Hipp, hipp hurra - på din födelsedag!

Idag är det en stor dag här i huset på berget, för idag sjunger vi HIPP, HIPP, HURRA för våran 11-åring idag, GRATTIS älskade lilla C! Det är nämligen lillprinsens födelsedag och det känns helt enkelt ofattbart att lilla C har hunnit bli så stor och att så många år har gått sedan den där gråkulna dagen då vi fick vårt eget "Jesusbarn"! M och jag träffades 1988 och givetvis började vi inte tillverka barn på en gång! *ler* Och när vi sen började med den proceduren ville det sig inte riktigt. Att jag hade en vattencysta på höger äggstock/äggledare visste vi sen länge men min dåvarande gynekolog menade att det inte var några större problem eftersom jag ju hade en till att tillverka barn med. Åren gick, alla våra vänner fick barn men hos oss blev det inget barn och sorgen i våra hjärtan växte varje gång vi förstod att vi inte lyckats den här gången heller. Men så, efter många om och men, påbörjade vi till slut en barnlöshetsutredning.

Det första den doktorn gjorde var att operera bort cystan, för han menade att den ju självklart kunde vara ett hinder. Detta visade sig vara en väldig tur för i samband med den operationen uppdagades det att jag bara har en äggstock och äggledare på höger sida och helt saknar utrustning på den vänstra sidan. Dessutom är min livmoder väldigt liten och hjärtformad, så några goda odds och graviditetsförhållanden fanns det inte före dess. MEN sen! Sju månader efter den operationen var jag gravid och glädjen var stor och ofattbar. Vi kunde knappt tro att det var sant, vi som hade jobbat så länge utan lyckosamt resultat! *ler*

Och hur det sen gick till har vi ingen aning om, för det var mitt i en mycket stressig period för oss båda eftersom vi höll på med våra x-jobb och oftast bara möttes i ytterdörren. Kanske var det den gången under påsken när jag kröp ner i M:s sovsäck, trots att han själv inte ens var där... *ler* När vi fått det positiva beskedet lovade vi varandra dyrt och heligt att inte berätta för någon men innan första kvällen var till ända, tror jag hela världen visste om vår stora nyhet! *ler* T.o.m. min mor måste ha blivit förvånad och mer eller mindre chockskadad, för när jag ringde med det glädjande beskedet att vi skulle få barn, var det enda hon kunde säga; "vars då ifrån!" Av svaret och dömma misstänker jag att modern måste ha blivit aningens chockad, eller vad tror ni?! *ler*

Min graviditet gick ofattbart och oväntat bra, ju mer magen växte desto rakare i kroppen blev jag. Självklart kunde jag ju inte "på riktigt" "räta ut" mig av det, så det var nog bara en synvilla pga magen. Jag mådde inte speciellt illa eller hade det minsta tillstymmelse till foglossning eller ont i kroppen, trots att jag ju naturligtvis ställt in mig på det värsta tänkbara scenariot. Det enda och riktigt tråkiga som hände och som följde med en bit efter graviditeten var att jag gick in i en depression som startade med en blödning i v.14. Jag var ensam hemma när det hände, M var på skolresa till Australien och mina föräldrar var i Tornedalen och skötte om min morfar som då var dålig. Två av mina nära vänner var och uppvaktade mig den kvällen, eftersom jag fyllde 30 år och trots att de var hos mig förmådde jag inte avslöja att jag börjat blöda utan väntade ut dem tills de for.

Jag vet inte varför jag gör så här, måste på något vis få grepp om svåra situationer själv, innan jag kan delge andra dem. När mina vänner farit ringde jag taxi och for ensam och chockad till sjukhuset. Snacka om stolthet eller knepigt beteende och jag kan lova att jag efteråt fått höra att de blev besvikna på mig för att jag inte kunde ge de det förtroendet att få hjälpa mig i min svåra stund, de sa att de t.o.m. skulle ha följt med mig till sjukhuset. Men icke, som vanligt var det även den gången, Carro kan själv...*ler*

Jag tror att den blödningen, som de fick stopp på ganska fort, påverkade min psykiska hälsa, även ett långt tag efteråt. Och under hela graviditeten var jag övertygad om att något hemskt skulle hända, ständigt orolig för barnet och säker på att han/hon skulle födas med en uppsjö av konstiga sjukdomar. Men att det skulle bli några besvär av EDS:n hade jag inte en tanke på! Konstigt men sant! Men jag menade att jag själv hade ju kunnat leva med den sjukdomen i 30 år och så stora problem hade jag ju inte haft, så det kunde väl inte bli så farligt. Snacka om knepig och vriden sjukdomsinsikt eller kanske hellre total brist på sjukdomsinsikt, trots att jag själv varit "sjuk" hela mitt liv! *ler* Däremot var nog de allra flesta runt omkring oss mycket oroliga och bekymrade över hur allt skulle gå och vad som skulle hända med mig och barnet. Själv tyckte jag att det var den självklaraste saken i världen, det hade ju fötts massor med ungar före vår så då skulle det väl inte vara så himmelens märkvärdigt för oss heller...

