Dag 3: Mina nära och kära

Foto: Anette Heikkilä

Första inlägget för året kommer här! Mitt nya år har börjat lugnt och stilla med mycket vila och slappartakter, inte många knop har vi fått gjort. I tisdags påbörjade jag åtminstone att titta på allt material jag ska läsa in till tentan nästa vecka. Men som vanligt har jag ohyggligt mycket kvar även om jag inte känner mig lika uppstressad över den här tentan som jag gjorde inför den förra.

Den här tentan är i alla fall mer greppbar, då den bara innehåller ett "ämne" även om det är massor att läsa. Men den här gången får vi ha med oss all litteratur under tentan eftersom det är en omöjlighet att läsa in sig på alla lagtexter och paragrafer. Så till den här tenta är det viktigaste att veta var och hur man ska leta, i t.ex. lagboken, för att hitta de svar man söker.

Nu raskt över till fortsättningen på utmaningen som idag ska det handla om min familj och föräldrar. Min närmsta familj är ju som ni redan vet, trygga stabila maken M och stora lilla fina C, mina älskade grabbar här på jorden. Vad skulle jag göra utan dem?! Tillsammans med oss bor ju Australiensiska skäggagamen Mini, som för närvarande sover sin vintersömn, och Amerikanska majssnoken Egonella, som är pappas "flicka" eftersom hon alltid får något gott av honom när han kommer ut i köket. Hon behöver bara visa sig så smälter "husses" hjärta och fortsätter det så här kommer hon snart vara lika tjock som en falukorvring! *ler*

M och jag har varit tillsammans sedan 10:e juni 1988, förlovade sen nyårsafton 1988 men bara gift sedan 9 juli 2004. Som de norrlänningar vi är behövde vi en viss betänketid innan vi gjorde slag i saken! Man ska ju inte rusa iväg och göra något överilat!! *ler* Det var faktiskt lilla C som fick fart på oss att slutligen komma iväg till prästen eftersom han som 4,5 åring sa att han skulle blir präst så han kunde "gifta oss."

Då bestämde vi oss! För det kändes ju för hemskt att ungen skulle måste sörja för att vi skulle bli gifta eftersom detta tydligen var viktigt för honom. Smet iväg och gifte oss, gjorde vi i svenska sjömanskyrkan i Rotterdam i Nederländerna - något som blev ett minne för livet för oss även om inte resten av släkten var lika glada åt det som vi. Något jag idag kan ha en viss förståelse för…

När de flesta av våra vänner började skaffa barn i början av 90-talet, ville ju så klart M och jag också ha en egen baby men det ville inte naturen. Vi jobbade på det så gott vi kunde, men C lät ändå vänta på sig i mer än sex år. Vi hann till och med skrivas in för en barnlöshetsutredning eftersom jag redan då hade börjat bli till åren och det därmed brådskade lite. Jag hade länge gått och utrett en cysta som jag hade på höger äggstock men min dåvarande gynekolog tyckte inte det var något alarmerande eftersom jag ju hade "utrustning" på vänster sida att bli med barn med. Därför dröjde det så många år innan jag till slut blev överflyttad till sjukhusets gynavdelning.

Doktorn som skulle göra barnlöshetsutredningen på oss konstaterade så klart ganska på direkten att cystan skulle opereras bort innan vi skulle gå vidare i vår utredning. I samband med den operationen konstaterade han att jag INTE hade någon äggledare eller äggstock på vänster sida och att det därför inte varit så underligt att jag inte blivit gravid. Cystan, som var 9 cm i diameter och innehöll 3,5 dl vätska hade ju blockerat den enda utrustningen jag hade. Och när cystan var borta dröjde det inte mer än 8 månader innan jag var gravid med C.

Graviditeten gick oväntad bra. Inga större fysiska problem, ingen foglossning att prata om och inte blev jag sängliggande heller trots att jag blivit uppmanad att ställa in mig på det. Utan snarare tvärt om! Ju större magen blev desto rakare och bättre hållning fick jag och det var faktiskt riktigt otroligt att se - alla förvånades! Däremot mådde jag inte bra psykiskt utan gick in i en förlossningsdepression redan i v.14 då jag fick en akut blödning och ensam åkte in på sjukhuset eftersom M var på skolresa i Malaysia och Australien.

C var beräknad till 11 januari 1999 men eftersom man inte ville att jag skulle föda på naturlig väg, planerades ett kejsarsnitt till den 21:a december 1998. Då räknade man med att han inte skulle hinna sätta i gång förlossningen eftersom det misstänktes kunna få förödande konsekvenser för mina höfter och rygg. MEN rackarn's så fel vi hade!! Vår lilla buse hade så bråttom ut i livet, nyfiken som han är, och redan den 18:e december satte han igång förlossningen mitt under en av mina föreläsningar! Klockan 15:12 såg han sin far i vitögat, 2500 g tung och 47 cm stor, cirka fyra veckor för tidigt född.

Jag hade just fått min diagnos när jag blev gravid, men fram till dess tyckte jag att jag inte haft så påverkande problem av den (allt är ju relativt, jag var ju opererad mer än tjugo gånger redan då men smärtorna var inte så stora vid den tidpunkten). Därför var jag inte heller så orolig för C:s del heller. Jag oroade mig mycket mer för andra sjukdomar och tillstånd och menade att har jag kunna leva med detta i 30 år, ja då kommer nog han också att kunna göra det. För det hade ju inte varit så farligt för mig! *ler* Snacka om försvarsmekanismer, vad då sjukdomsinsikt?!

C undersöktes grundligt redan tidigt, höfterna röntgades och vreds hit och dit, men inga större fel hittades på honom. Inte annat än att hans huvud växte fort och mycket på kort tid, vilket vi fick gå på utredning för under en ganska lång tid. Men som nu är avskrivet och det sista doktorn sa, efter att ha tittat på både mig och M var, "pojken har ju en del att brås på"! Undrar just vad hon menade med detta?! Att vi är tjockskalliga, eller…*ler* C fick sin diagnos i Umeå någon gång mellan 2000 och 2002, minns faktiskt inte riktigt.

Än så länge har han inte så stora problem av sjukdomen, något vi så klart är väldigt glada över. Det vi märker är hans plattfothet som ger benvärk, nackvärk, att han är motoriskt sen och absolut INTE gillar fysiska aktiviteter - what so ever! Han har också koncentrationsnedsättningar (om det inte är något han gillar väldigt mycket), lite minnesnedsättning, lite tungt i skolan och kontrollerar ryggen minst en gång per år med tanke på min aggressiva form av scolios. Mer om C:s födelse finns att läsa under etiketten 18:de december 2009.

Liksom C är även jag enda barnet, vilket ger väldigt täta familjeförhållanden. C är fortfarande ganska "mammig" och vi står varandra mycket nära även om jag märkt på senare tid att jag snart har en riktigt stor kille. T.ex. har han redan börjat komma in i målbrottet, bli bredaxlad och utvecklas även på andra sätt väldigt tidigt. Att den här svåra tiden vi nu har bakom oss också har påverkat honom och hans utveckling anser jag är självklart även om en del perioder varit nog så skrämmande svarta och bråddjupa. Men med så djupa föräldrar kan man väl heller inte förvänta sig så mycket annat än filosofiska funderingar om livets mening och så där. För såna är ju även M och jag...

Nu när jag är mer tillbaka på banan mår även prins C mycket bättre, han blir mer och mer självständig och kan allt oftare släppa sitt fokus på mig och istället välja att vara med sina vänner, precis som det ska vara. Så nu handlar det bara om att även jag måste släppa taget om honom och låta honom "flyga", vilket inte är helt enkelt eftersom vi ju nästan är som tvillingar i både utseende och personlighet. Han är inskriven på barnhab för sin EDS men vi har inte så mycket kontakt med dem annat än för kontroll av fötter och rygg en gång per år. Och jag hoppas att det ska fortsätta att få vara så!

Som sagt jag är också enda barnet och är uppvuxen under väldigt trygga och stabila hemförhållanden i ett medelklassområde, som också var ett nybyggarområde i början av 70-talet. Vilket innebär att samma grannar har bott och fortfarande bor i sina hus och är fortfarande gifta med varandra efter mer än 35 år. Ganska fantastiskt när man tänker på det! Och jag hoppas verkligen att det ska fortsätta att förbli så, länge än, även om inte jag längre bor i de kvarteren. Men jag har ohyggligt svårt med förändringar och min gamla "katastrofångest" slår absolut till när jag tänker på att allt inte alltid kommer att vara som det är!

