Kärleken till en bil

I helgen har jag varit lite skrivar ledig. Jag tror det kan var nyttigt att vila lite och bryta vanor eftersom jag annars har en tendens att bli manisk och göra även detta till ett "måste". Något jag inte vill, för skrivandet ska vara lustfyllt och bara något jag gör för att jag "vill". Och bloggandet är ju, som sagt, ett sätt att försöka åter uppväcka kreativiteten igen. Men jag tror också att det är som någon författare sagt, att det inte går att bara sitta ner och vänta på att inspirationen och skrivarglöden ska komma, för det gör den sällan självmant. Istället måste man försöka skriva lite varje dag, om man så ska tvinga sig och bara skriva "the nigt was dark and moisty" på hela pappret.

På så sätt kanske man får hjulen att snurra. Men eftersom jag är en person med tendens till både depression och att "bränna ut" mig, är balansen viktig för mig, det är den ju i och för sig för alla. Men på grund av min konstrande kropp måste jag försöka vara så "lagom" som möjligt. Nu tror jag inte att jag är en "lagom" människa utan jag är lite av en "vart det bär så bär det" människa. Under dessa jobbiga år har min huvud uppgift, förutom att rehablilitera kroppen" varit att också hitta handbromsen. Lära mig att både känna och tänka efter innan. Det är som min vårdcentrals doktor sa när det gått ett tag efter mitt utmattningssyndrom "nu börjar du bli som en "normal" karl!" *ler*

Jag var och träffade denna vårdcentrals doktor idag. Vi träffas ungefär varje halvår och har gjort så sedan allt började 2005. Nu sa han att det var en fröjd att se mig, eftersom jag tydligen har ett helt annat lugn i ögonen. Han sa "äntligen verkar det som om du har slutat jaga i livet, jaga efter en hälsa som inte finns, en ork som saknas och efter liv du aldrig kan få". Han menade att kanske kan jag få ro och hitta en takt som passar mig. Han menade inte att jag ska sitta med en pläd om benen för resten av livet, för även han vet att det är orealistiskt i min värld.

Men nu kanske jag kan anpassa livet och takten med min kropp och mitt huvud och inte jaga något jag ändå inte kan få, en 100 % hälsa. Jag berättade också att jag som bäst håller på att "sätta ut" de antidepressiva tabletterna jag ätit i tre år. Jag sa att känner mig ohyggligt motiverad, tycker att jag mår bra psykiskt utan några depressiva tendenser och vill få samlivet med M att fungera igen. För på den fronten har det varit 0 inget jätte länge. Doktorn tyckte också, precis som jag, att jag absolut är redo att testa leva utan dem. Och får jag mer ångest igen finns ju pillrena kvar. Så nu ryker den ena tabletten efter den andra och snart är jag ingen pillertrillare längre och det känns fantastiskt! *ler*

Min nästa stora grej idag är att jag har tagit tillbaka MIN bil från min mor. Min älskade lilla mintpastill, min alldeles egna isblåa Honda Jazz. Under och efter min rygg operation har mamma fått låna min bil och det har varit stört omöjligt att få tillbaka den. För även hon har blivit förälskad och kan inte släppa taget om den. Och jag har inte haft hjärta att ta den av henne. Varje gång jag har försökt att få tillbaka bilen har hon skyllt på mina starka mediciner, för mycket snö, för halkigt, för tungt med rollatorn och alla andra möjliga och omöjliga undanflykter.

Nu har hon åkt på en liten semestertripp till södra Sverige och då passade jag på att genast ta tillbaka bilen. Det är så skönt att inte behöva vara beroende av att andra har tid och lust att skjutsa mig och nu kan jag sticka iväg precis när jag vill! *ler* Mina bästa ägodelar i livet, som jag kommer på just nu, är min mobiltelefon, mina datorer och min bil. Jag skulle inte klara mig en dag utan dem. Kan låta ytligt men det finns en djupare tanke bakom. Att de är livsviktiga för mig beror på att de ger mig frihet och gör mig obegränsad. Med hjälp av dessa är jag inte funktionshindrad utan jag kan röra mig lika obehindrat och på samma villkor som alla andra, om det så är "in real life" eller i cyber världen! *ler*

Jag fick min bil, via bilbidrag från försäkringskassan och jag har själv valt märke och modell. Helt utan inblandning från någon karl och kanske är det därför den är extra kär för mig! *ler* Att köra bil gör mig lycklig och fri och jag kan snurra runt, varv på varv i stan eller utanför och jag ledsnar aldrig. När jag mådde som sämst, våren 2006, blev det en grej för mig att köra till Boden och "äta korv" efter varje terapitimme. Jag fick så himla mycket ångest under de stunderna och tårarna sprutade efteråt. Jag orkade inte fara tillbaka till jobbet på direkten, utan ringde alltid kollegan och sa jag "kör till Boden och äter korv" och då visste hon att jag mådde dåligt. Att jag behövde få lite tid till eftertanke innan jag kunde komma till jobbet och hantera andras dåliga mående.

Så idag har jag så ÄNTLIGEN satt mig bakom ratten igen, efter snart fem månader och det är inte en dag för tidigt och jag har redan hunnit med två svängar idag och dan är inte ens slut än! *ler* Jag satte mig till rätta, ställde in stol och speglar, tog på solbrillorna, stereon på järnet och sen bar det iväg! Runt, runt, fram och tillbaka - allt måste kollas upp, vad har hänt i världen sen sist. Jag älskar att köra fort och jag kan nästan känna vinddraget i håret, som om jag hade haft en cab.

Jag susade fram på vägarna utan mobil och körkort (det var dumt, ja jag vet) och efter första bästa backkrön var det en stor poliskontroll. "Oh shit" det här blir just en skön premiär tur! Komma hem till M och säga att jag har fått både fortkörningsböter och straffavgift för att jag inte hade körkortet med mig (om man får sånt, jag vet inte)! Jag bromsade in, blundade och bad en stilla bön men ingenting hände, polistjejerna vinkade bara förbi mig. Så idag hade jag turen med mig, men var försiktiga för det kan bli dyrt och de pengarna är det ju roligare att lägga på något annat trevligt! *ler*

Ja, jag blir verkligen lycklig när jag får en egen stund vid datorn med en kopp kaffe eller när jag får köra bil. Så i mitt nästa liv ska jag bli taxichaffis! *ler* Håll i hatten, för jag är bakom ratten! Ses och var rädd om dig!/Carro