Med en kapten bakom styrspakarna

Jag måste säga att det tog nästan två dagar att återhämta mig efter det vackra sagobröllop jag bevittnade under hela lördagen från 1:a parkett framför tv:n! *ler* Jag är egentligen ingen royalist men inte heller fanatiskt inställd på att få bort kungahuset, ja för mig får de lika gärna finnas eller försvinna. Med andra ord, ganska likgiltig i det ämnet, alltså! Men jag måste ändå säga att det var mycket roligt att följa hela tilldragelsen under en ändå så regnig lördag. Och nog kan jag erkänna att inte ens jag kunde låta bli att fälla en och annan tår, speciellt under själva vigselakten! Jag kan heller inte låta bli att tänka på Prins Daniel, som ju kommer från helt vanliga förhållanden, och har hamnat mitt i ett kungahus med livslevande kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Men jag tycker han verkar klara den uppgiften med glans och när han sen höll sitt underbart vackra tal till sin "Sessa", ja då sopade han ju banan med alla andra mer och mindre "proffstalare". Den pojken är helt klart ett prinsämne och har potential att axla rollen som vår kommande statschefs gemål! *ler*

Förutom prinsessbröllop har förra veckan gått i sjukdomens tecken, ovanligt eller hur!? *ler* Jag var ju på återbesök på mitt "hemma sjukhus" i onsdags och precis som jag trodde och misstänkte gav inte det så vidare värst mycket eftersom jag mötte, en för mig, helt "ny" doktor igen. Hon berättade dock att bilderna såg hyfsat bra ut men allt är ju relativt förstås och nog tyckte jag, med mina ringa slöjdkunskaper, att det såg bedrövligt ut! Hur som helst hade inte benet gått av ytterligare och inget dramatiskt hade heller hänt i operationsområdet, vilket ju kändes mycket bra. Men mer än så kunde hon inte säga utan att först konsultera mina huvuddoktorer. Jag kände mig väldigt "tom" inombords när jag for därifrån men jag var inte speciellt förvånad eller besviken, eftersom detta var något jag räknat med. Det som kändes så jobbigt var att inte veta vad som nu ska hända, om det är någon som är ansvarig för mig och om det finns någon som har några tankar och planer. Det kändes liksom som om jag svävade i luften utan styrsel eller guppade i ett bildäck på öppet hav någonstans i finska viken!

Så plötsligt händer något! Ganska sent på torsdag kväll ringer telefonen och vem tror ni det är...jo Dr. X i egen hög person! Och varför han kom på att ringa mig...och dessutom så sent...vet jag inte, kanske berodde det på de mail jag bombarderat honom med de senaste dagarna eller så hade han fått rapport om att jag varit på återbesök. Men hur som helst blev jag jätte glad och lättad även om han var mäkta irriterad och på G. Jag fick en föreläsning som gjorde att håret stod rakt bakåt! Faktiskt lyckades han med den bedriften att äntligen få tyst på mig, i några minuter åtminstone, och det enda jag kunde säga var; ja ja, näe, men och jasså! *ler* Det jag kan tycka är lite synd är att han inte tagit sig tid att istället för att maila, ringa mig och förklara sig betydligt MYCKET tidigare. För då kanske en hel del av min oro, funderingar, ilska och besvikelse hade kunnat besparas. Men hans ganska bestämda ord fick mig trygg igen, nu vet jag att han inte har övergivit mig, att det fortfarande är han som styr den här "skutan", att han om något händer kommer upp samma dag om det behövs och att han har en plan för framtiden! Skönt!

Han sa att han vill ge min kropp ytterligare tre veckor att själv börja läka ut "skadorna" och bilda ben, innan han fattar några avgörande beslut. Han sa att det enda som skulle leda till att han på direkten kommer upp och opererar mig på nytt, är om jag har så ont att jag inte står ut. Och har jag inte så ont och kan härda ut, bad han mig försöka det i ytterligare tre veckor. Ser han sen vid nästa röntgen att absolut INGENTING har hänt i mitt ben, att inga processer är igång eller att de på något vis inte finns några tecken på inläkning, ja då kommer han förmodligen att bedöma att det går alldeles för sakta för att vi ska ha "tid" att vänta på att kroppen själv klarar biffen. Och i så fall kommer han upp och opererar mig redan dagen efter om det behövs. Men hans förhoppning är att kroppen själv ska räta ut det sista av benet, nu när både höften och knäet är på plats, vilket det tydligen kan göra (enligt honom). Han erkände att han borrat lite för mycket i mitt ben, än vad som behövdes för att märgspiken skulle få plats men att han gjort så även i höften och att min kropp där har börjat bilda ben och fylla ut hålrummet alldeles på egen hand.

