Mina positiva minnen räddade mig!

Först vill jag bara tacka alla er som hittat in på gummigummans blogg och läser mina texter. Det känns oerhört stimulerande och roligt att veta att jag nu har folk som läser det jag skriver och att det inte bara hamnar i byrålådan, som tidigare! Det är lika spännande varje gång, att gå in på sidan och se på statistikmätaren hur många som varit här och läst sen jag sist kikade in. Till er som är nya och hamnar mitt i berättandet vill jag bara berätta att äldre texter med förklaringar finns att hitta längre ner på sidan.

Igår var vi ut i nattvimlet M och jag, C hade vi skeppat till mormor och morfar. Här i stan har vi haft -30 graders festivalen i helgen, en festival i första hand tänkt för ungdomar, så nog var vi rena fossilerna där alltid! Att jag dessutom hade rollatorn med mig gjorde väl inte saken bättre precis, "Vänta ska jag hjälpa tant" var känslan jag fick när jag rörde mig bland ungdomarna!

Men vi hittade en annan pappa, som var där för att skydda sonen mot hot från äldre ungdomar som velat spöa honom. Detta hade lett till att pojken blivit rädd och knappt vågar åka själv till stan. Men när han hemskt gärna ville gå och lyssna på musiken tog han pappa med sig som beskyddare.
Så vi tre satt i baren och surrade medan vi lyssnade på musiken på lite avstånd, vilket var alldeles lagomt för våra gamla öron! *ler*

Jag är ju en riktig "allätare" när det gäller musik, jag lyssnar på allt mellan klassiskt till hårdrock (inte den hårdaste så klart, men mer melodiös hårdrock) och har nästan 1000 låtar i min mobil av varierat slag. Igår gick vi på festivalen för att vi ville lyssna på Abalone Dots (ett tjejband som spelar countryinfluerad folkmusik), Sugerplum ferry och Sahara Hotnights och jag måste verkligen säga att det var väl värt priset. Endast 185 kronor per person och jämfört med flera hundra på kalaset vi har här i stan på somrarna med oftast endast skit musik, var det rena rånet!

Tillbaka till historien och ner i minnenas arkiv igen! Jag brukar säga att jag är lite av ett institutions barn, ett barnhemsbarn, trots att jag har egna föräldrar och också fått vara hemma större delen av livet speciellt från 1979 och framåt. Jag har mycket minnen från den tiden, både difusa och klarare, positiva men såklart också negativa. På den tiden varierade det beroende på vilken professor som stod vid rodret, vars vi barn med mina problem skulle vårdas. Därför har jag legat både på barnsjukhuset men också på en vuxenavdelning, där man balkat av en del för barnen.

Jag kan än i denna dag se framför mig hur det såg ut och luktade på denna avdelning och jag är fortfarande ofta där i mina drömmar på natten. Det var en blandning av lukter som gips, kaffe och blommor. Jag kan fortfarande exakt säga hur det såg ut och vilka rum som låg var på barn delen av avdelningen och det stora lekskåpet med böcker, spel och pussel kommer jag ihåg solklart. Jag kommer också ihåg att alla skulle äta messmör på mackorna, något jag avskyr idag, att vi fick köpesbullar ibland och att allt godis samlades ihop och låstes in i personalens kylskåp och bara plockades fram på lördagarna!

Det som mest bidragit till de positiva minnena, förutom mammas närvaro, är självklart lekterapin, en oas för sjuka barn. Eftersom vi ibland låg "inne" månader i sträck blev vi så bekant med personalen, att det hände att mamma fick låna nyckeln dit även på helgerna när mina kusiner kom på besök. Där fanns allt man kunde tänka sig i spel, pussel och pysselväg och många är de alster jag har släpat med mig hem.

På lekterapin fanns ett pyttelitet mini kök och där bakade vi pepparkakor en gång. Tillsammans med denna underbara Ivonny Lindqvist genomförde mamma och hon ett luciatåg på andra avdelningar med oss sjuka barn och också har de packat bilarna full i "sjuka" barn och tagit oss med på badstranden en sommar. Jag minns också hur vi i en karavan av sängar, för de flesta var ju sängliggande på den tiden, for till och från vår avdelning ner till lekterapin medan vi skrålade och sjöng i korridorerna.

Förutom lekterapin så har min favorit barnsköterska, vi kan kalla henne Eva, bidragit till alla de glada minnena. Hon var alltid glad, hade ljusa pippilotter och gick alltid omkring och små sjöng och var fullständigt underbar. Kemin mellan oss var en fullträff och det var en glädjens stund när hon jobbade och tog hand om mig och det gjorde hon ofta och mycket under alla de månaderna jag var inlagd.

När min svärmor opererades och låg på detta sjukhus för ett antal år sedan, vandrade jag verkligen längs minnenas stig. Jag tog med mig C på en promenad, han var ganska liten och satt i vagnen och ville underhållas när det blev för tråkigt att sitta vid farmors sida. Först gick vi till barnsjukhuset och till min stora glädje såg jag att det jobbade en Eva, men jag var ju osäker på om det var just "min" Eva så jag frågade en personal som passerade.

Till min stora lycka och glädje var det "MIN" Eva och hon var sig precis lik när hon kom gående i korridoren, inte en dag äldre och med samma glada skratt och ljusa svansar. Först kände hon inte igen mig men när jag sedan berättade vem jag var blev det stora kramkalaset och jag tror nog att det trillade en och annan tår för oss båda, för hon var ju många gånger min reserv mamma när min egen var hemma och jobbade.

Hon sa också att det var ett lustigt sammanträffande för samma vecka hade ytterligare ett av "hennes" barn från den gamla tiden sökt upp henne och hon sa att det var så himla roligt att sa oss som vuxna och hur bra vi blivit. Att hon dessutom fick träffa min C tyckte hon var helt fantastiskt och en jätte lycka att jag blivit mamma.

Efter det vandrade vi vidare i huset och kom ner till källaren där lekterapin, skolan och mödrarummen fanns. I trapphuset ner hängde precis samma bilder kvar på väggarna, trots att det var 22 år senare och det luktade exakt likadant. Dörren stod på glänt och jag slank in, men där var ingenting sig likt för verksamheten var flyttade och lokalerna stod tomma. Men det gjorde ingenting, för i samma stund som jag kom in hamnade jag alla dessa år tillbaka i tiden.

Jag såg framför mig precis hur det såg ut, hörde alla barns glada skratt, pingisspelande tonåringar, dockskåpet i korridoren, sandlådan och mindes smaken av vanlijrån i mödrarummen där mamma brukade bo och lukten av klister och målarfärg från pysselrummet. Jag mindes också dockan Mia, de ansökte om till mig från St Eriks hjälpen, för att jag var en så tapper och "trogen" sjukhuskund.

Jag kikade in i skolsalen och hur vi rymdes med flera sängar där inne är för mig en gåta, för det var inte stort. Det kändes så otroligt konstigt bekant och nostalgiskt att gå där och minnas vilken lycko lund detta var på oss sjuka barn. Hade vi inte haft lekterapin, hade vi nog inte varit människor idag! Ha det gott och på återhörande!/Carro