kan jag ju lika gärna sitta på min egen altan och njuta av värmen. Sen beror det ju också på hur allting blir med mig. Avgörandet tror jag blir nästa röntgen som jag fick datum till idag. Ser allting positivt kanske han tar bort skenan och lättar på restriktionerna och då blir jag ju mer mobil igen. Men ser det oförändrat eller sämre ut kan det bli operation redan dagen efter och då kommer jag mig garanterat inte iväg någonstans. Så än så länge lever jag fortfarande dag-för-dag och fortsätter vänta...

Sedan jag skrev sist har jag hunnit fylla år vilket jag firade med blommor, paket och smörgåstårta tillsammans med mina föräldrar, M och C. På eftermiddagen kom M:s bror med sin nya fru till oss och de camperar i vår husvagn på vår gård i en vecka. På gott och ont! Visst är det väl roligt med främmanden men det kan bli nog så mycket med en vecka, då vi inte riktigt känner varandra och jag dessutom inte är så rörlig. Kan ju inte vara värdinna! Så hade jag fått önska och välja hade jag hellre sett att de kommit när M fått semester. Men, men...nu är det som det är och då är det bara att göra det bästa av situationen! Vilket jag ju är ganska bra på...*ler* Så här blir det då Midsommarfirande uppe på berget med sillbricka till lunch och grillat på kvällen. Hoppas vi har lika tur med vädret i morgon, så vi kan sitta ute och äta. Till er alla önskar jag en riktigt Glad Midsommar!/Carro...ett år äldre

Med en kapten bakom styrspakarna

Jag måste säga att det tog nästan två dagar att återhämta mig efter det vackra sagobröllop jag bevittnade under hela lördagen från 1:a parkett framför tv:n! *ler* Jag är egentligen ingen royalist men inte heller fanatiskt inställd på att få bort kungahuset, ja för mig får de lika gärna finnas eller försvinna. Med andra ord, ganska likgiltig i det ämnet, alltså! Men jag måste ändå säga att det var mycket roligt att följa hela tilldragelsen under en ändå så regnig lördag. Och nog kan jag erkänna att inte ens jag kunde låta bli att fälla en och annan tår, speciellt under själva vigselakten! Jag kan heller inte låta bli att tänka på Prins Daniel, som ju kommer från helt vanliga förhållanden, och har hamnat mitt i ett kungahus med livslevande kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Men jag tycker han verkar klara den uppgiften med glans och när han sen höll sitt underbart vackra tal till sin "Sessa", ja då sopade han ju banan med alla andra mer och mindre "proffstalare". Den pojken är helt klart ett prinsämne och har potential att axla rollen som vår kommande statschefs gemål! *ler*

Förutom prinsessbröllop har förra veckan gått i sjukdomens tecken, ovanligt eller hur!? *ler* Jag var ju på återbesök på mitt "hemma sjukhus" i onsdags och precis som jag trodde och misstänkte gav inte det så vidare värst mycket eftersom jag mötte, en för mig, helt "ny" doktor igen. Hon berättade dock att bilderna såg hyfsat bra ut men allt är ju relativt förstås och nog tyckte jag, med mina ringa slöjdkunskaper, att det såg bedrövligt ut! Hur som helst hade inte benet gått av ytterligare och inget dramatiskt hade heller hänt i operationsområdet, vilket ju kändes mycket bra. Men mer än så kunde hon inte säga utan att först konsultera mina huvuddoktorer. Jag kände mig väldigt "tom" inombords när jag for därifrån men jag var inte speciellt förvånad eller besviken, eftersom detta var något jag räknat med. Det som kändes så jobbigt var att inte veta vad som nu ska hända, om det är någon som är ansvarig för mig och om det finns någon som har några tankar och planer. Det kändes liksom som om jag svävade i luften utan styrsel eller guppade i ett bildäck på öppet hav någonstans i finska viken!