Min mor var sjuksköterska och min far byggnadsingenjör, vilket visade sig vara väldigt användbara yrken när man som jag varit i sjukhusbranschen hela mitt liv. Och senare även köpte ett eget hus som krävde en del renoveringar. Att pappa var byggnadsingenjör och själv ritade deras hus var också mycket lyckosamt då jag var barn, eftersom jag vid flera tillfällen i min barndom har vårdats månader i sängen efter mina otaliga operationer. Något han anpassade husets design efter när han ritade det. 

För ingen visste i början av 70-talet hur rörlig jag skulle bli och därför blev huset handikappanpassat redan från början. Mina fina underbara föräldrar har under långa perioder varit mitt allt, så även nu de senaste åren då jag gått igenom en "extreme make-over" och bytt ut flera av mina kroppsdelar. Vi hade aldrig klarat detta utan deras hjälp och den är ovärderlig!! Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur mycket de ställt upp för oss och det enda jag kan säga är TACK och vi älskar er!! 

Mina bägge föräldrar är födda i Tornedalen, pappa i Charlotte Kallas hemby och mamma i byn där den berömda vanten kommer ifrån. Pappas familj var mycket stor med 12 barn, jord- och skogsbruk och byns affär. Så jag kan bara tänka mig att det kunde gå livat till där när alla barn var hemma. Dessutom var det min farmor som fick dra det tyngsta lasset med ungar, djur och affär medan farfar veckovis bodde och jobbade i skogen.

Mamma däremot kommer från en mindre familj med endast tre flickor, vilket är lite i de sammanhangen. Mormor och morfar hade också jord- och skogsbruk vilket krävde att alla fick hjälpa till på gården, alla efter sin förmåga och på så sätt skapades en tät och sammansvuren familj. Något vi än i denna dag är rädd om, se bara hur vi t.ex. firade julen i år. I mormorshuset, 17 personer under samma tak i fyra dagar och detta utan att någon flippade ur och blev tossig (mer än jag då, när jag inte fick/kunde sova! *ler*).

Vi har firat mer eller mindre alla högtider där, tillbringat loven på gården och umgåtts med varandra i alla lägen. Mycket tok och skratt blir det, surr till sent/tidigt och avvikelser från alla normala rutiner är något som medfört att många fler än vi i familjen, våra vänner i flera generationer, också mer än gärna vill komma dit! Alla blir som på grönbete när man kommer upp på backen med vedeldad bastu, katalanska middagar och annat som gör livet trevligt! *ler*

Även om jag många gånger saknat och fortfarande saknar syskon, speciellt nu när kära föräldrarna börjar bli till åren komna och de svåra besluten ska fattas, har jag aldrig behövt känna mig ensam. Eftersom vi i släkten alltid varit tillsammans har min ena mosters barn, kusin M och S blivit mer som mina syskon än kusiner. Vi har firat våra födelsedagar ihop, rest ihop och tillbringat hela sommarlov ihop och därför känner jag mig många gånger mer som deras "plast storasyster" och "plastmoster" och "plastfaster" åt deras barn. Eller varför inte "titan storasyster, moster, faster"?! För det är ju det mitt "nya skelett" är gjort av! *ler* Älskar er S och M och TACK för att ni finns för mig! Pöss!!

När man är enda barnet blir också vänner väldigt betydelsefulla, eftersom det ju bara är av dem jag kan få bekräftelse men också "spegla mig i." Genom att möta vännerna har jag lärt mig vad som är positivt hos mig men också vad som är mindre bra och också vad jag behövt jobba mer med under livet. Och många betydelsefulla och viktiga vänner har jag fått, som jag är väldigt rädd om och försöker bevara som dyrbara skatter! Ingen nämnd och ingen glömd, KRAM till er alla!!

 Med detta rundar jag av dag 3 i utmaningen och ska nu istället ägna mig åt att försöka "serva" svärfar efter bästa förmåga. Han och M sitter och tittar på hockey och jag ska börja förbereda Taccos, som vi tänkt bjuda honom på senare ikväll. På återhörande för alla som vill!/Carro med familjealbumet (privata och googlade bilder)