Även min graviditet tog slut, och pga min EDS och mina skröppliga höfter beslutades det tidigt att barnet skulle plockas ut med kejsarsnitt den 21 december, som precis som i år också var en måndag. På fredagen, den 18:e, var jag på föreläsning på dåvarande vårdhögskolan och självklart hade jag kört dit själv i vår röda citroën, eftersom jag skulle på inskrivning på BB efter föreläsningen för att sedan åka hem på permis över helgen. Och tur var väl det, när det nu blev som det blev! På morgonen var det lugnt i magen men efter kafferasten, tillbaka i klassrummet fick barnet i magen hicka, vilket i och för sig inte var något ovanligt. Men efter en stund kändes det som om någon dragit ett spännband runt magen och att jag snörptes åt på mitten. Det började kännas obekvämt och jag skruvade mig som en orm i stolen, inget var bekvämt och till slut reagerade min kompis på mitt knepiga beteende och undrade hur läget var.

Jag berättade viskande hur det kändes men att jag trodde att det, som vanligt, var min knäppa mage som krånglade med mig och gick därför ut på toaletten. Efter en stund kom även min kompis ut och det var en av de vännerna som var hos mig den kvällen jag började blöda, så lite upprättelse fick hon i allafall, trots allt min kära änglavän K. Hon började vanka av och an i korridoren utanför toan och frågade varannan minut hur jag mådde, vad som hände och hur det kändes. För självklart förstod ju hon vad som var på gång, hon hade ju redan fött ett barn. Själv fattade jag noll och trodde bara att jag hade tarmproblem och envisades bestämt att jag skulle luncha med henne innan jag begav mig till sjukhuset. Men så blev det inte för när föreläsningen var slut, kände jag innerst inne att det nog ändå var bäst att bege mig till sjukhuset på momangen, för då hade även jag fattat att något var på gång...

Det var ett grått, blött, slaskigt och moddigt snöoväder den där dagen och naturligtvis hade jag slut spolarvätska i bilen. Och när jag skulle iväg såg jag ingenting och i den stunden kände jag mig precis som en modernare variant av Raskens Ida, eftersom jag mitt i en värk fick ligga på backen och skrapade ihop lite snö att putsa rutan med för att överhuvudtaget se något. Tursamt nog var sjukhuset och vårdhögskolan närmsta grannar, så jag behövde inte köra så långt. Men sen slog det slint i skallen på mig igen!! I hissen upp till BB, bestämde jag mig plötsligt för att inte säga någonting om hur det kändes och vad jag själv trodde höll på och hände eftersom jag då var övertygad om att de skulle ha tyckt och tänkt att jag bara var en sjåpig första gångs morsa. Det jag glömde bort var att de var listigare än så...

Jag sökte upp personalen, sa vem jag var och att jag ju skulle komma på inskrivning. Mitt i meningen fick jag en värk och barnmorskan undrade, självklart hur det var fatt. Jag min knäppskalle, sa bara att det inte var någon fara, att jag bara hade lite ont i magen men att det nog snart skulle gå över. Barnmorskan tittade undrande på mig och ville så klart lägga en CTG-kurva på mig och skickade mig till ett rum längre ner i korridoren. Men när jag börjat gå en bit, ropade hon efter mig; "Nej, förresten! Vi åker ner på förlossningen på en gång!" *ler* När barnmorskan på förlossningen satte CTG-kurvan visade det att barnet i magen var i full aktivitet. Men för mig hade det fortfarande inte riktigt klickat in i hjärnan, det var ju planerat till på måndag! Jag minns att jag sa: "Men jag får väl åka hem ikväll" och då svarade hon: "Hör du du, ikväll, då har du nog fått barn!" Sen kom nästa knäppa fråga från mitt håll: "Tycker du att jag borde ringa pappan då?" Hon måste ha trott att jag var född i farstun eller något för hon svarade bara leende: "Ja, ska han vara med på det här är det nog hög tid att han kommer nu!"

