Delfinsaga

Ni som varit med mig ett tag på Gummigummans blogg känner ju till att jag i samband med min totalt utslitna högerhöft även drabbades av ett totalt utmattningssyndrom 2006. Ett led i att återhämta mig från den gick jag kursen "Skriv dig hel" och några av skrivuppgifterna var att skriva sagor. Jag har tidigare lagt ut min första saga och nu kommer nummer två, i brist på tid och ork att skriva något annat. Förutsättningarna var att det skulle vara påhittade och fantasifulla namn, att jag skulle vara huvudperson, att jag skulle gå igenom svårigheter, klara hinder och motgångar men trots det ändå nå mina drömmars mål! Så här blev resultatet.

Delfinsaga

Långt inne i den djupa mörka skogen finns en stor glänta. I gläntan finns en sjö med vita näckrosor och ett gammalt svanpar, de har bott i sjön i urminnes tider. På stranden finns en brygga och invid bryggan ligger en liten roddbåt förtöjd. Det står även en liten röd stuga med gult halmtak i gläntan och det ryker från skorstenen. I stugan bor en familj som består av den flitiga och snabba mamman Ängla, den arbetsamma och stressade pappan Yrve och deras lilla lilla flicka, lilla Tindra. Tindra är en snäll och hjälpsam flicka. Hon brukar hjälpa mamma Ängla att plocka bär och svamp i skogen, hämta vatten från kallkällan som rinner bakom deras hus och bära ut matrester till deras två grisar som bor i stian till vänster om huset. Men oftast är hon som de flesta andra barn, sugen på äventyr och hon har mycket spring i benen. Så fort hon kan smiter hon ner till bryggan vid sjön och sitter där och drömmer och fantiserar med benen dinglande i det varma vattnet medan solen går ner bakom träden. Tindra har nästan aldrig varit utanför deras trygga lilla glänta och hon har bara hört talas om allt som finns bortom den djupa mörka skogen. Men allt som hon hört om känns så spännande och lockande och Tindra är inte alls rädd, bara nyfiken. Det som verkar mest spännande och som just nu är hennes högstahb önskan och käraste dröm är att få simma med delfinerna i havet. Men det kan man bara göra om man lämnar gläntan, den djupa mörka skogen och sedan svänga vänster när man når landsvägen. Och så långt har Tindra aldrig varit, men hon vill. Ja, oj vad hon vill och hon börjar fundera, hur farligt kan det vara egentligen. Hon är ju nästan stor nu, åtminstone tycker hon det själv. Nog borde väl en så stor flicka som hon klara av att promenera till havet. Ju mer hon funderar desto säkrare på sin sak blir hon och innan hon vet ordet av har hon beslutat sig för att ge sig av tidigt nästa morgon.

Nästa morgon, redan innan solen har hunnit värma upp marken och morgondaggen ligger kvar på backen smyger sig lilla Tindra ut ur huset där föräldrarna fortfarande sover. Hon har packat en matsäck som hon bär på ryggen utanpå den lilla solgula klänningen. Fötterna är bara och sandalerna bär hon i handen medan hennes långa blonda hårman guppar i en hästsvans på ryggen. Raskt och utan att hinna tänka efter börjar hon promenera ut ur gläntan och mot den mörka djupa skogen. Solens strålar når inte in i den mörka djupa skogen och därför är det nästan lite halvmörkt där. Tindra hör hur dagen sakta vaknar och djuren som lever i skogen börjar ordna med sina morgonbestyr. Tindra går och går och hon vet att det tar länge innan hon kommer ut ur skogen och i början är hon inte det minsta orolig. Hon hör fåglar som kvittrar, ser en liten kanin skutta förbi och i en annan glänta hon passerar ser hon några rådjur som står i närheten av varandra och äter av det morgonfriska gräset. Men när hon tycker att hon har gått jätte länge börjar hon vänta på att hon se skogen skingra sig och komma fram till landsvägen. Tänk om det inte är åt det här hållet man går när man ska komma till havet, hon vet ju egentligen inte vart havet finns bara att man måste lämna gläntan som hennes lilla hus ligger i och gå genom skogen tills man kommer till landsvägen där man svänger vänster. Plötsligt känner sig lilla Tindra väldigt ensam och rädd och hon tycker liksom att träden sluter sig kring henne och att hon hör grenar som knäcks bakom henne. Hon börjar springa så fort hennes korta små ben orkar bära henne. Hon springer och springer ända tills hon nästan inte orkar mer, hjärtat slår hårt i bröstet på henne och hon ramlar ihop i en liten hög i diket.

