Ju fler kockar, desto sämre soppa...

Tänk att det behövs endast ETT telefonsamtal för att golva mig totalt, rena rama knock out smällen på direkten! Jag som hade en ovanligt bra dag idag, just inkommen från en ganska lång promenad med uppförsbacke, som jag orkade ta mig uppför och var så glad över det. Jag kände mig riktigt pigg och på G att avverka en massa gamla "surdegar" som blivit liggande, däribland detta telefonsamtal till "min" mottagning. Och nu har jag tappat lusten och ångan totalt. Jag känner mig kapad jäms med skoskaften och nertryckt längst ner i stöveln igen. Vilket jag alltid gör när jag pratat med "min" mottagning på mitt "hemma sjukhus".

Förutom att det är så himla jobbigt att ständigt och jämt dra hela denna långa historia om all tid som gått, varför jag har ett "borta sjukhus" och varför inte min proffsdoktor hör av sig, ska jag också klara av att ta emot dåliga besked utan att skrika en massa "hel..es, j..lar, fattar du ingenting och jag tror jag blir tokig" i örat på människan i andra ändan. 

Då är det inte lätt att ha en sällsynt diagnos som ingen kan och vet något om och som jag själv måste förklara och beskriva svårigheterna med. Då önskar jag att jag varit åtminstone en gnutta mer normal, så hade det kanske gått lättare att få vård och även vända sig till de privata vårdgivarna där jag tror man kommer fram snabbare. Så därför tänker jag nu försöka sälja min diagnos på Tradera, till högstbjudande! Tror ni jag får några anbud??!! *ler*

Redan i januari 2006 blev jag lovad en operation av vänster höft men inget händer. Varje gång flyttas den till efter sommaren, till hösten, efter julen, under våren, före sommaren...Nu är vi snart i mitten av 2009 och idag har jag väntat i 1167 dagar! Och jag väntar än! Fattar de inte att jag har annat för mig än att gå och vänta på en operation som aldrig tycks bli av. Jag vill kunna gå vidare med mitt liv, släppa på pausknappen som varit intryckt så länge och kunna börja blicka framåt! 

Men det ska jag tydligen inte få möjlighet till, för min "hemma mottagning" krossar mitt hopp och min framtidstro ständigt och jämt! När jag opererade ryggen i november sa man att inte före april är jag redo att ta höften. Proffsdoktorn från mitt "borta sjukhus" sa att jag den här gången kunde räkna med operation före sommaren, för nu lovade han att jag skulle fixas klart. Vid återbesöket i januari, sa den läkaren som vikarierade för min ordinarie hemma doktor på mitt "hemma sjukhus", att jag kunde räkna med ett inskrivningssamtal i mitten av april och sedan operation i början av maj. 

När jag i mitten av mars inte hört något från min proffsdoktor började jag maila honom. När jag inte fick någon respons på första mailet, mailade jag honom igen efter två veckor och den gången något giftigare. Jag har fortfarande inte hört något från honom och idag har jag därför mailat honom igen och frågat om han lever över huvudtaget! För han är, förutom att vara "the one and only" på sitt område i det här landet, dessutom något överårig och kan ju teoretiskt drabbas av en stroke eller infarkt vilken minut som helst! Vilket skulle vara en katastrof för min del!

Så när jag inget hör eller får kontakt med proffsdoktorn får jag panik och beslutade att ringa mitt "hemma sjukhus", även om det bär mig emot. Men det är ju de som trots allt har patientansvaret för mig och dessutom bekostar mina dyra operationer. Men återigen fick jag bli så himla deppig, ilsken, desperat, irriterad, maktlös och jag kände ett intensivt behov av att skriva av mig här hos er.

För det visade sig att det inte fanns den minsta notering om något nytt i min journal, ingen planering var gjord, ingen protes beställd. Trots att det redan i oktober 2006 var så bråttom att få bilderna tagna, eftersom tillverkningen av min special protes måste igång omedelbart, då det tar extra lång tid att tillverka den. Det fanns inte heller någon rapportering mellan den vikarierande och min ordinarie doktor efter mötet i januari. Det stod skrivet i journalen vad han sagt och tänkt men han hade inte lagt ut det för åtgärd och verkställande!

