Början på en lång historia

Jag är en sån där person som har kalendern fullsmockad med "årsdagar", ni vet såna där dagar som man minns av en eller annan anledning. Behöver inte bara vara bemärkelsedagar av olika slag utan också dagar som man minns av andra orsaker. Så jag är den i familjen som kan upplysa alla om att idag är det så och så länge sedan vi gjorde det eller det, eller idag för si och så många år sedan opererade jag gallan osv. Jag har alltså full koll när allt viktigt har hänt i mitt liv (nästan allt i alla fall) och det har jag efter far min. *ler*

Och idag är det faktiskt en sån dag! Inte en bemärkelsedag och heller kanske inte någon att "fira" i egentlig mening, även om M rått skrattade och sa det i går när vi lagt oss. Hos oss är tonen rå men hjärtlig! *ler* Och det är också därför jag måste skriva ett inlägg om detta, trots att jag kom med ett lååååångt ett i går kväll. Nu visar jag er även en del hemska bilder som är tagna under den här tiden, bilder jag helst vill glömma men som också visar hur himla dålig och drogad jag var. Det syns i ögonen...

För idag är det exakt på dagen, FEM år sedan jag jobbade min sista arbetsdag på jobbet! Då var det också fredag den 18 mars, när jag stängde dörren till mitt kontor bakom mig för sista gången. Eller åtminstone för ett lååååångt tag framåt... Och hade någon sagt åt mig den gången att det här, Carro, det här kommer att ta mer än fem år, hade jag nog fått ett ännu större psykbryt än jag fick. Visst förstod jag att det skulle ta tid och bli komplicerat men inte sååå här lång tid. Så därför har jag konstaterat att det nog, trots allt, är bra att man inte alltid vet allt om framtiden…

Jag är också lite av en nostalgiker och förlorar mig ofta i minnen och tankar från förr, vilket jag så klart gör en dag som denna. Idag går mina tankar tillbaka till hur det var då och nog känner jag både vemod och glädje i mitt hjärta när jag tänker tillbaka. Tänk, vilken RESA jag har gjort och TÄNK var jag står idag! Då hade jag allt det jobbiga framför mig och nu, idag, har jag det mesta (som jag känner till) bakom mig. Så inte är det konstigt att jag nästan blir lite rörd i ögat när jag tänker på det. Och nu, idag, kan jag säga som Peter, Pekka, LeMarc gör i en av sina låtar och som av förklarliga skäl är en av mina "favvosar" (för ni har väl hört det förr, jag liknar ofta mitt mående med låttexter och dikter). Det är "Så gott, att må gott igen!"

Kort för "nypåstigna" eller "tillfällighetsbesökare" på Gummigummans blogg kan jag säga att jag alltid varit sjuk och har sjukdomar jag aldrig kan bli frisk från. Därmed är allt relativt när det gäller hur bra eller dålig jag är eller kan bli men "sjuk" kommer jag alltid att vara. Men det jag pratar om just nu, är att det i dag, är fem år sen som min senaste "långresa" började! Idag för fem år sedan började min "extreme make-over", men inte hade jag kunnat drömma om att jag var TVUNGEN att först nå botten på "jordkällaren" innan jag kunde börja vända uppåt igen. Och inte hade jag varken förstått eller kunnat drömma om att det skulle ta en sån oerhört lång tid och vi har inte ens nått "resans" slutdestination än…

På slutet av min "arbetskarriär" orkade jag inte jobba mer än 50 % och jag hade lagt mitt schema så att jag aldrig jobbade mer än 2,5 dag innan jag fick minst 2 vilodagar mellan. Ändå fungerade det inte till slut, jag blev för dålig. Att jag höll ut så länge beror på att jag har så svårt för att ge upp, kasta in handduken och säga att något är omöjligt och acceptera att detta är faktum. Dessutom äääälskade jag mitt jobb eller kanske snarare min kära personal och känslan av att få vara i centrum! Jo, jag är nog nu böjd att erkänna det M alltid brukar säga, att jag innerst inne är en person som vill synas och ta plats, trots allt (egoistisk säger han! *ler*).