Så plötsligt händer något! Ganska sent på torsdag kväll ringer telefonen och vem tror ni det är...jo Dr. X i egen hög person! Och varför han kom på att ringa mig...och dessutom så sent...vet jag inte, kanske berodde det på de mail jag bombarderat honom med de senaste dagarna eller så hade han fått rapport om att jag varit på återbesök. Men hur som helst blev jag jätte glad och lättad även om han var mäkta irriterad och på G. Jag fick en föreläsning som gjorde att håret stod rakt bakåt! Faktiskt lyckades han med den bedriften att äntligen få tyst på mig, i några minuter åtminstone, och det enda jag kunde säga var; ja ja, näe, men och jasså! *ler* Det jag kan tycka är lite synd är att han inte tagit sig tid att istället för att maila, ringa mig och förklara sig betydligt MYCKET tidigare. För då kanske en hel del av min oro, funderingar, ilska och besvikelse hade kunnat besparas. Men hans ganska bestämda ord fick mig trygg igen, nu vet jag att han inte har övergivit mig, att det fortfarande är han som styr den här "skutan", att han om något händer kommer upp samma dag om det behövs och att han har en plan för framtiden! Skönt!

Han sa att han vill ge min kropp ytterligare tre veckor att själv börja läka ut "skadorna" och bilda ben, innan han fattar några avgörande beslut. Han sa att det enda som skulle leda till att han på direkten kommer upp och opererar mig på nytt, är om jag har så ont att jag inte står ut. Och har jag inte så ont och kan härda ut, bad han mig försöka det i ytterligare tre veckor. Ser han sen vid nästa röntgen att absolut INGENTING har hänt i mitt ben, att inga processer är igång eller att de på något vis inte finns några tecken på inläkning, ja då kommer han förmodligen att bedöma att det går alldeles för sakta för att vi ska ha "tid" att vänta på att kroppen själv klarar biffen. Och i så fall kommer han upp och opererar mig redan dagen efter om det behövs. Men hans förhoppning är att kroppen själv ska räta ut det sista av benet, nu när både höften och knäet är på plats, vilket det tydligen kan göra (enligt honom). Han erkände att han borrat lite för mycket i mitt ben, än vad som behövdes för att märgspiken skulle få plats men att han gjort så även i höften och att min kropp där har börjat bilda ben och fylla ut hålrummet alldeles på egen hand.

Tydligen är det väldigt viktigt att benet är så rakt som det bara kan, eftersom man då minimerar riskerna för snedbelastning och slitage. Eftersom varken min höft eller knä legat i rätt läge, på väldigt många år, har min kropp själv sett till att kröka benet på ett sånt sätt att jag haft balans och kunnat gå på benet. Och nu när allt är på rätt ställe igen hoppas han att kroppen själv fixar tillbaka benet i rakt länge. Men ser han vid nästa röntgen att det inte verkar hända, kommer han samtidigt som han gör förstärkningar av det svaga partiet, även att återigen ta av benet och räta upp det ytterligare. Och sen förstärka med de plattor som alla pratat om och tyckt att han borde satt in med en gång. Han sa att han gjorde den bedömningen att det borde kunna hålla utan dessa plattor men gör det inte det, måste han erkänna att han gjort en felbedömning och be om ursäkt för det. Han sa även att han kände på utsidan av mitt ben innan han sydde ihop det, att det fanns benhinna utanpå märgspiken och att den inte gått igenom som det ser ut på bilderna. Går benet av innan nästa röntgen, ja då kommer han upp samma dag och opererar mig!

Han medgav att det finns en väldigt överhängande risk att benet går av och att jag därför måste vara så himla försiktig och får ABSOLUT inte ramla (och vad händer då, man ramlar självklart! Även om det tack och lov inte hänt än...) Däremot var han inte så säker på att den sprickan som alla ser på röntgenbilderna, verkligen är en spricka utan att det mycket väl kan vara ett kärl eller sena. Och han sa: "alla, vilket inkluderar dig, dina anhöriga, sjukgymnaster och mina läkarkollegor som inte kan läsa och tyda röntgenbilder ska inte göra det och försöka vara ortopeder"! Det blir bara strunt av det och det är JAG som har skrivit avhandlingar i bens hållfasthet"!! Det som då, som sagt är synd, är att han inte hörde av sig och berättade det för mig tidigare. Men minsann, var detta ord och inga visor! *ler* Men samtidigt skönt och tryggt för mig. Nu vet jag att han fortfarande finns vid min sida, att han inte övergivit mig, att han fortsätter och opererar mig, att han vet vad han gjort och vad han ska göra längre fram! Plötsligt fick jag tillbaka min kapten på "skutan."

