Dag 4 Sånt här tål jag bara inte!

Foto: Josefine Oskarsson

För ovanlighetens skull ska jag omedelbart kasta mig in i det som dagens ämne i utmaningen egentligen skulle innehålla. Och inte slösa bort ord och trötta ut er på långa kallpratande inledningar som i själva verket slutar som egna inlägg. *ler* Temat för dagen är sådant jag inte tål, både allergier och annat, så då kör vi och så får vi se hur långt och var vi hamnar i slutändan med detta!

När jag var omkring året, efter en av mina många höftledsoperationer, fick jag blodförgiftning och har tydligen aldrig varit så nära döden som då! Och tänk er, inte ens då fick mina föräldrar vara med mig utan bara besök mig under några få korta minuter trots att jag låg på intensiven med övervak och allt. Självklart sattes det in penicillin, vilket det visade sig att jag inte tålde utan jag fick mitt första astmaanfall. Vilket säkerligen inte gjorde situationen för mig nå mycke' lättare och definitivt var det som la grunden för alla mina allergier.

Så i läkemedelsväg är penicillin det första jag inte tål utan behöver jag det får jag alltid de syntetiska och "låtsas" penicillinen för mina infektioner. Efter min Nissenplastik i magen som gjordes 1994, fick jag en morfinpump som smärtlindring. På något vis tror jag att jag lyckades överdosera för ända fram till 2008, när jag opererade ryggen, har jag inte kunnat ta några morfinpreparat som helst, vilket självklart är besvärligt när man har allt för svåra smärtor. Att jag inte kunde ta morfin visade sig genom illamående och tackvare Nissenplastiken kunde jag heller inte kräkas eftersom magmunnen förminskades med den operationen, även om kräkreflexen fanns kvar.

Och detta tillstånd är oerhört jobbigt, eftersom allt måste ut den andra vägen, t.ex. i samband med magsjuka, och därmed tar mycket längre tid att bli kvitt. Men helt plötsligt, vid ryggoperationen upptäckte jag att jag helt plötsligt kan ta morfinpreparat som t.ex. Ketogan, Oxycontin och Oxynorm igen vilket underlättar betydligt i bland annat samband med operationer. Kanske beror det på att jag "vilat" från morfin i så många år innan jag började ta det igen 2008. Jag har också en viss överkänslighet mot kontrast och vissa biprodukter i en del läkemedel, eftersom dessa ger mig eksem i händerna. En annan rolig reaktion på kontrast har jag skrivit om här

Det jag faktiskt sörjt mest bland mina funktionshinder (även om jag inte alltid sett mig som funktionshindrad, utan "tränar" på det…*ler*) är min pälsdjursallergi som utvecklades av den där penicillinreaktionen jag fick som liten. Förstår att det kan tyckas konstigt med tanke på mina krångliga ben och rygg och all den tid jag spenderat på sjukhus, borde väl ändå vara det jag sörjt?! Men inte, jag brukar ju alltid säga att "man kan ju inte sörja något man inte har" och jag känner ju inte till någon annan tillvaro än den här, det här har ju alltid varit jag och min vardag. Så med tanke på att jag varit enda barnet hade det varit fantastiskt att kunnat få ha haft en lurvig liten ulltuss, katt eller hund, till bästa kompis! *ler*

Mitt fysiska funktionshinder har jag kunnat leva med och hantera, men allergin hade jag gärna sålt billigt! För det är så att jag inte tål något som helst med det minsta hår på och som har fyra fötter…*snyft* Jo, det är faktiskt fortfarande snyft, och jag tror inte på det där med "allergivänliga" hundar - att de finns alltså. Jag tror man reagerar för alla hund- och kattraser om man är nog känslig, det är bara frågan om tid även där. Jag märker tydligt att jag är olika känslig för olika raser (både bland katter/hundar), värst är de stora bruks- och jakthundarna men har även provat pudel och bichon frisé. Och alla har jag börjat nysa av efter olika lång tid...