Jag trivs när jag är "spindeln i nätet", när folk förväntar/kräver av mig att jag ska fixa och trixa och när jag sen lyckas göra "underverk" som gör människor glada och nöjda. Då mår också jag som allra bäst! När jag får beröm och bekräftelse på att jag är bra och kanske också levererat något bra, växer jag flera meter. Känslan av att vara omtyckt, behövd, efterlängtad och duktig medförde att jag kände mig viktig och "duglig" trots mitt funktionshinder. Fast vem gör inte det egentligen! Det är ju något vi alla behöver och som är ett grundläggande behov.

Den dagen min dåvarande chef ringde mig, det var 1 juni 2003, och berättade att hon skulle ge mig en tillsvidare tjänst är också en sån årsdag jag kommer ihåg! Jag blev så oerhört glad, lycklig och tacksam att någon ÄNTLIGEN ville anställa mig efter 16 års vikarierande åt kommunen. Jag hade kämpat så oerhört hårt och länge, med utbildning, vikariat och ännu mer utbildning för att nå det målet och bli eftertraktad trots mitt funktionshinder och hårt ansatta kropp. Därför kändes det som om jag vann högsta vinsten och ville plocka ner månen åt chefen. Hon är än idag också en av mina "husgudar"! *ler*

Därför tror jag att min tillsvidare tjänst betydde mer för mig än för "friska" människor. Det var nog också därför jag kämpade så oerhört länge innan jag till slut lämnade min post. Låååångt mer än vad som var nyttigt för mig. Jag ville inte ge upp, acceptera, göra min chef besviken eller överge min personal. Jag ville inte att chefen skulle känna att hon satsat på fel "häst" eller bli en börda för henne och förvaltningen. Jag ville bevisa att jag orkade och klarade precis lika mycket som mina "friska" kollegor (dumt men sant!). TROTS att priset blev min och familjens hälsa. Och starkast var nog ändå den känslan, som också bar mig hela vägen, den när jag gjort något bra, t.ex. lyckats ordna en efterlängtad semester åt någon och som jag sedan fick uppskattning för.

Den känslan kunde jag "leva" länge på och den var värd ALLT! Det var ett ömsesidigt tagande och givande mellan personalen och mig, något jag tror de inte riktigt förstod och som jag heller aldrig har tackat dem för! Att de genom att visa sin uppskattning för det jag gjorde för dem och för att de behövde mig, fick mig att känna mig eftertraktad något som i sin tur gjorde att jag orkade igenom den där svåra tiden. TUSEN TACK, älskade "personal" för det! Ni var viktigare för mig än både ni och jag förstod då! Utan er, och fina kollegan Anki som jag hade så roligt med, hade jag aldrig orkat så länge som jag gjorde! Tack vänner! *ler*

Men den där fredagen 2006, lämnade jag för ovanlighetens skull mitt skrivbord "oplockat". Jag är en obotlig kontroll- och ordningsmänniska. Även om jag inte alltid själv orkar "plocka" och städa undan är det så jag egentligen vill ha min tillvaro runt omkring mig. Jag visste alltid exakt vars alla papper var och kunde "guida" mina kollegor på mitt kontor även hemifrån. "Det pappret ligger i tredje plastfickan, under de två översta mapparna i tredje lådan, bakom mitt skrivbord i hurtsen längst till höger!" Ja, det sant, just så där kunde det låta om de ringde och jag var ledig. Och likadant fungerade jag inför operationer och semestrar.

Jag jobbade in i det sista och förberedde allt för min vikarie så hon inte skulle få några problem att ta över efter mig. Detta tror jag grundlades i mitt jobb på biblioteket, där det är A och O att allt finns där man förväntar sig att det ska vara, annars blir det kaos och en omöjlighet att hitta något i den stora bokmängden som finns där. SÅ hade jag tänkt och planerat även den här gången men så blev det alltså inte. Jag hade haft ont i höger höften ända sedan 2000 och vid det laget var jag så slutkörd att jag bara grinade.

Dagen innan hade jag dessutom blivit så ordentligt utskälld att nackhåren reste sig. Detta av en anhörig till en "kund", något som nästan aldrig tidigare hade hänt och detta trots att det inte var jag som "felat". I vanliga fall, om jag hade haft orken, hade jag kunnat hanterat detta samtal på ett mer professionellt sätt, jag hade aldrig tagit åt mig så mycket som jag gjorde den gången. Personen skällde på mig i mer än 45 minuter och jag fick ge "det sista jag hade", men så skildes vi också som vänner personen och jag. Efter det samtalet var jag SLUT! Då hade "orkesmätaren" i mig nått botten.

På fredagen gick jag på "ångorna" och lämnade alltså mitt skrivbord i det skick det var, när jag gick hem. ALLT låg framme för jag var ju så säker på att jag skulle tillbaka på måndagen och tänkte att jag får ta hand om det då. MEN så blev det alltså inte! På natten fick jag jordens jä*la sendrag, från ljumsken och ner till tårna! Det var nog bland den jävligaste smärtan jag någonsin känt och krampen varade i fem timmar!! Jag vet, "normala" människor hade nog "åkt in" vid det laget men inte jag! Jag kämpade på med krampen, grinade och krampade men var helt säker på att jag skulle avlida (att jag inte åkte in berodde på att jag var ensam med C som ju sov under hela dramatiken).

Någon gång under den stunden utvecklade jag också mitt första panikångest anfall som sen följdes av många fler. Och när M kom hem på natten efter en After Work (nä, jag ringde inte ens honom, ville inte förstöra hans kväll och SKULLE dessutom klara detta själv!) hittade han mig tokcyklandes på min testcykel med tårarna sprutande och ögon svarta av ångest. Han sa bara helt stilla; "hjälper det där?!" Vilket det ju inte gjorde och då hjälpte han mig av cykeln och i säng.

Så låg vi, han liggande och tryckandes på mitt ben, ända tills morgonen kom och krampen släppte. Och i den stunden sa han: "NU är det färdigt! NU är det nog! Nu blir det inte en dag till på jobbet för din del! Hädanefter kommer du inte att få göra något fram till operationen, hädanefter blir det sängläge för din del!" Och innerst inne kände jag och förstod jag att han hade rätt. Innerst inne insåg jag då hur dålig jag hade blivit, men det krävdes att någon annan bestämde och tog beslutet åt mig.

På morgonen åkte jag på jouren och redan i väntrummet sprutade tårarna när doktorn ropade mitt namn. Doktorn konstaterade krasst: "men det här var nog den jävligaste höftartrosen jag sett under hela min karriär!" Han skrev ut Stesolid och sa: "gör nu som resten av svenska folket gör en lördag kväll, far hem och he dig i fyllan!" Vilket jag också gjorde (med tabletterna)! Jag sov från lördag till tisdag innan jag kom till min vårdcentrals doktor, som jag chockade totalt bara med min uppenbarelse. Fram tills dess hade vi haft en ganska hård och rak jargong och han var van vid att jag var självständig och handlingskraftig!

Vilket jag inte längre var och definitivt bara en spillra av mitt forna jag. Därför blev han livrädd när han såg och hörde hur jag mådde och omedelbart skrev han ut "hela apoteket" åt mig. Han sjukskrev mig på direkten och beordrade alla i min omgivning att behandla mig med silkesvantar. Så skör var jag tydligen även om jag inte förstod det då. Men det har jag förstått långt senare och definitivt när man ser hur jag ser ut på korten från den tiden.

Att jag inte hade den minsta sjukdomsinsikt, trots att jag varit "sjuk" hela livet kan tyckas märkligt men så var det faktiskt. Dels hade jag aldrig sett mig som funktionshindrad förrän 2000 när höger benet också började krångla vilket blev för mycket för både mig och min kropp. Men också dels för de höga kraven jag har och alltid haft på mig själv. Jag vägrade inse fakta i vitögat och lägga mig, in i det längsta.

När jag återhämtat lite krafter, men det var verkligen bara just för att inte trilla av pinn, åkte jag och hämtade hela semesterplaneringen och budgetuppföljningen och tänkte att jag kunde göra det ideellt hemifrån bara för att ha något att göra. Kan ni fatta det!! Jag nästan skäms när jag skriver det, men så var det! Jag var beredd att jobba gratis åt kommunen bara för att jag inte ville släppa taget! Helt jä*la otroligt, men sant!

Men naturligtvis gick det inte, hjärnan fungerade ju inte i mitt drogade tillstånd och till slut var jag tvungen och ringa en kollega. Jag grinade i luren och sa till B att: "du måste komma och beslagta ALLA papper jag har hemma (likt en alkis, men min "flaska" var mina papper), för det här går INTE! Jag kan inte ens dra ett rakt sträck med linjalen och hur ska jag då få ihop något vettigt av detta?!"

Det sista jag gjorde var att ringa runt till varenda en i min personalstab och meddela deras nya löner samtidigt som jag erkände mig besegrad, beklagade att jag "lämnade" dem och tackade för den tid vi haft tillsammans! Och efter det släppte jag taget! Efter det "landade" jag och lät jag mig sjunka och bli den lilla bortglömda 38 kg lätta "trasdockan" jag kände mig som. Från och med den dagen kom det nya hjälpmedel varje dag och förutom min mycket långt gångna artros konstaterades ett kraftigt och djupt utmattningssyndrom med depression, självmordstankar och post traumatiskt stressyndrom (något som förvånade mig själv och som jag då så klart, hade svårt att erkänna och acceptera).

Detta har som ni vet och säkert gissar, varit en MYCKET lång resa, både innan jag hamnade här men också tiden efteråt och vägen tillbaka. Därför ska jag inte skriva om, allt en gång till. Utan istället hänvisar jag bakåt i bloggen för där finns det en hel del att läsa om vad som hände, vad jag kände och var med om med kroppen och i alla turer med sjukvården. Bäst är det ju förstås att börja från början men jag har ju full förståelse för att det är en bedrift, eftersom det hunnit bli en hel del texter vid det här laget.

Därför får ni några direkt länkar till några exempel där jag berättat hur allt detta senaste i mitt liv började. Vill ni fördjupa er i detta tema, utan att för den skull läsa allt, rekommenderar etiketterna Bra och dåligt mående, Sjukvård och Utmattningssyndrom. Här kan du läsa mer om turerna till varför jag gick så länge innan jag fick min operation och fortsättningen finns i Taskigt bemötande 3. Och här finns texten om när jag "landade på golvet i jordkällaren" och hur/varför det till slut vände i mitt psykiska mående. I den här texten berättar jag hur det kändes när jag till slut tvingades bli kvar hemma.

Så här med den längsta "sträckan" bakom mig känns det underbart att inte längre ständigt måsta titta i backspegeln eller att vänta på "T-centralen" som vi kallade den här tiden. För väntan på operationer som aldrig kom är ungefär som att vänta på ett tåg som aldrig kommer. Och vi väntade även på att livet skulle få kunna fortsätta. Idag har jag i stället blicken genom "vindrutan" och blickar framåt den mesta tiden, bortom allt detta jobbiga. Nu har jag både fått distans och perspektiv till hur det var och allt som hände då och är så oerhört glad att jag idag kan kalla det "historia". Även om jag är långt ifrån "frisk" eller fortfarande inte vet hur min framtid ser ut, så är jag iallafall "botad" från mitt utmattningssyndrom. Men så klart med en del rest symptom jag tvingats lära mig att leva med (eller försöker lära mig!).

Visst har jag många "strider" kvar, visst måste jag alltid tänka på hur, vad och när jag gör vad och visst går jag ständigt och jämt på "minor." Men jag är iallafall inte kvar där på "källargolvet" och idag försöker jag uppfylla det jag lovade mig själv när jag "låg" där. Att älska MIG själv, att tycka att JAG är viktig och att montera in en "handbroms" i mitt liv. Nu fnissar ni säkert och jo, jag med, för jag är verkligen inte färdig med än och jag har definitivt många läxor kvar att lära. Men jag försöker duktigt och tycker att jag är på rätt väg!

 jag i julas och 20 kg tyngre än då

I takt med att jag fått "kroppsdelarna" utbytta har jag också fått tillbaka livslusten, glädjen och nyfikenheten. Jag har insett att än finns det massor kvar att uppleva och mängder att "uträtta" innan min tid på jorden är slut. Bland annat vill jag se C växa upp & bilda familj. Leva och åldras med min kära M men framför allt hinna lämna mina fotspår efter mig…Kram på er!/Carro…på G (googlade och privata bilder, rubriken lånad från en låt av Peter LeMarc)

 Av gamla texter

blir jag påmind

om sådant som hänt

tankar jag tänkt

som jag glömt

som ger ledtrådar

till nuet

Copyright © Gummigummans blogg.