Tydligen är det väldigt viktigt att benet är så rakt som det bara kan, eftersom man då minimerar riskerna för snedbelastning och slitage. Eftersom varken min höft eller knä legat i rätt läge, på väldigt många år, har min kropp själv sett till att kröka benet på ett sånt sätt att jag haft balans och kunnat gå på benet. Och nu när allt är på rätt ställe igen hoppas han att kroppen själv fixar tillbaka benet i rakt länge. Men ser han vid nästa röntgen att det inte verkar hända, kommer han samtidigt som han gör förstärkningar av det svaga partiet, även att återigen ta av benet och räta upp det ytterligare. Och sen förstärka med de plattor som alla pratat om och tyckt att han borde satt in med en gång. Han sa att han gjorde den bedömningen att det borde kunna hålla utan dessa plattor men gör det inte det, måste han erkänna att han gjort en felbedömning och be om ursäkt för det. Han sa även att han kände på utsidan av mitt ben innan han sydde ihop det, att det fanns benhinna utanpå märgspiken och att den inte gått igenom som det ser ut på bilderna. Går benet av innan nästa röntgen, ja då kommer han upp samma dag och opererar mig!

Han medgav att det finns en väldigt överhängande risk att benet går av och att jag därför måste vara så himla försiktig och får ABSOLUT inte ramla (och vad händer då, man ramlar självklart! Även om det tack och lov inte hänt än...) Däremot var han inte så säker på att den sprickan som alla ser på röntgenbilderna, verkligen är en spricka utan att det mycket väl kan vara ett kärl eller sena. Och han sa: "alla, vilket inkluderar dig, dina anhöriga, sjukgymnaster och mina läkarkollegor som inte kan läsa och tyda röntgenbilder ska inte göra det och försöka vara ortopeder"! Det blir bara strunt av det och det är JAG som har skrivit avhandlingar i bens hållfasthet"!! Det som då, som sagt är synd, är att han inte hörde av sig och berättade det för mig tidigare. Men minsann, var detta ord och inga visor! *ler* Men samtidigt skönt och tryggt för mig. Nu vet jag att han fortfarande finns vid min sida, att han inte övergivit mig, att han fortsätter och opererar mig, att han vet vad han gjort och vad han ska göra längre fram! Plötsligt fick jag tillbaka min kapten på "skutan."

Om min "duktiga" kropp har börjat ta hand om mitt ben på bästa sätt, kommer han att försöka lämna benet i fred och låta det fortsätta att återhämta sig och förhoppningsvis kommer han redan då att kunna plocka av mig ortosen eller eventuellt ersätta den med någon enklare skapelse. För det var tydligen inte han som sagt att jag ska ha den i tolv veckor vilket han bara fnös åt: "vad är det för påhitt?!" Vem har sagt det, är det någon sjukgymnast?!" Likadant var det med det där att jag skulle hoppa på ett ben, vilket inte heller var hans ord. Så nu har jag lite försiktigt börjat stoppa ner tårna på vänster benet när jag går även om det mest liknar en svandans. Han var mycket irriterad på sjukgymnaster och tyckte verkligen inte att jag varken skulle träna eller töja benet under den här tiden, med tanke på brott risken. "Går det av då är det inte mitt fel, utan sjukgymnastens. Kom i håg det och det kan du hälsa dem!" Vilket jag självfallet inte kommer att göra, de har för övrigt gått på semester. Däremot kändes det bra för nu slipper jag ha dåligt samvete när jag inte orkar eller kan göra som de sagt åt mig.

Men det som kom som en överraskning för mig är att det under alla omständigheter kommer att bli en 28:e operation. För blir det inte förr så blir det om ett år, då märgspiken ska ut igen. Och ser han då att benet inte rätat på sig, så mycket som han önskar, ja då kommer han att göra det han tänker göra nu om det behövs. Alltså ta av benet igen, räta ut det och förstärka det med plattor. Men är det så rakt det ska vara så tar han helt enkelt bara ut spiken ur knäet. Mycket kan man säga om Dr. X, han är speciell, har humör och jag har liknat honom med en gammal älgtjur eller elefanthanne som kommer och går precis som han vill och när han vill. Det går inte att styra, påverka eller organisera honom utan han gör allt efter eget huvud och jag tror inte han vill inrätta sig i några led över huvudtaget. Men han är skicklig och det kan ingen ta ifrån honom! Och här uppe i norr är vi inte bortskämda, för här har vi inget som är ens i närheten av Dr. X kompetens. Nä, vi har möjligen norra Europas modernaste sjukhus men långt ifrån "gräddan" i läkarkåren (oj, där kom det visst en brasklapp, hoppas jag inte får hela gänget efter mig! *ler*).

Nu ska jag ju inte smutskasta alla häruppe, för till saken hör ju att jag tydligen är väldigt unik och svårt fall som också kräver sin man/kvinna att kunna "laga." Självklart finns det duktiga yrkesmän/kvinnor även här men dock ingen som kan mäta sig med Dr. X, åtminstone inte på "min" mottagning. Något som även min "vanliga doktor", Dr. Y på "min" mottagning också har intygat då h*n en gång sa: "att alla andra bara är vanliga bondortopeder!" Vad h*n menade med det vet jag inte men nog är Dr. X "the one and only", åtminstone bland de jag mött, även om jag vet att han också har sina egenheter, precis som alla vi andra! Ta hand om varandra!/Carro, på rätt köl igen...(googlade bilder)