Att hitta sig själv

När jag till slut med kraft gick "in i väggen" tyckte jag inte själv att jag var mycket värd. Jag visste inte vilka intressen jag hade, vad jag tyckte om och vad jag skulle ta mig för när jag inte längre hade arbetsuppgifterna på jobbet att ta tag i. De första veckorna hemma var jag superstressad och flög mer eller mindre under taket. Bara för att jag inte hade något att göra och saknade bekräftelsen från min kära personal och umgänget med kollegan alldeles enormt. Dessutom hade jag ju överjävligt ont i höften plus att det också konstaterats att jag även led av post traumatiskt stress syndrom efter alla mina sövningar.

Detta var i och för sig inget nytt just då, utan något jag burit med mig väldigt länge och som visat sig i perioder av depressioner och katastrofångest (tror att jorden ska gå under och solen ska slockna). Men i och med att jag pushade mig själv över gränsen, dök även allt gammalt upp. Jag var ledsen, grät mycket och var lätt retlig. Min älskade mor försökte på alla vis muntra upp och hitta på saker att roa mig med. Men inga puzzel, fotoalbumsarbeten eller recept sortering i världen kunde ersätta mitt älskade jobb!

Alltid när jag vetat om att jag kommer att bli sjukskriven har jag försökt jobba framåt och planera för det på jobbet, bara för att lämna ett "rent" skrivbord och ha full koll på läget även när jag är hemma. Därför har jag alltid kunnat dirigera mina kollegor via telefon; "det och det pappret ligger i tredje lådan uppifrån under de fem översta papprena, bakom skrivbordet till höger…"

Så därför våndades jag nå enormt den här gången, när det inte blev som jag tänkt. Jag gick ju hem på fredagkvällen och självklart skulle jag vara tillbaka på jobbet på måndagen, så mitt skrivbord såg ut precis så som jag lämnade det med alla papper på bordet. Men nu blev det inte så och jag är fortfarande kvar hemma efter tre år och en månad! Få se hur länge till…

De första dagarna hemma sov jag ju bara, totalt ner drogad av stesolid. Men så fort jag kvicknade till igen for jag tillbaka till jobbet och hämtade semesterplaneringen och budgetarbetet. Jag tänkte att jag kanske kunde jobba med det hemifrån. Hur tokig får man bli egentligen! *ler* Men det är så hjärnan fungerar på en totalt utbränd människa, inte alls eller åtminstone mycket dåligt! Men naturligtvis kunde jag inte klara av det arbetet utan blev till sist tvungen att ringa min kollega.

Jag grinade i luren och sa att du måste genast komma hit och beslag ta VART ENDA papper jag har här hemma, för det här går inte!!! I den stunden förstod jag hur en missbrukare säkert känner sig när han eller hon inte kan stå emot drogen. Och drogen för mig var ju att göra ett perfekt och felfritt arbete! Men när det bara blev fel hela tiden, jag kunde inte tänka en redig tanke hela vägen ut, förstod jag att jag måste kasta in handduken. Min bristande förmåga skulle leda till att kollegorna ändå blev tvungna att göra om allt, som ytterligare en extra ohyggligt tung börda på deras axlar. Detta ville inte jag vara orsak till och därför bestämde jag mig slutligen för att lägga ner verksamheten.

M hade nog länge misstänkt och sett vart jag var på väg. Och han försökte säkert stoppa och bromsa mig, men tyvärr lyssnade jag nog inte på honom med det örat, utan körde bara vidare. Han sa ofta: "vad vill du att det ska stå på din gravsten? Hon gjorde allt för Socialförvaltningen?!" Eller så sa han: "Du ger allt du har på jobbet och åt din chef bara för att vara perfekt!" "Sen finns det inget kvar till C och mig när du kommer hem, vi får försöka skrapa ihop resterna av dig när du ligger i en hög på hallmattan!" 

Det var verkligen ord och inga visor det och sannerligen kan han vara hård ibland, min älskade make. Men tydligen behövdes det, för jag är själv hård och det tog ju så lång tid innan jag fattade allvaret i situationen. Dessvärre tror jag ändå inte att det var hans ord som slutligen stoppade mig, utan hade jag inte haft så fruktansvärt ont tror jag att jag fortsatt ända tills de fått bära ut mig på bår från kontoret! För i min släkt ger vi inte upp förrän vi har huvudet under armen, tornedalingar som vi är! *ler ironiskt*

Så det var kanske inte så konstigt att jag helt tappat bort mig själv, jag hade gett all min ork, tid och energi till jobbet och familjen. Jag själv, mina intressen och behov fanns inte och därför behövde jag börja från början att lära känna och hitta igen mig själv. Och till detta passade skrivarkursen "Skriv dig hel" perfekt. I början känndes det väldigt ovant och svårt att bli så självcentrerad och bara utforska vad jag själv tyckte, tänkte och kände i olika situationer. Jag hade ofta dåligt samvete att jag var så egoistisk och kände mig nästan otrogen mot M när jag bara tänkte på mig själv i första hand! *ler* 

Många av uppgifterna fick jag faktiskt bakläxa på, eftersom jag antingen var för hård mot mig själv eller för mesig och inte vågade ta ut svängarna. Några exempel på det var när jag skulle skriva en påhittad kontaktannons om mig själv eller en låtsad artikel där jag skulle framhållas i positiv dager. Det var inte helt enkelt ska jag säga er!

I en uppgift fick jag, utan att fundera för länge, radda upp tio bra egenskaper hos mig själv och som jag var stolt över. Men detta var verkligen som den värsta Mount Everst bestigningen för mig i det läget, det stod still och jag kom inte på något. Så jag fuskade och använde sådant som andra sagt om mig. Och skrev bl.a. att jag är positiv, envis, drömmare, engagerad, glad och lyhörd. Nu får ni den uppgiften av mig. Fundera över tio bra egenskaper hos dig själva som du tycker om och är nöjd med! Ta hand om dig och sov gott!/Carro