Jag har ju tidigare berättat om mitt totala utmattningssyndrom i samband med att jag krossade höftleden och hur jag ändå lyckades gå omkring på den. Jag har också i förbifarten berättat när jag landade på "källargolvet" och hur jag sedan hittade stegen och påbörjade klättrandet uppåt (under rubriken: "Du är bäst på att vara du") och hur det sedan ledde till att jag gifte mig med mig själv hösten 2006. Jag nämde i den texten också att jag framledes skulle berätta hur och vad jag har gjort för att ta mig upp ur mitt dåliga mående. Och en sak jag bland annat gjorde var att gå en skrivarkurs på nätet som heter Skriv dig hel. Den hjälpte mig jätte mycket och är helt klart mycket väl värt pengarna (då 2500 kronor). En av uppgifterna var att skriva en klassisk saga med allt som är typiskt för en saga, som t.ex. roller, sensmoral etc. etc. Vi fick en massa ord att välja bland och självklart var det bara vår egen fantasi som satte gränserna. Så här blev min saga, som jag delar med mig av idag.
Prinsessan Aurora
Det var en gång ett litet kungadöme som låg i en grönskande dal, bortom havet, mellan bergen. Kungen var en gammal man som sökte med ljus och lykta efter någon som kunde ta över hans tron och styra hans folk med samma lena händer som han gjort. Kungen, som var lite gammaldags, hade ett problem och det var att han inte hade någon son. Utan bara en liten, liten prinsessa. Prinsessan Aurora var mycket söt. Med långt silkeslent hår som var tjockt som en hästman och rådjurs bruna ögon. Hon var väldigt snäll och nästan jämt tilltalade hon tjänstefolket med ett leende på läpparna. Trädgården runt slottet var kungens stolthet där rosenbuskarna växte sig manshöga av Auroras ömma och kärleksfulla skötsel. Det enda felet med prinsessan Aurora var att hon var så kortvuxen. Hon nådde knappt med hakan över bordskanten när hon stod på tå. Därför ansåg kungen att inte hon kunde ta över efter honom. Att vara ledare för ett helt folk, kräver en stor stark karl med mycket kraft och styrka. Inget av detta stämde in på prinsessan Aurora, tyckte den gamle kungen. Detta gjorde att prinsessan Aurora var så besviken på sin far att hon inte pratat med honom sedan senaste fullmånen.
En dag kom det en kringvandrande försäljare till det lilla kungadömet i dalen mellan bergen. Han stod på den lilla träbron över den silverglänsande bäcken och kikade ner på de muntra laxarna som lekte ta fatt. Han hade inte fått mat på hela dagen och lutade sig ner över det låga träräcket för att försöka fånga en lax till middag. Till sin fasa kände han hur det började knaka i räcket. Alla som bodde i det lilla kungadömet visste att bron var murken och de hade sedan länge planerat att gemensamt bygga upp en ny bro. Därför var det ingen av folket som lutade sig mot räcket. Innan den kringvandrande försäljaren visste ordet av brast räcket och han famlade i luften för återfå balansen. Men till ingen nytta, för med ett plask ramlade han i bäcken.
Denna historia hade kunnat få ett förskräckligt slut om inte prinsessan Aurora i detta ögonblick kom förbi i sin droska. Hon såg genast den blöta och rädda kringvandrande försäljarens dilemma och bad kusken stanna droskan ögonblickligen för att erbjuda sin räddning. Med ett litet skutt var hon nere på marken och ropade att kusken skulle göra likadant.
– Ta tag i mina fötter och håll dem hårt, sa hon.
– Du där, ta tag i mitt hår, så ska vi dra upp dig.
Den kringvandrande försäljaren tog ett stadigt tag om prinsessan Auroras tjocka hår och kusken tog ett stadigt tag om hennes fötter och tillsammans med hästen förenade de sina gemensamma krafter och drog upp den kringvandrande försäljaren. Han var så lättad när de efter en bra stunds arbete fick upp honom på torra land igen.
Utan att veta vem prinsessan Aurora var lyfte han upp henne och sa:
- Du lilla tös, du har räddat mitt liv. Det måste du hyllas för i resten av ditt liv. Här se min magiska kruka, vad önskar du dig i belöning? Du får tre önskningar.
- Det behövs inte för jag har bara en. Jag vill bli drottning och leda folket i det lilla kungadömet, i dalen mellan bergen. Jag må vara liten, men jag vet att jag är kvinna nog att klara av den svåra uppgiften.
- Ja, det tycker jag du har visat prov på genom att rädda mig. Du är modig, beslutsam och finner lösningarna. Det viktigaste är inte storleken, utan det är den inre styrkan som avgör om man blir en bra ledare och det ser jag att du har. Så, ta mig nu till er kung!
Detta var sagan om hur prinsessan Aurora räddade livet på den kringvandrande försäljaren med den magiska krukan. Det var också berättelsen om den lilla lilla prinsessan som vann över sin far, kungen, och blev drottning över det lilla kungadömet, i dalen mellan bergen och mig veterligen levde de lyckliga i alla sina dagar!
Det är ju ganska uppenbart att det är dig själv du beskriver. Det är ju precis så där du är. Alltid en hjälpande hand över, alltid ett öra över för den som vill prata. Du e ju bara bäst! Kramar i massor
SvaraRadera