En Carro full i bly...

Idag har jag lekt detektiv igen och jag säger bara en sak, vilken tur att internet finns! Där kan man hitta informationen man behöver...

Sommaren 2002 hade jag en jätte jobbig pollen säsong, jag nös och snorade konstant. Den våren hade jag ett tillfälligt "återfall" i biblioteks världen och det var min chef som tipsade mig om den homeopaten som hon och hennes familj gick hos. Pigg och nyfiken på allt som kan underlätta tog jag kontakt med henne och fick genast komma. Och där är jag kvar än, sju år senare. Och min kära homeopat har verkligen räddat livet på mig mer än en gång!

Jag vet att alla inte tror och "köper" alternativa metoder och kanske är det så att man också måste vara lite öppen och "mottaglig" för att det ska fungera. Men jag hävdar att det inte spelar någon roll om det är båg, blir man bättre så fungerar det ju och det är det viktigaste! Min homeopat är väldigt proffessionell och hon har faktiskt gjort mer för mig, sammantaget, än vad den vanliga sjukvården har åstadkommit (ja, förutom alla mina stora operationer då).

Framförallt har hon många gånger varit ett av få stöd, bland "vårdpersonalen" (min sjukgymnast och terapeuten är två andra pärlor i mitt liv) när livet har varit tungt. Hon är mycket seriös och säger aldrig att hon är ett alternativ, utan ett komplement till den vanliga sjukvården. Hon försöker aldrig luras för att tjäna pengar på mig, behöver jag inte längre en av hennes dyra preparat säger hon det istället för att fortsätta sälja på mig burkar. Och hon säger inte heller att jag ska slänga mina vanliga mediciner och detta tillsammans med att hon gjort underverk med mig, gör att jag litar och har fullt förtroende för henne.

Visst kan jag också vara skeptisk emellanåt, förutom att jag själv tränades till kritiskt tänkande under min utbildning är jag också uppväxt och uppfostrad av en "vanlig" distriktsköterska. Men jag brukar säga att jag plockar det bästa från alla världar, fogar ihop det med mitt kritiska öga och gör det sen till min verklighet, alltså plockar det gottaste från alla! Nog har jag testat homeopatens trovärdighet flera gånger, bara för att kolla om hon verkligen kan känna och veta vilka problem jag har. Men jag måste erkänna att jag blivit övetygad mer än en gång!

Redan första gången jag träffade henne fick jag bli lite förvånad, för bara hon såg mig sa hon: "du tål inte mjölk". Jag svarade: "varför tror du det?" "Jag ser det i dina ögon. Men det är inte laktosen du inte tål utan det är komjölksproteinet som gör dig sjuk." svarade hon mig. Vilket var sant, precis samma resultat hade den vanliga sjukvården också kommit fram till när jag gjorde en mjölkbelastning hos dem.

En annan häftig grej var när jag fick eksem av mina vigselringar. Bara efter någon timme började det bränna, ömsa skinn och klia under ringarna. Jag brukar ha nästan en ring på varje finger, så jag samlade ihop alla ringarna och for till min homeopat. Som ett test sa jag inte vilka ringar eller vilket finger jag hade problem med utan frågade bara om hon kunde testa om det var någon av dem som jag inte tålde.
Alla de andra ringarna är i rent guld och de kunde hon snabbt konstatera att jag tålde.

Och utan att jag avslöjade något plockade hon ut vigselringarna och sa att det var de jag inte tålde och att det berodde på stenarna som är insprängda i dem. Häftigt, eller hur! Nu har jag fått behandling och kan ha dem på mig under dagarna, men måste plocka av mig dem till natten. Har jag dem flera dagar i sträck kan jag fortfarande få lite klåda av dem. Men en dag och även varje dag med vilopaus på natten, går idag helt problemfritt.

Sedan jag började gå hos min homeopat har jag inte behövt ta några allergi mediciner under pollensäsongen (någon enstaka tablett, någon enstaka dag, något enstaka år. Alltså långt ifrån alltid, som det var förr om åren). Förr åt jag en pencilin kur på hösten och en på våren för mina bihålor, detta har jag inte heller behövt göra sedan dess (enda gången jag ätit pencilin har varit i samband med eller strax efter operationerna).

Jag har ju haft och har ibland än mycket problem med eksem i händerna och med min lösa mage. Men i perioder har jag varit helt besvärs fri sedan jag började gå hos henne. Men att jag får återfall på dessa områden beror mycket på mitt eget beteende. Missköter jag kosten och fuskar med att äta gluten och mjölkprodukter, ja då kommer eksemet och den dåliga magen som ett brev på posten! Till mitt försvar måste jag ju också säga att min dåliga mage har jag ju också på grund av min EDS, så den går det väl inte att göra så mycket åt bara lära sig att leva med.

En annan rätt häftig grej var turerna runt min senaste bråckoperation. Den gjordes i maj 2005 och då fick jag ett polypropylen nät inopererat för att förstärka min dåliga bindväv på insidan av magen. Detta skulle vara så sten säkert och det fanns inga kända fall av allergier. Jag frågade för jag var skeptisk redan innan operationen eftersom jag reagerat på plast i andra sammanhang.

Mycket riktigt blev det problem. Bara några veckor efter operationen började det svälla upp, klia, hetta, bränna och även de gamla ärren på magen blev som nya! Redan den sommaren var jag tillbaka på mitt "hemma sjukhus" och hävdade en allergisk reaktion, vilket läkarna inte köpte. Till slut gjorde kroppen ett hål i ärret och det började vätska och rinna ur det. Men inte ens då gick läkarna med på att plocka ut nätet.

