Hängläpp depp!

Ett litet livstecken från mig! *ler* Har fortfarande inte hittat den optimala skrivarställningen plus att det inte precis är något vilohem jag är på - händer något nästan jämt och dessutom har jag både ont och är hemskt trött emellanåt, vilket gör att mitt skrivande är tämligen sporadiskt för tillfället. Men så måste det få vara även om jag själv är missnöjd med det. Men för att inte glömma vad jag vill berätta för er, skriver jag ner mina tankar, funderingar och vad som händer i en skrivbok, så det kommer att komma, så småningom! *ler*

Jag vill Tacka så hemskt mycket för era kommentarer som jag både ser och läser och jag är väldigt glad över dem och de tankar ni sänder mig men jag har inte riktigt ork att besvara dem just nu. Men det känns skönt med era värmande ord, de hjälper mig igenom den här oväntat svåra situation jag hamnat i. Detta med ortosen var något jag absolut INTE hade räknat med och därför var min stora ryggoperation rena rama barnleken jämfört med detta. Faktiskt och helt otroligt nog...

Hur som haver går det trots allt framåt, vilket ju är toppen. Kroppen både orkar och vill mer och mer för varje dag. Jag behöver mindre smärtlindring, jag orkar gå mer och längre med gåbordet, jag sitter uppe längre stunder och idag har vi till och med börjat gå i trappor! Det gick! Men det var både svårt och tungt att släpa både mig och ortosen uppför trapporna, så vi får se hur det blir med sovandet i källaren när jag kommer hem! Men eftersom det är min vilja och som bekant är jag ju ganska envis, så på något sätt MÅSTE det gå! *ler*

Att kroppen "piggar" på sig är underbart men däremot har jag kommit in i en hängaläpp depp period och gråter rätt mycket vissa dagar. Och det tycker jag är jobbigt eftersom jag är en så stolt person och har svårt att visa mina tårar för mina närnaste ens. Jag bär dem inombords och då blir jag som en tryckkokare, säger personalen här, så de är bara glada att jag ÄNTLIGEN (som de säger) har börjat visa lite normalare reaktioner än den sida jag hittills visat utåt. Men själv trivs jag inte med att gråta och vissa stunder räcker det bara med att någon ser på mig eller säger något snällt för att Niagarafallet är igång! Det går liksom inte att få stopp på tårarna när de väl börjat trilla. Emellanåt tycker jag så förtvivlat synd om mig själv och mina killar, att vi skulle få det så komplicerat ännu en gång och ett tag till.

Men då gäller det att försöka tänka att det trots allt bara är en begränsad period, det är bara 12 veckor (9 på torsdag) och det finns faktiskt de som alltid får leva så här. Jag får försöka tänka som en underbar finsk "syrra" sa: "vad är tolv veckor om du sen får ett fungerande ben, inget, bara ungefär som lite flugpiss i Sahara!" *ler* Så sant så! I morgon har vi vårdplanering och sen siktar vi faktiskt på hemgång på fredag!!! Vilket faktiskt är med skräckblandad förtjusning. Självklart längtar jag hem till mina killar och mitt vanliga hemmaliv men samtidigt är allt så tryggt och ordnat här, jag får hjälp inom max fem minuter men hemma blir det något annat och det känns otäckt och ovant.

Men M är positiv och han säger att vi tillsammans kommer att klara detta också, som de tjurskallar vi båda är! Dessutom menar han att det både är dags och mer hälsosamt för mitt psyke att få komma hem istället för att ligga här och grubbla i min ensamhet och nog tror jag innerst inne att han har rätt i det. Även om jag emellanåt brukar tänka att jag skulle vilja stanna här i alla dessa veckor, men då bara om jag inte hade haft mina killar förstås! Här blir det stopp och nästa gång hörs vi nog på hemmaplan igen! Natti,natti!/Carro, hängläpp