Så det är nog bara att glömma den tanken för tänk så hemskt om man skaffade en och så visade det sig efter x antal tid att jag inte tål den. Huuu, hemska tanke…att måsta göra sig av med älsklingen!! Nä, det utsätter jag varken mig själv, sonen eller voffsen/kissen för! Men det är nog därför jag tjorvar och gullar så mycket med herr Ödla och Egonella. Läskiga och frånstötande djur i mångas ögon och dessutom inte ett dugg mjuka att röra och ta i. Men de fyller det tomrum efter djur som jag ändå har och alltid haft i mig! Jag behandlar dem som mina kelgrisar, vilket de ju också är - åtminstone Mini, för att få utlopp för min stora kärlek för djur och jag "tankar" från dem varje dag.

Mina matallergier började utvecklas när jag var 12 år och visade sig först i form av reaktion på äpplen. Men det var bara startskottet - eftersom jag varit björkpollen allergiker sedan samma eländiga penicillin reaktion - blev det bara fler och fler stenfrukter jag inte tålde. Reaktionen där är att det börjar klia och svälla i munnen, så numera vågar jag inte ens testa den minsta lilla pyttebit av något som tillhör den "familjen". Det är numera nästan enklare att räkna upp vilka frukter jag tål och det är banan, vindruvor, meloner och citrusfrukter.

Till Björkpollenfamiljen hör även mandel, nötter, morötter, tomater, paprika och att skala potatis! Jo, det är sant, jag tål faktiskt inte att skala potatis och det är inte för att det är så oerhört tråkigt att skala potatis! *ler* Nä jag börjar nysa som en tok och får händerna fulla av vattenblåsor när jag skalar potatis och det är för att det är samma ämne under potatisskalet som det är i t.ex. äpple och björkpollenet. Om man hettar upp det som finns i den här familjen är det okej, då kan jag äta allt. Men trots det är jag försiktig med det som gett mig de kraftigaste reaktionerna som äpple (päron, persikor mfl) och nötter, vågar liksom inte laborera med det eftersom det börjat svälla i halsen av dem.

Förutom detta är jag, som sagt, björkpollen allergiker, känslig mot vilda blommor, gräs, gråbo, timotej och det mesta som växer utomhus på somrarna men också vissa plaster. Jag är också känslig för snömögel, kvalster, damm och andra mindre trevliga "husdjur" även om det inte är så farligt nå mer för jag verkar bli tåligare och tåligare med åren. Det beror nog dels på mina besök hos homeopaten men också för att jag utsätter mig för en viss "träning" i och med att vi inte är några städfreaks i det här huset. Mina reaktioner är bland annat astma, eksem, rinnande ögon och näsa, blåsor på händer (hundsaliv och potatisskalande) och nysningar med mera.

Sen har jag en hel hop med överkänsligheter och om det beror på att jag inte tål det, min IBS eller min EDS vet jag inte men det jag undviker är bland annat komjölksprotein, gluten och ägg. Detta för att jag misstänker och tycker mig ha märkt att jag får eksem av detta men kanske mest för att min mage helt slår bakut och protesterar i högan sky om jag äter för mycket av dessa ämnen. Det pågår ju forskning som visar att 70 % av 200 - 300 tillfrågade EDS patienter, har någon form av födoämnes allergi och intoleranser. Reaktioner på dessa intoleranser kan, bland mycket, vara antingen förstoppning eller som för mig, diarreér. Sköter jag mig och undviker detta blir magen något lugnare och eksemet mindre ilsket.

En kul grej, eller kanske inte - beror på vilken sorts humor man har *ler*, är att jag idag plötsligt fick en snilleblixt och kom på varför jag har så besvärligt med eksemet ett tag igen. Jag har varit ohyggligt bra i mer än ett år efter att jag bytte höftleden och har grubblat mycket över det. Både min vårdcentralsdoktor och min homeopat har menat att kroppen nog nu orkar ta hand om eksemt, när värsta smärtorna är avlägsnade. Men så plötsligt, i höstas - kring all helgona, blossade det upp igen från ingenstans och min stora fråga var VARFÖR nu och på grund av vad??