Om min "duktiga" kropp har börjat ta hand om mitt ben på bästa sätt, kommer han att försöka lämna benet i fred och låta det fortsätta att återhämta sig och förhoppningsvis kommer han redan då att kunna plocka av mig ortosen eller eventuellt ersätta den med någon enklare skapelse. För det var tydligen inte han som sagt att jag ska ha den i tolv veckor vilket han bara fnös åt: "vad är det för påhitt?!" Vem har sagt det, är det någon sjukgymnast?!" Likadant var det med det där att jag skulle hoppa på ett ben, vilket inte heller var hans ord. Så nu har jag lite försiktigt börjat stoppa ner tårna på vänster benet när jag går även om det mest liknar en svandans. Han var mycket irriterad på sjukgymnaster och tyckte verkligen inte att jag varken skulle träna eller töja benet under den här tiden, med tanke på brott risken. "Går det av då är det inte mitt fel, utan sjukgymnastens. Kom i håg det och det kan du hälsa dem!" Vilket jag självfallet inte kommer att göra, de har för övrigt gått på semester. Däremot kändes det bra för nu slipper jag ha dåligt samvete när jag inte orkar eller kan göra som de sagt åt mig.

Men det som kom som en överraskning för mig är att det under alla omständigheter kommer att bli en 28:e operation. För blir det inte förr så blir det om ett år, då märgspiken ska ut igen. Och ser han då att benet inte rätat på sig, så mycket som han önskar, ja då kommer han att göra det han tänker göra nu om det behövs. Alltså ta av benet igen, räta ut det och förstärka det med plattor. Men är det så rakt det ska vara så tar han helt enkelt bara ut spiken ur knäet. Mycket kan man säga om Dr. X, han är speciell, har humör och jag har liknat honom med en gammal älgtjur eller elefanthanne som kommer och går precis som han vill och när han vill. Det går inte att styra, påverka eller organisera honom utan han gör allt efter eget huvud och jag tror inte han vill inrätta sig i några led över huvudtaget. Men han är skicklig och det kan ingen ta ifrån honom! Och här uppe i norr är vi inte bortskämda, för här har vi inget som är ens i närheten av Dr. X kompetens. Nä, vi har möjligen norra Europas modernaste sjukhus men långt ifrån "gräddan" i läkarkåren (oj, där kom det visst en brasklapp, hoppas jag inte får hela gänget efter mig! *ler*).

Nu ska jag ju inte smutskasta alla häruppe, för till saken hör ju att jag tydligen är väldigt unik och svårt fall som också kräver sin man/kvinna att kunna "laga." Självklart finns det duktiga yrkesmän/kvinnor även här men dock ingen som kan mäta sig med Dr. X, åtminstone inte på "min" mottagning. Något som även min "vanliga doktor", Dr. Y på "min" mottagning också har intygat då h*n en gång sa: "att alla andra bara är vanliga bondortopeder!" Vad h*n menade med det vet jag inte men nog är Dr. X "the one and only", åtminstone bland de jag mött, även om jag vet att han också har sina egenheter, precis som alla vi andra! Ta hand om varandra!/Carro, på rätt köl igen...(googlade bilder)

Dimmhöljdabergets bubbla!

Upptäckte just att det redan gått en vecka sedan jag skrev sist och ingen uppdatering i sikte! *ler* Kan bero på att jag känner mig lite låg, inte deppig och nere men låg och då är det svårt att hitta inspirationen. Jag tror det är morfinet som gör mig så här, utan några tankar, idéer och åsikter överhuvudtaget. Lite som en bubble tillvaro där ingen eller inget når mig och inte jag ut till andra. Jag har inte tänkt på morfinet på det här viset tidigare men nu har jag konstaterat att jag inte alls mår bra av det, så något missbruk finns det ingen som helst risk för! Utan jag vill ut ur denna medicinering, as soon as possible! Förutom att jag är låg i min bubbletillvaro har jag INGEN matlust, mår illa och känner mig ständigt sjösjuk, blir svag i rösten (morfin kan i stora mängder vara andningsdeprimerande) och svattas som en gris. Jag blir alldeles sjöblöt, som om jag duschat, och känner mig verkligen som en fräsching - typ NOT!

