Ibland är det ju fantastiskt vad trögt det går med tanke verksamheten och inte har jag några speciellt starka mediciner längre, så jag kan inte skylla på det heller. Måste vara så att jag varit hemma för länge och helt slutat använda hjärnan! *ler* Att jag sedan har sömngångare i familjen, underlättar ju inte heller för mitt EDS minne. För det är ju så att både dåligt minne och koncentrationssvårigheter ingår som symtom i vårt syndrom. Vad det beror på vet jag inte om man känner till, men kanske är det så att hjärnan stänger av "onödiga" uppgifter för att orka hantera smärtan och den bångstyriga kroppen.
Hur som helst, igår vid 21:40 kom C på att de skulle ha fredags mys i skolan och att de då skulle ha med sig frukt. Jag föreslog både banan och melon, men inget av det dög åt herrn. Då sa jag att han fick gå ut i garaget och be M fara och inhandla den frukten han ville ha, men det varken ides eller ville han inte. Då skulle han störa M som höll på med musik tillsammans med sin amerikanske vän. Och jag förbannade mitt eländiga ben som hindrar mig att åka själv, det är så irriterande! Jag kom ihåg att vi hade morötter i kylen, så vi satte igång att leta efter dem och sonen nöjde sig med det. Jag kom också ihåg att vi hade en gurka som han kunde ta en bit av.
Men precis när vi skulle leta efter och kolla statusen på den, rasade nedersta hyllan i kylen för tusende gången och vi fick burkar och paket på hela köksgolvet. Därmed var alla tankar på gurkan som bortblåst, fick ju lite annat att tänka på. Sen kan ni ju tänka er hur lätt det är att sitta på rollatorn och jaga burkar som rullar efter golvet utan att ramla av och torka sylt med en rygg stel som ett järnrör! *ler* Men tillsammans fixade jag och C biffen och därför blev jag lite lätt förvånad när jag vaknade i morse av att M gormade och svor åt mig att jag får skärpa till mig och lösa problemen. Jag fattade ingenting, jag tyckte ju att jag hade koll på läget. Men det hade jag tydligen inte för jag hade visst tänkt skicka gossen till skolan med en rutten gurka, suck! Det är inte alltid lätt att vara mamma heller...
Nu över till något helt annat. Jag kan inte påstå att jag är troende eller kristen, även om jag konfirmerad. Nästan varje gång jag stötte på min konfirmationspräst i vuxen ålder, tyckte hon att jag skulle utbilda mig till präst jag också! Och i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag visst har funderat på det ibland. Jag tror det jobbet skulle ha kunnat passa mig, man får möta människor i glädje och sorg och också stå och tala inför en församling, bägge de sakerna gillar ju jag. Men varje gång har det strandat på att jag inte har den riktiga tron, som jag ändå tycker och tror att en präst måste ha.
Men visst är jag väl lite andlig av mig och något tror jag väl på, men vad vet jag inte - jag har inte hittat det ännu. Jag kan inte riktigt tro på att det sitter en gubbe på molnen med långt vitt skägg och styr allt. Men är Gud alltet, världsbilden, godheten - ja, då är det kanske det jag tror på. Jag måste också säga att jag är lite av en sökare, new age:are och tycker om allt som inte går att förklara. Jag brukar ju känna på mig saker, får som aningar innan de har hänt, drömma sann drömmar och läser mycket om allt "mystiskt". Det lockar mig. Det gör även astrologi, psykologi, meditaion och alternativa behandlingar också, det tycker jag är intressant och skärmmer mig inte. Så nog har jag en djup sida också. Men det finns en bibel text som jag tycker om. Den har jag plockat fram många gånger under den här jobbiga tiden. Jag vet inte om eller var i bibeln den står men den ger mig tröst och styrka!