Jag tycker ju inte att jag levt annorlunda, passat mig för samma gamla saker och inte ändrat på något nämnvärt utan snarare tvärtom. Blivit av med en massa mediciner vars bindämnen gett mig reaktioner av olika slag och därför borde det ju ha blivit bättre och bättre i stället. Jag har grubblat och grubblat i samma takt som jag har smörjt och smörjt med allehanda salvor utan bra resultat. Så idag när jag pratade med min kompis T i Göteborg, berättade jag om mina reaktioner på kontrast föll polletten plötsligt ner och allt blev glasklart!

Tror jag i alla fall, säker kan man aldrig vara med allergier och reaktioner. Men, ni som varit med ett tag minns ju att jag låg inlagd på sjukhus i höstas för diffusa magsmärtor. Då gjordes ju en kontraströntgen på mig och jag fick kontrast insprutat intravenöst i blodet och JA, där har vi det!!! Jag tror det är kontrastet även den här gången, absolut! Jag hade totalt glömt bort det där med kontrastet men vi får väl se om jag får rätt i mina nya teorier. Sen att det är vinter och torrt plus att jag har Sjögrens syndrom, som i sig ger torra slemhinnor, gör ju inte saken bättre. Men jag tror definitivt att jag kom något på spåret och så tokigt att jag så totalt glömt bort det. Nu kör jag stenhårt med Mary Kays handcreme, bivax och bomullsvantar för att behålla fettet så får vi väl se hur det går med det…

Det var alla fysiska allergier, överkänsligheter och intoleranser. Tror jag! Men i och med att jag har så många kan man lätt glömma bort någon, men på ett ungefär var det säkert. De mer psykiska och sociala allergierna är värre, de ger mig allergichocker och reaktioner varenda gång! *fniss* Nä men skämt å sido, det stod ju i instruktionerna till utmaningen att man fick ta upp allt man inte tål, allt från allergier till människor och det tar jag så klart fasta på. Bland det jag brukar reagera på är "energitjuvar, att bli lämnad och övergiven, taskigt bemötande från myndigheter och andra, att bli orättfärdigt kritiserad och anklagad och liknande - då får jag prickar och andningssvårigheter. *ler*

Speciellt det där med att bli orättfärdigt anklagad, då tänder jag varje gång och ofta blir det mycket skrivet såna gånger! Jag blir sällan och aldrig riktigt arg, men sånt liksom triggar något i mig och detta hände senast i förra veckan. Som ni vet utförsäkrades jag ju från F-kassan i våras och det blev ett himla dividerande mellan kassan och min arbetsgivare om; om och i så fall vem som skulle betala för mina första två veckor i den "förlängda sjukpenningen på grund av särskilda skäl" som jag också fick strida mig till. Den diskussionen pågick ju hela sommaren och de bollade frågan mellan varandra eftersom ingen av dem att haft ett sånt fall som jag tidigare. Inte förrän i slutet på augusti blev det klart att arbetsgivaren skulle betala för de två första veckorna i juni och kassan tiden efter det.

I september hade vi ett möte med kassan, arbetsgivaren, doktorn, M och jag och då gav jag mitt sjukintyg till chefen. Men min chef har ibland för många järn i elden vilket hon tydligen hade den här gången. För mitt sjukintyg kom aldrig till tjejerna som gör lönerna. Vilket resulterade i att det gick ut lön, automatiskt från systemet, drygt 7200 kronor, som jag inte skulle ha. Visserligen är det ju kul med extra pengar men jag förstod direkt att det blivit fel någonstans och ringde upp för att korrigera detta vilket de lovade att de skulle göra omedelbart. Det är ju inte helt roligt att ligga inne med pengar som man vet ska tillbaka.