Så min ordinarie doktor var lyckligt ovetande om allt och hade inte jag ringt hade hon fortfarande varit lyckligt ovetande! Sköterskan sa att detta troligtvis innebär att det inte blir något inskrivningssamtal förrän tidigast i maj och operation tidigast i höst!!! Alltså ännu en sommar som ska gå åt till att vänta och dessutom har jag ju så stora problem med benet som inte lyder. Jag faller eftersom jag inte kan lita på benet och inte kan jag heller träna ryggen som den skulle behöva, för jag har inga höfter som bär! Jag tror jag blir tokig!!!!!!!! När ska detta få ett slut????

Jag blir så besviken och lessen att det verkligen ska behöva vara så här i vården. Någonstans måste det finnas ett fel. Är det hos politikerna, organisationen eller doktorerna?! För all annan personal som t.ex. sjuksköterskor, undersköterskor mfl. har jag största respekt för. Jag vet, har sett och fått erfara att de verkligen gör allt de kan för att ge oss patienter en mycket god och proffsig omvårdnad! 

Jag kan ju iallafall prata för mig men tänker på alla de gamla eller de som av någon annan anledning inte kan det. Hur länge får de vänta?! Eller är det så att personalen på "min" mottagning är så oerhört trött på mig att de vägrar och prata med mig. För jag har hållit på i mer än en vecka att bara komma åt en telefontid till sköterskan. 

Säkert lägger de på luren eller säger att tidsbokningen är full, så fort de ser att det är jag som ringer!!! *ler* För er som inte har läst mina "13 goda råd till dig som fortfarande är frisk", rekomenderar jag dem för det ligger så himla mycket sanning i det(ni hittar den under etiketten författande).

Det här ger mig en så bitter smak i munnen. Att jag för tredje gången inom tre år, ska behöva få kriga för min operation just som jag äntligen fått näsan ovan vattenytan. För just nu ser det inte bättre ut än att det återigen är dags. Och jag vet inte om jag orkar med det! Dessutom känner jag mig så oerhört maktlös och vet snart inte vart jag ska vända mig. För om de inte skyller ifrån sig eller på varandra mellan "mina" sjukhus, flyttar de fram tiden ett halvår i taget. 

Det allra värsta är när de ignorerar, nonchalerar och försöker tiga ihjäl mig, det HATAR jag!!! Och ingen draghjälp i ärendet får jag heller, jag är totalt ensam med detta kämpande. För jag finns ju inte på koordinatorns bord på mitt "borta sjukhus" för jag ska ju inte opereras där och jag finns inte heller på "hemma sjukhusets" väntelistor för jag ska ju inte opereras av dem och de vet ju inte när proffsdoktorn har tid att ta mig. Så det känns som om jag har hamnat i en karusell som aldrig stannar. Den bara snurrar och snurrar och jag blir bara yrare och yrareeeeee och skriker hela tiden inte en gång tiiiillllllll…

Så nu i helgen ska jag vässa svärden och slipa knivarna och tillsammans med M lägga upp en plan för hur jag ska tackla detta besked på bästa sätt. Jag fick en telefontid med min "hemma doktor" nästa fredag och som bekant är ju inte vi så såta vänner, så det gäller verkligen att lägga upp en taktik och vara utvilad till det samtalet. För jag misstänker och anar att vi som vanligt kommer att åka ihop. Igen! 

Och vad kan jag då göra?! Jo ringa tidningarna, aftonbladet och expressen gillar väl smaskiga historier?! *ler*, avsluta min anmälan till patientnämden, kontakta Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämden (HSAN), återuppta kontakten med den advokat i Sthlm jag var i kontakt med i höstas, skicka brevbomber, belamra ytterdörren till huset där doktorn bor eller varför inte bilda en egen liga.

Ni som följer vad jag har för mig på Facebook har ju sett att jag emellanåt svarar på en hel del quiz (helt oseriösa tester av olika slag, som ibland visar sig stämma förvånande väl). Idag svarade jag på vilken gangster liga jag borde tillhöra och då kom det fram att jag passar inte i något gäng alls, vilket visserligen var skönt! Så då får man väl bilda sin egen liga och varför inte då Elastiska Damers Sällskap (EDS)!

Någon som vill vara med i min liga? Det första uppdraget blir att mordhota min proffsdoktor, och som nummer två tar vi min "hemma" doktor och vi ska använda oss av riktigt smutsiga metoder (vilka ska jag fundera ut i helgen)! *ler* Nu har jag fått beklaga mig och varit med C på kiosken och köpt fredagsmys så nu känns det lite lättare. Så nu säger jag bara "Le vinka, grabbar, le och vinka!" (Ni som sett Madagaskar 1, vet vad jag menar)/Carro som hänger läpp!