Detta var något fullständigt nytt och okänt för dem och de tyckte bara att jag skulle försöka vänja mig att ha det på detta viset! Men jag misstänkte nätet starkt. För jag hade aldrig tidigare fått en liknande reaktion, men å andra sidan hade jag heller aldrig fått polypropylen material i mig tidigare. Hur som haver, i november 2006 fick jag de att operera mig igen och krafsa ut nätet. Men problemen tog inte slut där, det fortsatte att vara och vätska.

Så jag fortsatte med mina resor till sjukhuset. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger och timmar jag har suttit på akuten bara för det där fördömda ärret på magen, som i själva verket var en riktig bagatell. Varje gång har jag hävdat att det finns mer plast i magen. En gång lyckades jag också få dem att öppna mig igen, under lokal bedövning och mycket riktigt hittade de fortfarande mer polypropylen suturer och bitar av nätet. Läkaren hade slarvat!

Men jag tror att han var så less på mitt tjat och fortfarande inte trodde på mina teorier att det inte blev ett perfekt arbete som utfördes. Som stöd i min kamp mot kirurgen hade jag homeopaten. För varje gång jag var hos henne sa hon att det finns plast kvar. Men det var lite kinkigt att åka till sjukhuset och försöka förklara det för de. Så jag fick lov att känna mig lite dum och ta på mig alla kommentarer och kritiska ögon som jag fick slängda när jag jämt kom tillbaka. Men det var värt den kampen!

För i februari 2008, fick jag äntligen stopp på den här knäppa historien. Då hade jag åkt in akut med hjärtklappning, 150 i puls, andfådd och ett crp på 129. Men läkarna trodde självklart inte på mig när jag sa att det var ärret som var problemet och att det fortfarande finns plast kvar i magen, som nu måste ut! Utan de tänkte lösa problemet genom att ge mig ett halvårs pencilin kur. Och hur bra tror ni jag hade mått efter den kuren?! Inte alls! Skulle jag vilja säga och därför stod jag på mig.

Jag hotade t.o.m. att anmäla även dem om jag åkte på en infektion efter den stora ryggoperation som jag då hade framför mig. Medan vi diskuterade fick jag tag på en trådända och frågade dem vad det var. Läkaren kom fram, tittade på tråden och sen på mig och sen sa han: "Jag tror du har rätt! Vi måste öppna och titta, för det vekrar finnas plast kvar som kroppen vill bli av med". "Nä men redan" och "vad var det jag sa" tänkte jag! Och 3,5 operation senare, när jag kom till min homeopat, sa hon: "Nu är plasten borta"! Och efter det har också mina problem med ärret på magen försvunnit. Yippiiiii!

Oj, vad det blev långt idag! Orkar ni med ett sista ryck och det jag egentligen ville berätta idag?! Släck ner datorn, om ni är less...Idag har jag varit hos min homeopat för första gången sedan ryggoperationen och det var ganska spännande. Hon gjorde en del fynd i mig, men ändå inte så många som vi båda förväntat oss efter allt jag varit med om. Och det hon kom fram till var inte helt oväntat, men inte heller helt okomplicerat så nu har vi en del att jobba med igen.

Genast signalerade min kropp att den besvärades av toxiska metaller! Och då kanske ni kan lista ut var de kommer ifrån! Jo, stagen i ryggen! Självklart eller kanske typiskt. Jag tål de inte! Suck! Max värdet i hennes mätutrustning låg för titan på 64 enheter och jag hade 61, så nästan full pott där. Sen blev hon fundersam över att jag verkar ha fått bly i mig, som kroppen också vill bli av med.

Men på den gåtan hade jag ingen annan förklaring än att jag röntgats så många gånger vid den här operationen. Hon hittade en del annat smått och gott också, men de var det tydligen ingen prioritet på nu, i allafall. Hon sa att reaktionen från titanet, absolut är en bidragande orsak till min onda nacke och det vore ju toppen om jag kunde bli av med den värken åtminstone.

När jag kom hem började jag söka efter sidor som handlar om titan och bly i kroppen, på internet. Så jag blir kemist, på kuppen! Det var inte helt positiv läsning, eftersom de metallerna mycket väl kan utsöndras i kroppen. Sen kan proteserna även vittra sönder i samklang med människokroppens vätskor. Det som är forskat på är eventuell cancer risk och det verkar det, lyckligtvis, inte finnas någon förhöjd risk med.

Men man visste däremot att dessa metaller sänker immunförsvaret och ökar infektionsrisken. Kul, det är ju inte på topp hos mig redan idag. Titanet de använder i människokroppen är inte ren titan utan den innehåller även alluminium och vanadin, som i sin tur kan innehålla bly! Så där fick vi lösningen på den gåtan, vars blyet i min kropp kommer ifrån!

Det är alltså inte bara det ena, det är det andra också! Jag har varit lur på att det kan vara på detta viset, för de senaste veckorna har jag stagen känts tydligare igen. Dessutom har det dykt upp både stickande och brännande känslor längs ryggraden. Nåja, det är bara att bita ihop och knoga vidare och det är tur att jag försett mig med människor som kanske kan hjälpa mig!

Homeopaten ska försöka behandla mig så jag tål titanet och hon lyckades ju med ringarna, så varför inte låta henne försöka. Dessutom har lyckats med titanbehandling hos M:s kusins dotter, som också gjort samma operation som jag och även hon reagerat på titanet. I allra värsta fall kan man ju plocka ut stagen när inläkningen är klar, men det vill jag helst slippa. För jag antar att den operationen är nästan lika stor som den jag redan gått igenom.

Så nog vore det enklast och bäst om kroppen kan lära sig att acceptera stagen. Nä, nu MÅSTE jag slut för ikväll, annars kanske jag inte har några läsare kvar. Ni kanske blir vettskrämda och gruvar er att gå in och läsa mina maraton texter! Sov Gott på er och så hörs vi imorgon!/Carro