Tillbaka blickar, igen...

Ikväll blir det en liten tillbaka blick i mitt berättande, för den här texten återknyter till de texterna jag skrev för ett tag sedan och som handlade om min barndom (de finns under etiketten: Barndomslandet). Då skrev jag även denna text, men eftersom det blev en lång radda med ganska "tunga" texter, fick den här ligga och vila till sig och sen har jag glömt bort den. Men ikväll när jag rensade bland texterna hittade jag igen den och bestämde mig för att slänga ut den, så jag blir av med den och slipper ha den skvalpandes i min textlista. Så om den verkar utan sammanhang och oförståelig i nuet, får ni hämta sammanhanget ur texterna om min sjukhus barndom.

Tack vare mina upplevelser och erfarenheter har jag tvingats bli vuxen tidigt och många gånger känt det som om jag levt ett tidigare liv eller att jag åldrats 150 år före mina vänner. Jag brukar säga att jag i perioder känt mig mer som en iakttagare av livet än delaktig. Inte för att jag inte blivit insläppt utan för att jag själv valt det. Ungefär som att jag suttit på ett café på ett öppet torg med solbrillor och en stor kopp gott kaffe och studerat skeenden och människor som passerat förbi.

Jag har ofta varit "kurator" för nära och kära och har fullkomligt ÄLSKAT det och velat ha det så. En klasskompis sa en gång att jag var som en mamma i klassen och kanske berodde det på att jag gått igenom så mycket. En av mina kära vänner sa en gång: "Carro vi vet ingenting om dig, men du vet allt om oss!" Vilket det nog ligger lite sanning i, för sällan och aldrig har jag berättat om mig själv eller mina problem. Utan istället frågat, lyssnat och gett råd till andra som velat ha mitt stöd. Och DET har varit mitt ALLT i livet och då har jag trivts som bäst!

Kanske har någon tagit illa vid sig att jag aldrig delat med mig av mitt liv och mina tankar. Men det har inte berott på att jag inte litat på någon och därför inte kunnat lämna ut min historia. Utan jag tror att det dels berott på att jag själv inte har orkat och vågat, ni vet det där med Pandoras ask, om man gläntar på locket... Men också för att jag har tyckt att jag varit ointressant och inte värd att lyssnas på. Jag fick ju lära mig det av vården på 60- och 70-talen. Hur jag än försökte tala om att jag inte ville vara med, tog de mig inte på allvar och lyssnade inte på min vilja utan gjorde det de beslutat sig för, oftast utan att ens försöka få med mig "i båten".

Men att jag inte berättat min historia beror nog också på att jag velat skydda andra. Att alltid skydda och tänka på andra i första hand har varit mitt rättesnöre. Kanske blev det så för att jag lärde mig att tänka på det viset redan som 7 år, då när jag började försöka skydda min mor från svårigheter. Så det är inte förrän efter många års terapi och när jag gifte mig med mig själv och bestämde mig för att älska mig själv, som jag har kunnat börja prata och berätta om mig, hur jag har det, vad jag tycker och tänker och så där. Och nu här på bloggen får ni veta allt och mer där till, vare sig ni vill eller inte! Men kanske bättre sent än aldrig och bra känns det också! *ler*

Efter många års terapi har jag kommit fram till att jag är ett övergrepps barn. Men så klart inte ett sånt övergreppsbarn vi vanligen tänker på, utan övergrepp av vården och samhället som det såg ut på den tiden. Det finns ingen person att skuldbelägga, som ska ta på sig ansvaret för mina övergrepp och hur dessa har påverkat mig för det var bara så man tänkte. Barn på sjukhus var inte något man la någon större vikt vid. Och det var så sent som i slutet av 80-talet som barnkonventionen kom med sina punkter för hur man skulle bemöta och ta hand om barn på sjukhus.

Självklart har min barndom på sjukhus påverkat och format mig, för i svåra stunder händer det att jag fortfarande agerar jag som en person som varit med om övergrepp. Jag vill vara till lags, vill inte bli lämnad och övergiven, eller fasthållen, är fruktansvärt mörkrädd och trasslar ofta in mig i kniviga situationer som är krångliga att ta sig ur. Jag har ibland svårt och säga nej till mina nära och kära och vill så gott som alltid vara glad och positiv. Jag fick ofta höra som liten: "vilken tur att du är så här glad, annars hade det här aldrig gått"! Men det var inte av elakhet man sa så och idag vet jag ju hur viktigt det är med en positiv livssyn och att humöret är avgörande för hur man vill må och klara livet. Men för ett barn blev det ett stort ansvar att alltid vara glad och positiv, även i situationer då det bara inte går att vara glad och positiv, skydda föräldrarna mot svårigheter och ständigt och jämt roa och få andra att skratta.

Så jag är en frukt av hur samhället såg ut då och för mig är det bara att gilla läget, acceptera, förlåta och självklart försöka göra något bra av det. Och tackvare min positiva livssyn och mina superhjältar till föräldrar har det ju trots allt gått ganska bra. Skavanker har vi ju alla, det gäller bara att inse vilka och sedan lära sig att hantera och tackla skavankerna. Dessutom skulle jag ändå inte vela vara utan min barndom på sjukhus, för de har ju gjort att jag är den jag är idag. En person som jag nu lärt mig att trivas med! *ler*

Och en bra sak att använda mina erfarenheter till är ju bl.a. detta med bloggen. Här lämnar jag min historia till andra, att bevaras för framtiden, som ett historiskt tvärsnitt i hur det har varit. Egentligen tycker jag inte om att älta och gräva ner mig i gammal "lort". Och då kanske ni undrar: "men vad är det du håller på med nu då?" Och visst kan det här vara att älta. Men jag ser det inte så, utan jag ser det som att jag vill lyfta upp, berätta och belysa hur det har varit för att sedan lägga det åt sidan, en gång för alla, tryggt förvissad om att det nu finns nedtecknat! Och nu först är jag mogen för det, både att berätta (tackvare många års terapi) och att gå vidare...Jag ger er två till av mina dikter. Dessa skrev jag under terapi tiden och efter samtalen om övergrepp och hur det var förr. Dröm söta drömmar och vi hörs igen!/Carro

Vem har bestämt
att just jag
ska vara stark
Vem har bestämt
att just jag
ska förstå
Vara den vuxna
kloka
och förståndiga
När får jag
vara liten
och omhändertagen

Att inte se
alltid förstå
alla andra
Är ett försvar
att slippa se
Den egna historiens
sanning

i vit ögat