tisdag 16 oktober 2018

Du skall inga andra Gudar hava jämte mig!

Religion som ämne är spännande och intressant men jag har aldrig känt mig hemma i tron. Visst jag gick söndagsskola, är konfirmerad och extraknäckt som söndagsskolefröken när jag var 16. Under min uppväxt önskade jag, många gånger, att jag haft en tro att luta mig mot i svåra stunder. Och intresset för prästyrket väcktes som ung vuxen.

Arbetsuppgifterna kändes spännande och bland annat att jobba som själavårdare och möta människor i sorg och kris verkade intressant. Varje gång jag mötte min fina konfirmationspräst, som dessutom var min chef när jag var söndagskolefröken, sa hon att jag skulle studera till präst. Hon menade att jag hade rätta handlaget och att socinomyrket bara var en halvdan kompromiss! *ler*

Jobbet ville jag alltså ha, även om jag aldrig haft någon tro. En tro har känts så avlägset och jag har till och med långt upp i åren haft en "Guds-allergi" och nästan fått prickar bara av att höra ordet Gud! Varför det blev så vet jag inte men en anledning kan vara de präster med domedagspredikningar, jag träffade i min barndoms Tornedalen.

I Tornedalen var Laestadianismen stark och en syster till min mormor brukade läsa svavelosande predikningar ur bibeln med garantier om helvetet.

Det hölls bönemöten runt om i gårdarna när jag var barn. Också hemma hos mormor även om inte hon direkt var troende utan mer tyckte det var ett bra tillfälle att duka upp till fika och umgänge.

Min morders val av kvällslektyr och senare i vuxen ålder, Jehovas vittnes ofrivilliga inblandning i mitt liv, (som jag fick på köpet när jag valde livspartner) har ju inte heller precis gjort det bättre.

Min mor trodde nog hon var en extra bra moder med tanke på den goda litteraturen hon valde till sitt barn, nämligen Barnens bibel eller HC Anderssons sagor.

Dessa varierade hon mellan när jag skulle sova och ingen av dem godkänner jag som lämplig kvällslektyr för god sömn.

Ganska hemska historier faktiskt. *ler* Än i dag ogillar jag paddor och kanske beror det på sagan om Prinsessan som tvingades gifta sig med grodkungen.

Ganska nyligen träffade jag pappas rara begravningspräst och vi kom att prata om mina känslor. Innan vi skildes gav hon mig en nyupplaga av Barnens bibel.

Det tog mig lååång tid att överbrygga det oförklarliga motståndet jag kände när jag såg bibeln. Samtidigt var jag nyfiken och ville läsa i den. Konstigt nog fick jag ångest och en klump i magen bara av att se den.

Bara tanken på Gud har alltså gjort mig rädd och gett mig ångest, vilket är knepigt, det borde ju vara precis tvärtom. Som liten fick jag höra att Gud hjälpte alla barnen men jag kände det inte så. Mig hjälpte han då inte ansåg jag, jag blev ju ändå lämnad ensam. Gud var för andra men inte för mig.

Jag tror jag kände mig sviken av Gud, tillsammans med samhället och tiden. Redan från början fick jag praktisera "ensam är stark" metoden på sjukhuset och försöka "överleva" för att ändå bli någorlunda vettig.

Visst, mina föräldrar fanns hos mig så fort de bara fick, så därför tror jag att jag redan då saknade och längtade efter något större som kunde beskydda mig.

Därmed tappade jag barnatron eller kanske hade jag aldrig någon tro eftersom jag är uppvuxen i en familj där man inte tror på något annat än sig själv.

I tonåren ansågs man dessutom som lite töntig och avvikande om man var kristen, vilket jag absolut inte ville vara för jag var ju redan avvikande med tanke på min situation.

Kanske vågade jag inte tro på Gud av rädsla för att bli sviken igen, att också Gud skulle lämna mig i sticket.

Därför varken litade eller trodde jag på någon annan än mig själv, visst ganska ensamt kan det bli. Men jag varken lämnar eller sviker mig själv! *ler*

Inte blev min relation med Gud bättre när jag senare i livet träffade en nydöpt medlem i M:s familj och Jehovas vittnen blev gäst i mitt hus. Jag led alla h**tes kval varje gång det mässades hos oss. Jag fick ångest, något som säkert tolkades som mottaglig eftersom jag dränktes av deras skrifter.

