I hjärtat på socialarbetaren

Så där, så tog jag mig äntligen fram till datorn till slut! Idag har det varit lite svårt med inspirationen men jag vet inte varför. Ämnen att skriva om saknar jag inte, så det är inte därför. Chans att skriva har jag också haft, för M har varit på hemvärnsövning och C på födelsedagskalas. Men inte blev det en rad för mig, trots kaffe och bra musik medan jag satt vid tangenterna.

Istället har jag tittat på eländes program på tv:n hela eftermiddagen. Det började med reprisen av på "Liv och död", ett program och organtransplantationer och veckans avsnitt handlade om en 9-åring som fick en ny lever. Avsnittet blev väldigt starkt för mig och jag framkallade faktiskt en "lättare" ångestattack som tröck mig långt bak i stolen! Detta för att jag väldigt intensvit identifierade mig själv som barn. Idag är jag ju dessutom mamma och kunde som en extra kniv i hjärtat, identifiera mig med mamman i filmen och hur det hade känts om det varit min C som legat där i sängen och skulle sövas.

Efter det såg jag dokumentären om Mio på tvåan, en thailänds kille som tvingats lämna sin familj för att bo med fastern i Sverige och inte sett sina föräldrar på 11 år när han åkte tillbaka. Det var en tung dokumentär men intressant med mycket droger, slagsmål, misär och elände men som ändå fick ett posititvt slut. Efter det gick jag över på "Medicinska mirakel" och "Kvinnliga doktorer" på tv 4 fakta och ett program om brittiska förbrytare som inte infunnit sig i domstol. Så nog fick socialarbetaren i mig en riktig körare i eftermiddag!

När jag jobbade på bibblo kallade mina kollegor mig ofta för "eländes specialisten" och jag tillkallades alltid när folk ville ha tips på böcker som berör. Och jag har verkligen läst mycket på det området, allt från incest, andra världskriget, droger och misshandel. Men min absoluta specialitet har nog ändå varit sjukhusböcker, där tror jag nog att jag läst allt! *ler*

Egentligen är det ganska konstigt, med tanke på hur mycket jag själv legat på sjukhus. Jag borde ju liksom ha fått nog. Men inte, utan snarare tvärtom! När jag är ute och föreläser brukar jag säga att jag istället har fått ett "sjukt sjukhus intresse" och jag slukar allt på det området i form av filmer, dokumentärer, deckare och romaner! Detta har tydligen smittat av sig på C, för han sa en gång, när vi tänkte fara till stan och fika: "ja, hurra, vi åker till sjukhuset och fikar!!"

Och hur vrickat det än låter kan det kännas som att komma till mitt andra hem, när jag kommer på sjukhus, för den mijlön är bekant för mig! Innan jag läggs in bär jag på en stor förväntan och packandet görs med omsorg! Jag kan planera i veckor innan vilken musik och böcker jag ska ha med mig, vilka myskläder jag ska ha och nu har packlistan även utökats med min lilla rosa bärbara pc, egen fjärrkontroll till tv:n på rummet (de är alltid borta på avdelningarna) och en tropikfläkt eftersom jag alltid reagerar på alla kemikalier med enorma svettattacker. Så packar en sann sjukhus veteran!

Det svåraste och som jag, självklart inte ser fram emot så klart, är själva operationerna. Narkosen är en av mina allra största fasor i livet och det har jag utsatts för mer än 25 gånger! Jag är opererad 10 gånger i vänster höft, 12 gånger på magen, en gång i höger höft, en gång i hjärtat och en gång på ryggen.

Så det där med tatueringar är egentligen helt onödigt (även om jag trots detta, önskar mig en väldigt gärna) för min del för min kropp ser redan ut som en väg atlas och med EDS i generna blir det dessutom inte snygga ärr! Men nu börjar jag vara så "gammal" att mina ärr inte längre bekommer mig, det är ju bara att använda baddräkt eller sarong när man ska på stranden. Sen blir det ju nästan lite av kuriosa att titta på ärren och minnas; "ja just det, det där var ju den operationen och det var ju den läkaren som gjorde det och jag mådde så där pissigt efteråt." *ler*

Att det har blivit mer än vid de 25 operationerna, är för att de många gånger även sövde mig när jag som barn skulle ta bort/byta gips och liknande också. Min första operation gjordes före ett års ålder och när jag var fyra var jag mer omhändertagen av vårdpersonal än mina föräldrar. Jag tror jag vid det laget redan gått igenom tre eller fyra operationer, staffylycocker, infektioner, blodförgiftning och blodpropp i benet med mera.

På den tiden fick inte föräldrarna vara med när barnen skulle sövas och som om inte det var nog har det även framkommit i forskningen att man inte alltid gav barnen bedövning, eftersom man inte trodde att barnen kände lika mycket smärta. Så Gud vet vad jag och många andra har varit med om och kanske är det därför jag är så ruskigt smärttålig idag, att jag kunde gå med en krossad höftled! *ler*

Föräldrarna fick inte heller vistas med barnen på sjukhus på den tiden utan bara komma på givna besökstider och på IVA (intensivvårdsavd.) fick de inte komma överhuvudtaget. Konstigt, för ligger man där är man ju mycket sjuk och en fara för liv och död finns med i bilden. Som mamma själv idag, förstår jag att det måste ha varit oerhört jobbigt för mina föräldrar.

Och mamma brukar berätta att pappa tyckte sig höra mig gråta ända ut på parkeringen när de hade lämnat mig efter besöken. Kanske är det därför jag idag har så fruktansvärt svårt för avsked och skillsmässor, jag känner det övergivna barnet inombords. Och har vi bråkat är jag väldigt noga med att vi ska skiljas som vänner mina killar och jag, oavsett om det gäller att gå hemifrån eller somna på kvällen.

För att inte detta ska bli för mastigt att ta in både för er att läsa och för mig att skriva, delar vi upp det i portioner. Dessutom är det lördag kväll och bägge mina pojkar vill ha min närvaro, vilket man inte ska "pissa på", som M brukar säga. Nu ska vi bada bastu och mysa med varandra, så jag tror jag stoppar för ikväll med ännu en av mina dikter och jag kan lova att det kommer mera…

Föresten om ni vill läsa någon annans ord och upplevelser av EDS och livet i stort, vill jag tipsa om bloggen; Annas dröm. Och till dig Anna, fortsätt drömma och sträva mot ditt mål. Jag beundrar ditt mod och tycker att du är väl värd din skiva! Ha en skön lördagkväll och rå om varandra!/Carro

Vem lyssnar
på ett barns
behov
Tar barnet
på allvar
Visar vägen
låter alla känslor
finnas
accepteras
Inte sviker
finns där
närvarande
som en skyddsmur

Mot omgivningen