Den här gången har jag verkligen märkt av att min bindväv är lika gles och genomsläpplig som ett durkslag. För all smärtlindring har bara "runnit igenom" och försvunnit ut till ingenstans. Så därför har jag varit "inställd" på ganska kraftiga doser av morfinet, trots att jag är så himla liten och egentligen inte borde klara en så stor dos. När jag for från sjukhuset stod jag på 20mg x 3 i långtidsverkande och 30 mg i korttidsverkande behovsmedicinering och kanske är det därför som jag den här gången upplever att jag mår så dåligt på morfinet. Vilket jag nu tagit ett grepp om och börjat minska ner på tabletterna igen. Idag är jag av med all behovsmedicinering och har även påbörjat "utbackningen" ur det långtidsverkande också, genom att ha ändrat en 20 mg tablett till en 10 mg istället. Och så ska det förhoppningsvis få fortsätta, med 10 mg i taget tills jag är helt morfinfri igen. Något jag verkligen ser fram emot! *ler*

Men samtidigt har jag behövt den dosen för jag har haft så himla ont den här gången, något som var lite förvånande faktiskt! Och det har hållit i sig så himla länge. Och sen blev det lite värre med smärtan igen när jag kom hem. Men så brukar det ju alltid vara när man kommer hem, för då är man ju "frisk"! Eller hur?! Annars skulle de väl inte ha skickat hem en från sjukhuset?! *ler* Nä, skämt å sido, självklart är man oftast inte helt återställd men det glömmer, i alla fall jag, gärna bort i glädjen över att vara hemma. Och så även den här gången då jag förra måndagen satt och "bloggade" i FEM timmar på raken!! Vilket var på tok för länge, då jag före dess som mest suttit uppe en halvtimme åt gången. Självklart straffade det sig direkt genom att jag fick ännu mera ont resten av förra veckan och var mer eller mindre sängliggande ända fram till idag. Då jag orkat sitta uppe vid min "stordator" i ett par timmar men inte för att blogga, vilket jag gör nu liggande i sängen igen.

Och därför tänker jag inte bli "långrandig" ikväll eftersom det ju är så besvärligt att skriva med ena handen hållandes "lilla rosa" och den andra handen upprätt i luften. Dessutom är pekfingervalsen både så himla tung och krävande. Men då jag kunnat dra ner så mycket på medicineringen och även orkat sitta uppe en stund idag, kanske jag vågar säga att det nu vänt och att läkningen är på väg åt rätt håll. Vilket i sig borde kunna resultera i större engagemang från gummigummshållet! *ler* Så snart tankarna och känslorna klarnat ur dimmorna (och gärna före dess) återkommer jag med en redogörelse från onsdagens återbesök på min "hemma mottagning". Det ska röntgas, såret ska inspekteras och beslut om fortsatt åtgärd skall tas. Jag vet inte riktigt vad de tänker och vill men själv är jag ganska så färdig beslutad och vet hur jag vill ha det. Och hör och häpna, jag vill nog ha det opererat trots allt!! För då blir benet stadigare, jag slipper oroa mig hela tiden för att det ska gå av och kanske slipper jag ur skenan/ortosen tidigare än om ingenting görs. Sen att det är ännu en operation med allt vad det innebär, är en annan historia som jag åter igen får försöka bearbeta och "peppa" mig själv inför! På återhörande!/Carro med sommarlovsledigt barn (googlade bilder)

Att njuta av sin kudde!

Idag blev det så dax för hemgång, efter dubbelt så lång tid än jag hade kalkylerat med! Och det känns självklart så himla jätte skönt, att få sova i egen säng och leva efter egna tider, vanor och rutiner även om jag haft förstklassig service på 31:an! Men det känns så härligt normalt att få hämta lite "vanlig" luft även om tiden hemma kanske bara är tillfällig, då fortsättning på detta ämne med stor sannolikhet kommer att följa. Ser det ut som, just nu, åtminstone! För den här operationen verkar inte heller ha varit den sista, så kortsiktigt sträckte sig den spåkulan! *ler* Då ingen riktigt vet något om någonting när det gäller det inträffade beslutade jag mig, att istället för att ockupera sal 16 åka och invänta bättre tider på hemmaplan! *ler*