Jag älskar att hitta texter, dikter och sångtexter som jag kan applicera på mig själv, som jag kan känna igen mig i och identifiera mig med. Det ger mig så mycket tröst och styrka i svåra tider, att jag kan lyssna och lyssna eller läsa och läsa dem om och om igen och varje gång få ro i själen. Den här texten är en sådan. Ha en riktigt skön fredagkväll och njut av ledigheten!/Carro
Hur som helst, igår vid 21:40 kom C på att de skulle ha fredags mys i skolan och att de då skulle ha med sig frukt. Jag föreslog både banan och melon, men inget av det dög åt herrn. Då sa jag att han fick gå ut i garaget och be M fara och inhandla den frukten han ville ha, men det varken ides eller ville han inte. Då skulle han störa M som höll på med musik tillsammans med sin amerikanske vän. Och jag förbannade mitt eländiga ben som hindrar mig att åka själv, det är så irriterande! Jag kom ihåg att vi hade morötter i kylen, så vi satte igång att leta efter dem och sonen nöjde sig med det. Jag kom också ihåg att vi hade en gurka som han kunde ta en bit av.
Men precis när vi skulle leta efter och kolla statusen på den, rasade nedersta hyllan i kylen för tusende gången och vi fick burkar och paket på hela köksgolvet. Därmed var alla tankar på gurkan som bortblåst, fick ju lite annat att tänka på. Sen kan ni ju tänka er hur lätt det är att sitta på rollatorn och jaga burkar som rullar efter golvet utan att ramla av och torka sylt med en rygg stel som ett järnrör! *ler* Men tillsammans fixade jag och C biffen och därför blev jag lite lätt förvånad när jag vaknade i morse av att M gormade och svor åt mig att jag får skärpa till mig och lösa problemen. Jag fattade ingenting, jag tyckte ju att jag hade koll på läget. Men det hade jag tydligen inte för jag hade visst tänkt skicka gossen till skolan med en rutten gurka, suck! Det är inte alltid lätt att vara mamma heller...
Nu över till något helt annat. Jag kan inte påstå att jag är troende eller kristen, även om jag konfirmerad. Nästan varje gång jag stötte på min konfirmationspräst i vuxen ålder, tyckte hon att jag skulle utbilda mig till präst jag också! Och i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag visst har funderat på det ibland. Jag tror det jobbet skulle ha kunnat passa mig, man får möta människor i glädje och sorg och också stå och tala inför en församling, bägge de sakerna gillar ju jag. Men varje gång har det strandat på att jag inte har den riktiga tron, som jag ändå tycker och tror att en präst måste ha.
Men visst är jag väl lite andlig av mig och något tror jag väl på, men vad vet jag inte - jag har inte hittat det ännu. Jag kan inte riktigt tro på att det sitter en gubbe på molnen med långt vitt skägg och styr allt. Men är Gud alltet, världsbilden, godheten - ja, då är det kanske det jag tror på. Jag måste också säga att jag är lite av en sökare, new age:are och tycker om allt som inte går att förklara. Jag brukar ju känna på mig saker, får som aningar innan de har hänt, drömma sann drömmar och läser mycket om allt "mystiskt". Det lockar mig. Det gör även astrologi, psykologi, meditaion och alternativa behandlingar också, det tycker jag är intressant och skärmmer mig inte. Så nog har jag en djup sida också. Men det finns en bibel text som jag tycker om. Den har jag plockat fram många gånger under den här jobbiga tiden. Jag vet inte om eller var i bibeln den står men den ger mig tröst och styrka!
FOTSPÅR I SANDEN
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest." HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig, att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det bara funnits ett par fotspår. Jag kan inte förstå, att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest." HERREN svarade: "Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.
Jag älskar att hitta texter, dikter och sångtexter som jag kan applicera på mig själv, som jag kan känna igen mig i och identifiera mig med. Det ger mig så mycket tröst och styrka i svåra tider, att jag kan lyssna och lyssna eller läsa och läsa dem om och om igen och varje gång få ro i själen. Den här texten är en sådan. Ha en riktigt skön fredagkväll och njut av ledigheten!/Carro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar