Efter regn, kommer sol...

Idag har jag haft min kära jobbarkompis, hon som kallar mig gummigumman, här på sin lunch och det var så himla roligt. Det är ett bra tag sedan vi sågs och vi hade massor att surra om. Så det är tur att hon har en hel del komptid att ta ut för det behövs absolut en förlängd lunch när vi ses och ändå hann vi inte med hälften ens! Dessutom vet jag att hon oftast äter sin lunch på tio minuter, sittande vid skrivbordet. Så hon kan mycket väl behöva komma ut och andas lite ny luft emellanåt. Så klart hade hon sin underbara vovve, lilla chiuauan Iza, med sig som duktigt diskade tallriken ordentligt efter matte!

Jag fick så lust att gå tillbaka och jobba när hon var här. Igår har jag varit hemma i tre år och i min värld känns det nästan som eoner av tid. Hade man sagt åt mig att du kommer att vara hemma i tre år, då när jag "gick hem", då hade jag nog lagt mig ner och dött på en gång. För jag tyckte det var nog svårt att vara mamma ledig med C och var överlycklig när jag fick börja jobba efter honom. Men samtidigt, om jag ska vara ärlig med mig själv har det ju inte gått tidigare och jag inser också att det är fortfarande är omöjligt. Jag är för "ny" opererad i ryggen, har för stora besvär med vänster benet och är alldeles för trött och utan energi. Jag skulle aldrig orka med tempot och kraven, men jag längtar så efter att vara behövd och ha en uppgift i livet. Visst, här hemma har jag ju uppgifter så det räcker och behövd är jag ju också men jag vill ha utmaningar och saknar "kickarna" som mitt jobb gav mig. Ibland kunde det se nattsvart ut med någon uppgift och jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa något och sen helt plötsligt föll alla bitarna på plats och allt blev glasklart. En sådan situation kunde jag "leva" länge på och när min personal bekräftade mig och uppskattade det jag gjorde för dem växte jag flera meter! Vilket kan behövas...*ler*

Förhoppningen är att jag åtminstone ska kunna jobba 50 % sen när alla reservdelarna är på plats men med vad är osäkert. Tillbaka till chefsjobbet kan jag inte gå, iallafall inte om jag bara kan jobba 50, för en deltids chef funkar inte. Jag har många olika idéer om vad jag skulle kunna göra och därför är jag ivrig på att få ett slut på detta "meckande" med kroppen. Så jag kan trycka på "playknappen" i livet igen. Jag vill se hur bra jag kan bli, hur mycket ork jag kommer att ha. Så jag sen vet vad jag ska satsa på och kunna gå vidare med. Några tankar på "officiella" jobb jag haft är att jobba som handläggare på soc, utbilda mig klart till socionom (saknar bara 20 poäng) och jobba som kurator på sjukhuset, forska, utbilda mig till psykoterapeut eller vårdlärare. Men samtidigt vet jag inte om det är så realistiskt att tänka på några fler utbildningar, för kan jag ändå inte jobba vill jag ju inte bekosta och låna mer pengar. I mina svåraste stunder har jag svårt och tro att jag överhuvudtaget ska kunna jobba åt en arbetsgivare, för EDS:n är så nyckfull och går i skov. Kanske får jag satsa på att bli "egen" och utveckla mitt föreläsande, eller varför inte författare och sätta ord på det "inre rika liv" jag brukar kalla min fantasi och mina tydliga nattliga drömmar.