Det var egentligen tänkt att jag skulle hem i torsdags men då jag fortfarande hade rätt så ont och dessutom hade en del kvar att uträtta på sjukhuset, blev jag kvar över helgen. Jag var också lite deppig och ledsen över det dåliga beskedet om sprickan som jag fick och kände att jag behövde vara kvar för att få ut så mycket information av läkarna som möjligt innan jag for hem. Nu vet jag väl inte om jag blev så mycket klokare på den fronten, eftersom ingen har fullt klart för sig om, när och hur något eventuellt ska göras. Dessutom är alla mina läkare i en öppen schism när det gäller det inträffade. Dr. X från mitt "borta sjukhus" och "hemma doktorn" som kränkte mig lördagen efter operationen, tycker i princip precis tvärt om mot vad resten av kollegiet på mitt "hemma sjukhus" tycker. Och då är det inte helt lätt att som patient sitta mitt emellan. Det som var bra med att stanna kvar över helgen var att min dr. Y, som bara försvunnit ur mitt liv, kom förbi och vi fick prata igenom och reda ut en del frågetecken som funnits mellan oss.

Förutom att jag fick veta allt och lite till om hur allting är och har varit, även sånt som jag absolut inte behöver veta och som verkligen inte angår mig, berättade dr. Y att det inte var h*n som själv valt bort mig. Utan att det var dr. X och kränknings doktorn (vi kallar honom dr. W) som tillsammans kokat ihop den här operationen utan att berätta för dr. Y att jag var inskriven eller ens påtänkt för operation den dagen det skedde. Och den dagen var dr. Y överhuvudtaget inte på plats i huset. Det kändes som om dr. Y hade ändrat uppfattning om mig och sa sådana saker om mig som h*n aldrig skulle ha sagt för tre år sedan. Dr. Y sa att det är jag själv som är proffs på min sjukdom och att jag därför måste hållas informerad och tillfrågas när funderingar uppstår. Dr. Y sa också att alla doktorer runt mig alltid måste komma ihåg att jag är väldigt udda och unik, ja h*n sa faktiskt så, och att man därför inte får behandla mig som vilken dussinmänniska som helst. Inte för att jag tycker att andra är dussinmänniskor och utbytbara, utan varje individ är precis lika unik i mina ögon! *ler*

Dr. Y sa att h*n hade blivit heligt förbannad och bara velat gråta när mina röntgenbilder visades på röntgenronden och att h*n utbrast: "vad har ni gjort med henne!" För enligt dr. Y är det inte bara en olyckshändelse utan h*n säger att dr. X från mitt "borta sjukhus" har klantat sig och inte gjort jobbet färdigt. Kanske säger dr. Y så för att h*n fortfarande är så himla irriterad och arg på dr. X och har det gått till så som h*n säger, ja då får h*n verkligen vatten på sin kvarn! Dr. Y, och många andra av doktorerna jag pratat med, menar att vad än dr. X och dr. W säger är det helt klart ett brott på benet och att man måste laga det så fort som möjligt. För gör man inte det menar de att jag direkt kommer att bryta benet igen, när jag väl får börja belasta på det. Dr. X och W menar att man ska vänta och se vad som händer, går det av inom sex veckor tycker det att man ska operera och om inte att man ska låta det vara.

Själv börjar jag mer och mer luta åt de andra doktorernas åsikt. Jag vet inte om jag vill leva med den vetskapen att benet kan gå av när som helst eller att jag inte får belasta eller gå på det överhuvudtaget. I så fall känns ju alla operationerna helt i onödan. Jag vill nog att man går in och färdigställer det som inte blev gjort från början och helst så fort det bara går. Jag menar nu är jag ju redan inställd på komplikationer och det är lika bra att återhämta mig från två operationer samtidigt istället för att först bli helt bra efter det här och så börja om på ruta ett igen. För jag vet inte om jag kan vara trygg med den vetskapen om att det är mer eller mindre perforerat område och vill inte börja använda och belasta benet för att direkt få ett brott på det och då vara tillbaka där jag började. Hellre nu när jag redan är förberedd, än bakslag längre fram!