När hon har vilat sig en stund och återfått andan börjar hon titta sig omkring och då ser hon till sin stora glädje att skogen glesnar lite framför henne och hon ser också att solens strålar når in till henne och hon hör inte längre några otäcka ljud bakom sig. Tindra reser sig upp och börjar gå mot den glesnande skogen och lycklig märker hon att hon kommit fram till landsvägen. Hon tar några små glädjehopp innan hon svänger vänster på landsvägen och börjar gå mot Virvelköping, den lilla staden bredvid det stora havet. Medan Tindra går längs med landsvägen visslar hon på samma melodi som hon hört pappa Yrve vissla medan han brukade mata grisarna. Det är en glad melodi som hon vet att pappa visslar på när han är glad och inte behöver stressa med allt arbete som han nästan alltid gör. När Tindra har gått en bra stund börjar hon fundera hur långt det är till Virvelköping, för hon börjar redan känna sig trött i benen. Då kommer det en liten häst gående efter vägen, bakom hästen finns en fastspänd vagn med en vit hårig farbror i. Han stannar hästen och frågar vart Tindra är på väg.

- Till Virvelköping, svarar Tindra

- Men kära barn, dit är det långt. Vad ska du göra där?

- Simma med delfinerna, svarar Tindra.

- Men orkar du verkligen gå ända dig?

- Hur ska jag annars ta mig till delfinerna?

- Du kan få åka med mig, säger den vithåriga farbrodern, jag ska också dit. Hoppa upp här i vagnen, så får dina trötta ben vila sig lite.

Hästen börjar gå och innan Tindra vet ordet av har hon somnat av att höra hästens hovar mot gruset på landsvägen. När solen står mitt på himlen väcker den vithåriga farbrodern Tindra genom att ruska henne i axeln.

- Nu är vi nästan framme i Virvelköping, men här måste du kliva av för nu ska jag svänga åt höger och du måste fortsätta rakt fram en liten bit till.

- Jag är så glad att jag fick åka med dig, jag tror aldrig jag hade orkat gå hela den här långa vägen. Nu har jag ju fått vila mig, så nu ska det nog inte vara några problem att orka den sista biten säger Tindra medan hon hoppar ner från hästskjutsen och tackar för sig.

Det går ganska snabbt för Tindra att komma till Virvelköping, men när hon kommer in i staden och känner lukten av allt nybakt bröd som kommer ut från bageriet på hörnet, upptäcker Tindra att hon är hungrig. Hennes matsäck är slut och inga pengar fick hon heller med sig när hon lämnade huset i gläntan i den djupa mörka skogen. Tindra beslutar sig för att gå in till damen i bageriet och fråga om det finns lite bröd som hon kan få.

Den varma goda lukten i bageriet slår emot henne när hon kommer in och hon går fram till den runda barska lilla gumman som står bakom disken.

- God dag Frun, finns det någon liten brödkant som ni skulle kunna avvara till en hungrig liten flicka som jag?

- Är du tokig, tror du att jag GER bort brödet GRATIS. Nog får du allt göra något om du ska ha en brödkant av mig.

- Vad vill du att jag ska göra för dig? Tindra

- Du kan torka alla borden i kaféet och sopa golvet, svarar den barska bagargumman.

Tindra jobbar med att damma och sopa ända tills solen för länge sedan stått som högt på himlen. När hon är klar får hon det utlovade brödet och lite färsk mjölk och det smakar himmelskt. Mätt i magen och nöjd i sinnet lämnar Tindra bageriet. Hon går längs den smala kullerstens gatan och känner solens strålar bränna på hennes huvud. Det är varmt och hon längtar efter ett dopp i havet. När hon nästan börjar misströsta att hon någonsin ska nå fram till havet ser hon något silverblått glänsa mellan husen. Trots att hon egentligen är ganska trött av allt äventyr börjar hon springa i riktning mot det silverblåa glittret, för nu förstår hon att hon ÄNTLIGEN har nått fram till det stora oändliga blåa havet. När Tindra står på stranden av havet ser hon solens strålar glittra i havet och det gnistrar som silver. Plötsligt ser hon att havet delar på sig och ur djupet kommer det upp silvergråa ryggar som kröks i bågar och kastar sig framåt i vågorna. Det är ett stim med glada flasknosdelfiner. Tindra lägger sina skor och ryggsäck på stranden och börjar vada ut i havet mot delfinerna, som har stannat upp och väntar på henne. Hon känner glädjen och lyckan bubbla upp inom sig och ser en silverfärgad nos vända sig mot henne och en kvillrande välkomsthälsning hörs från vattnet...(Copyright © Gummigummans blogg.)

Det här är faktiskt en av mina allra största drömmar och önskningar, att någon gång i livet få simma med glada, goda delfiner. Och kanske, kanske om vi bara ger oss den på att spara ihop pengar, så kanske det kan bli vår belöning efter alla dessa år av operationer och väntan. Jag hoppas åtminstone på det...Ha det gott!/Carro, delfinälskare (googlade bilder)