För ville han det hade det blivit, en gång respirator alltid respirator och hans sista ord skulle därmed varit sagt. Mamma har berättat att hon fick smått panik, tankarna surrade som en bikupa. För hon visste att pappa skulle fråga henne hur hon skulle ha gjort, eftersom hon var den han litade mest på när det gällde sjukvård. Hon visste att hon måste säga sanningen. Så när pappa tittade på henne med vädjande ögon och med stor ansträngning flåsade fram den väntade frågan: "Hur skulle du ha gjort?", svarade hon som hon kände var det rätta. "Nej, jag skulle inte ha låtit dem lägga mig i respirator..."
Då vände sig pappa mot doktorn och sa "Nej, då gör inte jag det heller!" Och när detta var uttalat var det som om tio ton sten lyfts från pappas axlar. Han blev helt lugn, andades bättre, orkade prata med mamma och ville t.o.m. att min kusin M skulle komma fast han inte orkat ta emot annat besök än vi de senaste dagarna. Men pappa längtade efter kusin M, ville träffa honom och växla några ord med honom. För mina kusiner M och S betydde mycket för pappa, de har varit lite av hans bonusbarn, då vi mer eller mindre vuxit upp tillsammans.
Här hemma var det kris den måndagen. Jag var helt förstörd och fullständigt under isen, jag var ett vrak och bara grinade, svettades, frös, skakade, hade ångest, panikångest och stressen var på topp. Jag blev tvungen att t.o.m. använda min behovsmedicinering mitt på dagen för att inte helt falla sönder. Och inte gjorde det saken bättre att M for till andra sidan jorden på tjänsteresa, just när vårt liv och tillvaro var kaotiskt. Jag hatar alltid att skiljas från honom och C (och andra också, hatar uppbrott) och har alltid haft svårt med avsked. Tror det hänger ihop med alla uppbrott i min barndom.
När C kom från skolan hade jag planerat att vi skulle åka till sjukhuset men det gick inte. När jag hörde av mamma att pappa inte fick oroas på något sätt, kunde vi inte fara. För jag förstod att pappa skulle bli lika upprörd som jag när han såg hur upprörd jag var och hur ångesten brann i mina ögon. Jag hade ledsagning den dagen, tiden då jag och personalen gör olika saker ex. fikar, handlar och liknande. Men den här måndagen gick det inte. När personalen kom hittade hen mig som en liten våt fläck på golvet, eftersom jag precis vinkat av M i taxin.
Min underbara personal "plockade upp mig", satt i tre och en halv timma och bara höll min hand och påminde mig om att andas. Hen sa: "Andas Carro, du måste komma ihåg att andas..." Hen kramade mig, vi satt tysta och hen höll om mig och bara var hos mig tills C kom från skolan. Då samlade jag ihop mig något och berättade för honom att morfar med största sannolikhet skulle lämna oss väldigt snart...Men inte visste vi att det skulle bli så snart...C blev så klart väldigt upprörd, vilket fick mig att bli "mamma" igen och ta hand om honom och hans tårar en stund.
På tisdagen, drygt en vecka efter att han kom till sjukhuset, lämnade pappa oss. Mamma såg genast på morgonen vad som var på gång, då pappa ändrat färg i huden. Och båda såg dem att hans ben börjat bli blåmarmorerade, så jag tror även pappa förstod vad som skulle hända. Och ändå hoppades och trodde läkarna fortfarande. På ronden hade mamma sagt åt läkarna att pappa håller på att dö och läkaren svarade henne "Nej än finns det liv och då finns det hopp"...Cirka en timme senare var pappa borta, på resa mot regnbågslandet...
Hos oss var det kaos. Trots att C var hemma var jag i samma usla skick som dagen innan. Ångesten och oron rev och slet i mig och jag var ett neurotiskt nervflipper. Jag försökte skingra tankarna genom att ringa samtal medan jag väntade att min behovsmedicing skulle verka. För innan dess hade vi inte kunnat åka till pappa eftersom han skulle ha märkt i vilket skick jag var. Något som skulle upprört honom och det ville jag verkligen inte.
Medan jag pratade med kusin S i telefon, kom beskedet och jag förstod att det hemska hade hänt. Hennes mamma (min moster) ringde gång på gång på S mobil. Kusin S hade först tänkt ringa upp sin mamma senare men då min moster bara ringde och ringde på mobilen, svarade S till slut. Sen sa kusin S till mig: "Vi måste lägga på Carro! Nu!", Jag frågade varför fast jag egentligen visste..."Vi bara måste bara lägga på. KRAAAM Carro" sa S och jag hörde att hon grät...
Moster bekräftade det jag redan visste och i det ögonblicket försvann all min ångest och jag blev som en konstigt samlad radiostyrd iskall robot. Omvärlden upphörde att existera, jag blev rationell (eller blev jag det?) och fullständigt på det klara vad som måste göras (eller var jag det?). Jag ropade på C, att morfar dött och att vi måste till sjukhuset. NU. Väl bakom ratten märkte jag att jag hade fått med mig husets fasta telefon ut i bilen, så så redig var jag nog inte...
C ringde M som just landat efter en megalång resa och åt lunch (frukost i det landet) med chefen på andra sidan jorden. Även M hamnade i samma transliknande chocktillstånd som jag, för han bara tog emot informationen, sa vi hörs och la på. Vi hämtade moster i mina föräldrars hus för att köra mot sjukhuset. På uppfarten mötte vi en skottande och gråtande bästa vän till pappa (en av dem). När jag såg E gråta, föll polletten ner. Det var sant! Det hade hänt! Ändå var jag så konstigt avstängd...
Det tokiga var att jag körde till sjukhuset. Egentligen var jag nog inte någon bra chaufför, fast vem av oss var det egentligen och jag, jag gick ju på adrenalinpåslag AB. Jag rattade och gav order till moster och C att ringa den och den medan jag parerade i det glashala föret. Det är en evig lycka att inget mer elände hände på den resan!
Just nu försöker jag träna på att göra korta stycken och korta(are) inlägg, detta för att inte bli tjatig och trötta ut mina läsare som kanske ändå finns kvar. Så därför, fortstättning följer! Ta hand om er!/Carro...grävande i det som varit. (Bilderna är privata)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar