Vingklippt!

Oj, oj, oj min kära läsare vad jag försummar er! Förlåt för det och jag har dåligt samvete så gott som varje dag! Jag är hemskt ledsen för min oförmåga att komma till skott, och fortfarande är det inte något jag varken trivs eller är stolt med! Men jag hoppas att ni kan ha överseende med mig ett tag till och fortsätter att kika in här med jämna mellan rum, för hipps vips har jag fått till en text! *ler* Problemet är inte bristen på ämnen eller skrivklåda, utan förutom tiden, är det fortfarande arbetsställningen som inte är optimal! Det är de där jä...la graderna jag är fastlåst i. Ligger jag i sängen och skriver, jobbar jag med armarna upprätt i luften och då domnar de nästan på en gång och sitt-ligger jag i min stol får jag en fruktansvärd träsmak i baken redan efter 20 minuter! Och den stunden behöver jag till att sitta uppe och äta på, så jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska få till det.

Nåja, nu är det ju inte så där fruktansvärt länge kvar, på torsdag är det faktiskt halvlek med ortos he...vetet (förhoppningsvis!). Tiden går ju trots allt ganska fort även om jag hade svårt att tro det när jag fick ortosen/skenan för sex veckor sedan och tänk att jag i morgon redan varit här hemma två veckor. Ofattbart!! Dessutom är mina dagar ganska så inrutade med hemtjänsten som kommer fyra gånger om dagen, min mor som är här så gott som varje dag (vad var det jag sa, *ler*), alla barnen som kommer hit efter skolan, sjukgymnasten flera gånger i veckan, djur som ska ha mat, middag, läxor, födelsedagsfirande, julförberedelser etc. etc. Där emellan ska det också hinnas telefoneras med diverse instanser, ta emot varor och hjälpmedel och samarbeta med sitteamet. Så trots att jag är totalt "vingklippt" och inget kan göra själv kan jag inte påstå att jag har nå många lugna stunder! *ler*

Jag skulle vilja säga att det är körigt värre! Traven med tidningar jag har bredvid sängen har jag inte ens hunnit börja med att läsa än! *ler* Och samtidigt frustrerande eftersom jag inte kan göra så gott som någonting själv. Tappar jag något på golvet så ligger det där, når jag inte något jag behöver (för att armarna är för korta) ja då får jag lägga ner även det projektet och det kan ibland göra mig helt enkelt galen! Egentligen skulle jag behöva någon hos mig hela tiden, om jag ska få något gjort och därför är jag självklart så himla glad och tacksam att min mor bara bor 10 minuter från oss, att hon är frisk, orkar och kan vara här så ofta hon kan. För vi hade inte klarat oss utan henne, trots hemtjänstinsatserna. Om du läser detta älskade mamma (men jag tror inte det, du har nog fullt upp där hemma när du inte är hos mig): Du är guld värd och vi hade inte klarat detta utan dig!! Pussar i massor!! *ler*

Vidare kan jag berätta att läkningen går åt rätt håll och jag fortsätter göra framsteg. Dessutom känner jag att orken kommer tillbaka mer och mer och det är kanske också därför jag blir så himla frustrerad när jag inte kan göra det jag vill eller att jag får så himla ont i baken av att sitta i stolen. Redan efter 20 minuter börjar det bränna där bak och två timmar är smärtgränsen, pressar jag mig att sitta mer än det blir det bara elände, gråt och tandagnisslan! Så det är bara till att gilla läget och lyssna på kroppen, även om huvudet skulle vilja något annat. Lite spännande är det också för igår gjorde jag något oerhört dumt som jag hoppas inte hat ställt till med någon katastrof.

"Lill" ödlan Mini var ute på en av sina, för årstiden, sällsynta promenader på skrivbordet medan jag satt där. Han brukar tycka om att ligga ovanpå skrivaren men så icke denna gång! Den här gången fanns det inget papper i skrivaren och då skulle han naturligtvis klämma in sig där pappret ska vara. Jag fick mer eller mindre panik då jag blev rädd att han skulle försvinna in i maskinen eller göra illa sig på något, så utan att alls tänka på min egen situation, slängde jag mig framåt med all kraft, fart och styrka för att få tag på Minis svans. Självklart tog det tvärstopp! Ortosen är ju inställd så att den ska göra det, eftersom jag inte får böja mer än 40 grader. Men jag fick tag i ödlan! Just då kände jag ingenting i benet men sen när jag skulle gå i säng kände jag att det där nog var en mindre lyckad manöver! Tur nog känndes det inte i leden, så jag tror inte något farligt har hänt med den. Men däremot känner jag fortfarande idag, och trots morfin, att jag är öm och har lite små ont i den trakten där min spricka i benet är/var (fick ju den i samband med op. då dr. märgborrade ner protesen). Not good!!!

Mitt klantarsel (ursäkta språket)! Men det var en total instinkt handling, en sån där sak man bara gör utan att tänka efter. Nu tror jag trots allt att det gått bra, tycker att det borde kännas mer om jag brutit upp sprickan igen och då kanske jag inte alls skulle kunna gå på benet, vilket jag ju kan. Men ändå! Det vore väl typiskt om någet elände hänt och om jag själv dessutom skulla ha förorsakat det, jag som hittills har varit så himla försiktig! Men det får framtiden utvisa eftersom det på torsdag är dags för första röntgen och återbesök efter operationen. Mycket spännande kan jag tala om och skönt att jag får göra det här på "hemma sjukhuset" och inte på "borta sjukhuset" som det var tänkt från början, även om jag inte riktigt litar och är trygg med doktorerna här. Men om inte de ser till att länka bilderna till dr. X och konulterar honom innan förändringar görs, kommer jag själv att se till att det görs för det är bara han jag litar på. *ler*

Något som jag grubblat, ältat, gruvat och funderat mycket på är hur jag ska få till julklapparna och födelsedagspresenterna till C, eftersom jag ju som bekant inte tar mig någonstans. Men igår blev det klart!! Jag hade ett superlångt möte med tomten över nätet och allt löste sig till det bästa. Jag fick tag i så gott som allt jag ville ha, så nu har jag, mer eller mindre, det mesta "fix och färdigt!" Vilket aldrig har hänt i min världshistoria att JAG, ME, MOI har handlat färdigt redan den 7 december!! Det känns så himla fantastiskt underbart, ja, ett ton sten har lossnat från mina axlar! Nu är det bara kvar att ordna med födelsedagskalaset för C och där är vi lite oeniga i familjen, så det krävs nog ett litet familjeråd för att lösa den knuten! *ler* Nä, nu måste jag stoppa här för nu kom hemtjänsten och det är lunchdags! Ta hand om er och ta't lugnt det blir jul iallafall (med eller utan stress)!/Carro, julklappsfixaren (googlade bilder)