Att njuta av sin kudde!

Idag blev det så dax för hemgång, efter dubbelt så lång tid än jag hade kalkylerat med! Och det känns självklart så himla jätte skönt, att få sova i egen säng och leva efter egna tider, vanor och rutiner även om jag haft förstklassig service på 31:an! Men det känns så härligt normalt att få hämta lite "vanlig" luft även om tiden hemma kanske bara är tillfällig, då fortsättning på detta ämne med stor sannolikhet kommer att följa. Ser det ut som, just nu, åtminstone! För den här operationen verkar inte heller ha varit den sista, så kortsiktigt sträckte sig den spåkulan! *ler* Då ingen riktigt vet något om någonting när det gäller det inträffade beslutade jag mig, att istället för att ockupera sal 16 åka och invänta bättre tider på hemmaplan! *ler*

Det var egentligen tänkt att jag skulle hem i torsdags men då jag fortfarande hade rätt så ont och dessutom hade en del kvar att uträtta på sjukhuset, blev jag kvar över helgen. Jag var också lite deppig och ledsen över det dåliga beskedet om sprickan som jag fick och kände att jag behövde vara kvar för att få ut så mycket information av läkarna som möjligt innan jag for hem. Nu vet jag väl inte om jag blev så mycket klokare på den fronten, eftersom ingen har fullt klart för sig om, när och hur något eventuellt ska göras. Dessutom är alla mina läkare i en öppen schism när det gäller det inträffade. Dr. X från mitt "borta sjukhus" och "hemma doktorn" som kränkte mig lördagen efter operationen, tycker i princip precis tvärt om mot vad resten av kollegiet på mitt "hemma sjukhus" tycker. Och då är det inte helt lätt att som patient sitta mitt emellan. Det som var bra med att stanna kvar över helgen var att min dr. Y, som bara försvunnit ur mitt liv, kom förbi och vi fick prata igenom och reda ut en del frågetecken som funnits mellan oss.

Förutom att jag fick veta allt och lite till om hur allting är och har varit, även sånt som jag absolut inte behöver veta och som verkligen inte angår mig, berättade dr. Y att det inte var h*n som själv valt bort mig. Utan att det var dr. X och kränknings doktorn (vi kallar honom dr. W) som tillsammans kokat ihop den här operationen utan att berätta för dr. Y att jag var inskriven eller ens påtänkt för operation den dagen det skedde. Och den dagen var dr. Y överhuvudtaget inte på plats i huset. Det kändes som om dr. Y hade ändrat uppfattning om mig och sa sådana saker om mig som h*n aldrig skulle ha sagt för tre år sedan. Dr. Y sa att det är jag själv som är proffs på min sjukdom och att jag därför måste hållas informerad och tillfrågas när funderingar uppstår. Dr. Y sa också att alla doktorer runt mig alltid måste komma ihåg att jag är väldigt udda och unik, ja h*n sa faktiskt så, och att man därför inte får behandla mig som vilken dussinmänniska som helst. Inte för att jag tycker att andra är dussinmänniskor och utbytbara, utan varje individ är precis lika unik i mina ögon! *ler*

Dr. Y sa att h*n hade blivit heligt förbannad och bara velat gråta när mina röntgenbilder visades på röntgenronden och att h*n utbrast: "vad har ni gjort med henne!" För enligt dr. Y är det inte bara en olyckshändelse utan h*n säger att dr. X från mitt "borta sjukhus" har klantat sig och inte gjort jobbet färdigt. Kanske säger dr. Y så för att h*n fortfarande är så himla irriterad och arg på dr. X och har det gått till så som h*n säger, ja då får h*n verkligen vatten på sin kvarn! Dr. Y, och många andra av doktorerna jag pratat med, menar att vad än dr. X och dr. W säger är det helt klart ett brott på benet och att man måste laga det så fort som möjligt. För gör man inte det menar de att jag direkt kommer att bryta benet igen, när jag väl får börja belasta på det. Dr. X och W menar att man ska vänta och se vad som händer, går det av inom sex veckor tycker det att man ska operera och om inte att man ska låta det vara.

Själv börjar jag mer och mer luta åt de andra doktorernas åsikt. Jag vet inte om jag vill leva med den vetskapen att benet kan gå av när som helst eller att jag inte får belasta eller gå på det överhuvudtaget. I så fall känns ju alla operationerna helt i onödan. Jag vill nog att man går in och färdigställer det som inte blev gjort från början och helst så fort det bara går. Jag menar nu är jag ju redan inställd på komplikationer och det är lika bra att återhämta mig från två operationer samtidigt istället för att först bli helt bra efter det här och så börja om på ruta ett igen. För jag vet inte om jag kan vara trygg med den vetskapen om att det är mer eller mindre perforerat område och vill inte börja använda och belasta benet för att direkt få ett brott på det och då vara tillbaka där jag började. Hellre nu när jag redan är förberedd, än bakslag längre fram!

Oj, vad det gick trögt och skriva idag och rörigt blev det! Jag har börjat med den här texten redan i morse på avdelningen och har blivit klar med den först nu. Eller klar och klar, egentligen hade jag velat skriva ännu mer men nu börjar jag känna mig så himla trött i kroppen och ont i knäet att jag bara MÅSTE hoppa i säng och vila lite. Så jag får väl fortsätta berätta resten sen! Hur som helst är det UNDERBART att vara hemma med mina killar och nu ska jag bara njuta och umgås med dem i flera dagar! Och det som hägrar just nu är min eeeegen säng, kudde och täcke och jag längtar efter en date med John Blund om en liten stund!/Carro, borta bra men hemma bäst! (googlade bilder)