Det blev lite problematiskt eftersom jag hade vår bil i grannstaden, så M fick låna firmabilen från företaget där han gjorde sitt x-jobb. De hade knappt hunnit ropa efter honom att inte köra ihjäl sig innan dörrarna redan slagit igen bakom honom. Och jag kan garantera att den gången hölls det inte några hastighetsbegränsningar av min man på den vägsträckan inte! Jag gick på specialmödravården hela tiden och tillsammans med Dr. B hade vi haft en ganska tuff, hård men hjärtlig jargong emellan oss. Dagen när jag kom in var det en utländsk doktor som jobbade och han tänkte stoppa förlossningsprocessen som ju självklart hade satt igång, Dr. B var egentligen ledig den dagen men som tur var, kanske var det ödet - vad vet jag, kom han till avdelningen eftersom läkarna brukade bjuda all personal på julfika och det skulle ske just den dagen. När han fick höra att jag kommit in stegade han in på salen och sa: "Vad gör du här??!! Vi hade ju bestämt på måndag och idag är det ju fredag och jag har ledig dag!" Och jag svarade lika kaxigt: "Jag var på föreläsning och tyckte det var lika bra att svänga in här redan nu för att slippa åka en extra resa!"

Dr. B var av en helt annan uppfattning och tyckte inte alls att vi skulle stoppa någon förlossning, för ville barnet ut - skulle det få komma ut och där med jämt! Sen sa han åt mig: "Tror du verkligen att jag vill gå miste om det här!" "Nä du, har jag varit med från början vill jag minsann vara med hela distansen ut!" Så han hoppade helt sonika ur sina civila kläder, trots ledig dag och allt, och dressade om till operationskläder! M kom till förlossningen 14:40 och då bar det raka vägen upp på operation. På vägen dit mötte vi barnmorskan som tagit emot mig på BB och när jag berättade vart vi var på väg, svarade hon: "Det förstod jag, det såg jag på dina läppar." (Tydligen är det så, enligt henne, att en kvinnas läppar förändras och ser olika ut under graviditet, förlossning och amning. Om det stämmer vet jag inte, men så sa hon.) Så trots ledig dag, julfika och annat blev det ändå vår kära Dr. B som klockan 15:12 hjälpte lilla C ut i världen. Underbara Dr. B, vi glömmer dig aldrig!! *ler*

Pappa M fick stå utanför opertionssalen och var den som först hörde lilla C:s första skrik, sedan fick han räkna fingrar och tår och även klippa navelsträngen innan han fick honom tvättad och påklädd i sin famn innanför sin fleecejacka. Och så blev de sittande far och son ända tills de fick besked från uppvakningen att jag vaknat och att de fick komma till mig. Som vanligt hade jag varit sövd, så jag missade hela födelseögonblicket, vilket jag självklart har sörjt mycket eftersom jag var rädd att anknytningen skulle försvåras. Vilket det också gjorde men som vi tagit igen med råge senare i livet! Men att anknytningen försvårades tror jag mer beror på depressionen jag ovetandes gick omkring och bar på. Men det får bli en senare historia. Jag minns när M kom in på uppvakningen och sa: "Jag har någon här som vill träffa dig" och så öppnade han fleecejackan och där innanför, som ett välinlindat litet knyte, låg mitt alldeles egna älskade lilla Jesusbarn! *ler med tårar i ögonen av minnen*

Så var det den 18 december 1998! Den 18 december 2009 vankas det Taccos, tårta, paket och gäster (en av kompisarna, mormor, morfar och farfar) här uppe på berget. Och i morgon ska M ta C och hans kompis till Nordpoolen och bada, så nog blir lilla stora C ordentligt firad i år också! *ler* Kalaset för hans andra kompisar spar vi till den 10 januari och då blir det Golfgarden party för hela slanten, bokstavligen! För det är inte helt gratis, men vad gör man inte för en sån sötnos som min egen lille skrutt! Erkänner villigt att jag är lite svag för den ungen! *ler*

Den 18 december, tänder jag också ett extra ljus och sänder massor av extra varma tankar till min allra första och äldsta "bästis" som också har sin födelsedag på C:s dag men som inte längre finns med oss...Saknar och tänker på dig min kära änglavän, A! Var rädd om varandra i julestressen!/Carro i minnenas arkiv (foto: M och Jani Ruuskanen)