Den trötte kocken...

Så var det dags för lite make-over på min blogg igen. Det är så himla roligt att leka och testa sig fram och för varje gång kommer jag på något nytt. Så vi får väl se hur länge den ser ut så här! Hur som helst är bilden högst upp från vackra Tornedalen och det är Torne älv som flyter fram. Det är inga dåliga älvar vi har här uppe: Viskan, Lagan och allt vad de heter, släng er i väggen!

Det har varit rena lyxen i några dagar för C har varit hos mormor och morfar på sportlov och då har jag sluppit stå vid spisen och laga mat, något jag inte är så förtjust i. Visst är det väl roligt att äta god mat, bara någon annan har lagat den! Men oftast är mat bara ett nödvändigt ont för mig. Kanske beror det på att jag blir väldigt trött och förlorar energi på grund av min EDS av att stå vid grytorna. Så min högsta önskan är en egen kock! Tänk vad underbart, någon som planerar, handlar, packar in varorna, lagar maten, plockar bort och tömmer diskmaskinen. I mitt nästa liv ska jag bli rik, så rik att jag kan ha egen kökspersonal. Det skulle passa mig perfekt!

Att jag blir trött av matlagning kan ju också bero på att det inte är helt lätt i vår familj, de är faktiskt lite kräsna mina killar, till och med ödlan! M älskar visserligen mat och det är så roligt att laga den till honom, speciellt när jag lyckats bra, för då är det nästan som om han har sex med maten (ja, inte bokstavligen då *ler*) men han njuter och låter hela tiden medan han äter. Men M tycker inte om rester, vill inte ha kokt potatis eller ris och alltid goda feta såser medan C vill ha allt så torrt och separerat som möjligt. C tycker inte heller om kokt potatis och förnärvarande äter han faktiskt bara potatiskroketter i potatisväg. Han undviker alla grönsaker förutom körsbärstomater och så gott som alla frukter utom knall gröna äpplen. C älskar ris och pasta och skulle kunna leva på det varje dag. Det han inte äter med ketchup har han lingonsylt till, så här i huset kan vi allsköns blandningar ibland. Men jag tolerarar det mesta, bara han äter något. Jag försöker att inte hetsa upp mig så mycket över hans ätande, för han växer och ökar i vikt ändå så något verkar han trots allt få i sig.

Ibland kan jag ha t.ex. två pastagrytor på spisen för själv försöker jag undvika gluten och komjölksprotein eftersom jag om jag äter det, blir otroligt dålig i magen - något som nog hänger ihop med EDS:n och som ska utredas nästa onsdag (gastro- och coloskopi, ni vet. Fy och usch, vad jag gruvar mig!). Jag försöker, så långt det är möjligt, laga t.ex. samma pasta till hela familjen men många av de glutenfria produkterna har en viss bismak. Vilket blir problem, för M har varit spårhund i sitt förra liv, ingen konstig lukt eller smak undgår honom (ja ljud också för den delen!). Det är som en doktor en gång sa till mig: "visst är det så att du egentligen mår bäst när du inte äter?!" Och just precis så är det. Beroende på vad jag äter tar det olika lång tid innan jag måste ha en toa i beredskap. Ibland går det så snabbt att jag måste lägga ifrån mig besticken och rusa. Det är som om mycket bara rinner rakt igenom och det är alltid värst på morgonen. Jag kan så gott som aldrig ge mig iväg hemifrån förrän jag är säker på att magen är ordentligt tom och ibland kan det behövas fyra/fem toabesök till det.

Även herr ödla är också lite kräsen. Han är ju i huvudsak vegetarian men bör få proteiner en - två gånger per vecka. Då äter han levande maskar (Zophobas, osäker på stavningen), pinkisar (mus foster) och konserverade syrsor. Inget får vara levande, förutom maskarna, för då blir han dödsförskräckt och rymmer sin väg. Nu när det är vinter är han extremt liten i maten och det kan ibland gå veckor mellan måltiderna. Därför har det hänt att några stackars maskar har övergått till puppa, för att sedan transformeras till skalbaggar. Och de vill han verkligen inte äta, varken puppan eller skalbaggen. Det har jag testat! Den gången åt han två maskar och sedan hade vi bara puppor kvar, något som jag tänkte att det kan väl inte spela någon roll, utan gav honom en puppa och han tog den i munnen. Men den kom ut lika snabbt när han gapade och ruskade på huvudet. Den var tydligen inte god! Han blängde så förnärmat på mig och travade iväg över bordet och upp i fönstret och hur jag än lockade och gullade med honom vägrade han att förlåta mig. Han blängde bara högdraget på mig med riktigt svarta ögon och säkert tänkte han: "ät de själv din tjockskalle får du se hur goda dem är!"

Nu blev jag hungrig av allt matprat, så jag ska se om det finns några rester jag kan äta och då inte några maskar - det lovar jag!

Njut av den vackra solen!/Carro