Du är bäst på att vara du!

Visserligen är jag en data freak, men för mig betyder inte bara WWW, world wide web och är inte heller endast symbolen för den holländska turistbyrån, utan VVV har blivit ett av mina stora livsmotton och mantran under och den här svåra tiden, nämligen Våga Välja Vila, ganska bra eller hur?! *ler*

När jag fick höften i ett så dåligt skick innan operationen 2006, drog jag också på mig ett totalt utmattningssyndrom med depression och dödsångest. Den berodde på fem hörnstenar; den supersvåra smärtan, jobbet som enhetschef, familj, hus/hem och mig själv!

Jag har alltid haft tusen järn i elden. Doktorerna sa att jag har varit lite FÖR överaktiv, för vad som varit nyttigt för mig själv. Under många och långa perioder har jag både pluggat och jobbat samtidigt och inte förstått varför jag inte orkar och blivit så trött (Det var före utmattningssyndromet, idag är det en omöjlighet)!!

Knäppt jag vet, men det var nog så att jag saknade "handbromsen" i livet och alltid såg till att hjulen i mitt liv snurrade fortare och fortare. Att jag dessutom är en obotlig tidsoptimist och hela tiden envist hävdadade mina tidigare motton "mitt huvud sitter på fel kropp", "det som inte dödar, det härdar" och "Det SKA gå", gjorde ju inte saken bättre!!!

Jag är en sån person som behöver ha lite press på mig, annars blir det ingenting gjort. Jag minns bara hur det var när jag jobbade på bibliotek. Då planerade jag halvårsvis i förväg vad jag skulle hinna med när det blir sommarlov och eleverna lediga. "Då ska jag göra det, det och det"! Men tror ni något blev av? Näpp! För när sommarlovet kom och vi fick minskade öppet tider blev lilla jag alldeles handlingsförlamad och fick absolut ingenting mer än det nödvändiga utfört.

Likadant har det varit när jag har pluggat, noll framförhållning och full panik dagarna innan en tenta eller uppgifts inlämning. Det är nog tidsoptimistens vardag - alltid ute i sista minuten och ska hinna med så mycket som möjligt när jag ändå är på G! Min pappa har sagt att det är lite synd att jag alltid haft sån jä...la tur och hunnit med det jag ändå tänkt mig, typ flyg och sånt. Han menar att det hade varit bra om jag någon gång hade gått på en mina, så kanske jag lärt mig en läxa och fått ta konsekvenserna.

Förutom tidsoptimist är jag också lite av en arbetsnarkoman, något jag ärvt av min far, och bara älskar att jobba. Så när jag tvingades sluta jobba på grund av höften 2006 hade jag jätte svårt att "släppa taget" om "mitt område", med brukare och personal. Jag tog med mig mycket jobb hem och tänkte, hör och häpna, göra det ideellt - bara som sysselsättning! Hur tokigt som helst, men jag visste inte om något annat jag kunde ägna min tid till.

Jag ville inte heller acceptera att jag var i både ett så fysiskt och psykiskt dåligt skick. Jag minns när jag satt och grät vid köksbordet och försökte jobba med personalens semesterplanering utan att få ihop en tråd rätt! Då var jag inte kaxig! Jag ringde snörvlande till en kollega och sa: "kom genast hit och beslag ta vartenda papper jag har här, för ni måste ändå göra om det själva"!

Det sista jag gjorde var att meddelade all min personal deras nya löner samtidigt som jag tackade för mig och för den tid vi haft tillsammans. Sen släppte jag taget och fullständigt rasade ihop. Många dagar orkade jag inte ens upp ur sängen utan kände mig som en gammal bortglömd trasdocka med lösa armar och ben och bara vitt ludd i huvudet.

Många runt om kring mig försökte föreslå sysselsättningar, den ena tokigare än den andra sett med mina ögon, för det jag egentligen ville var ju att få vara på jobbet. Där satt jag i mitt kök, utan annat att göra än att följa visaren på klockan och M sa många gånger att det var lika muntert som i en Ingmar Bergman film.

När jag verkligen och slutligen nådde "källargolvet" var någon av de första dagarna i juni det året. Kvällen innan hade M känt att han bara måste få fly hemifrån innan han kvävdes av "Det sjunde inseglet" känslan som jag spred runtomkring mig. Jag satt vid köksbordet och grät, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och konstaterade att jag inte var arg på M utan istället avundsjuk!

För att han kunde fly. Jag ville också fly. Från mig själv! Jag ville inte vara den jag blivit. Det kändes som om jag tappat bort mig själv eller kanske ännu värre "aldrig haft mig själv." Vem är jag, vilka är mina mål, vad vill jag, vad gillar jag och tror på, vart ska jag och vad kan jag, förutom att jobba, var frågor jag grubblade kring utan att först hitta svaren.

Men det var nog också faktiskt den dagen det vände! Det var den dagen jag hittade källartrappan upp igen. Även om det varit en lång väg upp! Jag har fortfarande en bit kvar innan jag sitter på taket och det går inte alltid så snabbt, för fortfarande händer det att stegpinnar går av och jag glider några pinnhål ner igen. Men idag mår jag bra psykiskt och vet att jag är både envis och stark och att jag varje gång kommer tillbaka och kommer orka dra mig uppåt igen!

Den stunden, vid köksbordet, bestämde mig för att börja "älska mig själv" och ta mina tankar och känslor på allvar. Konstaterade att, min vilja är lika mycket värd som någon annans och att jag är bra, just precis som jag är! Den hösten gjorde jag en "Regina Lund" utan att jag visste om det men läste långt senare att även hon gjort det.

Det kanske låter tokigt, men liksom allt annat står jag även för det. Plötsligt fick jag en så stark känsla, likt en vision eller ingivelse, och i det ögonblicket beslutade jag att gifta mig med mig själv! Jag köpte mig en dyr vigsel ring och lät gravera Med kärlek 061006 i den och jag var störtkär i mig själv hela den hösten!! En ganska häftig känsla, kan jag lova *ler*

Hur jag har gjort för att gå vidare, komma upp och fångat sömnen, kanske jag berättar om imorgon. Men det är inte säkert, för jag vet aldrig vad jag ska skriva när jag sätter mig vid tangenterna, så det är lika spännande för mig att se vad som kommer ut! Var rädd om dig, för Du är bäst på att vara du!/Carro