Ändå känns det bättre nu när jag har bloggen, när jag vet att det finns folk som väntar och sen läser mina texter. Bloggandet har blivit "mitt jobb" för närvarande och jag tar det på största allvar! Det känns spännande att ha läsare, trots att jag inte alltid vet vem, även om jag har mina misstankar! *ler* Att skriva så här innebär att jag måste tänka igenom vad jag vill säga och hur jag formulerar mig, detta för att vara ärlig både mot mig själv och er som läser. För några av er är det säkert så att jag visar en "ny" och helt annan sida här, än ni är van att se hos mig och det känns viktigt. Att visa att jag har flera sidor och jag tycker mycket om att överraska och inte tas förgiven. Frågar ni M, kommer han att säga att jag är manipulativ och kan sälja badbyxor till eskimåer! På ytan ser jag väldigt snäll och nästan mesig ut men på insidan, där ni...!! *ler*

Det där med flera sidor, tycker jag är spännande och tänk vad det är olika hur olika människor i ens bekantskapskrets uppfattar en beroende på vilken sida man har visat tidigare. Och att personer sedan nästan förväntar sig att möta en med den sidan som just de är van att se hos en. Två av mina gamla kollegor från bibblan satt en dag och pratade om mig och mindes när jag jobbade med dem. Den ena kollegan sa: "hon var alltid så glad och rolig, skämtade och skojade. Med henne fick man alltid skratta!" Medan den andra såg ut som ett frågetecken och inte alls kände igen sig, för hon och jag hade alltid djupa och svåra samtal om livets alla krokigheter. Så olika kan det va och det är det som är charmen, tycker jag. Jag är oftast väldigt glad och positiv utåt. Lösningsfokuserad, optimist, ger inte upp, älskar att ge råd och finnas för mina medmänniskor - då trivs jag som bäst! Därför tror jag det var så svårt för mig att upptäcka, se och acceptera den där andra mera svarta och sorgsna personen som jag såg i spegeln när jag "brände ut mig" 2006.

Jag har gått i terapi sedan 2005 och fram till i höstas, egentligen har jag inte slutat än heller men just nu är det så himla besvärligt när jag ska ge mig iväg utanför hemmets lugna vrå. I terapin har jag jobbat med att få ihop bägge dessa personer, till en och samma människa. Att få en hel "verktygslåda" och också lära mig att använda alla olika verktyg som jag nu utrustat mig med. Som barn, ungdom och ung vuxen har jag så gott som aldrig varit arg eller gråtit offentligt (har fortfarande svårt att gråta när någon annan ser) inte heller har jag revolterat mot mina föräldrar. Vilket jag inte egentligen tror är så nyttigt, det är naturens gång att revoltera. Och gör man det inte förr, så blir det troligen senare...

Jag brukar säga att när M och jag träffades lärde jag honom att skratta och han mig att gråta. Idag känner jag mig helare som människa och jag har insett och accepterat att jag har en mörkare sida också och nu tror jag faktiskt inte att jag vill vara utan den. Jag känner mig "rikare" som människa eftersom jag inte är "rädd" för tunga känslor utan istället tycker att det är ganska spännande. Man vet aldrig vad som kommer ut från en kris och jag tror att nästan varje gång man går igenom en svårighet växer och utvecklas man som människa. Även om det kan vara svårt att se när man står mitt upp i det svåra. Men sen när man fått lite avstånd, tror jag oftast man kan säga att: "hade inte det och det hänt - hade jag aldrig fått det och det eller varit där och där!" Svårigheter berikar livet och gör en männsika mer ödmjuk och empatisk, även om jag självklart inte önskar elände till någon! *ler* Men det kan vara en tröst att tänka om jag bara klarar av detta svåra, så får jag något bra ut av det sedan. Kanske inte evig lycka eller något annat ytligt men däremot kommer man att vara en helt annan person med mer förståelse för andras svårigheter.

Jag lovade ju igår att inte bli långrandig och det har jag inte klarat av att hålla idag heller! *ler* Så därför är det bäst jag slutar surra för idag. Ni får ännu en av mina dikter, som jag tyckte passade med dagens tema. Vi hörs igen!/Carro

Redan som liten
var jag stor
Redan som ung
var jag gammal
Redan som svag
var jag stark
Redan som glad
var jag ledsen
Myntet har två sidor
det har även

Jag