Tunga tankar, del 1

Nu tror jag vi har kommit fram till den svåraste delen av mitt berättande och detta är nog mest troligt min mörkaste sida. Det är lika bra vi tar tag i det också, så har vi det bakom oss för att sen fokusera på annat. Det är naturligtvis narkosen och sövningarna jag tänker på och jag känner att jag vill berätta om dem för er. Men det är jättesvårt, eftersom jag fortfarande får ett lätt ångest påslag när jag tänker och pratar om det. Samtidigt tror jag att prata och bearbeta är enda sättet att hela och gå vidare.

Som jag tidigare har skrivit har det satt stora sår i mig, eftersom mina föräldrar aldrig fick vara med då. Jag har inte så tydliga minnen av vad som hänt när jag var riktigt liten, men något är det eftersom jag idag reagerar så starkt vid dessa tillfällen. Av litteratur och forskning vet jag att man då inte la ner så mycket tid, pedagogik och psykologi på sövningssituationerna, något som stämmer med mina erfarenheter.

Mamma brukar berätta, för vid gipsbytena fick hon vara med och när jag var riktigt liten sövde de mig då också, att de var fem som tvångshöll fast mig på britsen. En i var arm och ben och mamma i huvudet för jag var HYSTERISK och sprattlade och skruvade mig åt alla håll, för att komma undan! Och inte gjorde det väl saken bättre att jag var fasthållen, säkert försökte jag fly ännu kraftigare bara av den andledningen.

I ett avsnitt av Sjukhuset, som gick varje vardag på 3:an i höstas, var det en gång en pojke som man skulle ta bort gipset på och han blev alldeles hysterisk, något som jag så väl kunde förstå och kände igen. När man är ett litet barn känns gipssågen så fruktansvärt skrämmande och hotfull, likaså den jätte enorma saxen och inte hjälper det att man får saker och ting förklarade för sig, man vill fly ändå. Ett barn kan få lite av en panikångest attack eftersom känslan är att de ska "sprätta upp" hela en själv.

Ibörjan av det jag minns brukade mamma komma till mig på barnavdelningen på morgonen jag skulle sövas och opereras. Hon var med under förberedelserna och följde sedan med transporten upp på våningsplanet där operation låg. Men där slutade det för oss, vi skildes vid dörrarna. Hon blev kvar på utsidan och jag skjutsades hysterisk in och togs emot på operation av en hög med grönklädda människor. Jag minns att jag såg mammas lilla ansikte med tårarna rinnande genom fönstret bakom de höga gråa dörrarna och själv var jag ensam, liten och skräckslagen.

Jag grät, skrek, darrade, skakade, hulkade och var fullständigt panikslagen. Jag brukade ligga under täcket med en ring av grönklädda varelser runt mig. Jag vägrade komma fram, hur mycket de än lockade på mig. Ofta hade jag sängen full av gossedjur och jag minns att de försökte prata med dem, för att på så sätt kanske få en relation med mig.

Väl inne på operationssalen var jag ofta som en disktrasa, helt utmattad efter panikattacken och genomfrusen till både kropp och själ. De enda positiva jag minns från detta är att jag fick ha min älskade Lotta, min smutsiga och lagade trasdocka som luktade underbart, med mig på bordet. Sedan höll de fast mitt huvud och tröck på mig den svarta masken, som täckte halva mitt ansikte och luktade kemikalier lång väg.

Än i denna dag får jag panik om jag eller någon/något håller för näsan på mig, så syrgasmasker går bara inte ihop med mig. Behöver jag någon gång syrgas, vägrar jag att låta dem sätta på mig en mask för då får jag panik och därför blir det så gott som alltid genom "grimma" (klämma i näsan). Jag klarar inte heller att bli fasthållen och kittlad, då får jag också panik och jag antar att detta förmodligen är sviter av alla fasthållningar jag varit med om.

När jag var någonstans mellan 7 - 10 år, minns inte exakt, sa jag åt mamma att hon inte behövde komma på avdelningen operationsmorgonen. Jag ville inte att hon skulle följa med och att vi skulle skiljas vid dörrarna, det var så fruktansvärt jobbigt och traumatiskt. Jag tänkte att jag kanske klarar det bättre ensam, då behöver jag åtminstone inte "spela" och skärpa mig för hennes skull. För redan då förstod jag ju hur jobbigt detta måste vara för henne också, så "lill gammal" jag var redan då. Något som jag kan känna av än idag, att jag har levt i 150 år eller så! *ler*

På något sätt trodde jag att jag skulle bespara både henne och mig själv en del smärta om jag klarade av att gå igenom detta trauma ensam. Kanske var det här jag grundade mitt "ensam är stark" tänkandet, något som är djupt rotat i mig fortfarande. Däremot brukade mamma vara hos mig när jag vaknade igen och jag minns att hon alltid hade ett korsord eller en stickning i händerna. Även uppvaknandet var väldigt traumatiskt, dels för att jag oftast var gipsad eller hade benet i sträck och därför inte kunde röra på mig, sedan mådde jag illa, hade panik över syrgasmasken och var mycket ledsen och grät floder.

Idag har jag också fått en vetenskaplig förklaring på detta och det är att somnar man i panik eller affekt, så vaknar man i samma känslostämning. Det är bara som att man trycker på pausknappen medan man sover och när operationen är över och narkosen släpper, släpper också pausknappen och man fortsätter från där man var innan man somnade.

Ett mycket, mycket positivt minne, förmodligen det enda, som jag har från dessa svåra stunder är nog från -79 och min senaste operation av vänster höft. Jag överlämnades ensam till operationspersonalen och var precis så panikslagen, som jag alltid brukade vara. Precis som alltid grät, skrek, skakade och darrade jag med händerna för ansiktet under mitt täcke och med min Lotta i famnen, så stor jag ändå var. Men i dessa ögonblick är man inte stor, och jag blir fortfarande fem år varje gång jag måste sövas.

Och precis som vanligt var det massa personal runt omkring mig, men ingen lyckades få fram mig. Till slut var det en yngre manlig sköterska som körde iväg sina kollegor och satte sig på min sängkant och började prata med mig med sin lugnande stämma. Jag minns att han frågade vad jag tyckte var värst och det är inte alltid så lätt för ett barn att sätta ord och veta vad man känner och speciellt inte säga vad som är värst.

Det enda jag kom på i det ögonblicket och som jag sa var att jag tyckte att det luktade illa där och att jag inte visste hur det såg ut. Då smorde han in mina händer med Atrix och bad mig hålla dem mot ansiktet och jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat när jag känner den lukten, den betyder trygghet för mig. Sen lyfte han upp mig i sin famn och bar mig runt på hela operations avdelningen. Jag minns att vi tittade in genom fönstrena till de olika salarna och han berättade och guidade för mig om allt vi hela tiden såg.

Detta är ett mycket kärt minne för mig och jag blir faktiskt än i denna dag sentimental när jag tänker på denna händelse. Den sköterskan var verkligen ett föredömme och långt före sin tid och jag tror inte han förstod vilken oerhörd tjänst och hur han så gott som livräddade mig. Hade jag möjlighet skulle jag gärna vilja tacka honom, ja faktiskt ge honom en puss på handen och lyfta på hatten för honom, så fantastisk blev han för mig!

Jag tror jag stoppar här för idag, känner faktiskt av lite ångest i bröstet och måste få pausa lite innan jag tar fortsättningen. Kanske kommer den i morgon…

Hoppas inte mitt berättande gör er för nedslagna, jag har ju överlevt och ni som känner mig vet ju att jag oftast är glad och försöker se allt från den positiva sidan. Men jag vill ändå berätta om detta, eftersom det är och har varit en stor del av mitt liv och därför också har gjort mig till den jag är idag. Trots att jag varit med om så mycket svårt, vill jag inte vara utan det. För utan mina erfarenheter hade inte jag varit jag och nu för tiden är jag ganska nöjd med den jag är! *ler*

Ni får två dikter idag. I den första står mamma, förutom just mamma, också för alla andra vuxna och samhället i stort på den tiden. Men jag vet och förstår att min älskade mamma gjorde allt vad hon kunde och ofta mer än vad som var tillåtet på den tiden (så om du läser detta, känn inte att jag anklagar dig. Det gör jag inte, jag förstår och har accepterat hur det var. Jag är dig evigt tacksam, kära mor!). Den andra skrev jag egentligen till vår lilla bebisödla men när den var klar upptäckte jag att den även passar på mig som liten och vid mina narkostillfällen. Var rädd om er och vi hörs igen!/Carro

Mamma
var finns du
Jag behöver dig
skydda mig
låt mig vara barn
Lyssna på mig
förstå mig
ta reda på vem jag är
Ta mig på allvar
tvinga mig inte
att vara stark
Bli vuxen
och förståndig

så tidigt

&

Med stora händer
lyfter de mig
Från värmen
till kylan
De vill väl
men jag är rädd
När de tittar på mig
skriker och gråter jag
När de pratar och gullar med mig
försöker jag skrämmas
Kommer de för nära
biter jag