Sov gott, lilla papps!

(Fotograf: M)

Eftersom en del hört av sig då de inte uppfattat mitt tal i kyrkan, lägger jag ut det här. Jag lägger även ut de tre låtarna vi hade i kyrkan. Låtarna vi hade på minnesstunden på Kaptensgården och som M:s band spelade var: Tro - Marie Fredriksson, Helgdagskväll i timmerkojan - Dan Andersson och Loving arms - Dixie Chicks.

Sarah Dawn Finer var en av pappas favoriter, så efter Griftetalet sjöng vår solist "Kärleksvisan" av Sarah som pappa tyckte så mycket om och som han tyckte var så vacker. 

Pappa...

...minns du när jag skulle till Holland och göra praktik. Då hade jag en sån ångest och hemlängtan redan innan jag ens farit hemifrån! Då sa du: ”Men gumman, tänk på Karl-Oskar och Kristina från Utvandrarna, när de for till Amerika. Då for de för gott! Då gick det inga flygplan och man kunde inte vara hemma på ett par timmar. Men till Holland går det flyg...flera gånger per dag dessutom...så vi hämtar dig om det blir för svårt!”

Men Pappa, där du är nu, dit går det inga dagliga flyg. Och vi kan inte hämta tillbaka dig fast det är det vi allra helst vill. Det börjar sakta...sakta...sjunka in i oss, att vi aldrig mer får se dig. Aldrig höra din röst...eller känna din närhet...

Men vi har en enorm rikedom och en stor skatt, av minnen och upplevelser, vi samlat på oss under alla år tillsammans. Dessa minnen bär vi närmast hjärtat och är de vi får leva på och ta fram när det blir svårt. För svårt kommer det att bli...

Ett sånt minne är sista gången vi såg dig. Två dagar innan du lämnade oss...Inte visste vi då att det var sista gången... Trots att du haft en svår dag, såg vi på dig att du blev så glad när vi kom. Och lite extra glad för att vi hade lyckats slita loss C från datorn och ha med oss honom också. Gnistan och ditt fina glitter i ögonen tändes när vi kom och kramade om dig.

Vi hade en fin stund där på sjukhuset. Trots att du hade så tungt och bara stötvis kunde säga ett ord i taget, skojade vi och pratade om vanliga saker. Om sportlovet, om M:s resa, om OS resultat och lite om livet och framtiden. Jag frågade om du var rädd och du svarade ansträngt: ”Ingen idé att oroa sig för något man inte vet något om...” Och sen, efter en lång paus sa du: ”Men vissa ombyggnationer i huset måste vi nog göra”. Så fortfarande då var du på väg hem igen...

Jag hjälpte dig att äta och M hjälpte dig på med t-shirten. Du och jag höll hårt i varandras händer och tittade djupt i varandras ögon, medan vi väntade på att ångesten och andnöden skulle ebba ut, efter den lilla ansträngningen som tröjpåtagningen innebar...Jag tror det var DÅ du såg i mina ögon att jag förstått, att det här inte skulle sluta som vi ville och hoppades...

När det var lugnt igen, avslutade vi besöket. Du var så trött, så trött och behövde få vila, eftersom att andas var tyngre än t.o.m. 5-milen i OS. Vi kramade om dig alla tre och M rufsade dig i håret, precis som han alltid brukar. Inte visste vi då att nästa gång han skulle rufsa ditt hår, skulle din panna vara kall...

Men slät och bekymmersfri...och befriad från plågor...

Innan vi gick vände vi oss om en sista gång och då satt du där som en liten mager, tuffsig sparv uppallad i sängen med massor av kuddar och syrgasmasken som den käraste ägodelen i handen. Du höjde trött din hand, log och vinkade åt oss. Och fast du var så slut skulle du ändå skoja och muntra upp oss. Kanske för att du såg oron och ångesten i mina ögon...Du stånkade fram: ”Om...någon...

här... Frågar...mig...vad...jag...har...för...intressen... Ska...jag...säga...att...det...är...att...andas...    För...DET...är...mitt...största...intresse...just...NU...”

Även om du sa det på ditt skämtsamma sätt, tror jag det var din sista gåva till oss, en sista visdom från dig. Det var som om du försökte ingjuta i mig: ”Ni kommer överleva det här gumman. Om ni bara tar en dag i taget...en minut i taget...en sekund i taget...

I drömmen har jag redan mött dig...I en sjukhuskorridor. Du var mycket trött och sliten men samtidigt mycket glad och lättad. Vi kramades. Läkarna hade inte bara lyckats bota lunginflammationen, utan du var helt frisk igen...   

Drömmen var så verklig att jag t.o.m. kände din doft i min näsa när jag vaknade...

Kanske kom du till mig, för att berätta att du nu är frisk, har det bra och att vi inte ska oroa oss för dig längre...

Och Det är det vi som är kvar måste göra...Ta en dag i sänder...En minut i taget...En sekund i taget...

Mamma...jag...M...och...C, det är vad vi måste försöka göra nu...Vi måste unna dig den vilan och samtidigt försöka överleva. Vi ska  ta en dag i taget...och andas...Lååånga djupa andetag...Ända ner från magen ska vi andas. En stund i sänder...

Och för varje andetag vi tar och för din skull, pappa... Ska vi vara tacksamma över att vi faktiskt kan andas. Att vi kan leva med luft i våra lungor. För Det är vad Du önskade dig mest av allt... 

Jag tänkte läsa en av mina dikter som också var en av dina favoritdikter:

Jag hör änglars sång

en vacker melodi

fyller mig med lugn

Vaggar mig

Jag känner änglars vingar

ett skyddande täcke

runt min trötta kropp

Värmer mig

Jag känner änglars ögon

vakande ögons varma blick

tröstar mig

Ser mig som den jag är

Tusen Tack! Käraste finaste pappa! För alla minnen...upplevelser...kärlek. 

Och den stora omsorg du visade oss i familjen. Och alla andra i din närhet. Du kommer för alltid att finnas med oss! 

Sov i ro...  Tills vi ses...   

Älskar dig...lilla pappa!

Efter mitt tal, sjöng vår underbara solist, Shirley Clamps låt - "Jag fick låna en ängel" som jag tyckte passade så bra ihop med innehållet i mitt tal.

Avslutningslåten blev "Gabriellas sång", från "Så som i himmelen". Den kändes som ett bra val då den är så hoppingivande och precis så som jag tror att pappa kände och tänkte. Han hade verkligen inte velat bli ett vårdpaket i respirator som inte kunnat prata eller vara hemma i sitt egenritade hus eller i sitt älskade Vantens by. Jag tror han, trots allt, valde att lämna oss för att vandra vidare i Regnbågslandet. För att få vara fri och slippa alla plågor...

Jag vet inte om jag kommit ihåg att tacka alla er som hörde av er till oss, som stöttade oss med mat, som tröstade oss och som delade vår sorg med oss. Jag och mamma är evigt tacksam för all den omsorg som nådde oss via besök, telefon, sms och Facebook i form av kramar, omtanke, mat, blommor och uppmuntrande ord. Utan er hade vår vandring i sorgens land, blivit ännu svårare...

Fortfarande så ofattbart och så oändligt saknad och så älskad!

I mitt hjärta lever du!/Din dotter...