Oj, vad det gick trögt och skriva idag och rörigt blev det! Jag har börjat med den här texten redan i morse på avdelningen och har blivit klar med den först nu. Eller klar och klar, egentligen hade jag velat skriva ännu mer men nu börjar jag känna mig så himla trött i kroppen och ont i knäet att jag bara MÅSTE hoppa i säng och vila lite. Så jag får väl fortsätta berätta resten sen! Hur som helst är det UNDERBART att vara hemma med mina killar och nu ska jag bara njuta och umgås med dem i flera dagar! Och det som hägrar just nu är min eeeegen säng, kudde och täcke och jag längtar efter en date med John Blund om en liten stund!/Carro, borta bra men hemma bäst! (googlade bilder)

Det blir en 28:a också

Jaha, vad ska man säga nu då?! Undrar bara om det finns någon som har lust att byta, hoppa in och vikariera istället för mig?! Efter den extra röntgen jag tjatade mig till igår, har jag idag fått dåliga besked, väldigt dåliga faktiskt och skulle gladeligen "överlåta" min kropp och mitt liv förnärvarande, till någon annan en stund! Eller egentligen inte, den här kroppen önskar jag inte någon, inte min värsta fiende (om jag hade haft någon) ens! Men samtidigt vet jag att jag är en fighter och att jag kommer tillbaka efter att ha fått slicka mina "sår" den stunden jag behöver. Men med risken att bli "gnällig", en risk jag tar den här gången, berättar jag historien från början. *ler*

Den här senaste operationen (som gjordes förra måndagen), gick ut på att rikta knäet och vänster benet så rakt som möjligt. Man "flyttade" knäet utåt och spikade in en märgspik, bakom knäet och upp i lårbenet, för att hålla knäet i sin nya position. Tror jag. Jag är ju inte någon ortoped och det är heller inte alltid helt enkelt att hänga med i deras snack, men något sånt var det nog. Hur som helst har jag ju i höstas fått en höfledsprotes (se inläggen från oktober/november) i samma ben och den är nedspikad i lårbenet och ytan mellan bägge dessa spikar är väldigt smal och väldigt skör. Lårbenet är ett rörben och baksidan av mitt lårben är kraftigt och stabilt byggt medan framsidan tydligen är mycket svag och eländig, då jag nästan helt saknar ben och det som finns är mer eller mindre perforerat. Det man hela tiden har informerat och varit rädd för, som tydligen kan hända, är att benet ska "gå av" just i det området och därför får jag inte belasta på benet mer än det man kallar stegmarkera.

För att hålla benet så rakt, stabilt och skyddat som möjligt har mina doktorer kunnat enas om att jag måste "paketeras in" på något vis men inte riktigt hur. Dr. X har velat ha gips i tre veckor och sen ortos medan doktorerna här vill ha ortos direkt, då jag med en sån har möjlighet att böja i knäet och inte riskerar att stelna till. Och så blev det. I fredags fick jag min nya ortos, före det och direkt efter op. hade de satt en gipsskena på mig. Den nya ortosen var en svart skönhet som gick från låret och ner till ankeln men den satt inte bra och det gjorde fruktansvärt ont när ortopedteknikern skulle pressa in mitt nyopererade ben i ortosen. När den så var på plats gav jag mig ut på min första promenad i korridorerna och ganska så på en gång hörde jag knäppningar och knakningar från mitt ben. I början var ljuden svåra att lokalisera, då det ju alltid knäpper både här och där i mig men eftersom det lät så högt att sköterskan som gick med mig även hörde dem kunde vi sedan konstatera att det faktiskt var från knäet det lät.

Den här gången har jag haft väldigt ont hela tiden, vilket var oväntat. Och inte blev värken mindre efter att knakningarna började och personalen fick bära in den ena "cocktailen" efter den andra till mig. *ler* Men egentligen var inte smärtan värst utan det var ljudet och känslan i knäet, så därför tog jag upp det med min doktor på ronden i lördags. Han var väldig arrogant, nonchalant och ironisk mot mig när jag berättad om oljuden och menade att ingenting kan ju hända med knäet nu, då de nu opererat fast det och mellan raderna tyckte jag mig kunna läsa att han tyckte att jag svamlade och var hysterisk som vanligt. När jag sa att jag ändå ville påtala detta, så de sedan inte kan ifrågasätta mig varför jag inte har sagt något om det visar sig att det hänt något i knäet svarade han överlägset: "ja men så bra då, nu har du ju fått lyfta det" och så vände han sig mot sköterskorna och flinade åt dem. Karl f...n, jag hade kunnat strypa honom i det ögonblicket!

På måndag morgon kom en annan doktor på ronden och han visade sig vara en jätte fin doktor, som jag skulle kunna byta hela bunten mot, för att få som min patient ansvarige doktor (nu går nog inte det för hans specialitet är axlar). Han hade ett underbart bemötande och tog både mig, mina behov och mina knakningar på allvar. Då jag sa att jag hört knäppningar och knakningar i knäet som jag kände mig orolig över sa han att sånt brukar han alltid ta på största allvar. Säger patienten att det knakar, då brukar han allt som oftast ordinera en röntgen vilket han även gjorde med mig och tur var väl det, skulle jag vilja säga! För på röntgen visade det sig att det man absolut inte ville skulle hända, redan hade hänt! Mitt lårben hade gått av! Jag har fått en längsgående spricka på lårbenets framsida, just precis där jag är som svagast i skelettet. Och vad gör man åt det...jo man måste operera.

Alltså, mina vänner, ni läser rätt, det blir en 28:a också! Och hur det känns med ännu en operation med allt vad det innebär, behöver jag nog egentligen inte skriva och berätta, det tror jag ni redan har räknat ut själva. Bittert, ruttet, surt, eländigt, bedrövligt, orättvist, ja alla adjektiv ni bara kan tänka er! Det här hade jag verkligen inte räknat med eller velat ha, jag hade ju tänkt få lite sommar i år också och inte bara ligga på sjukhus! Men tydligen inte...undrar när det vänder för mig...Det som är en tröst i bedrövelsen är ju ändå att om det nu måste jävlas, så är den här operationen den som är mest lämplig för det. Det är ju ändå bara ett ben! Hade varit betydligt värre och mer eländigt om det varit i ryggen eller någon led men nu är det ju trots allt bara i ett rakt och slätt ben. Det som ändå gör att det känns lite bittert är att de hade misstankar om detta redan innan och även idéer och förslag på hur man skulle göra om benet går av. Och därför frågar jag mig, varför gjorde de då inte så redan från början, för som den "fina" doktorn såg på saken sa han att: "för mig är det inte en fråga om det går av, utan när men jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå så snabbt"!

Och dessutom har jag ju inte gjort någonting dåligt som kan vara anledning till att benet gått av, jag har ju mest bara legat i sängen och till och med fått hjälp med alla förflyttningar! Men samtidigt har det hela tiden känts konstigt i vänster ben när jag stiger upp för både ortosen och gipset har ju liksom hängt med hela sin tyngd i knäet och det kan till och med jag räkna ut att det nog inte är så nyttigt. Så fort jag kliver upp känns det som något hänger runt mitt ben och klamrar sig kvar där, som jag sedan får släpa på. Det känns jätte tungt, dunkar, pulserar och som om jag hade en uppumpad blodtrycksmanchett runt låret och kanske behövdes det inte mer belastning än så för att det skulle gå av. Så för att underlätta för mitt ben har jag tjatat för att få min gamla ortos tillbaka. Jo, det är sant! Och jag trodde inte heller att jag självmant skulle be om att få ha den igen men måste man välja mellan pest och kolera, ska man tydligen alltid välja kolera vilket jag nu har gjort.

Hur hemsk och jobbig den ortosen än är, så har den också sina fördelar. Först och främst hänger den ju runt midjan och därför avlastar jag ju tyngden på höfterna istället, som annars hänger runt knäet, vilket ju uppenbarligen inte är bra. Sen är den ju liksom inbodd, insvettad *ler* och hemtam på något vis och jag vet att jag klarar av att leva med den och även att överleva med den. Dessutom föll den "findoktorn" helt på läppen, som förälskade sig i den på direkten. Så efter lite "styling" och reconditionering är jag alltså tillbaka i min he...vetes ortos igen och för hur länge den här gången, har jag ingen aning om. Allt beror ju på läkningen och hur närmsta framtiden ser ut.

Troligen blir det så att jag åker hem på måndag och får vara hemma i 10 - 14 dagar innan det bär iväg tillbaka igen för ännu en operation. Den här gången ska de med hjälp av titanplattor eller organiskt material på ett eller annat sätt försöka förstärka framsidan på lårbenet och skruva/naja fast dem i höftledsprotesen och märgspiken, för att på så vis ge mitt ben en dubbel armering. Eller någe liknande, som sagt, jag är ju ingen ortoped. Nä, nu måste jag hoppa i säng och vila lite igen, det får bli mer nästa gång!/Carro, en torrfura som släpper ifrån sig stickor...(googlade bilder)