Jag har mycket på e-faktura och har under tiden, sedan oktober, gått in en gång i veckan för att bevaka om det dras pengar från mitt konto eller om det dyker upp någon faktura. Men inte! Och jag har ringt flera gånger och påmint och ändå har inget hänt ända tills förra måndagen, då jag tryckt på om detta ännu en gång och den här gången hos min nya chef. Det visade sig att de korrigerat felet i systemet redan i mitten av november och att de skickat ärendet till ekonomikontoret för verkställa ärendet. De skulle ha skickat en e-faktura åt mig och eftersom så inte har skett bestämde vi att jag själv skulle ringa upp direkt till handläggaren på ekonomikontoret och berätta vad som hänt.

Vilket jag gjorde och det var då säkringarna brann för mig! Människan jag pratade med var hånfull, otrevlig, avig och bestämde sig omedelbart att jag var ohederlig och försökte slingra mig från att betala fakturan. Det hon, den nöten, inte tänkte på var att det faktiskt var JAG som ringde upp HENNE för att få veta HUR jag ska bära mig åt för att FÅ betala fakturan på de pengar som DE felaktigt betalat ut till mig! Hade jag varit ohederlig och inte hade velat betala, ja då hade jag väl för tusan inte ringt upp henne!! Och eftersom fakturan gäller min arbetsgivare och jag eventuellt kanske ska tillbaka någon gång, vill jag ju absolut göra rätt för mig men det tänkte hon heller inte på.

Nä istället var hon arrogant och insinuerade att jag med flit hade undvikit att betala tillbaka pengarna. Trots att jag påpekade att jag ordentligt hade betalat de andra räkningarna, tomträttsavgälden och hemtjänstavgifterna, som jag har hos dem. När jag påtalade att jag ringde för att göra dem medvetna på att systemet kanske inte gör rätt alla gånger (läs att de bakom "spakarna" inte gör rätt, en dator gör ju aldrig något självmant! *ler*) fnös hon bara och sa att det bara är till att betala tillbaka pengarna så fort som möjligt! Och det knäppaste av allt var när jag frågade om fakturan kanske hade försvunnit eller kommit på villovägar, för då sa hon; "de försvinner väl från bankens hemsida efter förfallodatumet"!

Jag kände mig så arg, irriterad, kränkt och förolämpad! Vilket sätt att bemöta mig på det viset vilket först resulterade i en liten insändare i form av Dagens ris, till min tidning och sen ett samtal till min bank. För det sista hon sa var så knäppt, så jag trodde jag skulle svimma och tänkte genast; "men herregud, är det på det viset, varför betalar någon någonsin någon faktura om de ändå försvinner efter förfallodatumet!" *fniss* Min bank sa givetvis, att ingen faktura som kommit till banken kommer någonsin försvinna utan att jag varit där och klickat för betalning! Så klart!! Det fattar ju vem som helst, men inte min arbetsgivares eget ekonomikontor och de ska sköta hela "företagets" alla tusentals fakturor. Åh, hemska tanke!! *ler*

Jag tackade för mig och tänkte lämna ärendet där hän men det ville inte banken utan deras internet support ville rota i ärendet för att ta reda på om de kunde se vad som hänt eller inte hänt med räkningen. Och det höll de på med till i början av den här veckan då jag fick ett glädjande meddelande på mitt mobilsvar. Bankmannen meddelade att de härmed hade avslutat ärendet då de kunnat konstatera att räkningen ALDRIG hade inkommit till banken och att det därmed aldrig fanns något att spåra. Han sa också att han meddelat min arbetsgivare samma sak, att "felet" låg och hade uppstått hos dem, och de i sin tur hade sagt att de skulle undersöka saken!

Skam den som ger sig och jag fick rätt! Jag har inte missat något, utan de har betalat ut felaktiga pengar åt mig och sen har jag aldrig fått någon räkning på det. Så det är som jag sa i min insändare; datasystem KAN ha fel, liksom tjänstemän och samhällsmedborgare! I det här fallet det mittersta (gissar jag)! Vore roligt med en ursäkt men har inga större förhoppningar om det! Nu blir det stopp och hopp i baljan med maken! Trevlig Helg på er!/Carro med allergiska prickar (googlade och privata bilder)