Moment 22...ångest gav skrifter...som gav mer ångest...som gav mer skrifter...Att ha vittnena så nära inpå triggade min gamla Guds-allergi och eksemet var ett faktum! *ler* Jag hade sån avsmak för att bli indragen i en församling, knappt jag litade på mig själv ens av rädsla att inte kunna stå emot utan bli hjärntvättad och omvänd.

Tillsammans med min Guds-allergi har jag också släpat på en inre rastlöshet, oro, katastrofångest och djupa funderingar kring livets mening som tankar på min sanna uppgift, vad som händer i efterlivet och andra existentiella frågor.

Frågor jag tidigt började söka svar på. Jag har alltid jagat meningen med livet, ett högre syfte och anledningen till varför vi finns!

Tunga tankar som kanske i stället hade varit lättare att hantera med en stabil Gudstro.

På mellanstadiet mådde ju C inte så bra vilket var när jag mer eller mindre var sängliggande efter mina stora operationer.

Han hade ofta panikångest, generell ångest och livsfrågorna var gigantiska även hos honom också. Sådan mor sådan son. *ler*

Hans största rädsla var, är fortfarande, döden och man fick inte ens bokstavera till ordet. Han ältade vad som händer i efterlivet, var vi hamnar, om vi kommer ses när vi är döda och en massa annat.

M och jag turades om att varva allt från religion, andlighet till naturkunskap och ateistiska förklaringsmodeller för att få gossen lugn. Men inget fungerade, det var stört omöjligt!

Hur mycket vi än ventilerade och resonerade, var han i perioder tröstlös. Och inte blev det bättre när jag inte kunde ljuga på hans desperata fråga om vi trodde på Gud.

Något han önskade eftersom han ville att både jag och hans far skulle komma till himlen för att kunna återförenas med honom i efterlivet.

Dessvärre svarade jag ju sanningsenligt och då blev han, om möjligt, än mer förtvivlad. Totalt hopplösa föräldrar! *ler*

Men idag skulle jag vilja dra tillbaka tiden, för idag skulle jag vilja ge honom andra svar på hans frågor. Dels för att det kanske skulle bespara honom lidande och dels för att mina ögon har öppnats och jag har fått helt nya svar. Svar jag saknat och letat hela livet!

Som så ofta när det gäller mig, är jag splittrad och tudelad även på detta. En sida tycker si och den andra så, ena är extrovert och andra introvert, en positiv och en negativ.

Nästan som om jag vore två personer i en. Vilket kallas dissociation i psykologin, något vi berörde innan vi avslutade terapin sist.

Tillsammans med min katastrofångest har jag också varit intresserad och tjusats av allt mystiskt, okänt och oförklarligt även om jag också varit fruktansvärt mörkrädd.

Redan för länge sen har jag velat gå och spå mig men vågat. Inte förrän 2014 på min första NÄRA-kryssning träffade jag mitt första medium.

Intresset för det spirituella, andliga, mediumskap, astrologi och mycket annat i ämnet har också följt mig sen länge!

Redan som ung satt jag i vår första gemensamma lägenhets klädförråd med kartor, astrologiböcker och diagram för att på egen hand försöka snickra ihop och tolka horoskop på familjemedlemmarna.

Det är också länge nu som jag blandat den "vanliga" sjukvården med den alternativa och komplementära, då jag anser att allt är värt att prövas.

Jag anser inte att något är mer rätt eller fungerar bättre än något annat. Jag kan bara inte utesluta och strunta i det som kanske kan hjälpa mig, bara för att traditionen, forskningen eller något annat säger att det inte fungerar.

Nej, allt måste prövas i mitt livsraster. Och se, tack vare att jag är öppen och prövar alla metoder bor våra underbara kattfröknar och råttkillar med oss idag! Min livsfilosofi är att blanda och ge, liksom plocka russinen ur kakan och ta det gottaste av det gottaste!/Carro på livets stig...(bilder från Pixabay & Wallpaperplay)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar